med anledning av prop. 1991/92:102 Totalförsvarets utveckling till och med budgetåret 1996/97 samt anslag för budgetåret 1992/93

Motion 1991/92:Fö32 av Bengt Harding Olson (fp)

Den nyvunna internationella säkerheten vilar på
bräcklig grund. Det visar inte minst de aktuella kriserna i
förutvarande Sovjetunionen, i Mellanöstern och på andra
håll i världen.

Vad som än händer kommer området i södra Östersjön
att under lång tid vara av säkerhetspolitiskt intresse.
Sydsverige är dessutom ett attraktivt område för alla de
stater som behöver kust för t.ex. handelstransporter.

Försvarsplaneringen med avseende på
förbandsproduktionen görs i dag för många årtionden
framöver och ingen kan förutsäga hur världen då ser ut och
vilka hotbilder som finns då. Det är därför med oro som
befolkningen i södra Sverige betraktar hot om
nedläggningar och omflyttningar av militära förband och
ledningsorgan i regionen.

Förmågan att genomföra ett trovärdigt luft-, sjö- och
markförsvar av södra Sverige måste behållas och utvecklas
i försvarsbeslutet. Samtidigt måste försvarsmaktens
organisation anpassas dels till ändrade säkerhetspolitiska
förutsättningar i närtid, dels till den kärva samhällsekonomi
som för närvarande råder.

Propositionen innebär emellertid en klar nedskrivning
av detta hot och leder samtidigt till inriktning av försvaret
som gör det mycket svårt att bygga upp vad som nu kommer
att raseras av södra Sveriges invasionsförsvar.

Ett ställningstagande avseende det framtida försvaret av
södra Sverige måste bland annat ta sin utgångspunkt i det
osäkra säkerhetspolitiska läge som för närvarande råder.
Det går inte, vilket bl.a. ÖB har påtalat (i ett debattinlägg i
SvD 1990-11-05) att för all framtid avskriva hotet om en
stort upplagd luftlandsättnings- och amfibieoperation mot
södra Sverige.

1. Maximal värnkraft

Arméns viktigaste krigsförband är brigaderna om drygt 5 000
man. Dessa kommer vid ett eventuellt angrepp att
ställas inför de mest krävande uppgifterna -- bland annat att
genom anfall slå tilbaka angriparen. Brigaderna måste
därför för att kunna utveckla maximal värnkraft -- ha den
mest kvalificerade personalen och den modernaste
materielen.

Pansarbrigaderna, främst avsedda för strid i öppen och
småbruten terräng i södra och mellersta Sverige, har den
största eldkraften och det bästa skyddet. Brigadernas
rörlighet är god -- även vid sidan av vägar.

För att kunna utveckla denna värnkraft krävs de bästa
utbildningsbetingelserna. För södra Sveriges del borde
detta innebära bland annat följande:Två pansarbrigader
och en mekaniserad brigad utbildas i Skåne. De båda
pansarbrigaderna (Hässleholm och Kristianstad) tillförs
genom 1992 års försvarsbeslut ny stridsvagn samt nytt
stridsfordon (Stridsfordon 90).Pansarstridsskolan
placeras i Skåne (i stället för Skövde) och samlokaliseras
med någon av pansarbrigaderna.Mot bakgrund av
erfarenheterna från Gulfkriget tillförs södra Sverige
luftburet pansarvärnsvapen, främst genom helikoptrar som
baseras på lämplig plats. Flygutbildningen underställs F 5 i
Ljungbyhed, medan taktikutveckling m.m. sker i
samverkan med pansartruppernas stridsskola.En
infanteribrigad utbildas i södra Sverige (Eksjö). Brigaden
förnyas under försvarsbeslutsperioden, bland annat tillförs
nytt stridsfordon (Stridsfordon 90) samt utrustning för
mörkerstrid och personligt skydd.Artilleriutbildningen
för Götalands nybildade militärområde upprätthålls i
Kristianstad. Haubits 77 B tillförs samtliga förband som
utbildas vid artilleriplattformen (brigad- och
fördelningsförband).Luftvärnsutbildning genomförs i
Skåne. Lv 4 i Ystad tillförs Lv 6 i Göteborg i samband med
1992 års försvarsbeslut. Centrum för luftvärnsförbanden i
det nya Götalands militärområde upprättas i Ystad.
Ingenjörstruppernas truppslagscentrum bibehålls i
Eksjö.Ett sydsvenskt underhållscentrum inrättas i
Hässleholm med ansvar för utbildningen av brigadernas
underhållsförband. Ett milounderhållsregemente
organiseras i det nya Götalands militärområde inom ramen
för Skånska trängbataljonen.Vid F 10 i Ängelholm
upprätthålls mot sekelskiftet och därefter 4 divisioner J 35
J. Samtidigt inrättas vid F 10 en sektorflottilj för Götalands
flygsektor i samband med att ny sektorindelning
genomförs.F 15 i Kallinge tillförs snarast en division JAS
39 Gripen.Malmö marina bevakningsområde (BoMö)
omorganiseras till Öresunds marindistrikt för ökad
samstämmighet mellan fredsoch krigsorganisationen för
övervakningsverksamhet till sjöss.

Det ovan angivna perspektivet är en vision av det
maximala sydsvenska försvaret. En sådan lösning är dock
omöjlig under nu rådande samhällsekonomiska
förhållanden. Ingen ansvarskännande politiker kan kräva
en helhetslösning i enlighet med ovan skisserade förslag.

2. Optimal värnkraft

En strävan måste i stället vara att finna en lösning -- inte
bara för södra Sverige -- som ligger inom tillgängliga
ekonomiska ramar och som utgör en försvarsmodell där
maximal värnkraft per satsad försvarskrona kan erhållas.

En skånsk modell baserad på optimal värnkraft har
under den allmänna motionstiden presenterats i min motion
( 1991/92:Fö306) om Skånes försvar.

Denna modell får nu efter framläggandet av regeringens
proposition med däri angivna ekonomiska ramar preciseras
som följer:I Skåne bildas tre garnisoner, nämligen
Hässleholm, Kristianstad och Revinge/Ystad.En
''storgarnison'' utbildas i Hässleholm i form av en modern
sydsvensk pansarbrigad, med högre utbildnings- och
materiell kvalitet än dagens pansarbrigader. Denna brigad
skall prioriteras vad avser ny stridsvagn.Två garnisoner
upprätthålls i Kristianstad resp. Revinge, i det följande
benämns dessa modulförband ''minigarnisoner''. Vid dessa
garnisoner upprätthålls dels förmåga att växla upp antalet
brigader i Skåne från en till tre genom att där upprätta två
ytterligare brigadledningar, dels förmåga att genomföra
territoriellt försvar i Skåne.

Försvarsområdesstaber upprätthålls således dels i
Kristianstad (Fo 14) och dels i Revinge (Fo 11).

För genomförande av utbildnings- och
planläggningsverksamhet inom territorialförsvaret samt för
att vidmakthålla förmåga till uppväxling av brigadförband
bibehålls ett antal yrkesofficerare. Deras antal avpassas till
krigsorganisationens behov av nyckelpersonal.
Artilleriutbildningen i ett sammanslaget Södra och Västra
militärområde organiseras även fortsättningsvis vid Wendes
artilleriregemente (A 3) i Kristianstad. Samordningsvinster
kan uppnås genom att A 3, staben för Fo 14 och
''minigarnisonen'' samlokaliseras i Norra Åsum.
Underhållstjänsten för södra Sverige organiseras även
fortsättningsvis i Hässleholm. Skånska trängbataljonen --
samlokaliserad med P 2 -- skall dels producera
underhållsförband på brigad- och fördelningsnivå och dels
svara för organiseringen av en rörlig militärområdesunder
hållsregementsstab.Militärområdesstaben för ett
sammanslaget Södra och Västra militärområde inrättas i
Kristianstad.

3. Kompletterande underlag

ÖB rekommenderade i juni 1991 (ÖB 92) statsmakterna
att -- vid oförändrade försvarsanslag -- genomföra radikala
nedskärningar i arméns krigsorganisation. ÖBs alternativ D
innebar en koncentrering av brigadutbildningen i landet och
ett häremot svarande territoriellt försvar.

En sådan modell innebar att de viktiga nyckelbegreppen
handlingsfrihet och flexibilitet -- preciserade av den
socialdemokratiska regeringen i planeringsanvisningarna
till ÖB av den 28 februari 1991 och sedermera bekräftade
av den borgerliga regeringen i oktober 1991 -- fick visst
genomslag i försvarets krigs- och grundorganisation.

För Skånes del innebar ÖBs idéskiss att P 2 och P 7
gemensamt skulle kunna utbilda en pansar- eller
mekaniserad brigad. I samband med presentationen
beskrev ÖB detta så att P 2 och P 7 skulle kunna utgöra en
''skånsk garnison''.

I ÖB 92 säger dock överbefälhavaren beträffande D-
alternativet följande: ''Någon detaljerad plan för förändring
av grundorganisationen är ännu ej klar. Överbefälhavaren
är beredd redovisa en sådan plan fr.o.m. 1991-10-01.''
(ÖB 92, Huvuddokumentet, s.

95).

En modifiering av ÖBs idéskiss, anpassad till de nya av
regeringen förordade ekonomiska ramarna, kunde
innebära en satsning på ''storgarnisoner'' som dock måste
kompletteras med ''minigarnisoner'' för att garantera
förmågan att växla upp dessa modulförband till fullständiga
brigader. Detta skulle också innebära ökade möjligheter att
genomföra produktion och krigsplanering för det
territoriella försvaret. Sammantaget innebär detta
rimligtvis ett mer effektivt utnyttande av tilldelade medel.

Ett särskilt ansvar åvilar därför försvarsutskottet att --
under dess behandling av försvarspropositionen -- inhämta
kompletterande underlag med utgångspunkt i ÖBs D-
modell i avsikt att finna och för riksdagen förelägga det
förslag till beslut som innebär maximal värnkraft per satsad
försvarskrona och som har bärighet över hela
försvarsbeslutsperioden.

4. Alleuropeiskt försvarssamarbete

Vidare har ÖB vid ett säkerhetspolitiskt seminarium i
Krigsvetenskapsakademiens regi den 27 november 1991
konstaterat att det aktuella försvarsbeslutet har en felaktig
struktur i ett europeiskt alliansperspektiv, eftersom beslutet
inte styrs av ''ett logiskt politiskt/strategiskt tänkande''.

Men även i ett läge då Sverige väljer att stå utanför
sådant samarbete är emellertid en långsiktig satsning på ett
flexibelt markförsvar nödvändigt.

Vid ett militärt angrepp mot Sverige, oavsett om det rör
sig om ett isolerat angrepp eller om ett angrepp i ett mer
omfattande krigsförlopp mellan stater eller grupper av
stater, får markförsvarets betydelse inte underskattas.

Oavsett hur stora de ekonomiska ramarna för försvaret
blir, kan Sverige inte annat än ansluta sig till en
tidsvinnande strategi, dvs. att på egen hand värna svenskt
territorium tills hjälp kommer från vänligt sinnade stater.

En sådan säkerhetspolitisk framtid gör det än mer
angeläget att kräva att ÖB redovisar detaljplanen för sin
rekommenderade D-modell.

Dessutom kan en modifierad tillämpning av ÖBs D-
modell enligt ovan -- med en medveten satsning på
markförsvar -- på sikt innebära att ytterligare onödiga
omstruktureringar av arméförbanden kan undvikas den dag
då Sverige eventuellt ingår i ett alleuropeiskt
försvarssamarbete.

5. Sammanfattande slutsats

Målet måste vara att åstadkomma bästa möjliga
försvarsbeslut. Detta får anses kännetecknas av följande tre
punkter:ett flexibelt försvar med anpassningsförmåga till
varierande hotbilder,ett markförsvar som är förberett för
ett alleuropeiskt försvarssamarbete,en ekonomisk
hållbarhet över hela försvarsperioden.

Ett sådant beslut borde kunna uppnås efter
genomförandet av ovan begärda komplettering. Om
försvarsbeslutet kommer att få ett innehåll som motsvarar
propositionen torde det vara ofrånkomligt att i beslutet
införa en försvarspolitisk kontrollstation under år 1994.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Skånes försvar.

Stockholm den 16 mars 1992

Bengt Harding Olson (fp)