med anledning av prop. 1991/92:139 Statlig lönegaranti vid konkurs

Motion 1991/92:L22 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd)

Vi anser det värt att utvidga kretsen för dem som bör
kunna få statlig lönegaranti till sådana enskilda
småföretagare eller andra som är att jämställa med vanliga
arbetstagare men som inte omfattas av
arbetstagarbegreppet i lönegarantilagen. Detta bör utredas.

Paragraf 7:

Vi anser att det är rimligt att endast få ersättning för lön,
semesterersättningar och pension. Enligt vår uppfattning
bör texten istället lyda enligt följande:

7

§ Betalning enligt garantin lämnas för sådan fordran på
lön eller semesterlön eller semesterersättning som har
förmånsrätt enligt 12

§ förmånsrättslagen (1970:979) och för fordran på
pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13

§ samma lag.

Paragraf 29:

Vi anser att man i inledningen av paragrafen borde
nämna var arbetstagaren får väcka talan, därför föreslår vi
följande text:

29

§ Om en arbetstagare är missnöjd med förvaltarens
beslut enligt 16 eller 18

§, får han vid tingsrätt väcka talan mot staten inom tre
veckor från det att han fick del av beslutet. Statens talan förs
vid tingsrätten av tillsynsmyndigheten.

Av § 29 första stycket första meningen bör det väl framgå
att man väcker talan vid tingsrätt.

På sid 32 i propositionen sägs att arbetstagare skall ha
rätt till allmän rättshjälp. På sid 41 upprepas detta. Om
regeringens förslag går igenom om ändring i
rättshjälpslagen är det nog många som inte kommer att få
rättshjälp. Om regeringen menar något med uttrycket ''skall
ha rätt till rättshjälp'' så borde den väl ha föreslagit en
specialregel för lönegarantitvister som alltid medger
rättshjälp.

Det finns vidare en liten komplikation till och den har att
göra med att man själv skall bidra med viss del av
rättshjälpskostnaderna. Det egna bidraget är baserat på
inkomst. När man söker rättshjälp så bestäms preliminärt
det egna bidraget. När ärendet avslutas blir det en slutlig
bestämning. Det preliminära beloppet och det slutliga
beloppet baseras på inkomsterna. Om inkomsterna höjs till
följd av att man vinner processen så påverkar det rätten till
rättshjälp, man kan förlora den eller så få man betala mer.
Å andra sidan har man ju vunnit så då får man ju ersättning
för rättegångskostnader av motparten. Men det kan finnas
situationer där rätten till ersättning jämkas trots att man
vunnit eller så kan det vara så att man bara vinner delvis
eller att man ingår en förlikning, då det ju regelmässigt är
så att vardera parten står för sin rättegångskostnad. Vi
tycker att regeringen borde ha rett ut begreppen.

I propositionen föreslås att maximiersättningen enligt
lönegarantilagen sänks från f.n. 12 basbelopp till 100 000 kr.
Med följande kompletteringar kan en ytterligare besparing
om 200 till 300 miljoner kronor göras:

Ersättningen bör begränsas till samma ersättningsnivå
som gäller för arbetslöshetsförsäkringen, dvs f.n. 90% av
inkomsten, samt beräknas på lönedelar upp till 7,5
basbelopp.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utvidga kretsen som kan få
ersättning enligt lönegarantilagen,

2. att riksdagen beslutar följande lydelse av 7

§ i lönegarantilagen:

Betalning enligt garantin lämnas för sådan fordran på lön
eller semesterlön eller semesterersättning som har
förmånsrätt enligt 12

§ förmånsrättslagen (1970:979) och för fordran på
pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13

§ samma lag,

3. att riksdagen beslutar följande lydelse av 29

§:

Om en arbetstagare är missnöjd med förvaltarens beslut
enligt 16 eller 18

§, får han vid tingsrätt väcka talan mot staten inom
tre veckor från det att han fick del av beslutet. Statens talan
förs vid tingsrätten av tillsynsmyndigheten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rättshjälp i lönegarantitvister,

5. att riksdagen beslutar att ersättningen bör begränsas
till samma ersättningsnivå som gäller för
arbetslöshetsförsäkringen, dvs. för närvarande 90

% av inkomsten, samt beräknas på lönedelar upp till 7,5
basbelopp.

Stockholm den 21 april 1992

Ian Wachtmeister (nyd)

Richard Ulfvengren (nyd)

John Bouvin (nyd)