med anledning av prop. 1991/92:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m. (kompletteringsproposition)

Motion 1991/92:Bo14 av Oskar Lindkvist m.fl. (s)

Bostadsförsörjningen -- en samhällsangelägenhet

Rätten till en god bostad är grundläggande i ett samhälle
som präglas av rättvisa, solidaritet och lika möjligheter i
livet. Den sociala bostadspolitiken har gjort att vi i Sverige
kommit längre än i de flesta andra länder på vägen mot ett
rättvist och jämlikt boende. Vi har en hög boendestandard
och den är betydligt jämnare fördelad än i andra länder som
förlitat sig på marknadsmekanismer inom bostadsplanering
och bostadsbyggande.

I själva verket är bostadspolitiken ett av de områden där
den ideologiska skillnaden är allra störst mellan det
socialdemokratiska välfärdsbygget i Sverige och de länder
där olika konservativa och liberala idéer fungerat som
ledstjärnor för politiken.

Den som menar allvar med ambitionen att barnen skall
växa upp med rättvisa förutsättningar i livet, att de äldre
skall få en trygg och värdig ålderdom och att människor från
andra länder skall få en bra start i Sverige, kan aldrig
acceptera ökade klyftor i boendet och segregerade
bostadsområden där de sämre ställda får hålla till godo med
de bostäder som andra ratat. Bostadspolitiken är ett av
fundamenten för ett rättvist och rättfärdigt samhälle. Den
sociala bostadspolitiken kommer därför alltid att vara en
viktig angelägenhet för socialdemokratin.

Regeringspolitiken -- ett systemskifte

Den borgerliga regeringens politik på bostadsområdet
innebär en total kursändring. Den sociala bostadspolitiken
skall avskaffas. Bostadsdepartementets frågor har splittrats
upp på sju olika ministrar så att ingen längre har överblick
över de samlade effekterna av olika grundskott mot den
bostadspolitiken. Samhällets instrument för att klara en bra
bostadsförsörjning tas bort.

Bostadsanvisningslagen och bostadsförmedlingarna
skall avskaffas. Mot kommunernas vilja har markvillkoret
tagits bort. Produktionskostnadsprövningen har avvecklats.
De allmännyttiga bostadsföretagen skall säljas ut med
samma resultat som skapat allvarliga problem i bl.a.
Storbritannien under 1980-talet. Bostadskooperationen
förhindras att motverka spekulation och hyresgästerna
förbjuds att med kooperativ hyresrätt ta ansvar för
förvaltningen av sina egna bostadsområden. Med nya
skatteregler för bostadsrättshavare skall solidariteten och
sammanhållningen inom bostadskooperationen sättas
under press och en slags ägarlägenheter skapas.

Bostadsstödet har tekniskt haft olika utformning under
olika perioder. Nya alternativ har utretts och prövats. Men
det har alltid varit en självklar förutsättning för
socialdemokratin att inte släppa ansvaret till marknaden
och marknadskrafterna för att det skall finnas goda
bostäder också åt andra än de ekonomiskt välbeställda.

Det förslag till bostadsfinansiering som redovisas i
propositionen innebär ytterligare ett nytt stort steg på den
bostadspolitiska nedrustningens väg. Regeringen föreslår
riksdagen att fatta beslut om att samhällets ansvar för
bostadsförsörjningen avskaffas. Marknadskrafterna skall
bestämma vad som skall byggas, var det skall
byggas, för vem det skall byggas, vad det skall
kosta att bygga och vad det kommer att kosta att
bo.

Det är ett uttalat mål för regeringens politik på detta
område att stat och kommun skall dra sig tillbaka och låta
marknadskrafterna ta över. Det är enligt den utredning som
ligger till grund för propositionen främst omsorgen om de
kapitalvärden som finns på bostadsmarknaden, d.v.s.
kreditinstitutens säkerheter, som motiverar att
bostadsstödet inte avvecklas än snabbare.

På detta sätt blir bostadspolitiken det område där den
ideologiska karaktären är allra tydligast på det systemskifte
som moderata samlingspartiet, folkpartiet-liberalerna,
centerpartiet och kristdemokratiska samhällspartiet nu i
regeringsställning är i full färd med att genomföra. Det är en
självklarhet för socialdemokraterna att säga nej till en sådan
orättfärdig politik och ett sådant steg bakåt från vad vi
hittills uppnått på bostadspolitikens område.

Riksdagen bör avslå regeringens proposition.

Avreglerad bostadsmarknad -- ett hastverk

Till grund för propositionens förslag till stöd för
bostadsfinansieringen ligger betänkandet (SOU 1992:24)
Avreglerad bostadsmarknad. Utredningen framstår i allt
väsentligt som ett hastverk och har utsatts för en förödande
kritik från en rad tunga remissinstanser.

Om förslaget genomförs hotar totalstopp för
nyproduktionen av bostäder. De schabloner som läggs till
grund för bidragsunderlaget saknar anknytning till
verkligheten. Boverket anför i sitt remissvar att det
minskade stödet till ombyggnader ''kan leda till att
angelägna ombyggnader i fortsättningen inte kommer till
stånd''. Detta är särskilt allvarligt eftersom det stora
bestånd av bostäder som byggdes under det s.k.
miljonprogrammet under de närmaste åren kommer in i en
omfattande och kostnadskrävande underhålls- och
ombyggnadsfas.

Förslaget är orättvist och brister i neutralitet mellan
olika upplåtelseformer. Inom äganderättssektorn ges
subventioner inom ramen för skattesystemet till hela
produktionskostnaden medan hyresgästerna får betala fullt
ut för kapitalkostnader ovanför de otillräckliga
schablonbeloppen. Med propositionens förslag, placeras
det alternativ på bostadsmarknaden som står ungdomar,
människor med svag ekonomi och många ensamstående till
buds, i strykklass.

Utredningen har genomförts på tre månader.
Remissinstanserna har haft en dryg vecka på sig att
konsekvensberäkna förslagen och lämna synpunkter. De
kalkyler som skall belysa konsekvenserna för
boendekostnader, statsbudgeten o.s.v. är otillräckliga och
bygger på förutsättningar som kan ifrågasättas från olika
utgångspunkter. Bl.a. förutsätts det egna kapitalet både i
utredningen och i propositionen vara gratis, något som
strider mot varje vedertagen ekonomisk kalkylmetod.

De konsekvensberäkningar som redovisas i utredningen
bygger i långa stycken på ekonomisk-politiskt
önsketänkande och avviker kraftigt från vad tunga och
kompetenta remissinstanser som de stora
bostadsorganisationerna kommit fram till.
Byggnadsentreprenörerna varnar för konsekvenserna av att
i dagens konjunkturläge, genomföra så snabba och
drastiska nedrustningar på detta område.

Det är uppenbart att regeringens förslag i propositionen
är otillräckligt berett och inte bör läggas till grund för beslut
om den framtida bostadsfinansieringen. Statens stöd till
bostadsbyggandet lämpar sig synnerligen illa för dåligt
genomtänkta experiment.

Alltför stora ekonomiska värden, alltför många
människors arbetstillfällen och alltför många viktiga
samhällsvärderingar påverkas av statsmakternas beslut på
detta område. Även bortsett från den oacceptabla
målsättningen för förslaget att på sikt avskaffa samhällets
ansvar för bostadsförsörjningen är det nödvändigt att
riksdagen avslår propositionens förslag.

Räntelån

Socialdemokraterna har i motion 1991/92:Bo232 krävt
att räntelånesystemet införs fr.o.m. 1 januari 1992. Detta
förslag har avslagits (1991/92:BoU16). Vi föreslår nu att
räntelånesystemet införs fr.o.m. 1 juli 1992 och för hela
beståndet fr.o.m. 1 januari 1993.

Statens utgifter för bostadsstödet är starkt beroende av
produktionens omfattning och det allmänna ränteläget.
Enligt Boverkets långsiktiga bedömning behövs en
produktion på ca 400 000 lägenheter under 1990-talet. Vi
delar denna uppfattning.

I tabellen nedan redovisas en jämförelse mellan
nuvarande system och räntelånesystemet. Siffrorna för
nuvarande system är hämtade från proposition 1991/92:150.
Siffrorna för räntelånesystemet är desamma som
redovisades i vår motion 1991/92:Bo232.

Finansierings-
Budgetår
Helår
system
1992/93
1993 miljarder
kr
miljarder kr
Nuvarande system
31,8*
32,5
Räntelån
28,8
22,6
Propositionens förslag
31,8
32,4 * Prop. 1991/92:150 anger 30,8 vilket enligt
departementet är en felräkning, skall vara 31,8

Som framgår av ovanstående sammanställning är
differensen mellan räntelånesystemet och nuvarande
system 3 miljarder kr för budgetåret 1992/93.

Som framgår av propositionen får det nya
finansieringssystemet endast marginella effekter 1992/93
och för helåret 1993.

Vi föreslår på annat ställe i denna motion, att det av
riksdagen fattade beslutet om en reduktion av
räntebidragen med 1,7 miljarder kr för budgetåret 1992/93
och 3,4 miljarder kr för helåret 1993, skall rivas upp. Vi
anser att de hyreshöjningar riksdagsbeslutet leder till är
orimliga.

Kostnaden för detta finansieras genom att den ovan
redovisade differensen reduceras med motsvarande belopp.
Också de förslag, som redovisas i det följande finansieras på
samma sätt. Detta gör följande tabell:

Budgetåret
Helår 1992/93
1993 miljarder
kr
miljarder kr
Ovan framräknade differens
3,0
9,9
Nej till minskade räntebidrag
--1,7
--3,4
Övriga förslag
u-1--0,2u
u-1--1,1u
Differens
1,1
5,4

Boendekostnaderna för den enskilde redovisas i
propositionen på ett enligt vår mening felaktigt sätt. Bl.a.
tas ingen hänsyn till kostnaderna för den egna
kapitalinsatsen. I tabellen nedan redovisas de kostnaderna
för en bostad i hyresrätt på 70 kvm i de olika
finansieringsalternativen. Marknadsräntan är i exemplet 12
% och inflationen 4 %. 1993 års penningvärde. Bostaden är
inflyttningsklar 1994.

Finansieringssystem
År
Oktober
Nu
Enligt
Räntelån 1991
gällande
prop.
1994
4
775 kr/mån
5 610 kr/mån
6 785 kr/mån
4 575 kr/mån
1999
5 315 kr/mån
6 300 kr/mån
7 540 kr/mån
5 010 kr/mån

Som framgår av tabellen ger det föreslagna
finansieringssystemet en boendekostnad, som är 2 2l0
kr/mån högre än den skulle varit med räntelånesystemet.
Samma lägenhet år 1999 blir 2 530 kr dyrare i månaden med
propositionens förslag än med räntelånesystemet.

Tabellen visar också, att de redan genomförda och
beslutade åtgärderna har gjort samma bostad drygt 800 kr
dyrare per månad jämfört med vad som gällde i oktober
1991.

Vi har velat visa denna utveckling, inte minst mot
bakgrund av de löften om sänkt hyra som företrädare för
regeringspartierna gav i valrörelsen.

Beräkningar av detta slag ger ett perspektiv på det
statsfinansiella problemet med bostadssubventionerna.
Med en lugnare produktionsutveckling och en räntenivå
som är mer förenlig med vad som är långsiktigt sannolikt
framstår utvecklingen som mindre dramatisk än vad den
vanligen framställs när den borgerliga regeringen söker
argument för att skrota bostadspolitiken.

En parlamentarisk utredning

Under våren 1991 fattade riksdagen beslut om att ersätta
dagens räntebidragssystem med det s.k. räntelånesystemet.
Syftet var bl.a. att minska statens utgifter för bostadsstödet
med en sådan teknik att boendeutgifterna inte skulle öka
drastiskt.

Räntelånesystemet, som utarbetades i anslutning till
skattereformen, var noggrant genomarbetat. Det
ekonomiska utfallet redovisades under olika antaganden
om inflations- och ränteutveckling. Systemet innehöll en
serie ''fallskärmar'' för att skydda bostadskonsumenterna i
perioder av hög realränta. Förslaget underkastades en bred
remissgranskning och vann stöd från flertalet tunga
remissinstanser. Stor hänsyn togs till de förslag till
förändringar som remissinstanserna då anförde.

Ett betydande arbete och stora kostnader är nedlagda
inom den bostadspolitiska administrationen och hos
bostadsorganisationer, byggherrar och kreditinstitut för att
ta till vara räntelånens möjligheter. När regeringen och
riksdagsmajoriteten rev upp det redan fattade beslutet om
räntelånen skapades osäkerhet och kaos.

Bostadsinvesteringar är utomordentligt långsiktiga.
Planerings- och projekteringstiderna är långa och tar stora
ekonomiska resurser i anspråk. Det är väsentligt att
grundläggande förutsättningar såsom finansieringsvillkoren
normalt ligger fast över längre perioder. Endast därigenom
skapas förutsättningar för den långsiktighet och
planmässighet som leder till att tillgängliga resurser
utnyttjas effektivt.

Dagens räntebidragssystem bör ersättas av en ny
bostadsfinansieringsreform som tar hänsyn till
bostadssektorns belastning på statsbudgeten och som bättre
är ägnat att skapa en kostnadspress inom
bostadsbyggandet. Ett alternativt system måste samtidigt
vara så konstruerat att det behandlar olika
upplåtelseformer rättvist och neutralt. Det är hushållens
behov och värderingar, inte skatte- och bidragsregler, som
skall styra valet av upplåtelseform eller boendealternativ.
Ett nytt system måste också bättre än dagens ordning skapa
rimliga kostnadsrelationer mellan nyare och äldre årgångar.

Det är synnerligen viktigt att ett
bostadsfinansieringssystem är så brett parlamentariskt
förankrat att kommuner, byggherrar och entreprenörer kan
planera långsiktigt och räkna med att det inte ändras
ständigt som ett resultat av ekonomiska och politiska
konjunktursvängningar.

Både räntelånesystemet och det förslag som regeringen
nu lagt till grund för propositionen har utarbetats av
enmansutredningar. För att skapa nödvändig
parlamentarisk förankring bör ett nytt alternativ utarbetas
inom en parlamentarisk utredning med bred representation
från olika politiska partier i syfte att nå en politiskt
långsiktig uppgörelse som inte ifrågasätts efter relativt små
förändringar i majoritetsförhållandena.

Förutsättningarna för en uppgörelse bör efter de senaste
årens utredningsarbete vara goda. Remissyttrandena över
betänkandet ''Avreglerad bostadsmarknad'' visar att det
finns beredskap också från aktörerna på bostadsmarknaden
att konstruktivt bidra i arbetet med att utforma ett system
med de egenskaper som krävs.

Riksdagen bör med hänsyn härtill hos regeringen begära
att en parlamentarisk utredning -- i vilken samtliga
riksdagspartier ingår -- bör tillsättas med uppgift att lämna
förslag till ett nytt, brett förankrat
bostadsfinansieringssystem som är så utformat att samhället
också i framtiden kan ta det övergripande ansvar som är
nödvändigt för att det skall finnas goda bostäder åt alla,
även dem med begränsade ekonomiska möjligheter.

Bostadsbidrag

Vi socialdemokrater anser att bostadsbidragen är en
viktig del av den sociala bostadspolitiken.

Som ett led i skattereformen höjdes bostadsbidragen
kraftigt. Också familjer utan barn fick bostadsbidrag. Detta
innebar bl.a. att antalet bidragshushåll ökade med 35 % och
utgifterna ökade under 1991 med 2,31 miljarder kr.

Genom regeringens åtgärder har boendekostnaderna
stigit väsentligt även därefter, utan att bostadsbidragen till
ekonomiskt svaga hushåll har ökat.

Bostadsbidragen har god fördelningspolitisk
träffsäkerhet. En tredjedel av bidragen går till de 25 % av
hushållen med de lägsta inkomsterna. Hälften av bidragen
gick till de 40 % av hushållen med de lägsta inkomsterna.
De 20 % av de bidragsberättigade hushållen som hade de
högsta inkomsterna fick cirka 10 % av de totala bidragen.

Genom regeringens förslag om minskade subventioner
höjs hyrorna kraftigt nästa år. Regeringen redovisar själv en
genomsnittlig höjning på 70 kr/kvm. Det betyder för en
vanlig trerumslägenhet att hyran höjs med nästan 500 kr per
månad, enbart för kapitalkostnaden.

Därför är det nödvändigt att bostadsbidragen höjs. Vi
delar regeringens uppfattning att den övre
bidragsgrundande bostadskostnaden höjs. Däremot anser
vi det oacceptabelt att höjningen sker genom en
omfördelning så att den nedre bidragsgrundande
bostadskostnadsgränsen höjs med 150 kr. I realiteten
betyder det att merparten av bidragshushållen får sänkta
bostadsbidrag, d.v.s. ökade boendekostnader.

Vi föreslår därför att den nedre bidragsgrundande
bostadskostnadsgränsen ligger kvar på 1992 års nivå och att
den övre bostadskostnadsgränsen höjs i enlighet med
propositionens förslag.

Jämn byggproduktion

Det är ett samhällsekonomiskt intresse att
byggproduktionen blir så jämn som möjligt. Tvära
omställningar med stora neddragningar i byggnadsindustrin
leder till att produktionskapacitet slås ut, som kommer att
dra stora merkostnader att på nytt bygga upp.

Sett i ett internationellt perspektiv har Sverige en
mycket hög bostadsstandard. Men Sverige är inte
färdigbyggt. Det kommer alltid att behövas ytterligare
bostäder. Det kommer alltid att finnas grupper vars behov
är otillräckligt tillgodosedda.

Som tidigare konstaterats kommer regeringens
byggpolitik att leda nära nog till ett totalstopp för
nyproduktionen av bostäder. Inte heller kommer det stora
behovet av ombyggnad, främst av det s.k.
miljonprogrammet, att kunna tillgodoses. Det betyder inte
bara att människor kommer att bo sämre framöver.
Resultatet kommer också att bli en betydande
kapitalförstöring. Det är mycket dålig ekonomi -- både för
samhället och för bostadskonsumenterna -- att bygga utan
att därefter underhålla bostäderna.

Med hänsyn till det mycket svåra läget inom byggsektorn
är det nödvändigt att snabbt få igång arbeten så att
sysselsättningseffekten infaller då den bäst behövs. I vår
partimotion om sysselsättningen föreslås en rad åtgärder för
att få igång angelägna ny- och ombyggnader i syfte att
minska arbetslösheten.

Nej till höjning av garanterade räntan 1993

Propositionen redovisar hur riksdagens beslut om
besparingar på statsbudgeten på totalt 3,4 miljarder kr för
helår skall genomföras genom olika upptrappningar av den
garanterade räntan.

Socialdemokraterna har i motion 1991/92:Bo232 avvisat
regeringens förslag. Vi återupprepar vårt ställningstagande
och motsätter oss att bostadskostnaderna ökar ytterligare.

Anpassat boende 1990-talets
stora bostadsutmaning blir att klara de äldres
och handikappades behov av ett mer anpassat boende.
Äldre och handikappade skall i största utsträckning kunna
bo kvar i sin invanda bostad eller bostadsområde. Det
ställer krav på en hög nybyggnation men också att äldre
lägenheter byggs om så att de bättre passar personer med
nedsatta funktioner.

Det är viktigt att landets kommuner nu med förtur löser
de äldres och de handikappades bostadsproblem. De regler
som gäller för bidrag till t.ex. nybyggnad och ombyggnad
av gruppbostäder måste vara flexibla. Det bör i huvudsak
ankomma på respektive kommun att utifrån lokala
förutsättningar och vissa angivna funktionskrav fatta beslut.

En annan utgångspunkt måste vara att det inte får bli en
återgång till tidigare institutionsboende. Av den
anledningen anser vi att det bör införas krav om minst
kokskåp i varje gruppbostad.

Ungdomars boende

Ett högt bostadsbyggande är den långsiktiga garanten
för ungdomars möjlighet att flytta hemifrån till egen bostad.
Men det behövs ändå speciella insatser för att underlätta
ungdomars inträde på bostadsmarknaden.

Den senaste tidens minskade efterfrågan av bostäder har
inte nämnvärt förbättrat ungdomars möjligheter att få en
bostad. Fortfarande är 60 % av de bostadssökande
ungdomar, som bor kvar hos sina föräldrar.

Ungdomar saknar förankring på bostadsmarknaden och
de har ofta svag betalningsförmåga. Därför kommer
ungdomar alltid att ha ett utsatt läge jämfört med andra
bostadssökande. Det finns därför skäl att även
fortsättningsvis genomföra särskilda åtgärder för att
underlätta för ungdomarna att tillgodose sitt behov av
bostäder.

Vi föreslår därför att det särskilda
ungdomsbostadsstödet till kommuner för bostäder som hyrs
ut till ungdomar under 25 år återinförs.

Vi anser också att det även fortsättningsvis behövs en
samlad instans som agerar gentemot kommunerna för att få
fram lämpliga bostäder för ungdomar. Därför bör
regeringen återupprätta den ungdomsbostadsdelegation,
som den socialdemokratiska regeringen hade inrättat.

Bosparande

Regeringen aviserar förslag om bosparande. I det
sammanhanget vill vi aktualisera frågan om att ge
hyresgästerna liksom de boende inom
bostadskooperationen möjligheter till bosparande. Både
hyresgäströrelsen och de allmännyttiga bostadsföretagen
har funnit idén intressant.

Principen skulle vara att varje hyresgäst får möjlighet att
sätta in valfritt belopp på ett eget lägenhetskonto.

Avkastningen, som skulle vara förmånligare än i bank,
kan sedan användas till att sänka hyran eller förbättra
lägenheten. För bostadsföretagen ökar möjligheten till
tillgång på billigt kapital, då ökad kapitalbildning är en
strategisk fråga för de allmännyttiga bostadsföretagen
under 1990-talet.

Både bostadsföretag och hyresgäster har mycket att
vinna på att företagen lånar pengar direkt av sina
hyresgäster och hyresgästerna sparar i sitt boende.

Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär förslag om
hur ett sådant sparande kan möjliggöras.

Krav för statligt stöd till bostadsbyggandet

Avgörande för en framgångsrik bostadspolitik är att den
är väl förankrad där den skall förverkligas, dvs i
kommunerna. Markvillkoret och den kommunala
bostadsanvisningsrätten var två viktiga medel för
kommunerna att bedriva den bostadspolitik som svarar mot
kommunernas önskemål. Dessa instrument har riksdagen
beslutat avskaffa.

Markvillkoret syftade till att dämpa den prishöjande
konkurrensen om marken och därigenom dämpa
prisutvecklingen. Därför ville 70 % av samtliga kommuner
ha kvar markvillkoret. Kommunerna använde
markfördelningen för att styra var nya bostäder skulle
byggas. Slopandet av markvillkoret innebär att
kapitalstarka byggbolag kan köpa upp mark och själva
förbehålla sig rätten att bygga på den.

Vi föreslår att markvillkoret återinförs som krav för
statligt stöd.

Syftet med den kommunala bostadsanvisningsrätten var
att åstadkomma en rättvis och behovsanpassad fördelning
av ny- och ombyggda bostäder. Om målet om allas rätt till
en god bostad skall kunna upprätthållas, är det viktigt att de
bostäder som produceras kan komma alla till del. Detta
sker bäst genom samhällets medverkan.

Vi föreslår att den kommunala bostadsanvisningsrätten
återinförs som krav för statligt stöd.

I en tidigare motion har vi konstaterat att det finns behov
av en produktionskostnadsprövning. Vi förordade att en
försöksverksamhet startar som innebär ett ökat ansvar för
de kommuner som själva har förutsättningar att genomföra
en produktionskostnadsprövning. Riksdagen beslutade att
avslå vårt krav.

Vad som anförts om behovet av
produktionskostnadsprövning samt kommunernas
beslutanderätt för densamma bör riksdagen ge regeringen
till känna.

Vi är öppna för att genomföra förenklingar och
förändringar i låne- och byggbestämmelser. Ett sådant
arbete inleddes också av den socialdemokratiska
regeringen. Samtidigt är vi oroliga för att avsaknaden av
vissa funktionskrav kan ge sämre bostäder till högre
kostnader och avsaknaden av styrinstrument riskerar att
skapa en orättvis fördelning av bostäder.

Vi motsätter oss regeringens förslag att
länsbostadsnämnderna skall avvecklas. Enligt vår mening
behövs länsbostadsnämnderna, eller annat regionalt organ,
också fortsättningsvis. Den organisation för nämnderna,
som efter utredning förordats och överlämnats till
regeringen, bör läggas till grund för nämndernas fortsatta
arbete.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den sociala bostadspolitiken,

2. att riksdagen beslutar att införa räntelånen i enlighet
med riksdagens beslut den 13 december 1990 och 12 juni
1991 och därmed upphäva riksdagens beslut av den 17
december 1991 och 9 april 1992,

3. att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att föreslå ett
långsiktigt bostadsfinansieringssystem,

4. att riksdagen beslutar att 1992 års nedre
bostadskostnadsgräns för bostadsbidraget skall kvarstå
även 1993,

5. att riksdagen beslutar att återinföra anslaget
Ungdomsbostadsstöd samt medger att anslaget tillförs 25
milj.kr. för ungdomsbostadsstöd,

6. att riksdagen beslutar att upphäva riksdagens tidigare
beslut om att höja den garanterade räntan år 1993 om
sammanlagt 3,4 miljarder kronor per helår,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att markvillkoret och den
kommunala bostadsanvisningsrätten skall hävdas som krav
för statligt stöd i bostadsfinansieringssammanhang samt att
en försöksverksamhet med kommunal
produktionskostnadsprövning skall påbörjas,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en regional
organisation för bostadsförsörjningen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om flexibilitet med bibehållande av
funktionskraven vid byggande av gruppbostäder,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ungdomsbostadsdelegationen
bör återupprättas,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag som
möjliggör bosparande för hyresgäster i de allmännyttiga
bostadsföretagen.

Stockholm den 11 maj 1992

Oskar Lindkvist (s)

Magnus Persson (s)

Lennart Nilsson (s)

Ulf Lönnqvist (s)

Rune Evensson (s)

Britta Sundin (s)

Marianne Carlström (s)

Lars Stjernkvist (s)

Sören Lekberg (s)

Berit Oscarsson (s)

Barbro Evermo Palmerlund (s)

Nils T Svensson (s)

Mats Lindberg (s)

Sinikka Bohlin (s)