med anledning av prop. 1991/92:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m. (kompletteringsproposition)

Motion 1991/92:Fi100 av Jerzy Einhorn och Margareta Viklund (kds)

En rättvis behandling av Stockholm

Det förslag till nytt statsbidragssystem för landets
kommuner som föreslås av regeringen i
kompletteringspropositionen har många förtjänster. En
övergång från specialdestinerade bidrag till ett mer
generellt system med ''en påse'' pengar, ger lokala politiker
en större frihet att själva göra prioriteringar utifrån den
egna ortens behov. Detta leder rimligen också till en
effektivare resursanvändning.

Förslaget att ersätta blandningen av det nuvarande
systemets olika utjämningsavgifter och bidrag med en
nettoström från staten till kommunerna är också positivt.
Det innebär att rundgången i systemet minskar.

Den föreslagna konstruktionen av bidragssystement
uppvisar däremot stora brister. Många kommuner drabbas
orimligt hårt. Inte minst gäller det landets
storstadsregioner. Regeringen har insett detta och därför
föreslagit särskilda regler, som skall mildra effekten vid
övergången. Regeringen föreslår också att det hårt
kritiserade strukturindex som ingår i systemet skall arbetas
om. Ett nytt förslag presenteras under 1994.

Övergångsreglerna mildrar, dock endast temporärt,
effekterna av ett system som är ofullständigt. Det innebär
en orimlig överföring av medel från storstadsregionerna till
andra kommuner. Det föreslagna systemet bortser t.ex. helt
från de särskilda storstadskostnader som är en realitet.
Enligt kommunalekonomisk forskning är dessa cirka 20--25
procent högre än för genomsnittskommunen. Detta beaktas
också i liknande system utomlands, t.ex. i Norge och
Tyskland. Ett system som bortser från dessa
storstadskostnader uppfyller inte sitt syfte att utjämna
strukturella kostnadsskillnader och missgynnar därför de
stora städerna. En förutsättning för att det av regeringen
föreslagna nya statsbidragssystemet skall kunna fungera är
att det nya strukturindex som skall utarbetas tar hänsyn till
storstädernas högre kostnader.

Ett ännu större problem på kort sikt för t.ex. Stockholm
och Göteborg är de ingångsvärden som används vid
övergången till det nya systemet. Stockholm och Göteborg
tillhörde skattereformens stora förlorare främst beroende
på förändringarna av kapitalbeskattningen.

De flesta kommuner vann på reformen. Därför
beslutade den förra riksdagen att införa en s.k.
avräkningsskatt genom vilken kommunernas vinster skall
neutraliseras. Avräkningsskatten slogs dock ut på
kommunerna utan hänsyn till skattereformens effekter på
den enskilda kommunen. Det innebär att även en kommun
som t.ex. Stockholm, vilken förlorar 350 milj.kr. på
skattereformen, tvingas betala skatt på denna förlust. Om
beslutet fullföljs kommer det att på godtyckliga grunder
leda till en kraftfull omfördelning av resurser mellan landets
kommuner. I den nya effekten har inräknats så att
kommunerna istället får sina statsbidrag reducerade med
motsvarande belopp. För Stockholms del motsvarar detta
1993 ett belopp på ca 1,3 miljarder kronor. Det är inte
rimligt att kommuner som drabbats negativt av
skattereformen dessutom skall utsättas för sådana effekter.
Staten måste därför kompensera de drabbade
storstadskommunerna i denna del.

Enligt kompletteringspropositionen avser regeringen
dessutom att vid övergången till det nya systemet, som
också innebär att kommunerna skall få sina skatteintäkter
samma år som de inbetalas, kvitta bort slutavräkningen för
1991 mot dels uppräkningen av skatteförskottet enligt det
nya systemet, dels kvardröjande avräkningsskatt och
slutligen kommunernas statsbidragsfordran. Detta är inte
rimligt, eftersom det i realiteten innebär att staten skulle
kvitta en fordran som kommunerna har mot en annan
fordran.

Totalt skulle förslaget till nytt statsbidragssystem för
kommunerna för Stockholms del inklusive
avräkningsskattens effekter och den generella indragning av
statsbidrag till kommunsektorn som budgetpropositionen
förutsätter innebära en förlust 1993 på cirka tre miljarder
kronor. Enligt Kommunförbundet uppgår den långsiktiga
förlusten till cirka 2,5 miljarder kronor per år.

Kommunen genomför ett ambitiöst besparings- och
rationaliseringsarbete. Enligt det flerårsprogram som
nyligen presenterades avser staden att inför nästa år
genomföra besparingar på 750 miljoner kronor och
sammanlagda budgetförstärkande åtgärder på en miljard
kronor. Till detta kommer staden till följd av tidigare
genomförd statlig omfördelning långt före övriga
kommuner att tvingas uppnå nolltillväxt i den kommunala
konsumtionen. Effekterna av det nu föreslagna systemet
skulle för stadens medborgare få så allvarliga konsekvenser
att riksdag och regering måste mildra effekterna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av att det
reviderade strukturindex som skall utarbetas beaktar
storstädernas strukturellt högre kostnader,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att avräkningsskattens effekter
måste neutraliseras för de mest drabbade kommunerna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det felaktiga i att kvitta bort
slutavräkningen av kommunernas skatteintäkter för 1991.

Stockholm den 11 maj 1992

Jerzy Einhorn (kds)

Margareta Viklund (kds)