med anledning av prop. 1991/92:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m. (kompletteringsproposition)

Motion 1991/92:Fi99 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)

Bra med enklare system

De förslag som regeringen lägger fram i
kompletteringspropositionen angående den kommunala
ekonomin är i många principiella avseenden bra. Det är en
fördel för kommunerna att ett flertal specialdestinerade
statsbidrag ersätts av ett utjämningsbidrag och att pengar
endast går i en riktning, från stat till kommun.

Det är också en av kommunerna länge önskad reform att
kommunalskatteutbetalningen ändras så att det är det
aktuella årets skatt som kommunen erhåller.

Den besparing på 5,2 miljarder som föreslås ske på
statsbidragen till primärkommunerna anser vi också är
rimlig med hänsyn till det samhällsekonomiska läget.

Komplicerad övergång

Det är emellertid besvärligt att övergå från ett system till
ett annat. I praktiken är det omöjligt att av propositionen
utläsa den samlade effekten för den enskilda kommunen av
de förändrade reglerna. Det rör sig inte bara om förändrade
regler för statsbidrag utan också om förändrade regler för
kommunalskatteutbetalningen. Dessutom kompliceras
bilden av att skattereformens effekter slår igenom fullt ut
för kommunerna först under 1993.

Skattereformen

Övergångsreglerna för 1993 och 1994 är i och för sig bra,
men de löser inte problemen för de kommuner som under
1993 påverkas mycket påtagligt negativt av skattereformens
effekter.

Dessa effekter beror framför allt på de förändrade
reglerna för kapitalbeskattningen. Särskilt i kommuner med
låg andel villaboende fick kommunerna tidigare
skatteinkomster på grund av kapitalinkomster. Dessa
inkomster går nu till staten då kapitalbeskattningen är
statlig.

Eftersom den förändrade kapitalbeskattningen är
fördelaktig för de flesta kommuner höjdes
avräkningsskatten så att kommunerna inte skulle vinna på
förändringen. Denna avräkningskatt tvingas dock även de
kommuner som förlorar på skattereformen att betala.

Stockholms stad beräknar själv att skattereformen
innebär lägre inkomster och högre kostnader på drygt 2
miljarder kr. under 1993. Förlusten för Göteborg beräknas
1993/94 motsvara kr. 2.45 och 1995 1.89 per skattekrona.
Motsvarande siffror för Malmö är kr. 3.36 resp. 2.29. Det
kan knappast ha varit regeringens och riksdagens avsikt att
skattereformen skulle få sådana effekter för enskilda
kommuner.

I propositionen redovisas dock att man är medveten om
att vissa negativa effekter av skattereformen uppstått. För
1993 föreslås att den indragning som skedde 1992 genom en
tillfällig höjning av skatteutjämningsavgiften disponeras för
att ''reglera vissa effekter av skattereformen för de mest
utsatta kommunerna''.

Det är dock uppenbart att det belopp på 1,6 miljarder
kronor som regeringen föreslår för detta ändamål under
1993 inte är tillräckligt. Något underlag för en bedömning
av anslagets storlek redovisas heller inte i propositionen.
Någon redovisning av hur motsvarande kompensation skall
utbetalas under 1994 finns inte heller.

I propositionen hävdas vidare att behovet av
kompensation för skattereformen är tillfälligt (s. 128):

Den inkomstutjämning som genomförs i den nya
statsbidragsmodellen innebär emellertid att kommuner som
får ett sämre utfall av skattereformen jämfört med
genomsnittskommunen kompenseras genom ett högre
statsbidrag, när systemet är fullt utbyggt.
Inkomstutjämningen kommer inte att slå igenom under de
närmaste åren för de kommuner som omfattas av
spärreglerna. Jag bedömer det därför nödvändigt att med
ett kompletterande bidrag övergångsvis reglera effekterna
av skattreformen för de mest utsatta kommunerna.

Denna beskrivning stämmer möjligen på vissa
kommuner. Det finns dock kommuner som påverkas
mycket negativt av skattereformen och som inte
kompenseras genom ett högre utjämningsbidrag. Det rör
sig alltså inte om ett behov övergångsvis av kompletterande
bidrag. Det är istället tvärtom. I och med att
övergångsreglerna trappar ner bidraget ökar behovet av
kompensation för skattereformen.

I propositionen om skattereformen framhölls att
regeringen noga skulle följa utvecklingen och ingripa om
oförutsedda konsekvenser drabbade oskäligt. Vi förutsätter
att regeringen nu gör denna genomgång och återkommer
med förslag till hur orimliga effekter skall kunna mildras för
kommuner som kommit i kläm.

Utbetalning av kommunalskatt

De nya reglerna för utbetalning av kommunalskatt är
principiellt riktiga. Eftersläpningen upphör och
kommunerna får varje år den verkliga kommunalskatt som
invånarna i kommunen betalar.

Redovisningen av hur övergången till ett nytt system
skall ske är dock så bristfällig att det är omöjligt för
kommunerna att bedöma vilka skatteinkomster de kommer
att få under 1993. De riktlinjer som anges i propositionen är
för oklara. Vi har förståelse för att det inte nu går att i alla
detaljer ange exakt hur övergången skall ske, men det är
inte rimligt att lämna kommunerna i en så stor ovisshet som
nu sker. Den oklarhet som sammantaget råder är så stor, att
det kommunala budgetarbetet måste bedrivas under
orimliga villkor. För Stockholms stad rör det sig om
oklarheter i storleksordningen flera miljarder kronor.
Liknande förhållanden råder i Göteborg och Malmö.

Kommunerna skall enligt propositionen under 1993
erhålla de statsbidrag som avser 1992 års verksamhet men
som utbetalas 1993. Dessa statsbidrag intäktsförs enligt
gällande lagstiftning under 1992 och redovisas alltså i
kommunernas bokslut för 1992 som en fordran på staten.

För 1993 har kommunerna också räknat med att erhålla
slutavräkningen på skatten för 1991. För kommunerna är
både dessa statsbidrag och slutavräkningen på skatten att
betrakta som fordringar på staten.

I propositionen föreslås dock att staten skall minska
slutavräkningen på skatten med statsbidragen.
Slutavräkningen skall vidare minskas med nivåhöjningen på
skatten och del av avräkningsskatten.

Enligt propositionen skall detta ske på ett sådant sätt att
det blir budgetmässigt neutralt både för staten och
kommunerna. Detta är, såvitt vi kan förstå, omöjligt att
uppnå bl.a. beroende på att staten och kommunerna
tillämpar olika redovisningsprinciper. Den valda modellen
innebär att det blir budgetmässigt neutralt för staten men
inte för kommunerna.

Den aviserade propositionen i höst om slutavräkningen
på skatten bör om möjligt innehålla en lösning på detta
problem. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

Expertgruppen

Det redovisas en betydande osäkerhet i propositionen
om det korrekta i det föreslagna systemet för att fördela det
nya statliga utjämningsbidraget till kommunerna. En
särskild expertgrupp kommer också att tillsättas för att
lägga ett nytt förslag som ska gälla från 1995.

Det är positivt att regeringen har tagit intryck av den
kritik som har riktats mot kommunalekonomiska
kommitténs förslag.

Enligt vår mening finns det ett flertal faktorer som man
bör ta hänsyn till:

1. Det lokala kostnadsläget påverkar givetvis kostnaden
för den service som kommunen erbjuder. I
storstadsområdena tenderar kostnaderna att bli högre bl.a.
beroende på högre markpriser och högre löner. Den högre
lönenivån leder givetvis också till högre skatteinkomster,
men i det nu föreslagna systemet innebär en hög skattekraft
att det statliga utjämningsbidraget blir lågt. För kommunen
är det endast en nackdel att ha höga skatteinkomster och ett
därmed sammanhängande högt kostnadsläge.

2. Det finns en omfattande forskning som visar att det
finns en rad fördyrande storstadsfaktorer beroende på
särskilt stora behov av sociala insatser, liksom av trafik-,
kultur- och fritidsservice.

I flera andra länder erhåller storstäderna kompensation
för detta.

3. En väl utbyggd barnomsorg leder till ökade
skatteinkomster och därmed till en sämre position för
sådana kommuner i beräkningarna av konsekvenserna av
det nya statsbidragssystemet. Ingen hänsyn tas dock till
detta i det föreslagna systemet. I storstadsregionerna visar
det sig att kommuner med flest inskrivna barn i
barnomsorgen också får sämst utfall och tvärtom. Det
betyder i praktiken att kommuner med hög kvinnlig
förvärvsfrekvens drabbas hårdast i det nya systemet. En
sådan effekt kan inte ha varit utredarnas avsikt.

Vi anser att den expertgrupp som skall tillsättas särskilt
skall belysa de faktorer som nämns ovan. Riksdagen bör ge
regeringen till känna vad som anges i motionen om
expertgruppens arbete.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen i den till hösten
aviserade propositionen om möjligt bör finna en lösning på
problemen med slutskatteavräkningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av expertgruppens
arbete.

Stockholm den 11 maj 1992

Ylva Annerstedt (fp)

Erling Bager (fp)

Margitta Edgren (fp)