med anledning av prop. 1991/92:153 Rekonstruktion av Nordbanken

Motion 1991/92:N57 av Sten Söderberg och Lars Andersson (-)

Enligt tidigare avgivna signaler från Rosenbad har
regeringen haft för avsikt att minska statens ägande. I fallet
med Procordia och SSAB tycks regeringen fullfölja dessa
tankar.

Vid genomläsning av rubr. prop. finner vi att regeringen
nu intagit en diametralt motsatt ståndpunkt. Enligt
förslaget skall staten öka sitt ägande i Nordbanken till att
omfatta 100% av aktierna. De bevekelsegrunder som
finansministern presenterar kan av skäl som nedan
redovisas ej accepteras av vårt parti.

I ett land som tillskriver sig föra en marknadsekonomisk
politik, kan statliga ''akutinryckningar'' med åtföljande
''insatser'' av skattemedel ej anses speciellt
konkurrensfrämjande. Det i propositionen föreslagna
''tillskottet'' leder till en mycket olycklig snedvridning av de
hittills gällande konkurrensreglerna inom bankväsendet i
vårt land.

Det exceptionella läge som regeringen menar att
Nordbanken hamnat i, torde vid genomläsning av
nedanstående material visa sig vara legio i bankväsendet i
Sverige. Det torde vara ett stort antal svenska banker, som
önskar få hjälp med att ombilda sina egna ''Securum'', för
att på detta sätt underlätta den fortsatta
bankverksamheten.

Statens uppgift i en marknadsekonomi är att inom denna
fria marknad uppställa regler för, samt kontrollera
efterlevnaden av, de banklagar som riksdagen beslutat om.
Det är således ej statens uppgift att garantera uppkomna
förluster för den ena eller andra banken. Rent generellt kan
man utgå från att ''bankverksamhet'' ligger utanför
regeringens och riksdagens kompetensområde. Av bl a
detta skäl är vi starka motståndare till att riksdagen tvingas
utse styrelseledamöter i bankstyrelserna.

Bankkrisen kan delas in i 4 delar:

A) Kompetenskrisen: Bristerna i
kreditvärdighetsprövningens kvalitet under 1980-talets
senare hälft + 1990 får ej upprepas. Kompetenta chefer
måste rekryteras utifrån (storföretagen).

B) Lönsamhetskrisen: Stora kreditförluster överstiger
årsvinsten.

C) Likviditetskrisen: Förtroendekris hos utländska
långivare & allmänheten = stort faromoment.

D) Kapitaltäckningskrisen: För låg andel eget kapital.
Eget kapital måste utgöra 8% av utlåningen. Företagslånen
är kosmetika = farlig väg.

Beskrivning av punkterna A, B, C och D

A. Orsakerna till 1991--92 års bankkris 1.
Staten styrde fram till avregleringen räntesättningen
och kreditvolymerna i Sverige. Genom avregleringen
expanderade kreditgivningen ohämmat. Bankerna var ej
mogna för denna fas.

2. Bankernas oskicklighet och inkompetens orsakade
Sverige det största finansiella fallissemanget sedan
Kreugerkraschen. Dagens situation är dock värre än 1930-
talets. Volymtänkande i stället för riskanalys & lönsamhet.

3. Finansinspektionens övervakande funktion har ej
fungerat. Kraftig förstärkning av personal och revisorer
(kompetens) erfordras idag för att förhindra ytterligare
fallissemang 1992--1994.

4. Den ekonomiska brottsligheten har utnyttjat
bankernas oförmåga & inkompetens att bedöma
kreditgivningens expansion.

5. Revisionen av bankerna har kraftigt eftersatts av såväl
internrevisorer som externa revisorer, inte minst statens
egen valda externrevisor.

6. Branschglidningen mellan banker, finansbolag och
försäkringsbolag har accelererat risken för ytterligare svåra
fallissemang. Livförsäkringsbolagen måste skyddas mot
svaga företagsledningar (Folksam, Trygg-Hansa, Skandia).

B. Bankernas intjäningsförmåga = vinst före
kreditförluster (Mdr)

1991
S-E-Banken
7
Handelsbanken
5
Gotabanken
2
Nordbanken
4
Sparbankernas bank
2
Föreningsbanken (1990)
0,1
Östgötabanken
0,2

Kommentar: Totalt ca 20 miljarder per år räcker inte på
långt när för att täcka kreditförlusterna 1992, 1993 och
1994!

C. Inlåningens struktur (miljarder kr)

(Koncernen)
Utländska
Allmänheten banker
S-E-Banken
113
139
Handelsbanken
110
123
Gotabanken
24
40
Nordbanken
63
152
Sparbankernas
bank
49
30
Föreningsbanken (1990)
0
5
Östgötabanken
3
7

Kommentar: I relation till bankernas likvida medel och
kortfristiga placeringar (trading- och investmentportfölj)
kan minskat förtroende hos de utländska bankerna eller
allmänheten snabbt utlösa en allvarlig likviditetskris.

De stora kreditförlusterna (med sänkt rating osv.)
skapar en dyrare inlåning för bankerna och andra
finansieringsproblem (säkerheter, amorteringsvillkor etc.).

D. Bankernas utlåning 1991 (miljarder kr)

Eget kapital

Banken
Konc.
Banken
Konc.
S-E-Banken
224
315
19
25
Handelsbanken
161
264
13
14
Gotabanken
73
74
4
5
Nordbanken
246
151
12
10
Sparbankernas bank
281
40
10
6
Föreningsbanken (1990)
5
5
0,4
0,4
Östgötabanken
10
10
1
1

Kreditförlusterna 1991 (miljarder kr)

S-E-Banken
5
Handelsbanken
3
Gotabanken
4
Nordbanken
10
Sparbankernas bank
10 (inkl. Första Sparbanken)
Östgötabanken
1
Föreningsbanken
u-1 2u
Totalt
35

Förlagslånen är ej eget kapital (miljarder kr)

S-E-Banken
15
Handelsbanken
8
Gotabanken
3
Nordbanken
10
Sparbankernas bank
6
Östgötabanken
0,1
Föreningsbanken
0,1

Kommentar: Att inräkna förlagslånen i
kapitaltäckningsunderlaget (kapitalbasen) är principiellt
felaktigt.

Motiv för statligt ingripande: Att upprätthålla
förtroendet för det svenska finansiella systemet!

Innebörden:Skattebetalarna får betala ''hela kalaset''.

1. Engångsinsats över budgeten 2.
För hög marginal mellan inlånings- och
utlåningsräntan, d v s ränteförlust på 2--3 %.
På ca 1 000
miljarder kr i lån blir detta 20--30 miljarder kr per år.

3. Statens ingripande nu snedvrider konkurrensen inom
banksfären.

Kapitalbehovet i Första Sparbanken ca 7,3 miljarder kr
och i Nordbanken ca 20--25 miljarder kr. Övriga banker kan
bli aktuella 1993--94!Strukturomvandlingen påverkas
och krisen ''mörkas'' (de dåliga lånen har lyfts bort).
Sämre konkurrens = högre räntevillkor. Utländska
konkurrenter hindras att vinna marknadsandelar.De
övriga svenska bankerna tvingas ensamma var och en bära
sina ''dåliga lån'' balansmässigt/resultatmässigt.Skapar
stor arbetslöshet (nedläggning av bankkontor och
personalavskedanden).

Bankernas kapitalbehov 1993--1995

Efter 1990--1992 års stora kreditförluster kommer
bankerna -- när konjunkturen vänder uppåt 1993 att kräva
rejäla kapitaltillskott för att uppfylla
kapitaltäckningsreglerna. Om bankerna ej lyckas attrahera
nytt kapital kan konjunkturuppgången i Sverige motarbetas
av dåligt kreditutrymme i banksektorn. Därvid äventyras
även sysselsättningen på såväl kort som medellång sikt.
Fråga uppkommer således vem som skall satsa det nya
erforderliga riskkapitalet i banksektorn. Nuvarande
ägarstruktur kanske ej räcker till? Risk finnes således att
hela bankägandet kommer att institutionaliseras. Inga
privatpersoner kan kvarstå som aktieägare i framtiden.
Detta är en rysare!!!

Behovet av ett insättarskydd för banksparare 1990-talet
kommer att innebära att bankerna får stark
konkurrens från obligationssparandet som idag ger 10--11 %
årlig ränta. Om inflationen blir 3 %
per år blir realräntan hela 7--8 %,
den högsta under hela efterkrigstiden. Om bankerna
skall kunna hävda sig i fortsättningen i konkurrensen om
insättarnas kapital, erfordras ett garanterat insättarskydd i
framtiden. Hur detta skall utformas i realiteten kommer att
klarna under 1992 enligt källor från banksektorn, som
därvid kan tänka sig ett nära samarbete med regeringen.

Hotfullt perspektiv

Staten är redan 100-procentig ägare av Nordbanken och
har 70 %
av aktierna i Sparbanksgruppen AB som säkerhet för
stödpaketet till Första Sparbanken.

Om oturen är framme behövs inom kort stödpaket till
Gota AB och Sveriges Föreningsbank AB.
Försäkringsbolagssektorn lever idag ett ''farligt liv'' med
smal kapitalbas mot bakgrunden av stora kreditförluster,
nedgång av aktie- och fastighetsvärden osv.

Risk föreligger att den borgerliga regeringen går till
historien som den som ''socialiserade'' stora delar av bank-
och försäkringsbolagssektorn.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att
bankmarknaden är i stort behov av ett ''letter of intent'' från
regeringen, vilket klart uttalar hur regeringen kommer att
ställa sig till framtida penningkrav från banker med akuta
problem. Ett dylikt uttalande är nödvändigt för att stilla den
oro som finns hos såväl välskötta banker som den
banksparande allmänheten.

Vi anser vidare att den vanskötsel som
finansinspektionen tillåtit i bl a Nordbanken, måste leda till
personbyten på ansvariga poster. Det inträffade tvingar oss
även föreslå tillsättandet av en bankkommission, med
uppgift att inför riksdagen framlägga en vitbok i ärendet. Vi
ser gärna att denna kommission lämnar förslag till skärpt
lagstiftning, för att undvika en upprepning av det inträffade.

Vi liberaler yrkar på att riksdagen ger regeringen i
uppdrag att snarast tillsätta en bankkommission.
Kommissionen bör bestå av personer som själva ej varit
inblandade i de styrelser, vilka vi anser bär det tyngsta
ansvaret för vår nuvarande bankkris.

Vidare yrkar vi att regeringen ges i uppgift att utan
dröjsmål privatisera Nordbanken, samt att riksdagen ger
regeringen i uppdrag att skyndsamt avveckla statens
engagemang i Sparbanken. Regeringens olyckliga inhopp i
bankväsendet har allvarligt skadat den fria
konkurrensprincip som tidigare präglat denna sfär. Detta
inhopp måste bli så kortvarigt som det möjligt är.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att snarast tillsätta en
bankkommission,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Nordbanken utan dröjsmål
bör privatiseras.

Stockholm den 18 maj 1992

Sten Söderberg (-)

Lars Andersson (-)