med anledning av prop. 1991/92:174 Förslag till lag om krigsmateriel

Motion 1992/93:U6 av Ingela Mårtensson (fp)

Propositionen börjar med att slå fast att ''Sveriges
säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet
och nationella oberoende''. Vidare sägs att ett viktigt inslag
i säkerhetspolitiken är att utåt verka för avspänning,
nedrustning, samarbete och demokratisk utveckling. Det är
min bestämda uppfattning att det gör man inte genom att
sprida allt fler vapen i världen.

Många krig har blivit så brutala och förödande för
människor just därför att vapenproducerande länder försett
tidigare diktatorer med mängder av vapen. Det gäller såväl
Somalia och forna Jugoslavien som Irak.

Om Sverige ska vara trovärdigt i sina ansträngningar för
nedrustning i världen, kan de inte förenas med ambitionen
att bli ledande leverantör av krigsmateriel i Europa. Denna
målsättning har det numera statsägda Bofors satt upp. Inom
försvarsindustrin bedömer man utsikterna till ökad export
som mycket goda inte minst med tanke på de
förutsättningar som förslaget till ny lag om krigsmateriel
ger.

Om Sverige menar allvar med att verka för avspänning
och nedrustning då bör också reglerna för vapenexport även
fortsättningsvis vara mycket restriktiva och inte medge
ökade möjligheter till utförsel av svenskt krigsmateriel
genom en mängd undantag.

Definition av krigsmateriel

Propositionen föreslår att regeringen även i
fortsättningen ska bestämma vad som i lagens mening utgör
krigsmateriel. Däremot föreslås en förändring vad gäller
själva klassningen såtillvida, att den ska delas upp i en
''hårdare'' och en ''mjukare'' grupp. Det kan i sig leda till en
ökning av tillstånden.

Allvarligare är dock att varor, som har betydande militär
användning, fortfarande ska kunna exporteras till
krigförande länder. Ett sådant exempel var Boghammars
försäljning av snabbgående patrullbåtar till Iran under det
pågående kriget med Irak. Trots att det inte fanns stöd i
lagen för att förbjuda exporten lyckades regeringen förmå
företaget att stoppa exporten. Medborgarkommissionen
tog upp detta problem och föreslog att regeringen tillfälligt
skulle kunna få förordna att en vara som inte klassificerats
som krigsmateriel men som fått militär användning skulle
omfattas av bestämmelserna om utförsel.

Propositionen tar upp detta förslag till diskussion och
avfärdar det med ''risken för påtryckningar på den svenska
regeringen från utländskt håll då det skulle vara av intresse
för någon part att åstadkomma inskränkningar i den fria
handeln med en viss förnödenhet''. Men det var just det som
hände i fallet med Boghammarbåtarna. Sverige föll undan
för USA:s påtryckningar trots att det inte fanns stöd i lagen.
Just därför borde det finnas en laglig möjlighet att stoppa
sådana leveranser. Inte heller kan det anses
tillfredsställande att Sverige säljer militärlastbilar till
Marocko -- ett land som sedan 16 år tillbaka befinner sig i
krig med Västsahara.

En ny definition av krigsmaterielbegreppet borde ta
hänsyn till i vilket sammanhang ett materiel är avsett att
användas.

Export till krigförande länder

Internationell rätt reglerar förhållandet för neutrala
stater. För att omvärlden ska respektera att ett land är
neutralt, får det inte exportera vapen till en av parterna i
en krigssituation. Sveriges neutralitet har varit föremål för
mycken diskussion och tolkning den senaste tiden.
Utgångspunkten för vår säkerhetspolitik är dock
fortfarande, vilket påpekas i propositionen, ''den militära
alliansfriheten med skyldighet att upprätthålla en
betryggande självständig försvarsförmåga för att vi ska
kunna vara neutrala i händelse av ett krig i vårt
närområde''.

Hittills har vapen kunnat exporteras till våra nordiska
grannar och neutrala stater i Europa utan hinder även om
dessa stater skulle komma i krig. Utredningen
''Utlandssamverkan på krigsmaterielområdet'' (SOU
1989:102), som låg till grund för regeringens proposition,
föreslog att dessa undantag skulle tas bort. I stället föreslås
nu att undantagen ska utökas till att dessutom gälla alla EG-
stater. Detta står i strid med folkrätten, om vi menar allvar
med att vi ska vara neutrala vid krig i vårt närområde.

För att klara av diskussionen om folkrätt och neutralitet
tolkar propositionen Haag-konventioner från 1907 på så
sätt att en neutral stat inte får exportera, men att det står
privata företag fritt att exportera vapen -- en tolkning som
gjordes då konventionerna undertecknades.
Folkrättskommittén skrev dock i ett betänkande 1984, att
det är tveksamt om dessa liberala regler gäller i dagens läge.
Till saken hör numera att det nya Bofors ägs av staten, och
då görs i propositionen den tolkningen att statliga bolag kan
räknas som privata företag.

Enligt juridisk expertis på UD föreligger det risk för att
Sverige kan komma att bryta mot folkrättens förbud mot
export av krigsmateriel till krigförande länder.

Vidare föreslås att ammunition ska betraktas som
följdleverans och därmed även fortsättningsvis kunna
exporteras till ett land som hamnat i krig. Det innebär t.ex.
att Sverige, om det inte fanns ett FN-embargo, skulle kunna
sälja ammunition till forna Jugoslavien. Det kan inte
accepteras.

I propositionen framhålles nödvändigheten av
samarbete med andra länder vad gäller utveckling och
produktion av krigsmateriel -- framförallt avses EG-länder.

Det föreslås att om en produkt, som tagits fram i
samarbete med ett annat land, har ''en övervägande
utländsk identitet'', då gäller inte de svenska riktlinjerna.
Dessutom föreslås att ytterligare undantag ska kunna göras
om det finns svenskt försvarspolitiskt intresse.

Illegal reexport av svenskt krigsmateriel

Propositionen föreslår:

En stat som trots åtagande gentemot den svenska
regeringen har tillåtit eller underlåtit att förhindra
vidareexport av svensk krigsmateriel skall i princip inte
komma i fråga som mottagare av sådan materiel från
Sverige så länge omständigheterna kvarstår.

Detta är en oklar formulering som kan ge upphov till
svårigheter att tolka. Vilka omständigheter åsyftas? Det
borde klart framgå att ett land som vidareexporterat svenskt
krigsmateriel utan erforderligt tillstånd inte bör komma
ifråga som köpare under en viss tidsperiod, t.ex. 5 år.

Omställning av militär produktion till civil

Utvecklingen inom krigsindustrin går mot en större
internationalisering. Det innebär att det är köparnas behov
och företagens vinstintressen, som kommer att gälla i allt
högre grad. De nationella lagarna och riktlinjer får mindre
betydelse. Sverige bör inte anpassa sig till denna utveckling.

I stället för att förse all världens länder med vapen, så
bör vi, enligt min mening, verka för nedrustning och
omställning av militär produktion till civil. Sverige skulle
kunna vara banbrytare på detta område. Vi har följt upp ett
FN-beslut och gjort en omfattande utredning av
möjligheterna, vilka presenterades i betänkandet ''Med
sikte på nedrustning'' (SOU 1984:62). Nu gäller det att
omsätta den i praktiken.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vapenexportens omfattning,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
definition av krigsmateriel i enlighet med vad som anges i
motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till riktlinjer
för utförsel av krigsmateriel som står i överensstämmelse
med konventioner om neutralitet,

4. att riksdagen beslutar att se över den bestämmelse som
gäller köparländer som brutit mot svenska åtaganden,

5. att riksdagen hos regeringen begär att initiativ tas vad
gäller omställning av militär produktion till civil
produktion.

Stockholm den 7 oktober 1992

Ingela Mårtensson (fp)