med anledning av prop. 1991/92:44 Riktlinjer för den statliga fastighetsförvaltningen och ombildningen av byggnadsstyrelsen, m.m.

Motion 1991/92:Fi23 av Elving Andersson och Rune Thorén (c)

I ovan nämnda proposition föreslås en ny modell för den
statliga fastighetsförsörjningen och fastighetsförvaltningen.
Bl.a. föreslås att en stor del av det statliga
fastighetsbeståndet skall överföras till ett statligt ägt
aktiebolag, medan delar av byggnadsstyrelsen omvandlas
till en efterfrågestyrd stabs- och servicemyndighet.

Dessa grundläggande principer för den statliga
fastighetsförvaltningen kan vi helt ställa oss bakom. Dock
uppstår vissa praktiska problem med den centralistiska
lösning som förordas i propositionen. Inte minst gäller detta
för universitet och högskolor. Här bör en mer
decentralistisk modell övervägas.

Enligt propositionen skall byggnadsstyrelsen ombildas
till aktiebolag och ett antal dotterbolag. Ett av dessa
dotterbolag skall äga samtliga universitets- och
högskolefastigheter. Dotterbolagen skall kunna besluta om
förvärv och avyttring av sina fastigheter utifrån
företagsekonomiska överväganden.

Det är mycket tveksamt om det är en klok modell att
föra samman alla högskolelokaler i landet i ett centralt
bolag. Att i stället bilda flera regionala bolag som får ansvar
för de statsägda högskolelokalerna i respektive region torde
vara en bättre modell som bl.a. ger utrymme för ett närmare
samarbete mellan respektive högskola och
fastighetsbolaget. Dotterbolagens rätt att avyttra
fastigheter måste ske i nära samråd med den berörda
lokalutnyttjaren så att inte verksamheten påverkas i negativ
riktning.

I propositionen föreslås vidare att en särskild stabs- och
servicefunktion inrättas som skall stå till regeringens
disposition, vad gäller prövning av lokalprogram m.m.

Med den föreslagna konstruktionen bibehålls och i viss
mån förstärks den centralstyrning av lokalhållningen som
hittills byggnadsstyrelsen utövat. En verksamhets
omfattning och kvalitet styrs av tillgången på bra och
ändamålsenliga lokaler. Det kan ifrågasättas om sådan
kompetens för högskolans behov kan inrymmas i en central
stabsfunktion.

Enligt propositionen bör myndigheten få träffa egna
hyresavtal med upp till sex års löptid. Om avtalet avser en
längre tid än tre år, bör detta upprättas i samråd med
stabsoch servicemyndigheten. Alla hyresavtal av
ekonomisk betydelse som löper längre än sex år bör prövas
av regeringen.

De flesta hyresavtal för universitet och högskolor som
finns idag löper på en längre tid än tre år. Detta innebär att
högskolorna måste vända sig till den nya stabs- och
servicemyndigheten. Detta skapar tröghet och byråkrati.
Skall dessutom regeringen pröva alla längre hyresavtal
förstärks denna tröghet ytterligare.

För att åstadkomma en effektivare och mer
ändamålsenlig organisation bör respektive högskola få
väsentligt större frihet att själv förhyra lokaler.

Många universitet har donationsfastigheter, vilket inte
berörs i propositionen. Dessa fastigheter torde inte utan
vidare kunna överlämnas till ett statligt fastighetsbolag då
detta kan stå i strid med donationsbestämmelserna.
Dessutom finns en uppenbar risk för att högskolorna i
framtiden får svårare att locka nya donatorer om
fastigheterna överföres till ett statligt bolag.
Donationsfastigheter bör därför undantas i den nya
organisationen och även fortsättningsvis bör dessa kunna
ägas och förvaltas av respektive högskola.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regionala fastighetsbolag för
universitet och högskolor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förhyrning av lokaler för
högskolans räkning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om s.k. donationsfastigheter.

Stockholm den 20 november 1991

Elving Andersson (c)

Rune Thorén (c)