med anledning av prop. 1991/92:44 Riktlinjer för den statliga fastighetsförvaltningen och ombildningen av byggnadsstyrelsen, m.m.

Motion 1991/92:Fi25 av Hans Gustafsson m.fl. (s)

I regeringens proposition 1991/92:44 föreslås en radikal
förändring av den statliga fastighetsförvaltningen och en
ombildning av byggnadsstyrelsen. Myndigheterna skall
själva få ansvaret för sin lokalförsörjning och
byggnadsstyrelsens fastighetsbestånd bolagiseras.

Riksdagen fattade redan i våras ett principiellt beslut
med denna inriktning med anledning av den
socialdemokratiska regeringens
kompletteringsproposition. I beslutet ingick att en
arbetsgrupp inom regeringskansliet skulle tillsättas för att
förbereda propositionen. Dess egentliga arbete påbörjades
först efter sommaren. Det är därför helt naturligt -- särskilt
med tanke på regeringsskiftet -- att beredningen av ärendet
varit forcerad. Bl.a. har ju ingen remiss till berörda
myndigheter hunnits med.

Trots tidsbristen har arbetsgruppen presenterat ett
mycket intressant resultat särskilt beträffande värderingen
av det statliga fastighetsbeståndet. Den inventering som
gjorts av oberoende värderingsinstitut visar att även i
dagens vikande fastighetsmarknad betingar statens
fastigheter ett betydande värde. Fastigheterna är i
allmänhet väl belägna och har ofta tillkommit under
gynnsamma ekonomiska förhållanden. Det är därför troligt
att de också för framtiden utgör en mycket god
kapitalplacering genom den värdetillväxt som kan
påräknas.

De bolagiseringsbara fastigheterna har indelats i två
grupper: s.k. placeringsfastigheter dvs. generellt
användbara fastigheter huvudsakligen kontorshus samt s.k.
ändamålsfastigheter byggda och anpassade för speciella
ändamål.

Beträffande placeringsfastigheterna, värda 23 miljarder
kronor, anser regeringen att det inte är nödvändigt att
staten äger sådana fastigheter. Vi tolkar detta som en
inriktning mot privatisering även om regeringen gör en
reservation för att utförsäljningen skall ske på affärsmässiga
grunder. En sådan inriktning kan vi ej godta. Tvärtom bör
staten värna om sitt under många år uppbyggda
fastighetskapital. I det bolag som avses bli bildat för
placeringsfastigheter kan andra ägare inbjudas men staten
bör alltid äga majoriteten av aktierna.

Det vore också enligt vår uppfattning direkt olämpligt
om staten i det läge som nu råder på fastighets- och
finansmarknaden skulle öppna för ett stort utbud av statliga
fastigheter på marknaden. Det skulle ytterligare fördjupa
fastighetskrisen.

Som vi också framhållit i vår motion om den ekonomiska
politiken anser vi att det riskkapital som finns tillgängligt de
närmaste åren skall användas för att tillgodose näringslivets
finansieringsbehov. Staten skall inte av ideologiska eller
statsbudgetmässiga skäl tränga ut näringslivet i
konkurrensen om det riskkapital som står till buds.

När det gäller ändamålsfastigheter som egentligen inte
medger något alternativt utnyttjande uttalar regeringen
ingen särskild uppfattning i ägarfrågan. Inte heller är
argumenten helt övertygande för en bolagisering av dessa
fastigheter. Men om det ändå skall ske har vi förstått att det
närmast är utifrån perspektivet att så stor del som möjligt
av det samlade fastighetsbeståndet skall bolagiseras.

Om nu placeringsfastigheterna successivt skall utbjudas
till försäljning blir endast ändamålsfastigheterna kvar. Man
kan då fråga sig vad man egentligen har vunnit i fråga om
en effektivare fastighetsförvaltning med anpassning till
marknaden när ändamålsfastigheterna knappast har någon
alternativ marknad. Därmed kan också den struktur för en
statlig fastighetskoncern som regeringen föreslår
ifrågasättas.

Att privatisera ändamålsfastigheterna vore ur statens
synpunkt än värre. De är mycket nära knutna till brukaren
som i realiteten saknar alternativ. Det ger hyresvärden ett
starkt övertag i kommande hyresförhandlingar.

Även vissa placeringsfastigheter är av en sådan karaktär
att det knappast kan bli tal om försäljning.
Regeringskvarteren är ett sådant exempel.

Vi betvivlar det rationella i att sälja ut statens
fastighetsinnehav också från lönsamhetssynpunkt. Vid en
försäljning avhänder sig staten all framtida avkastning av
fastigheterna. Den intäkt staten får genom försäljningen
torde inte motsvara värdet av denna långsiktiga avkastning.

Propositionen berör också fastigheter som inte bör
bolagiseras. Motiven härför är väl underbyggda. Däremot
kan starkt ifrågasättas om en ny myndighet behöver bildas
för förvaltning av dessa fastigheter. Att bilda nya
myndigheter tycker vi inte ligger i tiden, snarare tvärtom.

Eftersom riksdagen redan i
kompletteringspropositionen i våras beslutade att
byggnadsstyrelsen skulle leva vidare kan denna myndighet
mycket väl förvalta de icke bolagiserbara fastigheterna efter
den 1 juli 1992. Kompetens finns redan i byggnadsstyrelsen
för detta. De skäl som anförs mot en sådan lösning har mer
en teoretisk grund.

Proposition 1991/92:44 innebär en splittring av
byggnadsstyrelsens nuvarande resurser. Genom att en så
stor del av verksamheten bolagiseras dras den undan direkt
offentlig insyn. Samtidigt försvagas också riksdagens
inflytande. Hur ett sådant ändå skall kunna utövas borde
tydligare ha framgått av propositionen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den statliga
fastighetsförvaltningen som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar att de s.k. placerings- och
ändamålsfastigheterna skall överföras till ett av staten
helägt bolag,

3. att riksdagen beslutar att den nuvarande
byggnadsstyrelsen ombildas till en stabs- och
servicemyndighet,

4. att riksdagen beslutar att förvaltningen av
rikshistoriska fastigheter skall ingå i stabs- och
servicemyndighetens uppgift,

5. att riksdagen hos regeringen begär att en
organisationskommitté tillsätts med uppgift att upprätta
detaljerat förslag till den angivna omorganisationen av
statens fastigheter.

Stockholm den 20 november 1991

Hans Gustafsson (s)

Allan Larsson (s)

Roland Sundgren (s)

Per Olof Håkansson (s)

Lisbet Calner (s)

Arne Kjörnsberg (s)

Sonia Karlsson (s)

Alf Egnerfors (s)

Börje Nilsson (s)

Jan Bergqvist (s)

Leif Marklund (s)

Marianne Carlström (s)

Jan Björkman (s)

Carin Lundberg (s)

Ingvar Johnsson (s)

Hans Göran Franck (s)