med anledning av prop. 1991/92:51 En ny småföretagspolitik

Motion 1991/92:N10 av Sonia Karlsson (s)

I propositionen läggs fram förslag till ändring av planoch
bygglagen, för att kommunerna i sin planering skall främja
näringsfrihet och en effektiv konkurrens. Enligt den
borgerliga regeringen utgör den kommunala planeringen
hinder för nyetablering av företag, framför allt
detaljhandeln. Man anser ''att möjligheterna för handeln att
etablera sig fritt, är av central betydelse för konkurrens
inom handeln, och att en ökad konkurrens inom handeln
måste utgöra ett naturligt inslag i vad som allmänt avses
med en lämplig samhällsutveckling.''

PBL och uttalanden i förarbetena till lagen ger goda
förutsättningar för att pröva markens användning för olika
ändamål utan att konkurrensen i något väsentligt avseende
sätts ur spel. Enligt PBL 2 kap. 1 paragrafen skall
planläggning ske så att den främjar en från allmän synpunkt
lämplig utveckling och ger förutsättningar för en från social
synpunkt god bostads-, arbets-, trafik- och fritidsmiljö.
Samt enligt 3 paragrafen att bebyggelse skall lokaliseras till
mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till bl.a.
möjligheterna att ordna trafik, vattenförsörjning och
avlopp samt annan samhällsservice.

Genom reglerna i PBL kan kommunen bestämma var på
marken det är lämpligt att bedriva olika slag av
verksamheter. Däremot ger inte det kommunala
planmonopolet rätt att bestämma vem som skall bedriva
verksamheten.

Det är viktigt att förbättra konkurrensen, men rättvisa
och fri konkurrens behöver självfallet inte innebära att
samhället avstår från alla krav utan kan lika gärna uppnås
genom att man ställer exakt samma krav på alla
handelsintressenter.

I debatten har framförts att handeln själv skulle få
bestämma lokalisering av butiker. Under årets allmänna
motionstid följdes detta upp i motioner från moderaterna
och folkpartiet, vari man föreslog att PBL skulle ändras så
att kommunerna inte i detaljplan kan styra handelns
lokalisering och varusortiment.

För handeln är detta säkert en önskad utveckling. Men
vad innebär det för konsumenterna?

Redan nu flyttar handeln ut från stadskärnor och
bostadsområden till stormarknader och köpstäder utanför
staden eller till något industriområde, dit det är i stort sett
omöjligt -- och i varje fall opraktiskt och otrevligt -- att gå,
cykla eller åka kollektivt.

Om man tar bort möjligheten till reglering av olika
former av handel så kommer detta att innebära risk för
ytterligare utflyttning av butiker från stadsdelscentra och
bostadsområden.

Den som inte har tillgång till bil, får mycket svårt att
klara sina inköp. Detta drabbar bland annat många
pensionärer, vilket innebär en ökad belastning på den
kommunala hemtjänsten. För dem som är ensamstående
ökar risken för social isolering när de inte längre kan ta den
dagliga promenaden till närbutiken.

En annan grupp som saknar bil är barn och ungdomar.
Om närbutikerna försvinner, förlorar de möjligheterna att
göra egna inköp, gå ärenden åt föräldrarna och successivt
träna sig till att bli självständiga och ekonomiskt medvetna.

Det är inte heller så att konsumenterna tjänar på en
utglesning av butiksnätet. En hushållsekonomisk
undersökning visar på att lönsamheten vid ett normalt
veckoinköp för en tvåbarnsfamilj går vid ett avstånd på 3--
4 km vid inköp i lågprisbutik.

I propositionen hävdas att skillnaden i
omgivningspåverkan mellan de olika former av handel som
här är i fråga -- partihandel, detaljhandel med skrymmande
varor och detaljhandel med livsmedel -- i praktiken torde
sakna betydelse, eftersom olika verksamheter naturligt kan
antas söka sig till för verksamheten ändamålsenliga platser.

Detta är en from förhoppning. Redan nu vet vi att
många affärsidkare gärna vill flytta butiker till
industriområden. Här är marken billig och det är lätt att ta
sig hit för den stora gruppen bilister. Att de som saknar bil
därmed blir utan service, att kommunens kostnader för
hemtjänsten ökar och att biltrafiken och dess
miljöstörningar blir än värre, är ju inget de behöver bry sig
om.

Finns det då inte vissa affärer som passar i
industriområdena? Jodå. Handel med bilar, möbler,
kylskåp, byggvaror -- d.v.s. sådant som man till skillnad från
t.ex. kläder, skor och livsmedel m.m. ändå inte kan ta hem
på bussen eller cykeln. Sådana affärer kan det vara en fördel
att slippa i stadskärnan, eftersom de med nödvändighet
alstrar mycket trafik. Därför kan man, sedan den nya
planoch bygglagen trädde i kraft 1987, i detaljplan skilja ut
''handel med skrymmande varor'' från annan handel.

Med ovanstående vill jag ha sagt att vad gäller
detaljhandelns lokalisering och varusortiment är PBL:s
nuvarande regler nödvändiga för att vi skall få en närservice
som underlättar för oss som boende och konsumenter, samt
en trafikutveckling som är acceptabel ur miljösynpunkt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att avslå förslaget om ändring i
plan- och bygglagen (1987:10) 1 kap. 5 §.

Stockholm den 25 november 1991

Sonia Karlsson (s)