med anledning av prop. 1991/92:51 En ny småföretagspolitik

Motion 1991/92:N9 av Mona Sahlin m.fl. (s)

Regeringens proposition innehåller många ord, men få
konkreta förslag. I några avseenden innehåller dock
propositionen propåer om den framtida inriktningen av
politiken, som vi vill bemöta. Några analyser av varför
politiken skall ha denna inriktning finns inte.

Negativ föreningsrätt

Från tid till annan har från borgerligt håll aktualiserats
frågan om en förstärkt lagstiftning till förmån för s.k.
negativ föreningsrätt, dvs. rätten att stå utanför en förening.
Däremot har man aldrig lyckats förklara vilka problem i
samhället man skulle lösa med sådana regler eller hur
reglerna skulle se ut. Frågan har också utretts vid olika
tillfällen utan att behov av lagstiftning har ansetts föreligga
(SOU 1975:1 och SOU 1982:60).

I den nu aktuella propositionen tas frågan upp igen. Till
vår stora förvåning gäller det emellertid nu inte bara att
överväga lagstiftning i frågan, utan nu skall den negativa
föreningsrätten få ett förstärkt skydd i grundlag. Skälet
anges i propositionen vara att det förekommer att
arbetsgivare råkar ut för svårigheter när han önskar anställa
någon som inte är fackligt ansluten.

I regeringsformen finns, förutom regler rörande
statsskick o.d., bl.a. de grundläggande reglerna för
förhållandet mellan det allmänna och medborgarna.
Däremot saknas nästan helt regler om vad som skall gälla
mellan medborgarna, s.k. civilrättsliga regler. Sådana regler
finns i stället i lagar. I dessa anges inte bara vad som skall
gälla i umgänget mellan medborgarna utan också vad som
händer om man bryter mot reglerna, dvs. regler om påföljd.
Den sistnämnda typen av regler saknas i regeringsformen.

Frågan om föreningsfrihet tas upp i 2 kap.
regeringsformen. Där stadgas bl.a. följande:

1 §

Varje medborgare är gentemot det allmänna
tillförsäkrad

-- -- --

5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra
för allmänna eller enskilda syften,

-- -- --

2 §

Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad
mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt,
religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Han är
därjämte gentemot det allmänna skyddad mot tvång att
deltaga i sammankomst för opinionsbildning eller i
demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra
politisk sammanslutning, trossamfund eller annan
sammanslutning för åskådning som avses i första meningen.

-- -- --

Av dessa regler framgår att såväl den positiva som den
negativa föreningsrätten redan är reglerad i grundlag. Av
propositionen framgår inte om det är skyddet mot det
allmänna som behöver förstärkas. Men med hänsyn till
tidigare debatt och till regeringens politiska inriktning är det
säkerligen så att man önskar att arbetsgivare skall få ett
förstärkt skydd mot fackliga organisationer. Det talas ju om
att arbetsgivare kan råka i svårigheter. Däremot nämns
förvånansvärt nog inte med ett ord individens eventuella
behov av skydd, trots att det är just detta som ligger till
grund för bestämmelsen i regeringsformen. Det borde
därför vara detta som är utgångspunkten för bedömningen
av om ett behov av förstärkt skydd föreligger.

Vi menar att regeringens propå om ett förstärkt
grundlagsskydd i detta avseende är befängd. Det skulle
innebära dels att man i regeringsformen inför civilrättsliga
regler och påföljder om man bryter mot reglerna, dels att
den negativa föreningsrätten skulle få ett starkare skydd i
grundlagen än den positiva föreningsrätten. Ser man till
rätten att vara med i en fackförening finns i regeringsformen
inga regler som skyddar individen mot olika åtgärder från
t.ex. arbetsgivarens sida.

Men det är värre än så. Den negativa föreningsrätten
skulle med denna inrikting få ett starkare skydd i grundlag
än vad den positiva föreningsrätten har i vanlig lag.
Reglerna om föreningsrätt i medbestämmandelagen
innebär nämligen att man erhåller skydd för sin
föreningsrätt först när man har en anställning.
Arbetssökande åtnjuter alltså inget skydd. Ett
förverkligande av regeringens förslag skulle innebära
följande.

En arbetsgivare som vägrar anställa någon med
motiveringen att den arbetssökande inte är medlem i någon
facklig organisation skulle bryta mot grundlag.

En arbetsgivare som vägrar anställa någon med
motiveringen att den arbetssökande är med i en facklig
organisation skulle inte bryta mot vare sig grundlag eller
annan lagstiftning.

Vi menar att regeringens förslag är ogenomtänkt och
endast dikterat av ett led i en vidare dogmatisk politik, som
innebär att man vill försvaga de fackliga organisationerna.
Det är betecknande att man tar arbetsgivarens intressen
som utgångspunkt när man diskuterar den negativa
föreningsrätten. Det är riksdagens sak att ta avstånd från
detta. Om frågan trots allt skulle bli föremål för utredning,
måste självfallet också den positiva föreningsrätten ingå i
utredningens uppdrag.

Arbetsrätten

Den tidigare socialdemokratiska regeringen tillsatte i
augusti 1991 en parlamentarisk utredning under Anna-
Greta Leijons ordförandeskap som fick till uppdrag att göra
en övergripande översyn över arbetsrätten. Syftet med
utredningen var att analysera erfarenheterna av 1970-talets
arbetsrättsreformer, beakta de förändringar som skett
sedan dess i arbetsliv och samhälle jämte den
internationalisering som nu sker samt föreslå förändringar
för framtiden. Målsättningen skulle vara ett fortsatt
demokratiskt arbetsliv med ett verkligt inflytande för
löntagarna och deras fackliga organisationer. En
övergripande ambition var att finna regler som stimulerar
till att kollektivavtal träffas om ett konkret och
decentraliserat inflytande för löntagarna. Beträffande
anställningsskyddslagstiftningen framhölls i direktiven att
det var angeläget att befästa lagens grundläggande
principer, om behov av detta visade sig finnas.

I regeringens proposition om småföretagspolitiken
anmäls att regeringen kommer att ändra i direktiven och ge
utredningen i uppdrag att med förtur behandla vissa frågor
rörande småföretagen, nämligenvidgad möjlighet till
provanställning,förbud mot blockad mot företag utan
anställda,avskaffande av vetorättsreglerna i
medbestämmandelagen,förändrade turordningregler vid
uppsägning,minskad skyldighet för arbetsgivare att
betala skadestånd.

Tyvärr tvingas vi konstatera att dessa förslag ligger helt i
linje med regeringens politik att minska löntagarnas
anställningsskydd och möjligheter till inflytande på
arbetsplatsen. De fackliga organisationerna skall försvagas
och arbetsgivarnas ställning stärkas. Vi motsätter oss en
sådan politik. Problemet på arbetsmarknaden är inte att
löntagarna har för bra anställningsskydd och för mycket att
säga till om, utan att i en marknadsekonomi kunna få så bra
anställningsskydd som möjligt och i en alltmer
internationaliserad värld kunna uppnå ett verkligt
medinflytande ute på arbetsplatserna. För att genomföra
den nödvändiga förnyelsen av arbetslivet behövs mer av
samarbete mellan parterna, inte mindre. Det gäller då att
öka förutsättningarna för ett sådant samarbete, inte minska
dem. Tyvärr slår regeringen här in på fel väg när man vill
rubba balansen mellan parterna genom att försvaga
löntagarnas ställning.

Utöver att påvisa denna felaktiga inriktning på
regeringens politik vill vi särskilt ta upp ytterligare några
frågor.

Regeringens politik bygger på inriktningen att det skall
finnas särskilda regler inom arbetsrätten för småföretag. Vi
är av flera skäl övertygade om att detta är en felaktig politik.
De anställda vid de mindre företagen är i själva verket
utlämnade åt arbetsgivarens gottfinnande i större
utsträckning än andra löntagare. De har därför ett särskilt
stort behov av goda skyddsregler. Problemet för de små och
medelstora företagen har vidare under senare hälften av 80-
talet varit att man har haft svårt att rekrytera arbetskraft.
Man har haft svårt att konkurrera med de större företagen
när det gäller löner och andra anställningsvillkor,
arbetsförhållanden och utvecklingsmöjligheter. Våra
ungdomar ställer allt högre krav på att arbetet skall vara
utvecklande, innebära möjligheter till
kompetensutveckling, ge en bra social samvaro, innehålla
möjligheter till befordran, resor m.m. Mot den här
bakgrunden tror vi att det är negativt för småföretagens
utveckling för framtiden om en anställning där innebär ett
sämre anställningsskydd och medinflytande än i de större
företagen. Vi avvisar därför regeringens politik på detta
område.

I detta sammanhang vill vi också peka på det skydd som
inte minst de mindre företagen behöver från konkurrens
med oseriös företagsamhet. Reglerna om veto spelar här en
viktig roll.

På svensk arbetsmarknad har, liksom i Norden i övrigt,
de kollektivavtal som träffas mellan arbetsmarknadens
parter en unik betydelse jämfört med situationen i de flesta
andra länder. Den arbetsrättsliga lagstiftningen har
utformats i enlighet härmed och bygger i mångt och mycket
på ett samspel mellan lagar och avtal. Det är nödvändigt för
att branschspecifika problem skall kunna lösas. Det
resonemang som förs i propositionen rörande reglerna om
provanställningar tyder på att dispositiviteten ifrågasätts. Vi
menar att reglerna om tidsbegränsad anställning även i
fortsättningen skall vara dispositiva och att det därför inte
finns skäl att ändra reglerna om provanställning.

Vinstsyftande arbetsförmedling

I propositionen anges vidare att regeringen inom kort
avser att ta initiativ till att hos ILO säga upp den konvention
som reglerar frågor om privat arbetsförmedling. Vidare
sägs att inom arbetsmarknadsdepartementet förbereds för
närvarande ett förslag om att avskaffa det s.k.
arbetsförmedlingsmonopolet och därmed tillåta
vinstsyftande arbetsförmedling i Sverige.

Med anledning härav vill vi framhålla att det är
riksdagen som fattar beslut om Sverige skall ratificera en
ILO-konvention. Därmed är det också riksdagen som har
att fatta beslut om eventuell uppsägning av en konvention.

Vi vill därutöver framhålla den utomordentligt viktiga
roll som arbetsförmedlingen spelar för att Sverige kan
bedriva en så framgångsrik arbetsmarknadspolitik som vi
gör. Det krävs därmed också djupgående analyser av vilka
konsekvenser ett avskaffande av det nuvarande systemet
skulle få för arbetsmarknadens funktionssätt, service till de
arbetssökande, glesbygdens speciella problem osv. Vi
förutsätter att ingen ansvarsfull regering kan överväga en så
långtgående förändring av arbetsmarknaden utan att först
låta en parlamentarisk utredning analysera situationen. Det
räcker självfallet inte med en analys inom
arbetsmarknadsdepartementet.

I sak motsätter vi oss både en uppsägning av
konventionen och tillåtande av vinstsyftande
arbetsförmedlingar.

Det skall till synnerligen starka skäl innan Sverige bör
säga upp en konvention av detta slag. Har man synpunkter
på dess innehåll bör man i stället verka för att en förändring
sker. Enligt uppgift har för övrigt ILO inlett ett
översynsarbete, som Sverige då bör avvakta.

Inte minst från arbetsgivarhåll påstås ofta att svensk
arbetsmarknad skulle fungera bättre om vinstsyftande
arbetsförmedlingar tillåts. Samtidigt vet alla hur väl svensk
arbetsmarknad fungerar och vilken viktig roll
arbetsförmedlingarna spelar inom ramen för den aktiva
arbetsmarknadspolitiken. I själva verket är ju Sverige ett
föregångsland inom detta område. Det finns knappast
något land som kan mäta sig med vårt, minst av allt de
länder som tillåter vinstsyftande arbetsförmedlingar. I de
allra flesta länder gäller mycket strikta regler för privat
arbetsförmedlingsverksamhet.

Så sent som i våras beslutade riksdagen om en ny
arbetsförmedlingslag, som träder i kraft den 1 januari 1992.
Lagen innebär bl.a. att vinstsyftande arbetsförmedlingar
tillåts när det gäller högre chefer. Vidare får
arbetsmarknadens parter stora möjligheter att starta s.k.
organisationsförmedling, om man bedömer det vara
angeläget för någon viss bransch. Enligt vår uppfattning är
det oansvarigt att överväga avgörande förändringar i denna
lagstiftning, innan man ens hunnit bedöma hur den kommer
att fungera.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att något förstärkt grundlagsskydd för den negativa
föreningsrätten inte bör genomföras,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att de direktiv till den arbetsrättsliga översyn som
regeringen beslutade om den 15 augusti 1991 också bör gälla
fortsättningsvis,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att ytterligare vinstsyftande privat
arbetsförmedlingsverksamhet inte skall tillåtas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att uppsägning av den aktuella ILO-konventionen inte skall
ske.

Stockholm den 25 november 1991

Mona Sahlin (s)

Kjell Nilsson (s)

Georg Andersson (s)

Lahja Exner (s)

Sten Östlund (s)

Monica Öhman (s)

Johnny Ahlqvist (s)

Berit Andnor (s)