med anledning av prop. 1991/92:56 Bostadsbyggandets finansiering år 1992, m.m.

Motion 1991/92:Bo2 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

Bostaden är en grundläggande social rättighet i likhet
med arbete, utbildning och sjukvård. Allas rätt till en god
bostad är det grundläggande målet för den sociala
bostadspolitiken.

När målet formulerades för 50 år sedan var dess
innebörd att undanröja den bostadsslum, trångboddhet och
bostadsbrist som präglade den tidens Sverige. Dessa
förhållanden var i hög grad en följd av den
marknadsinriktade bostadspolitik som dittills förts.

I dag är denna nöd och brist avskaffad. Sverige har ett
stort och modernt bestånd av bostäder av hög kvalité.
Bostäderna är modernt utrustade och trångboddheten är i
det närmaste avskaffad. Antalet bostäder med hög
utrymmesstandard är mycket stort. Boendet har utvecklats
över hela landet. Den solidariska bostadspolitiken i
kombination med en aktiv regionalpolitik har gjort detta
möjligt.

Den sociala bostadspolitiken har således varit
framgångsrik. Det innebär inte att alla problem är lösta. För
1990-talet finns en rad viktiga bostadspolitiska åtgärder som
behöver vidtas.

Vi måste kunna upprätthålla en bostadsproduktion över
hela landet som gör det möjligt att realisera målet om allas
rätt till en bra bostad. Bostadsfinansieringen måste ges en
sådan inriktning att behovet av bostaden blir det
utslagsgivande för konsumenternas efterfrågan. Inflytandet
för de boende över bostaden måste kunna utvecklas
ytterligare.

Det är några exempel på viktiga bostadspolitiska frågor
som måste få sin lösning. De kan ges en acceptabel lösning
bara om den sociala bostadspolitikens mål blir vägledande
för politikens inriktning.

Socialdemokratin slår därför vakt om den sociala
bostadspolitikens mål.

De förslag regeringen nu redovisar leder bort från de
bostadssociala målen. Regeringens strävan att låta
marknadskrafterna helt styra utvecklingen på det
bostadspolitiska området inger oro. Denna väg prövades i
Sverige under de första decennierna av 1900-talet. Den har
också prövats i Storbritannien och i en rad andra europeiska
länder. Överallt har resultatet blivit detsamma. Ett oerhört
kraftigt segregerat boende, bostadsslum och bostadsnöd.
Därtill växande svårigheter för inte minst ungdomar att få
bostäder.

Vi beklagar att den borgerliga regeringen nu vill
genomföra sådana experiment också i vårt land. Vi tar
avstånd från detta. Bostaden måste vara en grundläggande
social rättighet. Därför måste bostadspolitiken utgå från en
social målsättning. Samhället och de boende måste ha ett
avgörande inflytande över bostadsförsörjningen. Detta
kommer att vara vägledande för socialdemokratisk
bostadspolitik också framöver.

Räntelånesystemet

Riksdagen beslöt i december 1990 att införa ett nytt
system för bostadsfinansiering vid ny- och ombyggnad
(prop. 1990/91:34, BoU4, rskr. 92). I maj 1991 beslutade
riksdagen om kompletteringar till detta beslut (prop.
1990/91:144, BoU20, rskr. 380). Med stöd av besluten har
förordningar och föreskrifter utarbetats. Det nya
finansieringssystemet gäller för hus som påbörjas efter den
1 januari 1992 och från den 1 januari 1993 för hus med
räntebidrag enligt gällande regler.

Det nya systemet -- räntelånesystemet -- skulle rätta till
ett antal brister i det nuvarande systemet. Det skulle ge lika
villkor för olika upplåtelseformer och ägarkategorier, det
skulle jämna ut kostnaderna mellan hus av olika årgångar,
det skulle ge en bättre fördelningspolitisk träffsäkerhet, det
skulle förhindra att räntebidragen kapitaliserades när egna
hem och bostadsrätter säljs, det skulle minska belastningen
på statsbudgeten samtidigt som det skulle ge möjligheter till
att fortsätta bedriva en bostadspolitik som innebar att alla
människor även i fortsättningen skulle kunna skaffa sig en
bra bostad.

Det nya finansieringssystemet -- räntelånesystemet --
innebär att all lånefinansiering skall ske på den allmänna
lånemarknaden. Kreditgivaren kan få statlig lånegaranti.
Detta för att lån skall lämnas över hela landet på likartade
villkor. Om räntelåneskuld inte täcks av köpeskillingen vid
försäljning av egna hem skall skulden efterskänkas om
förlusten beror på att fastighetspriserna på orten eller
regionen har utvecklats svagare än för landet i dess helhet.

Räntelånesystemet innebär att ränteutgifterna betalas
dels genom en egen betalning, dels genom ränteavdrag eller
motsvarande skattekompenserande räntebidrag, dels
genom räntelån och realräntebidrag.

Den som äger sitt hus får genom ränteavdraget en
skatteminskning som täcker 30 % av hela ränteutgiften.
Ägare av hyres- och bostadsrättshus, som normalt inte kan
utnyttja ränteavdrag, får i stället ett skattekompenserande
räntebidrag med samma 30 % av räntekostnaden. Därmed
skulle lånevillkoren bli likvärdiga för alla upplåtelseformer
och ägarkategorier.

Den egna betalningen av räntor för nya hus skulle första
året av lånetiden motsvara 3,75 % av investeringslånet lika
för alla. De egna betalningarna skulle sedan öka i takt med
inflationen.

Återstoden av ränteutgiften skulle sedan täckas genom
räntelån med statlig kreditgaranti. Räntelåneskulden
påverkar inte de egna betalningarna så länge skulden byggs
upp. Genom att på detta sätt sprida ut kapitalkostnaderna
över tiden blir det möjligt att hålla en jämn och oförändrad
bostadsutgift under åren jämfört med dagens system.

Med tiden skulle lånebehovet minska för att slutligen
helt falla bort efter 15--20 år. I reala termer, dvs. när
inflationen räknats bort, skulle skulden minska 2--3 % per
år. Om realräntan -- marknadsräntan minus inflationen -- är
högre än 4--5 % lämnas ett realräntebidrag lika för alla.
Realräntebidraget skulle helt eller delvis träda in i stället för
kreditgarantier för räntelån. Det skulle skydda låntagaren
mot alltför hög skulduppbyggnad och för långa lånetider.

Skulden i ett äldre hus kommer mot bakgrund av detta
alltid att vara väsentligt lägre än i ett likvärdigt nybyggt hus.
Vid låga låneräntor eller ökade egna betalningar kortas
skulduppbyggnadstiden betydligt.

Räntelånesystemet skulle omfatta också ombyggnad av
fastigheter. Skattekompenserande räntebidrag skulle
lämnas också för det 20- och 10-åriga underhållet.

Detta var i korthet det nya finansieringssystemet. Det
var ett system som långsiktigt skulle garantera den
bostadsproduktion vi behöver i landet. Ett system där man
utan att höja bostadsutgiften för den enskilde kunde rätta
till de brister som fanns i det befintliga systemet samt på ett
avsevärt sätt minska belastningen i statsbudgeten.

I den nu framlagda propositionen föreslås att riksdagens
beslut om det nya finansieringssystemet skall rivas upp. I
stället skall, enligt propositionen, ett nytt
finansieringssystem utarbetas, avsett att träda i kraft 1993.
Något besked om hur det nya finansieringssystemet skall se
ut lämnas inte. Under tiden skall nuvarande system med ett
antal förändringar bibehållas.

Den borgerliga regeringens förslag leder till en stor
osäkerhet på bygg- och bostadsmarknaden. Såväl
sysselsättningen som bostadsförsörjningen hotas genom
oklarheten och genom de kostnadsfördyringar som det nu
framlagda förslaget medför.

Genom den kraftiga minskningen av
näringslivsbyggandet har byggarbetsmarknaden drabbats
av stora problem. Arbetslösheten ökar kraftigt. Genom
regeringens handlande är riskerna nu påtagliga för en
kraftig neddragning också av bostadsbyggandet. Förslagen
leder till kraftigt ökade kostnader jämfört med
räntelånesystemet. Detta påverkar självfallet människors
möjlighet att efterfråga bostäder. Minskad efterfrågan leder
i sin tur till minskad produktion.

Från såväl byggherrar som entreprenörer har också
meddelats att om regeringens förslag genomförs måste man
kraftigt minska nyproduktionen och ta sådana projekt ur
produktion som ännu inte har påbörjats. För
småhusindustrin innebär det också stora problem. Enligt
beräkningar som byggentreprenörerna har gjort kan antalet
sysselsatta inom byggsektorn under de närmaste åren
komma att minska med ytterligare 30 000 om regeringens
förslag genomförs. En hel bransch slås sönder. Viktig
kompetens går förlorad.

Enligt vår mening är det nu nödvändigt att i stället ge
klara besked till marknaden om de villkor som skall gälla.
Vi avvisar regeringens förslag och står fast vid ett
fullföljande av det beslut riksdagen fattade under 1990 och
1991 om ett nytt finansieringssystem. Enligt vår mening ger
detta finansieringssystem just den stadga och det klara
besked som byggmarknaden behöver. Då kan både
sysselsättning och bostadsförsörjning klaras.

Regeringen har i sina förslag för det som skall gälla för
1992 anslutit sig till vissa delar av de riktlinjer som skulle
gälla för räntelånesystemet. I dessa avseenden har vi inga
erinringar att göra.

Regeringen föreslår dock vissa ytterst väsentliga
förändringar. Sålunda föreslås att den s.k.
räntebidragstrappan skall bibehållas. Vidare att fullt
räntebidrag skall lämnas endast till 95 % av
bidragsunderlaget lika för alla fastighetsägarkategorier och
upplåtelseformer. Parkeringsanläggningar föreslås inte få
ingå i bidragsunderlaget för bostadsprojekt som påbörjas
efter utgången av april 1992. För 10- och 20-årigt
lägenhetsunderhåll föreslås att räntebidrag inte skall utgå.

Detta är avgörande förändringar jämfört med
räntelånesystemet. Vi avvisar dessa förslag som innebär att
neutraliteten mellan upplåtelseformer inte uppnås och som
dessutom innebär kraftigt ökade kostnader i
nyproduktionen, men också i fastighetsunderhållet och då
inte minst i allmännyttan.

I annat sammanhang har regeringen därutöver föreslagit
att det investeringsbidrag som skulle kompensera för den
höjning av byggmomsen som riksdagen beslutade våren
1990, skall minskas från 9,3 till 3,1 %. Också det innebär
kraftigt ökade kostnader för nyproduktionen. Därutöver
har regeringen lagt fram förslag om en begränsning av
avdragsrätten för räntor från 30 till 25 %. Detta innebär
kraftigt ökade bostadskostnader för den enskilde såväl i
egnahem som i andra upplåtelseformer.

Boendekostnaderna

De av regeringen framlagda förslagen som redovisats i
korthet ovan, leder till kraftigt ökade bostadskostnader,
främst i nyproduktionen. Genom bibehållandet av den s.k.
räntebidragstrappan, genom att fullt räntebidrag endast
lämnas till 95 % av bidragsunderlaget för alla
fastighetsägarkategorier, genom att kostnaden för
parkeringsanläggning efter utgången av april 1992 inte får
ingå i bidragsunderlaget samt genom minskningen av
investeringsbidrag och avdragsrätt ökar kostnaderna för
nyproduktionen mycket kraftigt. Kapitalkostnaderna per
kvadratmeter och år ökar mellan 220 och 250 kr. i
förhållande till om räntelånesystemet hade gällt. Det
betyder att hyreskostnaden för en nybyggd trerumslägenhet
på 80 m2 stiger med mellan 1 500 och 1 700 kr. i
månaden jämfört med vad som skulle gällt om
räntelånesystemet införts.

Jämfört med dagens system ökar hyran efter 1 maj 1992
med ca 330 kr./månad för en lägenhet på 80 m2.

Detta är naturligtvis helt oacceptabelt.

Statsfinansiella effekter

De förslag regeringen framlagt försämrar, i förhållande
till om räntelånesystemet införs, statsbudgeten med mellan
tre och fyra miljarder.

Allmännyttan

Om ett hus förvärvas från allmännyttigt bostadsföretag
får bostadslån och räntebidrag följa med endast om
regeringen medger det. Bestämmelsen infördes den 1
januari 1988.

I propositionen föreslås att den som i fortsättningen
förvärvar hus från ett allmännyttigt bostadsföretag skall få
behålla räntebidragen.

Om den sociala bostadspolitiken skall upprätthållas
krävs bostäder i såväl hyres- som bostadsrätt och
äganderätt. Sverige är i dag ett av de länder, som har den
största andelen äganderätt i Europa. Ungefär 60 % av våra
bostäder är i äganderätt.

I hyresrätten har allmännyttan drygt 20 % och de privata
fastighetsägarna resten. För regeringen tycks frågan om
utförsäljning av dessa 20 % allmännyttiga bostäder vara en
av de viktigaste bostadspolitiska frågorna.

Det finns delar av det allmännyttiga bostadsbeståndet,
som av bostadsförsörjnings- eller förvaltningsskäl kan
behöva säljas ut. Redan i dag kan regeringen medge att
sådan försäljning får ske med bibehållande av
räntebidraget. Någon förändring av nu gällande regler
behövs därför inte.

Vi yrkar därför avslag på regeringens förslag.

Krav för statligt stöd

Avgörande för en framgångsik bostadspolitik är att den
är väl förankrad där den skall förverkligas, dvs. i
kommunerna.

Därför är det nödvändigt att kommunerna har de
tillräckliga medlen för att driva den bostadspolitk som
svarar mot kommunens önskemål.

De medel som hittills stått till kommunernas förfogande
för detta är t.ex. markvillkoret och förmedlingsvillkoret.

En kraftig majoritet av landets kommuner har i en
nyligen genomförd studie redovisat att man vill ha kvar
dessa instrument.

Vi är öppna för att genomföra förenklingar och
förändringar i låne- och byggbestämmelser. Ett sådant
arbete hade också inletts i anslutning till den nya
bostadsfinansieringen.

De förslag regeringen nu lägger fram leder dock till att
kommunerna berövas sina möjligheter att planera
bostadsförsörjningen och därmed få fram de bostäder som
behövs. Detta är oacceptabelt.

I propositionen föreslås att en rad av de hittillsvarande
kraven för statligt stöd vid ny- och ombyggnad av bostäder
slopas. Det gäller bl.a. mark- och konkurrensvillkoren, den
kommunala anvisningsrätten och
produktionskostnadsprövningen.

Som motiv anför regeringen, att den s.k. avreglering
som förslagen sägs leda till skulle leda till sänkta
byggkostnader. Detta är ett allmänt påstående. Några
belägg för att så skulle ske redovisar inte regeringen.

Som framgår av det följande finns det tvärtom belägg för
motsatsen. De undersökningar som gjorts angående
markvillkoret och produktionskostnadsprövningen visar att
dessa haft kostnadsdämpande effekter. Slopandet av kraven
måste i stället ses som ett uttryck för regeringens strävan,
att helt marknadsinrikta boendet.

Markvillkoret

Markvillkoret innebär att man endast får statligt stöd för
ny- och ombyggnad av bostäder om marken förvärvats från
kommunen eller om kommunen lämnat sitt medgivande.
Såväl boverket som den särskilda arbetsgrupp inom
bostadsdepartementet som den socialdemokratiska
regeringen tillsatte för att se över de administrativa
styrmedlen inom bostadsfinansieringen, har konstaterat att
markvillkoret bidragit till att dämpa markpriserna och att
det givit kommunerna ett starkt inflytande över
bostadsförsörjningen. Störst effekt har markvillkoret haft i
de större kommunerna. Av boverkets redovisning framgår
att 75 % av alla lägenheter i nyproducerade flerbostadshus
och gruppbyggda småhus uppförts på mark som förvärvats
från kommunerna. I övriga fall har kommunerna lämnat
dispens från markvillkoret.

Över 70 % av samtliga kommuner vill ha kvar
markvillkoret. I kommuner över 100 000 invånare vill
samtliga ha kvar markvillkoret. Kommunernas uppfattning
om att markvillkoret behövs för att man skall kunna
upprätthålla en god bostadsförsörjning, gäller oavsett den
politiska sammansättningen i kommunen.

Markvillkoret syftar till att eliminera eller i vart fall
dämpa den prishöjande kokurrensen om marken och
därigenom dämpa prisutvecklingen. Kommunerna kan via
markfördelningen styra var nya bostäder skall byggas.
Markvillkoret förhindrar att det blir en enskild byggherres
markinnehav som styr fördelningen av
produktionsuppdrag. I stället kan kommunen välja
byggherrar. Ett borttagande av markvillkoret innebär att
kapitalstarka byggbolag kan köpa upp mark och sedan
förbehålla sig rätten att bygga på den. Därmed begränsas
konkurrensen.

Av de ovan anvisade skälen motsätter vi oss att
markvillkoret tas bort.

Kommunal bostadsanvisningsrätt

Den kommunala bostadsanvisningsrätten innebär att om
kommunen så begär skall den som söker lån för hyres- eller
bostadsrättshus lämna kommunen anvisningsrätt till
lägenheterna i huset om det har minst fyra lägenheter.
Syftet med den kommunala bostadsanvisningsrätten har
varit att åstadkomma en rättvis och behovsanpassad
fördelning av nyoch ombyggda bostäder. Den dominerande
delen av nyproduktionen av hyreslägenheter förmedlas i
dag med stöd av denna bestämmelse. När det gäller
bostadsrätter träffar kommunerna som regel
överenskommelser med de kooperativa
bostadsproducenterna om hur många lägenheter som skall
lämnas till bostadsförmedling och hur många lägenheter
som får förmedlas via organisationens egen bosparkö.

Enligt vår mening kvarstår behovet av en rättvis
fördelning av ny- och ombyggda bostäder. Om målet om
allas rätt till en god bostad skall kunna upprätthållas, är det
viktigt att de bostäder som produceras kan komma alla till
del. Detta sker bäst genom samhällets medverkan.

Vi motsätter oss därför ett avskaffande av den
kommunala bostadsanvisningsrätten.

Konkurrensvillkoret

Konkurrensvillkoret innebär att projekt skall
upphandlas genom infordran av anbud från flera
anbudsgivare. Detta gäller vid nybyggnad av hyres- och
bostadsrättshus samt s.k. säljarbyggda egna hem. Annan
produktionsform får tillämpas om kommunen godtar den
och om kostnaden för projektet inte överstiger kostnaderna
för ett konkurrensupphandlat projekt.

Konkurrensvillkoret infördes för att stärka
konkurrensförutsättningarna i bostadsproduktionen. Ett
annat syfte var att man genom entreprenadupphandling
skulle få bättre garantier för att uppställda kostnadsramar
kunde behållas. Genom konkurrensvillkoret skulle också
egenregibyggen kunna motverkas. Detta därför att en
betydande förekomst av sådant byggande krymper
marknaden för entreprenader och minskar
förutsättningarna för konkurrens.

Boverket genomförde 1991 en studie om andelen
anbudsupphandlade lägenheter. Studien visade att andelen
anbudsupphandlade lägenheter steg från ca 45 till 65 %
under senare delen av 1970-talet. Samtidigt halverades
egenregiproduktionens andel från 24 till 12 %.

Studien visar också att under senare delen av 1980-talet
blev förhandlingsentreprenad den dominerande
upphandlingsformen. Skälet till detta var den kraftiga
högkonjunkturen med överhettning inom byggbranschen i
flera regioner. Denna ledde till att det ofta var svårt att över
huvud taget få in anbud vid upphandling i konkurrens.
Byggherrarna fick ofta in endast något enstaka anbud med
oacceptabelt pris eller inget anbud alls vid
konkurrensupphandling.

Detta visar att konkurrensvillkoret har haft begränsad
betydelse i tider med överhettning på byggmarknaden.

En enkät som kommittén för översyn av de
administrativa styrmedlen inom bostadsfinansieringen
gjort, visar att praktiskt taget alla kommuner anser att
konkurrensvillkoret i sin nuvarande form inte har någon
kostnadsdämpande effekt.

Mot bakgrund av resultatet av de ovan redovisade
utvärderingarna kan vi dela uppfattningen att
konkurrensvillkoret inte bör ställas som krav för statligt
stöd för nybyggnad av permanentbostäder.

Produktionskostnadsprövning

Produktionskostnadsprövningen innebär att
länsbostadsnämnden prövar om den beräknade kostnaden
för ett projekt är skälig i förhållande till
produktionsförhållandena och projektets allmänna kvalité.

Boverket genomförde under början av 1989 en
undersökning för att belysa
produktionskostnadsprövningens effekter på
byggkostnaderna. Av undersökningsresultatet drog
boverket slutsatsen att länsbostadsnämnderna i stor
omfattning och med betydande effekter medverkat till
kostnadsbegränsningar genom denna
produktionskostnadsprövning. Boverket uppskattade
kostnadsreduceringarna till ungefär 500 milj.kr. under år
1988. Därtill kommer omätbara kostnadsreduktioner som
diskussionerna med byggherrar inför låneansökan lett till.

I genomsnitt hade produktionskostnadsprövningen lett
till en prissänkning på 4 %.

Länsbostadsnämnderna har genomgående en stark
övertygelse om att förekomsten av en
produktionskostnadsprövning verkar
kostnadsåterhållande. Länsbostadsnämndernas medverkan
i diskussionen på ett tidigt stadium med kommuner,
byggherrar och byggföretag om upphandling,
kostnadsreglering, skäliga kostnadsnivåer m.m. har ofta lett
till förbättringar av projektens ekonomi.

Kommittén för översynen av de administrativa
styrmedlen inom bostadsfinansieringen anser att
kommunerna på sikt bör få ansvaret för
skälighetsbedömningen av kostnaderna för bostadsprojekt
med statligt stöd. Kommittén anser att om kommunerna ges
ett direkt ansvar för att avgöra vilka kostnader som kan
accepteras, kan det kommunala inflytandet över projektens
utformning göra sig gällande på ett tidigt stadium i
tillkomstprocessen. Då kan en större del av kostnaderna
påverkas än i samband med prövningen inför själva
lånebeslutet. Då ökar också kommunernas ansvar inför
bostadssökande och övriga kommuninvånare för resultatet
av den förda bostadspolitiken. Kommittén understryker
emellertid också, att i dag har flertalet kommuner anpassat
sina resurser för granskning av låneärenden till att
länsbostadsnämnden sköter huvuddelen av denna uppgift.
Flertalet kommuner är små med liten bostadsproduktion
och de har ingen regelbunden erfarenhet av låneprövning.
Därför menar kommittén att övergångsvis måste
länsbostadsnämnderna medverka i den erforderliga
kunskapsuppbyggnaden, särskilt i de mindre kommunerna.
Länsbostadsnämnderna behövs också för en uppföljning i
efterhand av de faktiska kostnaderna.

Vi vill understryka behovet av att en
produktionskostnadsprövning genomförs. Som ovan
redovisats i boverkets utredning har den haft en
prisdämpande effekt. Däremot anser vi att det finns skäl,
som talar för att lägga ett ökat ansvar för denna prövning på
kommunerna. En viktig förutsättning för ett genomförande
av ett sådant förslag är dock att den kommunala
kompetensen kan byggas upp på ett sådant sätt att
granskningen i kommunen blir tillfredsställande. I många
kommuner saknas i dag denna kompetens. Vi förordar
därför att en försöksverksamhet genomförs med kommunal
produktionskostnadsprövning. I en första etapp bör den
omfatta de kommuner som själva önskar ta över
prövningen. Boverket bör ges i uppdrag att administrera en
sådan försöksverksamhet. I det sammanhanget bör verket
också se över grunder för prövningen.

Där försöksverksamheten genomförs får
länsbostadsnämnderna mera rådgivande uppgifter.

Vad nu anförts om produktionskostnadsprövning samt
kommunernas beslutanderätt i sammanhanget bör
riksdagen ge regeringen till känna.

Areagräns för småhus

I dag lämnas inte statligt stöd för bostäder i småhus med
en bruksarea som överstiger 180 m2. I propositionen
föreslås att denna regel tas bort.

En undersökning som boverket genomförde under 1990
visar att en knapp tiondel av de styckebyggda småhusen
hade en bruksarea på över 180 m2. 1977 (prop.
1976/77:100) anförde den dåvarande bostadsministern, att
syftet med storleksbegränsningen var att främja ett
småhusbyggande som inriktades på måttliga ytor och en
funktionell men inte lyxbetonad utrustningsstandard.

Riksdagen beslöt med anledning av förslag i prop.
1988/89:150 att produktionskostnadsprövning skulle göras
också för småhus. Motivet för detta var, att också stora
lyxbetonade villor fick del av statlig belåning upp till 120
m2.

När regeringen nu föreslår att
produktionskostnadsprövningen skall tas bort och att också
den övre gränsen på 180 m2 tas bort blir följden att
också mycket dyra, lyxbetonade stora villor får subvention
upp till de 120 m2.

Även om det bara är en mindre del av småhusen som har
en bruksarea över 180 m2, blir följden av regeringens
förslag i ovannämnda två avseenden, att det inte längre
finns någon begränsning för statlig belåning till stora
lyxvillor i det statliga lånesystemet. Det är direkt stötande
att skattemedel skall användas till uppförande av hus som
endast är tillgängliga för en mycket exklusiv köparkrets. Vi
yrkar därför avslag på regeringens förslag i detta avseende.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1991/92:56 om
bostadsbyggandets finansiering år 1992, m.m.,

2. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 1 -- avslår
proposition 1991/92:56 vad avser slopande av markvillkoret
som villkor vid bostadsstöd,

3. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 1 -- avslår
proposition 1991/92:56 vad avser slopande av kravet på
kommunal bostadsanvisningsrätt som villkor för
bostadsstöd,

4. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 1 -- avslår
proposition 1991/92:56 vad avser slopande av övre
areagräns för småhus som villkor för bostadsstöd,

5. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 1 -- avslår
proposition 1991/92:56 vad avser sänkning av
bidragsunderlaget för allmännyttiga bostadsföretag och
vissa bostadsrättsföreningar vid beräkning av räntebidrag,

6. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 1 -- avslår
proposition 1991/92:56 vad avser bibehållande av
räntebidrag vid övertagande av fastighet från ett
allmännyttigt bostadsföretag,

7. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 1 -- som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
produktionskostnadsprövning för ny- och ombyggnad av
bostäder.

Stockholm den 19 november 1991

Ingvar Carlsson (s)

Jan Bergqvist (s)

Birgitta Dahl (s)

Odd Engström (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Inger Hestvik (s)

Anita Johansson (s)

Birgitta Johansson (s)

Kurt Ove Johansson (s)

Allan Larsson (s)

Berit Löfstedt (s)

Börje Nilsson (s)

Kjell Nilsson (s)

Lennart Nilsson (s)

Berit Oscarsson (s)

Göran Persson (s)

Mona Sahlin (s)

Pierre Schori (s)

Britta Sundin (s)