med anledning av prop. 1991/92:64 Upphävande av lagen (1989:990) om tillstånd till överlåtelse av skepp

Motion 1991/92:T13 av Birger Rosqvist m.fl. (s)

I prop. 1991/92:64 föreslås att lagen om tillstånd till
överlåtelse av skepp (flagglagen) skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1991.

Enligt lagen (1977:494) om tillstånd till överlåtelse av
fartyg, den s.k. flagglagen, som trädde i kraft 1977, krävs
tillstånd till överlåtelse av svenska registreringspliktiga
fartyg om överlåtelsen innebär att fartyget i fråga därmed
upphör att vara svenskt. Lagen har sedan införandet och
fram till utgången av 1989 varit tidsbegränsad men
giltighetstiden förlängdes åtskilliga gånger. Nuvarande
flagglag är icke tidsbegränsad och trädde i kraft 1 januari
1990.

När dåvarande borgerliga regering 1977 införde
flagglagen biträdde vi från socialdemokratiskt håll
förslaget. Den svenska handelsflottan hade genom
utförsäljning minskat kraftigt vad gällde såväl antalet fartyg
som antalet sysselsatta ombord. Fartygen hade överförts till
utländsk flagg och bl.a. bemannats med för redaren billig
utländsk arbetskraft. Lagstiftningen har haft viss effekt men
ej helt hindrat utflaggning.

I den flagglag som gällt sedan 1990 har huvudvikten lagts
vid hänsyn till att enligt de sjöfartspolitiska riktlinjerna
bibehålla en svensk handelsflotta av rimlig omfattning av
bl.a. beredskapsskäl. Det gäller dels att det finns ett
tillräckligt antal fartyg under svensk flagg, dels att det finns
aktiva sjömän för bemanningen. Sysselsättningsskälen för
sjöfolk väger därmed också tungt i sammanhanget.

Ett beslut som verksamt bidragit till att minskningen av
handelsflottan upphört och vänt är det beslut om
sjöfartspolitiska åtgärder som riksdagen tog 1989.
Driftkostnaden för fartyg under svensk flagg och med
svenska avtal har kommit mera i nivå med utlandsflaggade
fartyg. Till skillnad från flera andra sjöfartsländer betalar
besättningen skatt i svenska fartyg i fjärrfart men skatten
återbetalas till redaren. Detta är en svensk modell som har
medfört att besättningens sociala förmåner har kunnat
bibehållas genom att lönerna varit bruttolöner, och
sjukförsäkring, pensioner osv. beräknas enligt svensk
sociallagstiftning just på bruttolönen.

Redarens arbetsgivarkostnader för de anställdas sociala
förmåner har också kraftigt reducerats genom återbetalning
med ett schablonbidrag som hittills varit 38.000 kr. per man
och år.

Den återbetalning som således skett till den svenska
redaren av anställdas skatter och avgifter har reducerat
lönekostnader och därmed driftkostnader på ett sätt som
väsentligt ökat konkurrensen för fartyg under svensk flagg
och med besättning med svenska avtal.

Nu aviserar regeringen ett slopande av den återbetalning
som gett svenska redare mera likvärdiga villkor. I fartyg
under flera andra länders flagga har besättningar ej erlagt
skatt och redaren har fått lägre lönekostnader genom att
enbart betala ut nettolöner.

I Sverige har den indirekta skattebefrielsen och
återbetalningen av sociala avgifter kommit att framstå som
av staten utbetalt bidrag och det är detta som i
budgetbesparingssyfte nu främst framstår som skäl för
regeringens avisering om avveckling av den hittillsvarande
svenska modellen i sjöfartspolitiken.

Regeringen överväger införa ett helt nytt system inom
sjöfarten där andra såväl lönemässiga som sociala och
arbetsrättsliga förhållanden än vad som hittills i övrigt gällt
i Sverige skall gälla. Bl.a. innebär de åtgärder som
regeringen nu överväger att skattebefrielse skall gälla för
ombordanställda. Budgetmässigt syns inte detta. Men
utebliven inbetalning av skatt och återbetalning av inbetald
skatt tar ut varandra. Men den skillnaden ligger kvar, att
sociala förmåner för ombordanställda kommer i farozonen
med det förslag som regeringen nu överväger som innebär
införandet av nettolöner.

Utöver detta ligger i regeringens överväganden vad
gäller svensk sjöfartspolitik det som anges i prop.
1991/92:38, Inriktningen av den ekonomiska politiken, om
att införa ett s.k. internationellt register för rederinäringen.
Det skall ge möjligheter att på svenska fartyg under svensk
flagg anställa utländsk låglönad besättning med inga eller
andra än svenska arbetsrättsliga villkor.

Vi vill redan nu skarpt påtala att vi motsätter oss sådana
former för sjöfartspolitiken.

Aviseringen om slopande av nuvarande system med
återbetalning av skatter och sociala avgifter för att utjämna
driftkostnader för svenskflaggade fartyg medför naturligtvis
att oro skapas inte bara bland ombordanställda. Även
redare ser sina konkurrensförutsättningar rubbade. Genom
att slopa flagglagen vill regeringen ge redarna möjlighet
också till utlandsetablering utan hinder. Det är värt att
notera: Regeringen inser att slopandet av
återbetalningssystemet --

den svenska modellen

-- medför att utlandsetablering åter blir högaktuell för
rederinäringen. Effekten på exempelvis sysselsättning,
arbetsrätt och bytesbalans har ej belysts i regeringens
proposition där sjöfarten nämnts. Några
samhällsekonomiska konsekvenser av aviserade och redan
lagda förslag vad gäller sjöfarten har ej redovisats. Vi
motsätter oss förslaget om flagglagens avskaffande. Vi
förordar en långsiktig sjöfartspolitik för främjande av
sjöfart även fortsättningsvis under svensk flagg och med
besättningar under svenska avtal.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1991/92:64 om tillstånd
till överlåtelse av skepp.

Stockholm den 20 november 1991

Birger Rosqvist (s)

Sven-Gösta Signell (s)

Håkan Strömberg (s)

Sten-Ove Sundström (s)

Margareta Winberg (s)

Bo Nilsson (s)

Anita Jönsson (s)

Jarl Lander (s)

Ines Uusmann (s)

Christer Skoog (s)

Sten Östlund (s)

Lisbet Calner (s)

Ulrica Messing (s)

Georg Andersson (s)

Yngwe Wernersson (s)