med anledning av prop. 1991/92:65 Valfrihet i barnomsorgen

Motion 1991/92:So11 av Lennart Hedquist m.fl. (m)

I regeringsdeklarationen anges ett antal åtgärder som
skall öka valfriheten i barnomsorgen. I ett första och
omedelbart steg skall bland annat statsbidrag utgå till, till
exempel, ''förskollärare som startar eget och
dagbarnvårdares egna barn''. Trots vad som sägs i
regeringsdeklarationen väljer regeringen att i propositionen
skjuta på den ändring av statsbidragsreglerna som skulle
kunna möjliggöra att även dagbarnvårdares egna barn får
inräknas i statsbidragsunderlaget i de fall de är inskrivna i
barnomsorgen. Skälet sägs uteslutande vara
samhällsekonomiskt.

Till skillnad mot vad (s)-regeringen ansåg anges ett klart
principiellt ställningstagande för att dagbarnvårdares egna
barn skall ges rätt till statsbidrag på samma sätt som gäller
andra yrkesarbetandes barn. Detta är tillfredsställande.
Samtidigt innebär ställningstagandet att inte nu vidta några
ändringar i statsbidragsreglerna på denna punkt att den
behövliga omstruktureringen av den kommunala
barnomsorgen kommer att allvarligt fördröjas. Neutrala,
icke styrande statsbidrag är nödvändiga om kommuner som
vill omstrukturera skall kunna inleda detta arbete redan
1992.

Föredragande statsråd anger kostnaden för staten till
455 miljoner kronor per år grundat på att det i dag skulle
finnas 25 300 hemmavarande förskolebarn till
dagbarnvårdare. Det måste emellertid observeras att
Uppsala/Linköpingsmodellen förutsätter att barnen skrivs
in i barnomsorgen på grundval av kommunens
inskrivningsregler och att avgift betalas. Det är alltså
kommunen som gör den lokala bedömningen om man vill
skapa denna möjlighet.

Erfarenheterna från bland annat Linköping, Uppsala
samt Danderyd visar att det är möjligt att erbjuda fler och
mycket kostnadseffektiva platser för de allra minsta barnen
med denna form av barnomsorg i hemmiljö där också
dagbarnvårdarens egna småbarn bereds plats. På grund av
statsbidragsbestämmelserna som diskriminerar denna typ
av utbyggnad ter den sig emellertid kommunalekonomiskt
ogynnsam trots att den är såväl en samhällsekonomiskt bra
lösning (bland annat undviks stora investeringar i nya
lokaler) som något som många småbarnsföräldrar föredrar.
Den innebär ett större utbud av småbarnsplatser för alla
förvärvsarbetande. Samtidigt underlättar den rekrytering
av dagbarnvårdare och ger ett alternativ för många
föräldrar som vill vara hemma med sina egna barn att under
en tid ta en anställning som dagbarnvårdare.
Samhällsekonomiskt är det förmånligt om denna typ av
omstrukturering kan inledas i de kommuner som önskar det
redan under 1992.

Eftersom föredragande statsråd anger statsfinansiella
restriktioner mot att besluta om denna reform nu anser vi
att den skall kunna genomföras omedelbart utan att
statsbidragen totalt till barnomsorgen tillåts öka. Detta kan
lämpligen ske genom att statsbidragen per barn 1992 sänks
med 500 kronor för att en utbyggnad inte totalt skall behöva
drabba statsfinanserna.

Statsrådets bedömning om en kostnadsökning på 455
miljoner kronor grundar sig på att kommunerna
omedelbart skulle utöka antalet platser med 25 300. Varje
kommun kommer att inom sin ekonomiska ram göra en
bedömning hur man vill ha strukturen på sin barnomsorg
och vilken utbyggnad man kan genomföra. Med hänsyn
härtill är med all sannolikhet 455 miljoner kronor en kraftig
överskattning av statens kostnad.

Reformen skulle troligen innebära att kommunerna i
mindre utsträckning än för närvarande skulle välja att bygga
ut institutionsvården för de mindre barnen. Det skulle
positivt påverka såväl statens som de berörda
kommunernas ekonomi som föräldrarnas valfrihet.

Det är värt att notera att propositionen ej beräknat de
ökade statsbidrag som blir följden av en utbyggnad av de
alternativt drivna daghemmen. Om kommunerna inte gör
motsvarande neddragning av de kommunala daghemmen
leder ju även denna reform till ökade kostnader.

Redan från 1 januari 1993 förutsätts kommunerna ha
rätt att själva utan styrande specialdestinerade statsbidrag
lägga upp strukturen på bland annat sin barnomsorg. Det
skulle därför möjligen kunna sägas att den angivna
reformen bara blir förskjuten ett år med regeringens
ställningstagande. Det måste dock understrykas att redan
ett år är betydelsefullt för denna typ av förändringsarbete.
Det är onödigt att fördröja detta inslag i
''valfrihetsrevolutionen''.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
statsbidrag skall utgå även till dagbarnvårdares egna barn,
som är inskrivna i kommunal barnomsorg, i enlighet med
vad som anförts i motionen.

Stockholm den 18 november 1991

Lennart Hedquist (m)

Gustaf von Essen (m)

Chris Heister (m)