med anledning av prop. 1991/92:92 Utskiftning av löntagarfondernas tillgångar m.m.

Motion 1991/92:Fi35 av Lars Werner m.fl. (v)

SammanfattningVänsterpartiet avslår regeringens
proposition om utskiftning av löntagarfondernas tillgångar
och införande av ett premiegrundande
allemanssparande.Vänsterpartiet föreslår i första hand
att löntagarfonderna läggs ihop med AP-fonderna för att
förstärka pensionssystemet kapitalmässigt och därmed
trygga pensionerna i framtiden.I andra hand föreslår
vänsterpartiet -- om riksdagen avslår förslaget att
löntagarfonderna läggs ihop med AP-fonderna -- att
fonderna används för satsningar i infrastruktur och för
utveckling av ny produktion.

Regeringens proposition

Regeringen tog hösten 1991 första steget för att avveckla
löntagarfonderna. Detta får främst ses som en viktig
symbolhandling av de borgerliga partierna.

Riksdagens beslut med anledning av proposition
1991/92:36 om avveckling av löntagarfonderna, innebar i
korthet att de fem fondstyrelserna avskaffas och ersätts med
en avvecklingsstyrelse bestående av fem personer, vilka
skall förvalta fondernas tillgångar -- Fond 92-94
(avvecklingsstyrelsen).

Regeringen föreslår att löntagarfondernas tillgångar
skall utskiftas i huvudsak till tre ändamål:ett
premiegrundande allemanssparandeforskning och högre
utbildningfrämjande av små och medelstora företag

I propositionen föreslås ett system för premiegrundande
allemanssparande. Med en sparpremie på 1 200 kr skall
sparandet stimuleras. Insättningar på minst 2 400 kr skall
göras mellan 1 september 1992 och 31 augusti 1994. Dessa
belopp spärras sedan på ett konto till utgången av 1997.

Redan till höstens proposition avvisade vänsterpartiet
denna typ av sparstimulans. Att på ett mer eller mindre
godtyckligt sätt dela ut medel som sparpremier kan vi inte
acceptera. För det första är det fel att stimulera sparandet,
i en tid när sparandet har en realtivt hög nivå och när den
inhemska efterfrågan i stället behöver stimuleras. För det
andra innebär detta att löntagarfondernas tillgångar, som i
botten är de arbetandes pengar, delas ut till dem som har
råd att spara.

Regeringen anmäler även i propositionen efter vilken
inriktning forskning och högre utbildning skall få del av
löntagarfondernas resurser (ca 10 miljarder). Förslag
kommer att föreläggas riksdagen hösten 1992. Dessutom
tillsätts en kommitté som skyndsamt skall komma med
förslag om hur små och medelstora företag skall få del av
löntagarfondernas tillgångar.

Vänsterpartiet har i andra sammanhang redovisat
alternativ för forskning och utbildning. Frågan om hur små
och medelstora företag skall stödjas med bl.a. riskvilligt
kapital vill vi hänvisa till de riskkapitalbolag som
vänsterpartiet tidigare förordat.

Löntagarfondernas uppgång och fall

Löntagarfonderna har sin upprinnelse i 1970-talets
intensiva debatt om hur ekonomin och arbetslivet skulle
demokratiseras. Centrala frågor var hur man bäst skulle
kunna skapa en motvikt mot den starka privata
kapitalkoncentrationen i Sverige samt hur de anställda
lokalt och regionalt skulle kunna få inflytande över
företagens investeringar.

Detta skulle ge de anställda makt, ta tillvara och öka
deras engagemang i arbetet och dessutom leda till
långsiktiga samhällsnyttiga investeringar, som också
tryggade sysselsättningen. Ett annat tema, framför allt i den
socialdemokratiska delen av debatten om
löntagarfonderna, var att dessa skulle bidra till den
solidariska lönepolitiken och verka återhållande på
lönekraven genom att fondmedlen togs från löneutrymmet.

Vänsterpartiet (vpk) hade egna fondförslag, vilka
byggde på följande principer:De anställdas makt skall
öka på bekostnad av kapitalägarnas.Pengarna skall inte
tas av lönerna utan av kapitalet.Fonderna skall främst
användas för produktiva investeringar och för att inrikta
produktionen efter människors behov, social nytta och
miljömässiga hänsyn.

Annat som betonades var: Full sysselsättning;
hushållning med energi, natur och miljö; utveckling av
yrkeskunnande och progressiva teknologiska lösningar;
höjning av förädlingsgraden i industrin; utbyggnad av
infrastruktur; m.m.

I förslagen ingick också möjligheten att inrätta lokala
fackliga investeringsfonder.

De många olika förslag som förekom i debatten
utmynnade i ''de reellt existerande'' löntagarfonderna --
krångliga, utslätade konstruktioner, som bara hade ytliga
likheter med de stolta parollerna, och som inte kunde leva
upp till de förväntningar som väckts. Fonderna har inte
kunnat väcka entusiasm hos någon. De har snarast varit en
belastning för arbetarrörelsen.

Löntagarfonderna blev däremot symboler, som
borgerligheten och näringslivet har kunnat samlas kring i sin
gemensamma kamp mot arbetarrörelsen. Man måste
konstatera att deras kampanjer varit framgångsrika.

Alternativet till regeringen

Löntagarfonder i socialdemokratisk tappning, som en
väg till ekonomisk demokrati och förnuftig produktion, har
visat sig vara en återvändsgränd! Vi har bevittnat ett
socialdemokratiskt misslyckande.

De visioner och behov, som fonderna byggde på är
däremot lika aktuella idag som för 20 år sedan!

Vänsterpartiets alternativ utgår från att
löntagarfondernas tillgångar är de arbetandes pengar. De
pengar företagen betalat in till löntagarfonderna har tagits
ur det s.k. tillgängliga löneutrymmet. Tillgångarna skall
därför tillbaka till de som rättmätigt borde ha tillgång till
dessa. Det kan ske på flera sätt: Ett är att de går in i AP-
fonderna och säkrar pensionerna. Ett annat alternativ är att
de satsas på att skapa nya jobb.

Vänsterpartiets förstahandskrav:Lägg samman
löntagarfonderna med AP-fonderna.

Det är uppenbart för alla att pensionssystemet är utsatt
för stora påfrestningar och att det kommer att kräva stora
kapitaltillskott i framtiden. De nuvarande AP-fonderna
åläggs genom sina reglementen begränsningar, t.ex. av
rätten att göra placeringar i aktier, vilka inte gäller för
försäkringsbolagen. Dessa begränsningar minskar också
möjligheten till hög avkastning på fondmedlen.

Vi föreslår att löntagarfonderna integreras fullt ut med
AP-fonderna och att dessa nya fonder ges vidgade
placeringsmöjligheter som medger placeringar i aktier.
Dessa nya fonder skall också ha samma möjlighet som
löntagarfonderna har idag att överlåta rösträtt för aktier till
fackliga organisationer.

Vänsterpartiets andrahandskrav:Satsa på
infrastruktur och ny produktion.

Skulle riksdagen besluta att löntagarfondernas tillgångar
skall utskiftas och inte ingå i AP-fonderna, anser vi att
tillgångarna bäst används för satsningar i infrastruktur och
för utveckling av ny produktion.

En variant som bör prövas är att inrätta
företagsanknutna ''allemansfonder'', dit de nuvarande
fondernas aktier går under förutsättning att de anställda i
samråd med befintliga ägare och styrelse presenterar en
investeringsplan som ger fler jobb.

I denna ''särskilda allemansfond'' skulle utdelningen på
fondaktier användas på något allmännyttigt sätt som kom
alla löntagare till godo. Man kan tänka sig att avkastningen
går till pensionsfonderna, men också till utbildning i
företagsledning och ekonomi för dem som skall företräda
personalaktierna på stämman. Att utdelningarna skulle gå
till de anställda som privatpersoner blir orimligt, då det
skulle gynna de anställda på företag vilka beslutar om höga
utdelningar istället för att låta pengarna stanna i företaget.

De anställdas inflytande över strategiska beslut är
viktigt. Långsiktiga strategier som betonar
sysselsättningsaspekter måste prioriteras före kortsiktiga
intressen av högre utdelning och värdestegring.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag i proposition
1991/92:92 om utskiftning av löntagarfondernas tillgångar
m.m.,

2. att riksdagen hos regeringen begär att förslag utarbetas
om löntagarfondernas integrering med AP-fonderna i
enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen -- vid avslag på yrkandena 1 och 2 -- som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om användning av löntagarfondernas tillgångar för
satsningar i infrastruktur och ny produktion m.m.

Stockholm den 21 april 1992

Lars Werner (v)

Bertil Måbrink (v)

Elisabeth Persson (v)

Björn Samuelson (v)

Annika Åhnberg (v)

Rolf L Nilson (v)

Lars-Ove Hagberg (v)