med anledning av prop. 1991/92:95 Valfrihet och fristående skolor

Motion 1991/92:Ub62 av Lena Hjelm-Wallén m.fl. (s)

Grundskolan för alla -- ett fundament för vårt samhälle

Samhället har det övergripande ansvaret för barnens och
ungdomarnas skolgång och utbildning. Genom grundskolan
erbjuds alla elever, oberoende av geografisk hemvist och
sociala förhållanden, en likvärdig utbildning. Grundskolan
är avsedd för alla och utformad för att tillgodose de
skiftande behov eleverna kan ha. Grundskolans läroplan
speglar vår demokrati, samhällssyn och människosyn.
Grundskolan utgör därmed en del av fundamentet för
samhället i dag.

I ett mångkulturellt samhälle som vårt är det angeläget
att det uppväxande släktet i skolan får en gemensam
referensram, samtidigt som olika åsikter fritt skall kunna
bearbetas utifrån de grundläggande mänskliga och
demokratiska värderingar, som de uttrycks i läroplanen.

Det är av ett särskilt stort värde att barn och ungdomar i
skolan möter andra erfarenheter, värderingar och en annan
livssyn än den som i övrigt präglar deras uppväxtvillkor. Det
ger skolan en viktig roll för att utveckla respekten för andra
människor och för att träna förmågan till samarbete. Detta
sker bäst i en skola där elever med olika social bakgrund,
skilda kulturella och religiösa traditioner arbetar
tillsammans. Den gemensamma skolan skall vara en
mötesplats för olika kulturer och värderingar.

Skolan skall aktivt och medvetet påverka och stimulera
barn och ungdomar att vilja omfatta vår demokratis
grundläggande värderingar och låta dessa komma till
uttryck i praktisk vardaglig handling. Skolan skall stimulera
elevernas utveckling till fria och självständiga människor
som kan ta ansvar och söka kunskap för att i samverkan med
andra förstå och förbättra sina egna och sina
medmänniskors livsvillkor.

Skolan skall bidra till en fostran av barn och ungdomar
som vilar på de normer som är av grundläggande betydelse
för uppbyggandet av vårt samhälle. Grundskolan har
tilldelats en uppgift som är en av samhällets viktigaste
demokratiserande och jämlikhetsskapande krafter.
Behovet av att starkt förankra demokratins grundläggande
värderingar hos barn och ungdomar är lika viktigt som
någonsin tidigare.

Grundskolan måste utvecklas fortlöpande

Genom successiv reformering av grundskolan har
möjligheten att inom dess ram tillgodose olika intressen och
pedagogiska inriktningar ökat kraftigt. Den nu gällande
läroplanen ger en stor handlingsfrihet. Huvudmomenten
anger vad som måste ingå i skolans undervisning. Men till
dessa obligatoriska kunskaper och färdigheter ges stort
utrymme för val genom lokala beslut och med hänsyn till
elevernas önskemål. Sedan 1989 har kommunerna själva att
fastställa kursplaner och timplaner och därmed möjligheter
att ytterligare profilera skolan. Undervisningen är inte låst
till någon särskild pedagogisk metod.

I grundskolan fördelas resurserna efter elevernas behov.
Den elev som behöver extra stöd för att få en med
kamraterna likvärdig utbildning ska kunna få det inom
ramen för de resurser som finns. Det kan variera från några
timmars extraläsning med en lärare efter en tids sjukdom,
till en personlig assistent under hela skoltiden, som gör det
möjligt för en handikappad elev att delta i undervisningen
tillsammans med sina jämnåriga kamrater.

I dag ger det allmänna skolväsendet utrymme för
nytänkande och försöksverksamhet som aldrig tidigare.
Detta utrymme utnyttjas. Det satsas stora resurser ute i
kommunerna för att stimulera till utveckling av
grundskolan och tillmötesgå de krav på förändringar som
förs fram från elever och föräldrar och från de anställda i
skolan. Behovet från samhällets sida av fristående skolor
för att från dessa få värdefulla pedagogiska eller andra
erfarenheter är därför i dag betydligt mindre än tidigare.
Men fortfarande finns det anledning för grundskolan att
vara lyhörd för och ta tillvara goda pedagogiska idéer från
fristående skolor.

Elevernas och föräldrarnas inflytande över arbetet i
skolan är mycket betydelsefullt. En av de viktigaste
tankarna bakom reformeringen av den svenska grundskolan
under de senaste två decennierna är den att eleverna själva
ska ha en påverkan på skolarbetet inte bara i den egna
klassen utan även på den egna skolan i stort.

Eleverna och föräldrarnas inflytande varierar i hög grad
från skola till skola. Men ur skolans synvinkel skulle det
definitivt vara till fördel om elever och föräldrar bättre
skulle ta tillvara de möjligheter som både formellt och reellt
erbjuds. Det finns således inga formella hinder för ett starkt
engagemang från elevernas och föräldrarnas sida i det
arbete som sker i det offentliga skolväsendet. Tvärtom har
skolan som uppgift att stimulera till ett starkt intresse från
elevernas och föräldrarnas sida för skolans utveckling.
Även när man ser till möjligheterna för elever och föräldrar
att få inflytande över skolan talar detta för att behovet av
fristående skolor borde vara mindre nu än tidigare.

Behovet av fristående skolor ur föräldrars och elevers
synvinkel bör även minska som en konsekvens av
riksdagsbeslutet 1991 om val av skola i hemkommunen.
Detta innebär att vårdnadshavarnas önskemål om att deras
barn ska få gå i en viss bestämd skola inom kommunens
skolväsende skall tillmötesgås så långt det är praktiskt och
ekonomiskt möjligt utan att andra elevers berättigade krav
på att få gå i en skola nära hemmet sätts åt sidan.

Det sagda pekar på att de motiv som anförts för
fristående skolor -- pedagogisk variation, föräldrainflytande
och valfrihet -- nu väl tillgodoses inom det allmänna
skolväsendet. Detta hindrar inte att fristående skolor även
i fortsättningen kan spela väsentliga roller.

Fristående skolor

Vid sidan av det allmänna skolväsendet har under lång
tid funnits skolor med enskilda huvudmän, både på
grundskole- och gymnasienivå. År 1983 fanns det cirka 35
skolor som ordnade utbildning på grundskolenivå. Av dessa
hade endast åtta skolor statsbidrag. Antalet grundskolor
med enskilda huvudmän som får statsbidrag har under de
senaste åren ökat starkt och uppgår nu till 66. Samtidigt som
antalet har ökat har de ekonomiska villkoren för dessa
skolor förbättrats.

Trots de ökade möjligheter som skapats under senare år
att tillmötesgå föräldrars och elevers önskemål kvarstår
behov av att erbjuda alternativ till grundskolan i form av
fristående skola. Skälet till detta är naturligtvis i första hand
att det är väsentligt att respektera föräldrarnas frihet att
välja andra skolor för sina barn än dem som drivs av det
allmänna. Detta är helt i överensstämmelse med våra
internationella åtaganden.

Det intresse för fristående skolor som nu förs fram i
debatten har mer sitt ursprung i den politiska diskussionen
om privatisering av den offentliga sektorn än i en bred
föräldraopinion. När den politiska ledningen i många
kommuner fört fram tankar på att privatisera skolor utan
den fristående skolans kännetecken -- främst klar
pedagogisk profil -- har detta i de flesta fall mötts med
starka protester från berörda föräldrar, lärare och elever.

Vi socialdemokrater motsätter oss med bestämdhet de
aktiva försök som nu görs i många kommuner att privatisera
stora delar av skolväsendet och därmed kraftigt reducera
möjligheterna för föräldrar och elever att välja mellan
kommunens olika skolor.

Det intresse för fristående skolor som grundats på den
borgerliga regeringens dogmatiska önskan om privatisering
av den offentliga sektorn måste naturligtvis skiljas från det
genuina intresse som finns hos föräldrar och elever att av
pedagogiska och andra skäl skapa fristående skolor.

Regeringens syn på fristående skolor

I regeringens proposition 1991/92:95 om valfrihet och
fristående skolor motiveras förslagen med att de syftar till
det övergripande målet att ge barn och föräldrar största
möjliga frihet att välja skola. Föräldrar och elever ska själva
välja den utbildning som bäst passar de egna behoven.

Detta mål blir i regeringens argumentering överordnat
skolans mål. Vilka konsekvenser detta kan få för vår
gemensamma grundskola analyseras inte alls. Det stora
egenvärde för vår demokrati som ligger i att alla elever
oberoende av bakgrund kommer samman och i skolan lär
sig att arbeta tillsammans omnämns inte som något positivt,
med ett undantag. Den gång detta sker gäller då fristående
skolor framhålls för att det även bland dem finns skolor som
tar sig an barn med särskilda behov. Detta, som är en
självklarhet för det kommunala skolväsendet, blir till ett
argument för fristående skolor!

Regeringen uttalar förhoppningen att antalet skolor med
t ex konfessionell inriktning eller med speciell ämnesprofil
ska öka. Konsekvenserna av en ökning av den karaktären
av skolor belyses inte närmare. Om det är till fördel eller
nackdel för vår demokrati med ett mer segregerat
skolväsende diskuteras inte. Värdet av den goda skola som
skolreformatorer i över hundra år kämpat för, den
gemensamma grundskolan för alla barn, förefaller ha
minskat för den nuvarande regeringen och underordnats
idén om att privatisera offentlig verksamhet.

Man framhåller vidare att rätten att välja skola kommer
att vara ett sätt att vitalisera skolan och att det kommer att
uppstå en stimulerande tävlan mellan olika skolor med olika
inriktning och ägandeformer. Inte heller dessa påståenden
analyseras närmare. Inom detta område hade det varit
möjligt att göra internationella utblickar. Det hade varit
värdefullt om regeringen närmare beskrivit hur t ex det
engelska skolsystemet, det danska eller det amerikanska
skolsystemet utvecklats och jämfört det med vitaliteten i det
svenska skolsystemet.

Regeringens förslag till resurser till fristående skolor

Sedan den 1 juli 1991 har skolverket att fatta beslut om
godkännande av fristående skolor för skolpliktiga elever.
Ett sådant godkännande innebär att den fristående skolan
från den 1 juli 1992 får del av kommunens resurser.
Kommunerna har nämligen genom riksdagsbeslut ålagts att
''fördela sitt sektorsbidrag och sina övriga resurser på
skolområdet efter behov till samtliga skolor för
elever med vanlig skolplikt inom kommunen, såväl
offentliga som fristående.'' En fristående skola ska vidare
ha skyldighet att i mån av plats ta emot en elev om eleven
och vårdnadshavaren så önskar.

I regeringens proposition 1991/92:95 om valfrihet och
fristående skolor föreslås att godkända fristående skolor för
elever med vanlig skolplikt skall tilldelas medel för
verksamheten av den kommun där respektive skola är
belägen.

Regeringen föreslår vidare att varje elev skall tilldelas
ett belopp som motsvarar kommunens genomsnittskostnad
per elev i den egna grundskolan. Vid tilldelning skall
kommunen kunna dra av högst 15 procent.

Mot detta regeringsförslag finns det för oss
socialdemokrater starka skäl att resa invändningar.

Förslaget innebär att en fristående skola garanteras ett
bidrag per elev som uppgår till minst 85 % av
genomsnittskostnaden i kommunen per elev oberoende av
om det i jämförelse med kommunens egna skolor finns
behov av ett så stort anslag eller ej. Det är inte rimligt att
ålägga kommunerna att generellt stödja fristående skolor
med en så hög andel av kommunens genomsnittskostnad.

Detta framgår bl.a. av flera av de argument som
återfinns i propositionen.En kommun har en skyldighet
att ta emot samtliga skolpliktiga elever som är
hemmahörande i kommunen.En kommun kan således
inte välja att i sina skolor enbart ta emot elever med en
speciell intresse- eller begåvningsprofil.En kommun kan
inte välja att endast ta emot det antal barn som ur
ekonomisk synvinkel är mest fördelaktigt.En kommun
måste även ta emot barn som är resurskrävande, t ex barn
med handikapp för vilka extra resurser kan behöva sättas in
i form av lärartimmar, assistans och läromedel.En
kommun är skyldig att anordna hemspråksundervisning för
alla barn som har rätt till och begär sådan undervisning.
En kommun är skyldig att sörja för att det anordnas
skolhälsovård och skolskjuts.

Till alla dessa skyldigheter för kommunerna kan sedan
läggas kommunernas ofta mycket starka ambitioner att
upprätthålla ett välutvecklat skolväsende även i
glesbygdsområden.

Alla dessa skyldigheter åligger en kommun. I
regeringens proposition friskrivs de fristående skolorna från
dessa skyldigheter samtidigt som de ska garanteras bidrag
för varje elev om minst 85 % av kommunens
genomsnittskostnad per elev. Detta är helt orimligt.

I dag svarar staten för ca hälften av kostnaderna för den
offentliga skolan och kommunerna för den andra delen.
Regeringens förslag innebär att kommunerna av staten
åläggs att av egna medel betala en mycket betydande del av
kostnaderna för fristående skolor utan att ha något som
helst inflytande över hur dessa medel används.

Det naturliga måste vara att överlåta åt den enskilda
kommunens förtroendevalda att bedöma de fristående
skolornas behov i relation till kommunens egna skolor
under hänsynstagande till de skilda skyldigheter som åligger
de olika skolformerna.

Vi socialdemokrater anser att det inte föreligger några
skäl att frångå det riksdagsbeslut från 1991 som har denna
innebörd och som skall gälla från den 1 juli 1992.

Vi anser vidare att de fristående skolor som erhåller
bidrag från en kommun med detta riksdagsbeslut som grund
ska ingå i kommunens skolplan.

Att regeringen i propositionen så tydligt friskriver de
fristående skolorna från skyldigheter vad gäller t ex barn
med särskilda behov eller hemspråksundervisning är
allvarligt och riskerar att bidra till ett segregerat skolsystem.

Vi socialdemokrater bejakar elevernas och föräldrarnas
rätt att välja skola, men vi ser faror i ett system där skolor
på detta sätt i praktiken delvis får rätt att välja sina elever.

Regeringen framhåller i propositionen att möjligheten
bör öka för att fullgöra skolplikten i en annan kommun än
hemkommunen om personliga, geografiska eller andra skäl
finns för detta önskemål. Däremot tror regeringen inte att
det är möjligt att etablera en ovillkorlig rätt att gå i en annan
kommuns grundskola.

Motsvarande inskränkning av rätten att gå i en
fristående skola i en annan kommun görs däremot inte av
regeringen. Tvärtom föreslår regeringen en lydelse i
skollagen som ålägger en kommun att betala den
mottagande kommunens kostnader för en elev som väljer
att gå i en fristående skola i en annan kommun.
Konsekvenserna av att på detta sätt ålägga kommunerna
dessa kostnader bör närmare följas och analyseras av
regeringen. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

Nej till elevavgifter

I propositionen berörs även frågan om elevavgifter.
Eftersom denna fråga för närvarande prövas av en
utredning föreslås att regeringen under hösten 1992
återkommer med ett förslag om hur denna fråga ska
regleras i skollagen.

Trots att frågan inte är utredd tar regeringen redan nu
ställning i frågan som innebär att elevavgifter skall kunna
tas ut av eleverna vid de fristående skolorna, men att dessa
skall vara skäliga. Detta innebär bl a ''att avgifter inte får
uppgå till en nivå som i praktiken stänger ute elever från
dessa fristående skolor''.

Vi socialdemokrater säger nej till elevavgifter i
fristående skolor på grundskolenivå i en situation då de får
statliga och kommunala bidrag på ett med de kommunala
skolorna likvärdigt sätt. Det finns i dessa avseenden inte
några skäl att särskilja fristående skolor från det offentliga
skolväsendets skolor. Om skolorna i en kommun,
oberoende av huvudman, tilldelas resurser av samhället
efter behov föreligger inte behov av elevavgifter för några
av dem. Dessutom skulle med säkerhet även lågt satta
elevavgifter verka mycket segregerande. Det finns ingen
anledning för ett samhälle, som strävar efter att i sin skola
låta barn och ungdomar oberoende av bakgrund komma
samman och arbeta tillsammans, att vidta åtgärder som
motverkar detta syfte.

Ej effektiv resursanvändning med stor andel fristående
skolor

Regeringen uttalar även förhoppningen att ''ett större
inslag av fristående skolor också på sikt ska kunna bidra till
en mer effektiv resursanvändning inom det samlade
skolväsendet''. Inte heller för detta påstående finns någon
analys till stöd.

Enligt vår uppfattning finns starka skäl att anta det
motsatta, nämligen att ett system med ett större antal
fristående skolor finansierade enligt regeringens modell
kommer att leda till ökade kostnader för kommunerna. De
fristående skolorna kommer med regeringens förslag att
kunna anpassa verksamheten till en omfattning som blir
maximalt lönsam. Om varje tillkommande elev garanteras
samma bidrag oberoende av marginalkostnaderna kan
följande situation inträffa. Eleven lämnar grundskolan för
att gå till en fristående skola. Därmed tvingas kommunen
att betala bidraget till denna skola utan att, annat än i
undantagsfall, kunna göra motsvarande besparing i det
kommunala skolväsendet. Kommunen måste nämligen
driva verksamheten även om klasserna inte är fyllda så
kostnaderna finns där ändå. Med vårt förslag till bidrag
efter behov kan hänsyn tas till de skilda förutsättningar som
gäller för en fristående skola och kommunens skolor vad
gäller omfattningen på verksamheten.

Ja till likvärdig utbildning för alla barn och ungdomar, ja
till resursfördelning efter den enskilda skolans behov -- Nej
till ''skolpeng''

I regeringsförklaringen i oktober 1991 talas om att ''De
offentliga bidragen ska följa eleven''. Detta som i debatten
fått beteckningen ''skolpeng'' aktualiseras endast i
begränsad omfattning i propositionen. Däremot har
regeringens företrädare i många sammanhang diskuterat
denna fråga i dess vidare mening. Det är därför angeläget
att i detta sammanhang utveckla vår syn på ''skolpeng''.

Vi menar med bestämdhet att möjligheten att välja skola
inte på något sätt kräver ett system med ''skolpeng'', dvs ett
belopp lika för alla, som följer eleven till den skola
vederbörande valt. Det bidragssystem som används i dag i
nästan alla kommuner och som innebär att varje enskild
skola får resurser efter de behov som finns där i relation till
behoven i kommunens övriga skolor är ett system som inte
har ''skolpeng''systemets alla nackdelar.

En ''skolpeng'' lika för alla barn tar inte hänsyn till
barnens mycket olika behov för att kunna få en likvärdig
utbildning. Många barn har handikapp av skilda slag. Vissa
av barnen kan behöva resurser som vida överstiger andra
barns behov. Det är därför helt orimligt att tillämpa ett
system som utgår ifrån att alla barn är lika och behöver lika
mycket stöd under sin skolgång.

Om man däremot inser att alla barn inte är lika och
bestämmer sig för att differentiera ''skolpengen'' efter
barnens olika förutsättningar uppkommer frågan hur dessa
skilda förutsättningar ska värderas och vem som ska göra
denna bedömning. Systemet i denna form förutsätter att
varje elev tilldelas en ''prislapp'' som anger vad denna elev
är värd när hon eller han söker till en viss skola. Detta
system innebär en fullständigt oacceptabel kränkning av
den personliga integriteten.

Systemet med ''skolpeng'' i dess ena eller andra form är
ett grundskott mot idén med vår grundskola, en skola för
alla barn, där resurserna skall tilldelas efter vars och ens
behov för att alla ska få chansen att få en med andra
likvärdig utbildning utan att den enskildes integritet kränks.

Vi socialdemokrater säger därför ja till en
resursfördelning efter den enskilda skolans behov, men
mycket bestämt nej till idén med ''skolpeng''. Detta bör även
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.

Även kommunen ska genomföra tillsyn, uppföljning och
utvärdering av fristående skolor

I propositionen berörs även frågan om tillsyn,
uppföljning och utvärdering av fristående skolor. Redan nu
står en godkänd fristående skola under tillsyn av såväl
kommunens styrelse för utbildningen som det statliga
skolverket. Till skillnad från regeringen anser vi att det
finns skäl att lagreglera att de godkända fristående skolorna
skall stå under tillsyn förutom av skolverket även av den
kommun i vilken den är belägen och från vilken den får sina
resurser. De fristående skolorna bör även i lag åläggas att
medverka i den uppföljning och utvärdering som
kommunerna bedriver. Detta är helt nödvändigt, inte minst
mot bakgrund av att kommunerna måste ha en fullständig
insyn i skolorna för att på ett rättvisande sätt kunna bedöma
deras behov. Till detta kommer att kommunens
förtroendevalda har de bästa förutsättningarna att fånga
upp synpunkter och omdömen om de skolor som finns inom
kommunen oberoende av om de är kommunens egna eller
fristående skolor.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag att fristående
skola som är godkänd för elever som har vanlig skolplikt
skall tilldelas ett belopp som minst motsvarar 85 % av den
genomsnittliga kostnaden per elev i kommunens grundskola
det närmast föregående kalenderåret,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ej tillåta elevavgifter vid
fristående skola i en situation där denna erhåller medel för
verksamheten från kommun på ett med kommunens egna
skolor likvärdigt sätt,

3. att riksdagen beslutar uppdra åt regeringen att
närmare följa och analysera vilka konsekvenser ett ökat
antal fristående skolor medför för samhällets möjligheter
att upprätthålla det offentliga skolväsendet och förverkliga
dess mål,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en likvärdig skola för alla barn
och ungdomar genom en resursfördelning efter den
enskilda skolans behov,

5. att riksdagen beslutar att fristående skola som erhåller
medel på ett med kommunens skola likvärdigt sätt i lag skall
åläggas att stå under tillsyn av bidragsgivande kommun och
att medverka i sådan uppföljning och utvärdering som
kommunen bedriver,

6. att riksdagen beslutar att fristående skola som erhåller
medel på ett med kommunens skolor likvärdigt sätt skall
finnas upptagen i kommunens skolplan,

7. att riksdagen uppdrar åt regeringen att närmare följa
och analysera konsekvenserna av att kommunerna åläggs
en skyldighet att ge bidrag till elever som går i fristående
skola i annan kommun.

Stockholm den 13 april 1992

Lena Hjelm-Wallén (s)

Bengt Silfverstrand (s)

Ingvar Johnsson (s)

Berit Löfstedt (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Eva Johansson (s)

Jan Björkman (s)

Inger Lundberg (s)

Lena Öhrsvik (s)

Inger Hestvik (s)

Anders Nilsson (s)

Ingegerd Sahlström (s)

Yngve Wernersson (s)

Raimo Pärssinen (s)