med anledning av prop. 1992/93:160 Husläkare m.m.

Motion 1992/93:So40 av Gullan Lindblad m.fl. (m, c, s, kds)

Samspelet mellan läkare, distriktssköterska och övrig
vårdpersonal

Husläkarreformens syfte är bl.a. att främja
kontinuiteten i patient/läkarkontakten, vilket är bra. Ett
annat syfte är att ge patienterna fria val. Förslaget
behandlar emellertid till övervägande del människors behov
av medicinska insatser i primärvården, och vi vill ytterligare
uppmärksamma betydelsen av allt annat hälso- och
sjukvårdsarbete som bedrivs inom primärvården, t.ex.
hemsjukvård, vård av äldre, vård av döende i hemmet,
mödra-, barn- och skolhälsovård samt förebyggande
hälsoarbete.

Vi uppskattar att samspelet mellan husläkaren och andra
grupper inom hälso- och sjukvården särskilt
uppmärksammats i propositionen och att den lokala
basorganisationen för hälsooch sjukvården även
fortsättningsvis har en nyckelroll i det förebyggande
arbetet. Vi vill med denna motion slå ytterligare ett slag för
områdesansvaret inom primärvården.

Det framgår av propositionen att föredragande
statsrådet avser att slå vakt om den målsättning som
riksdagen har bestämt för primärvården. De
organisatoriska lösningar som föreslås synes emellertid ta
något lätt på de skillnader som finns i behov hos olika
patienter.

Vi anser inte att husläkaren och distriktssköterskan är
utbytbara.

I dagens kärva ekonomiska läge är det angeläget att
använda alla resurser och kompetenser. Vi noterar därför
med tillfredsställelse att distriktssköterskan föreslås få
lagfäst förskrivningsrätt för vissa läkemedel och att en ny
försöksverksamhet med utökad förskrivningsrätt föreslås.

En undersökning i Kanada för några år sedan visade att
distriktssköterskorna självständigt kan ta hand om 67
procent av de patienter som söker läkare i primärvården.
Liknande erfarenheter har gjorts i Sverige. Det finns en risk
att vi genom husläkarreformen hänvisar patienterna till en
dyrare vårdnivå, husläkaren, än den vi har genom
distriktssköterskan.

Primärvårdens verksamhet

Behoven för den växande gruppen äldre är många och
skiftande. Dels finns det behov av rent medicinska insatser,
dels av omvårdnadsinsatser.

ÄDEL-reformen innebar att ansvaret för vården av
äldre överfördes till kommunerna. Sjuksköterskorna har i
samband med det fått en nyckelroll när det gäller att
förmedla kunskaper till kommunens socialtjänst kring
frågor som rör vård och behandling av gamla i hemmet.

Vidare finns det människor som inte direkt frågar efter
vård men som ändå har behov av vård och omsorg i olika
perioder. Här handlar det t.ex. om psykiskt sjuka,
missbrukare och barn som far illa.

Det förebyggande hälsoarbetet förutsätter ett samarbete
mellan olika myndigheter och serviceorgan inom
exempelvis en kommun. Detta arbete underlättas av att
distriktssköterskan inte uppfattas som en
myndighetsperson. Hennes insatser utgör många gånger en
nyckel in till olika hem och familjer. Det gör det möjligt för
henne att ge stöd och hjälp av många olika slag.
Kontakterna sker med områdesansvaret som bas.

Detsamma gäller vår internationellt erkända mödra- och
barnhälsovård. Den svenska mödrahälsovården är känd
inte bara för vår låga spädbarnsdödlighet utan även för
preventivmedelsrådgivningen och det abortförebyggande
arbetet utvecklat av barnmorskor. Metoden bygger på
undervisning och upplysning. En stor del av arbetet handlar
om att ge kunskap och råd om hur kvinnan ska sköta sin
hälsa, t.ex. att motivera henne att under graviditeten avstå
från tobak, alkohol och andra droger som äventyrar fostrets
och mammans liv och hälsa. Vid särskilda
ungdomsmottagningar bedriver man sex- och
samlevnadsupplysning till unga kvinnor och män.

Barnhälsovården är unik eftersom den når näst intill 100
procent av alla barn med sitt basprogram. Detta kan
jämföras med USA där man i de mest lyckade fallen når 70
procent. Sköterskan på barnavårdscentralen kommer
därför i kontakt med nästan alla barn. Hon har därvid en
unik möjlighet att stötta barnfamiljerna och att värna om
barn som far illa.

Omfattningen av insatserna i primärvården illustreras av
en undersökning som gjordes 1989 på vårdcentralen i Södra
Sandby. 36 procent av samtliga besök gjordes hos
distriktsläkarna och 64 procent skedde inom distriktsvården
(distriktssköterska, undersköterska). Det är vidare värt att
notera att det är åldersgruppen 0--6 år samt 65 år och
därutöver som till största delen får hjälp av distriktsvården.
(Annkristin Jansson, Nordiska Hälsovårdshögskolan i
Göteborg, MHP 1992:8).

Områdesansvar

Husläkarsystemet innebär att läkarens arbete inriktats
på att behandla de listade patienterna. För
sjukvårdshuvudmannen kvarstår dock ett
befolkningsansvar. Propositionen understryker att det som
är bra och välfungerande inom dagens primärvård bör tas
tillvara, inkl. samverkan med olika personalgrupper inom
densamma:

Den hittillsvarande utvecklingen av primärvården har
bl.a. byggt på ett s.k. områdesansvar. De fördelar som finns
med ett sådant ansvar kan dock bibehållas även om den
enskildes val av husläkare inte begränsas till ett visst
geografiskt vårdsökande.

Av propositionen framgår att det finns utrymme för
sjukvårdshuvudmännen och berörda personalgrupper att
utforma den övriga primärvården efter lokala behov och
förutsättningar.

Vi vill framhålla det positiva med ett områdesansvar.
Distriktssköterskor och distriksbarnmorskor samarbetar
även med sjukgymnaster, arbetsterapeuter och
laboratorieassistenter för att nämna några viktiga grupper.
Det är viktigt med ''samverkanscentra'' oavsett vem som
bedriver vården. Genom ett områdesansvar kan
vårdgivarna bilda sig en uppfattning om invånarnas
livsbetingelser, t.ex. boende, trafik, skola, barnmomsorg
och social miljö, d.v.s. faktorer som är av betydelse för
hälsan. All primärvård bör således inte inrymmas i
husläkarsystemet.

Medicinsk service

Den pågående strukturomvandlingen inom vården
innebär bl.a. en minskning av antalet vårdplatser inom den
slutna vården och att alltmer vård kommer att bedrivas
inom primärvårdens ram. Detta får återverkningar på t.ex.
radiologins och laboratoriemedicinens verksamhet. Såväl
kvalitets- som kostnadsskäl torde tala för att det finns behov
av laboratorieassistenter inom primärvården. Det saknas
idag kunskap om hur sjukvården ska kunna ge god
patientsäkerhet/service inom den medicinska servicens
område, och dessa frågor behöver utredas i särskild
ordning.

Finansieringsfrågor

För att klara husläkarlagens intentioner krävs nära nog
en fördubbling av antalet specialister i allmänmedicin inom
primärvården. Detta innebär att reformen torde bli mycket
kostsam.

En omfördelning av resurserna mellan sluten vård och
primärvård torde därför bli nödvändig, om inte all annan
primärvård skall skäras ned. Vi vill i detta sammanhang
framhäva att distriktssköterskor, barnmorskor,
laboratorieassistenter, arbetsterapeuter, sjukgymnaster
m.fl. personalgrupper utgör ett dokumenterat
kostnadseffektivt alternativ inom primärvården.

Risken för fördyring, om alla besök ska ske hos
husläkaren, är tydligast inom mödravården. Idag gör en
normalt gravid kvinna tre läkarbesök och ca 10 besök hos
barnmorska. Om alla dessa besök skall ske hos husläkaren
är en fördyring och kvalitetsförsämring uppenbar. Eftersom
de båda yrkesgrupperna ger olika typer av vård behövs
bådas insatser.

Vi vill också notera att husläkarförslaget föregriper
regeringens samtidigt arbetande parlamentariska utredning
om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation
(HSU 2000) och att det finns risk för att ett beslut om
husläkare kommer att binda utredningen till en redan given
struktur.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det geografiska områdesansvaret
i primärvården.

Stockholm den 22 mars 1993

Gullan Lindblad (m)

Inger Koch (m)

Karin Israelsson (c)

Märtha Gårdestig (kds)

Margareta Viklund (kds)

Iréne Vestlund (s)