med anledning av prop. 1992/93:169 Högre utbildning för ökad kompetens

Motion 1992/93:Ub79 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

I regeringens proposition Högre utbildning för ökad
kompetens 1992/93:169 föreslår regeringen en omfattande
omstöpning av den höge utbildningen. Man föreslår bland
annat ett helt nytt system för resurstilldelning till högskolan
där poängproduktionen blir en styrande faktor och en ny
examensordning.

Hård styrning

I ett system baserat på poängproduktion får högskolorna
starka incitament till att ge utbildningen i hårt styrda linjer.
En titt i UHÄ:s verksamhetsberättelse visar mycket snabbt
att den största skillnaden i genomströmning finns mellan
linjer och fristående kurser. Det är så av naturliga skäl.

De fristående kurserna rymmer, förutom den
grundläggande utbildningen, ofta fort- och vidareutbildning
samt distansundervisningen. Dessutom bedrivs en del av de
fristående kurser som kvällsundervisning med studenter
som har råd att ta längre tid på sig för att genomföra kursen.
Alla studenter är kanske inte ute efter att ta examen men
får stort utbyte av kursen ändå, både för egen del och i ett
samhällsperspektiv.

Högskolor med större andel fristående kurser än
genomsnittet missgynnas i det nya systemet där betalning
ges för helårsprestationer. Det leder till att studenterna i
genomsnitt får en sämre utbildning med färre
undervisningstimmar vid dessa högskolor, trots att
högskolan för jämförbara kurser har samma siffror som
andra högskolor. Regeringen jämför äpplen och päron i sin
resursfördelning.

Om högskolorna tillämpar ett liknande system vid den
interna fördelningen av resurserna kommer studenter vid
fristående kurser fortfarande att vara missgynnade
resursmässigt jämfört med de studenter som går
motsvarande kurser inom linje.

Samtidigt rymmer de fristående kurserna många
fördelar för studenterna som får möjlighet att kombinera
ihop en utbildning efter eget tycke och smak. Det ger också
möjligheter för en bättre och snabbare anpassning efter en
flexibel arbetsmarknads krav. Studenterna blir också mera
medvetna om sina studieval. Sammanfattningsvis är det vår
bedömning att det av regeringen föreslagna
resursfördelningssystemet minskar istället för ökar
valfriheten för den enskilde studenten.

Utbildningsfabriken tillbaka

Högskoleutredningen visade i sitt huvudbetänkande hur
införandet av linjesystemet varit till förfång för
vetenskapligheten i utbildningen; i stället ökade
snuttifiering och fragmentering av kunskapsstoffet. Med det
nya systemet kommer högskolan tillbaka till ett
fabrikstänkande där poängproduktion är den övergripande
drivkraften.

Högskolorna tjänar på att i det nya systemet ta in unga
studenter direkt från gymnasiet som snabbt och smärtfritt
kan strömma igenom utbildningen. Ifrågasättande och
kritiskt tänkande riskerar att hamna i bakgrunden för ren
faktainlärning. Homogena studentgrupper gör att nya
frågeställningar har mycket liten chans att komma fram.

Studenter från studieovana hem med större behov av
studievägledning för att slussas fram till en examen blir
ovälkomna gäster i den nya högskolan. De stör strömmen i
den väloljade banan genom att kräva längre tid för att vänja
sig vid högskolemiljön och att ställa ovana frågor.

Nytt resursfördelningssystem

Konstruktionen av det resursfördelningssystem som
regeringen föreslår rymmer alltså en rad nackdelar. Det
enda rimliga är i stället ett system där högskolorna får betalt
för utnyttjade årsstudieplatser, vilket också
Högskoleutredningen påpekade i sitt betänkande om
resurser till högskolans grundutbildning. Antalet
årsstudieplatser som varje högskola får avgörs av riksdagen
efter de mål man har satt upp tidigare.

Dessa mål måste dock inkludera mera än rena
produktionssiffror. Ett exempel på ett sådant mål kan vara
att bryta den sociala snedrekryteringen och få studenter
från olika miljöer med många olika erfarenheter. Ett annat
mål kan vara att få en jämn könsfördelning inom de olika
disciplinerna.

Ersättningsnivåerna

Resursberedningen och propositionen har använt sig av
andra per capita-belopp än dem som högskoleutredningen
räknade fram i sitt slutbetänkande. Till exempel angavs
kostnaden för en humanistplats till 19 000 kronor och en
samhällsvetarplats till 21 000 kronor i 1991/92 års prisnivå.
Pris- och löneomräkningen borde ha inneburit att dessa
priser justerats uppåt, men i stället anges båda kategorierna
vara värda 18 600 kronor, utan motivering.

Basnivån i Högskoleutredningens resursbetänkande var
också en lägsta rimlig resursnivå vars belopp var satt med
tanke på att den totala kostnaden för högskoleutbildningen
inte fick öka.

Högskoleutredningen framhöll i sitt huvudbetänkande
det nödvändiga i att inslagen av individuell handledning får
mycket större utrymme i framtidens skola. Där fanns
ansatsen till en pedagogisk bedömning av de olika linjernas
behov av medel. Detta saknas tyvärr i regeringens
framställning.

Vänsterpartiet föreslår att regeringen återkommer till
riksdagen med ett nytt förslag till resursfördelningssystem
enligt vad som ovan anförts.

Vid avslag på detta förstahandskrav föreslår
Vänsterpartiet uppjustering av per capita-ersättnigen med
Högskoleutredningens förslag som en miniminivå och ett
upphävande av maximigränsen för antalet
bidragsberättigade årsstudieplatser.

Utbildningsvägar

Propositionen har ett kapitel som behandlar den
långsiktiga inriktningen av utbildningen vid universitet och
högskolor.

Eftersom Vänsterpartiet vill att regeringen återkommer
till riksdagen med förslag till ett annat
resursfördelningssystem där riksdagen lägger fast antalet
årsstudieplatser som varje högskola får så ger vi här endast
några allmänna kommentarer till detta.

I takt med utbyggnaden av civilingenjörsutbildningen
bör examen också kunna ges på ytterligare utbildningsorter.
Detta för att ge en jämn spridning av antalet civilingenjörer
över landet. Det finns utbildningsorter i landet som nu har
en bred kompetens och erfarenhet som på sikt möjliggör en
fullständig civilingenjörsutbildning. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Vänsterpartiet hävdar att det är nödvändigt med en
förlängning av grundskollärarlinjen med inriktning mot
årskurs 1--7. Vi har hävdat detta behov sedan
grundskollärarlinjen infördes. Det är nödvändigt med en
förlängning motsvarande 20 poäng bland annat för att
engelska ska få plats inom utbildningen.

Vänsterpartiet föreslår alltså att riksdagen beslutar att
grundskollärarexamen med inriktning mot årskurs 1--7 ges
först efter 160 poäng.

Vänsterpartiet anser vidare att den parallella
grundskollärarutbildning som startade 1992 är oacceptabel.
De varianter som finns inom ramen för grundskollärarlinjen
4--9 har tillsammans alla förutsättningar att ge grundskolan
väl kvalificerade lärare.

Vänsterpartiet avvisar också regeringens förslag om en
kraftig neddragning av antalet förskollärare och
fritidspedagoger som utbildas.

Vänsterpartiet förespråkar en fullt utbyggd barnomsorg
av god kvalitet. Att då så kraftigt skära ner utbildningen när
den efterfrågas rimmar dåligt med regeringens idéer om
efterfrågestyrd utbildning.

Vänsterpartiet föreslår därför att högskolorna i
Halmstad och Falun/Borlänge samt Mälardalens högskola
får behålla examensrätten för barn- och
ungdomspedagogisk utbildning.

Beträffande optikerutbildningen, som nu görs treårig,
föreslår regeringen att endast Karolinska institutet ska ges
examensrätt.

Vänsterpartiet vill i stället förlägga utbildningen till
Universitetet i Linköping. Skälen till detta är att det sedan
lång tid funnits en välfungerande utbildning 30 km från
Linköping. Den kompetensen borde tas tillvara.
Universitetet i Linköping har också en stark
tvärvetenskaplig inriktning. Det finns också ett etablerat
samarbete med ögonkliniken på universitetssjukhuset i
Linköping.

Vänsterpartiet föreslår alltså att Universitetet i
Linköping i stället för Karolinska institutet får examensrätt
för den nya treåriga optikerutbildningen.

Beträffande den danspedagogiska utbildningen vid
Danshögskolan vill Vänsterpartiet föreslå en förlängning
om 20 poäng för praktik. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Examensrätten

Regeringen föreslår en strykning av föreskriften att hela
allmänna linjer inte får ges som uppdragsutbildning i
anslutning till kommunal högskoleutbildning i lagen
(1991:1109) om uppdragsutbildning.

Det rimliga borde i stället vara att ersätta formuleringen
om allmänna linjer till något som bättre stämmer överens
med förhållandena i den nya högskolan.

I propositionen som ligger till grund för förordningen
(prop. 1984/85:195) står det att uppdragsutbildningen inte
skall förekomma i utbildning som har uttalad
ungdomsinriktning eller som avser längre utbildning av
allmän eller grundläggande karaktär, vidare att
uppdragsutbildning skall avse kurser som har främst fort-
och vidareutbildningssyften.

Det minsta man kan begära är att dessa intentioner
behålls i lagar och förordningar. Det är inte bra för
studiemoralen att studenter som har genomgått ett
ansökningsförfarande där många gallras bort, och dessutom
tvingas låna för att finansiera sina studier, får gå jämsides
med dem som köpt en utbildningsplats.

Hela tanken rimmar illa med principen om en rättvis
behandling och en kostnadsfri undervisning.
Uppdragsutbildningskurser bör därför inte få räknas in i en
examen. Dessutom borde inte kurser ur det reguljära
kursutbudet få ges som uppdragsutbildning.

Regeringen lägger i propositionen fast att erkännandet
av enskilda utbildningsanordnare skall ske i två kategorier,
nämligen de som får rätt att utfärda examina samt de som
också får statsbidrag.

För Vänsterpartiet är det av avgörande betydelse att all
högre utbildning sker på ett sådant sätt att den ger insyn om
den finansieras med statliga medel. Vi måste ha en offentlig
debatt om inriktningen och utformningen av den högre
utbildningen. Det förutsätter att offentlighetsprincipen
gäller.

Vänsterpartiet vill nu ha ett moratorium mot fortsatt
privatisering av högskolor. Om detta yrkande inte vinner
gehör vill vi i andra hand få fastslaget att all utbildning som
leder till statlig examen skall vara avgiftsfri för studenten.

Jämställdhet

I propositionen finns en redovisning av fördelningen av
män och kvinnor i olika utbildningar. Det framgår att de av
riksdagen uppställda jämställdhetsmålen inte infriats till
budgetåret 1992/93 och att förstärkta insater måste sättas in.

En första förutsättning för att kunna uppnå jämställdhet
inom högskolan är att den arbetsrättsliga
jämställdhetslagstiftningen utvidgas till att gälla också
utbildningsområdet.

I dag har studerande och forskarstuderande med lika
eller likvärdiga arbetsområden olika rättsliga möjligheter
beroende på om de har reguljär tjänst (doktorandtjänst)
eller utbildningsbidrag. En forskarstuderande med
doktorandtjänst har t.ex. möjlighet att anmäla en
handledare för sexuella trakasserier medan hennes
forskarstuderande kollega utan tjänst inte har denna
möjlighet. Detta är oacceptabelt ur rättvisesynpunkt.

Ett flertal undersökningar av förekomsten av sexuella
trakasserier på högskolan (vid Stockholms universitet,
Stockholms universitets studentkår och
Lantbruksuniversitetet/SLU) visar att sexuella trakasserier
är ett betydande problem. Upp emot 10 % av de studerande
och forskarstuderande uppger att de utsatts för trakasserier
av olika grad -- från studiekamrater, lärare eller handledare.
Trots detta har inte JÄST-gruppen behandlat denna fråga i
sin första rapport.

Vänsterpartiet anser att den studiesociala dimensionen
av jämställdhet inte får tappas bort. Kvalitetsaspekter,
rekryteringsstrukturer och utbildningsinnehåll är viktiga,
men den sociala situationen för kvinnor på högskolan har
också en betydande del i det faktum att grundstuderande
kvinnor inte fortsätter till forskarstudier i lika hög grad som
män och att kvinnors och mäns utbildningsval fortfarande
speglar traditionella könsrollsmönster.

Den ökade betoningen av traditionella universitetsideal
och universitetskulturer som avspeglar sig i regeringens
högskolepolitik torde gynna män eftersom dessa strukturer
utarbetats av och för män. Ett ökat konkurrenstänkande,
betoningen på yngre studentkullar och en ökad rörlighet
bland studerande är några exempel på förändringar som
kan komma att påverka kvinnors intresse för
högskolestudier negativt. I mycket ringa grad
uppmärksammas t.ex. problemet att kombinera
föräldraskap och grund- och/eller forskarstudier.

Ett eventuellt avskaffande av kårobligatoriet kommer
att få konsekvenser för jämställdhetsarbetet bland de
studerande. Det jämställdhetsarbete som startats på
högskolor och universitet har inte sällan drivits på från
studenthåll.

Ett exempel är Stockholms universitet där initiativet till
jämställdhetsarbetet (inrättande av tjänst som
jämställdhetshandläggare t.ex.) togs från
studeranderepresentanter i universitetsstyrelsen och
arbetet med jämställdhetsfrågor bland de studerande tjänat
som en brygga mellan grund- och forskarstudier. En
förutsättning för detta arbete har dock varit stora,
välorganiserade och relativt resursstarka kårer som med sin
bredd kunnat ge rum för ett jämställdhetsarbete över
fakultets- och ämnesgränser.

Vänsterpartiet ser det som mycket viktigt att effekterna
av studentkårernas jämställdhetsarbete utvärderas och
integreras i den samlade bedömningen av ett avskaffat
kårobligatorium. En försämring av detta arbete kan inte
accepteras.

Kårobligatoriet och studentinflytandet

Vänsterpartiet anser att det är principiellt felaktigt att
man som student också måste vara medlem i en studentkår.
Det finns däremot allvarliga risker med att på det underlag
som regeringen presenterar avskaffa kårobligatoriet.

Regeringen bedömer riskerna för att studentinflytandet
skall minska som små. Det visar på en oreflekterad syn på
studentinflytandet.

Det handlar inte bara om den kvantitativa
representativiteten utan också om en möjlighet att sätta sig
in i frågeställningarna och kompetensuppbyggnad för
studenternas representanter.

Det handlar om det jämställdhetsarbete som
studentkårerna nu utför. En sönderslagning av detta skulle
kunna få allvarliga konsekvenser.

Regeringen nämner själv att det behövs ytterligare
beredning av studenternas representation i olika organ,
ansvaret för studenternas sociala omvårdnad och av
studentbostäder och samlingslokaler.

Vänsterpartiet vill avvakta detta beredningsarbete och
ett genomarbetat förslag som ger studenterna möjlighet till
reellt inflytande innan vi är beredda att medverka till ett
avskaffande av kårobligatoriet.

Det är också av stor vikt att man nu när högskolan
decentraliseras ändå reglerar studentrepresentationen i
olika högskoleorgan. Vänsterpartiet föreslår att riksdagen
beslutar att ge regeringen i uppdrag att återkomma till
riksdagen med förslag på ett reglerat studentinflytande på
såväl central som på institutionsnivå.

Verket för högskoleservice och Kanslersämbetet

Vänsterpartiet var motståndare till en uppsplittring av
Verket för högskoleservice (VHS) och det som nu ska kallas
Kanslersämbetet. Vi vill därför följa upp detta
ställningstagande med att föreslå en sammanslagning av
dessa myndigheter.

Regeringen föreslår att 15 miljoner kronor anslås till
Rådet för grundläggande högskoleutbildning för att stödja
ett internationellt lärarutbyte. Vänsterpartiet anser att VHS
bör ha ett övergripande ansvar för internationalisering. De
pengar som regeringen föreslår ska gå till att stödja
internationellt lärarutbyte bör alltså överföras till VHS.

Regeringen föreslår också att VHS får överta ansvaret
för att värdera utländska lärarutbildningar från Skolverket.
För att göra detta föreslås verket få ta ut en avgift för denna
värdering. Vänsterpartiet kan inte acceptera en sådan
avgift.

Beträffande kostnader för studenter med
funktionshinder föreslår regeringen att Stockholms
universitet får en samordnande funktion för att fördela
medel för detta ändamål. Regeringen föreslår 8,9 miljoner
kronor.

Vänsterpartiet föreslår i stället att VHS får denna
samordningsuppgift och att denna summa därmed förs över
från Stockholms universitet till VHS.

Uppföljning och utvärdering

De åtgärder som regeringen nu med stor hastighet vill
genomföra på högskolans område är genomgripande. Det
saknas dessvärre en uttömmande konsekvensanalys av hur
åtgärderna kommer att påverka olika typer av högskolor
och olika studentkategorier.

Riksdagen måste enligt Vänsterpartiets mening ta ett
ansvar för att följa upp effekterna av ett eventuellt nytt
resursfördelningssystem. För att kunna utveckla en
verksamhet måste det också finnas kanaler för en sådan
kontinuerlig parlamentarisk utvärdering av ett så
genomgripande beslut. Vänsterpartiet vill därför föreslå att
riksdagen tillsätter en grupp med representater från alla
partier för att utvärdera förändringarna i
resursfördelningssystemet för högskolan och förslå
eventuella förändringar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nytt
resursfördelningssystem i enlighet med vad i motionen
anförts,

2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar om en
uppjustering av per capita-ersättningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om civilingenjörsutbildningen,

4. att riksdagen beslutar att grundskollärarutbildning
med inriktning mot årskurserna 1--7 ges först efter 160
poäng,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grundskollärarlinjen med
inriktning mot årskurserna 4--9,

6. att riksdagen beslutar att högskolorna i Halmstad och
Falun/Borlänge samt Mälardalens högskola får behålla
examensrätten för barn- och ungdomspedagogisk
utbildning,

7. att riksdagen beslutar att Universitetet i Linköping i
stället för Karolinska institutet får examensrätten för
optikerutbildningen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om danspedagogisk utbildning,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppdragsutbildning,

10. att riksdagen beslutar om ett moratorium mot
privatisering av högskolor,

11. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om jämställdheten,

12. att riksdagen beslutar att slå samman Verket för
högskoleservice och Kanslersämbetet,

13. att riksdagen beslutar att föra över 15 000 000 kr för
internationalisering från Rådet för grundläggande
högskoleutbildning till Verket för högskoleservice,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avgiftsfinansiering av värdering
av utländska lärarutbildningar,

15. att riksdagen beslutar att 8 900 000 kr för finansiering
av kostnader för studenter med funktionshinder överförs
från Stockholms universitet till Verket för högskoleservice,

16. att riksdagen beslutar att tillsätta en grupp med
representanter från alla partier för att utvärdera
förändringarna i det nya resursfördelningssystemet.

Stockholm den 11 mars 1993

Gudrun Schyman (v)

Berith Eriksson (v)

Bertil Måbrink (v)

Rolf L Nilson (v)

Björn Samuelson (v)

Lars Werner (v)

Eva Zetterberg (v)