med anledning av prop. 1992/93:180 Riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling

Motion 1992/93:Jo55 av Ylva Annerstedt (fp)

Det är positivt att regeringen nu lägger grunden för ett
kretsloppssamhälle, byggt på ett renodlat producentansvar
där successivt allt fler förbrukade varor i vid mening
resursutvinns på lämpligt sätt.

Den ansvarsfördelning som läggs fast som utgångspunkt
för förslaget är, att återvinningskraven ytterst är en
angelägenhet för det allmänna, medan tekniken för att nå
målet i första hand bör utformas av de producentansvariga
företagen.

Att återvinningskraven skall läggas fast av staten är en
naturlig följd av att resurshushållningen i vårt samhälle är
en angelägenhet för oss alla, som idag i olika avseenden
belastar miljön och som också får ta konsekvenserna vid
misshushållning.

Att tekniken för återvinningen i första hand skall
utformas av företagen själva är en praktisk och självklar
konsekvens av producentansvaret. Genom att ansvaret
omfattar hela kretsloppet, inklusive ansvaret för
effektivaste återvinning, skapas de rätta ekonomiska
incitamenten för bästa produktutformning. När det gäller
förpackningar har näringslivet förklarat sig berett att på
frivillig grund ta på sig detta ansvar.

Det är därför riktigt att, såsom föreslås i propositionen,
låta företagen inom de tidsmässiga och andra ramar som
statsmakterna ställer upp få en betydande frihet att ta fram
och redovisa de lösningar som bäst motsvarar de praktiska,
ekonomiska och miljömässiga krav man kan ställa på ett
effektivt återvinningssystem. Jag utgår från att
Naturvårdsverket noga följer detta arbete.

Med denna utgångspunkt är det märkligt, att
propositionen redan nu frångår principen om ett odelat
producentansvar även för de tekniska lösningarna när det
gäller läskedrycksflaskor av engångs-PET. Här föreslår
regeringen, med avsteg från den grundläggande principen,
att riksdagen i lag skall föreskriva återvinning med hjälp av
ett pantsystem.

Bortsett från den principiella invändningen finns det
starka både praktiska och andra skäl att välja en annan väg.

Ett pantsystem skulle leda till nya dyrbara och
utrymmeskrävande anordningar i butikerna.
Butiksåtertagningen skulle vidare missgynna främst de små
butikerna, som inte kommer att klara av de investeringar
som kan behövas för komprimeringsautomater. Istället
kommer de att få försämrade arbetsförhållanden och
orimliga lagringsproblem för de tomma PET-flaskor man
tvingas återta.

Problemet blir än mer markerat när man konstaterar, att
också regeringen tycks utgå från att pantsystemet är en
lösning som senare kommer att ersättas av andra. I
propositionen talas ju om att pantsystemet ''för
närvarande'' skulle vara det enda som klarar av det
uppställda återtagningsmålet. Detta tolkar jag som att vi på
sikt skall räkna med att även dessa flaskor kommer att
naturligen inordnas i de kretslopp för plastförpackningar i
allmänhet som ju enligt propositionen skall vara i fulldrift
år 1997. För dessa förutsätts näringslivet skapa system för
återtagning, vilka självfallet också bör lämpa sig för dem
som nu föreslås bli föremål för pantbeläggning. Det
framstår därför som olämpligt att nu göra investeringar och
bygga strukturer för en interimistisk lösning för just denna
förpackningstyp.

I propositionen anges ett återvinningsmål om hela 90%,
vilket skall vara uppfyllt under loppet av 1994. Detta
framstår som orimligt, när det behövts sju år att uppnå
återvinning på 85% för aluminiumburken. För PET-flaskan
liksom för andra plastförpckningar bör gälla ett generellt
återtagningskrav att uppnås till 1997.

Generellt bör vi söka andra återvinningskanaler än
återtagning via butik, där både hygieniska,
arbetsmiljömässiga och ekonomiska skäl talar mot en sådan
modell. Panter och retursystem innebär dessutom byråkrati
och ineffektiv resurshushållning speciellt mot bakgrund av
det miljömedvetande som finns hos svenska medborgare
idag.

Den återvinning som uppnås genom s k igloos växer
ständigt och understryker att det bästa resultatet uppnås när
uppsamlingen finns så nära den enskilda konsumenten som
möjligt. Detta är ju också den modell som förutsätts för
Systembolagets engångsglas. Det är inte heller rimligt att
ställa mycket mer kostnadskrävande krav på det privata
näringslivet än på statens egna företag.

Med ett speciellt system för PET-flaskan -- ett system
som är nationellt och alltså skiljer sig från det som skall gälla
för andra plastförpackningar -- utsätter man sig också för
risken att inrätta en modell som kan uppfattas som
handelshinder på den gemensamma marknad där vi skall
agera när EES-avtalet träder ikraft.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det oriktiga i att för PET-flaskan
frångå principen om ett odelat producentansvar för de
tekniska lösningarna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om risken för att skapa
handelshinder genom nya nationella pantretursystem,

3. att riksdagen beslutar om de ändringar i den föreslagna
lagstiftningen som ovan angivna förslag föranleder.

Stockholm den 18 mars 1993

Ylva Annerstedt (fp)