med anledning av prop. 1992/93:216 Prövningstillstånd i hovrätt och instansordningen i utsökningsmål

Motion 1992/93:Ju30 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s)

Prövningstillstånd

I propositionen föreslås bl.a. att införa
prövningstillstånd i brottmål. Därmed följer regeringen
Domstolsutredningen, vars majoritet föreslog att
dispensprövning skulle ske av överklaganden av
tingsrättsdomar i brottmål där rätten dömt till böter. Tre
skäl skall finnas för dispens: att ändra tingsrättens
avgörande, det är av vikt för rättstillämpningen att
överprövning sker eller om det annars finns synnerliga skäl
för överprövning.

De nu gällande reglerna om prövningstillstånd i
tvistemål föreslås bl.a. ändrade så att det omtvistade värdet
får uppgå till ett basbelopp. Förslaget, som överensstämmer
med Domstolsutredningens, kan godtas.

Vi ställer oss bakom förslagen om prövningstillstånd,
men anser att det skulle vara till fördel om det ändrades i
två avseenden.

Åklagarnas prövningstillstånd

Propositionen innebär att dispensprövning krävs även
vid frikännande domar. Att införa prövningstillstånd för
åklagare vid frikännande dom riskerar att uppfattas som en
signal från statsmakterna att det är viktigare med lugna
arbetsförhållanden i domstolarna än att straffansvar utkrävs
av brottslingar. Ur allmän synpunkt -- exempelvis med
hänsyn till brottets art -- kan det vara mycket angeläget att
åtalet vid ett frikännande kan prövas på nytt i högre instans
utan tidsförlust.

Med regeringens förslag kan alltså hovrätten vägra
åklagaren prövningstillstånd i det fall en åtalad blivit
frikänd i ett indiciemål och andra mycket omfattande mål
om grov brottslighet. Att vägra prövningstillstånd i dessa
fall kan te sig särskilt frestande. Det är ju dessa mål som är
mest arbetskrävande och följaktligen i dessa man kan spara
mest resurser. Det gäller inte minst mål om kvalificerad
ekonomisk brottslighet där olika domstolar kan komma till
helt skilda resultat på samma material.

Det är i det här sammanhanget också angeläget att peka
på brottsoffrens situation. I mål rörande bl.a. våldsbrott,
sexualbrott och förmögenhetsbrott finns det som regel en
eller flera målsäganden. Deras talan förs i stor utsträckning
av åklagare. Om man begränsar åklagarnas möjlighet att få
mål prövade i hovrätt begränsar man också automatiskt
målsägandenas möjligheter att få saken prövad på nytt.
Även om detta torde ha varit en oavsedd effekt finns det
anledning att noga överväga en sådan försämring för
brottsoffren som torde gå stick i stäv med de senaste årens
strävanden att i stället förbättra deras ställning.

Det finns inte heller någon analys av de framtida
effekterna på brottsbekämpningen av att grövre brottmål
som resulterar i frikännande dom inte längre med säkerhet
kommer att kunna prövas i mer än en instans. Regeringens
förslag i detta avseende riskerar enligt vår mening att leda
till ett allvarligt avbräck för brottsbekämpningen i stort.

I likhet med Domstolsutredningen förordar vi en lösning
som innebär att även åklagaren omfattas av
prövningstillstånd vid frikännande dom för ett brott vars
maximistraff inte är högre än sex månader. Är det däremot
fråga om ett brott, där straffbestämmelsen innebär straff
överstigande 6 månader behövs inget prövningstillstånd.
Därmed torde de ovan anförda aspekterna på
brottsbekämpningen i stort kunna tillgodoses.

Mot denna bakgrund föreslår vi att det i 49 kap. 12 a §
första stycket rättegångsbalken efter ordet ansvar görs
följande tillägg: ''för brott för vilket det inte stadgats svårare
straff än fängelse i sex månader''.

Antal domare vid dispensprövning

I propositionen föreslås att tre domare skall utföra
dispensprövningen och att prövningstillstånd skall beviljas
om två domare förordar det. Ett av skälen för tre domare
är att antalet stämmer med andra sammansättningsregler.

Emellertid är det så att nuvarande regler för
dispensprövning av tvistemålen stadgar två domare.
Domstolsutredningen föreslog två domare även för
dispensprövning i brottmål. Regeringen anför
rättssäkerhetsskäl för sin ståndpunkt. Lagrådet har vid sin
behandling uttalat att ''det är också svårt att bedöma hur
förslaget att vanliga omröstningsregler skall tillämpas vid
frågornas avgörande -- i stället för nu gällande regel i 16
kap. 3 § rättegångsbalken, enligt vilken den av två
ledamöter som vill bevilja prövningstillstånd, har
utslagsröst. Det antagande som ligger närmast till hands är
dock att det från rent statistisk synpunkt kommer att bli
något svårare att få prövningstillstånd med den i remissen
föreslagna ordningen angående sammansättning och
omröstning.''

Därtill kommer att det ur resurssynpunkt torde vara
uppenbart att lösningen med två domare -- och gällande
omröstningsregler -- är effektivare. Även om många
hovrättsavdelningar består av sex domare kan det vara svårt
att parallellt arbeta med två tredomarsammansättningar.
Består avdelningen av fem domare medger regeringens
lösning inte detta.

Vi vill därför föreslå att dispensprövningen utförs av två
domare och att omröstningsreglerna vid dispensprövning
behålls oförändrade, alltså beviljas dispens om en domare
vill det.

Utsökningsbalken

Vi ställer oss bakom förslaget att tingsrätt skall vara
första instans vid överklagande av kronofogdemål.

Beträffande frågan om vid vilken tingsrätt stämning skall
ske skriver statsrådet att hon ''tror inte det lönar sig att
försöka i detalj analysera vilken tyngd de olika argumenten
har''. Detta är en märklig inställning. Vi anser, i likhet med
Domstolsutredningen, att man i största möjliga
utsträckning bör sträva efter att undvika koncentration och
specialisering inom domstolsväsendet. Principen bör vara
att alla tingsrätter skall tilldelas alla typer av mål, om det
inte finns starka skäl som talar i annan riktning.

Ett av de bärande motiven för att slopa de s.k. EKO-
domstolarna var just strävan efter att undvika
koncentration. Ytterligare ett skäl är givetvis att den i
propositionen föreslagna regeln minskar underlaget för
vissa tingsrätter.

Inte minst mot bakgrund av det senaste årets diskussion
om antalet tingsrätter är det olämpligt med denna
koncentration. Riksdagen bör därför avslå regeringens
förslag till ändring av 18 kap. 1 § första stycket
Utsökningsbalken. Paragrafen bör i stället ges
nedanstående utformning:

Kronofogdemyndighetens beslut överklagas skriftligen
hos en tingsrätt i det län där kronofogdemyndigheten finns.
Om ett beslut har överklagats skall senare överklaganden
prövas av den tingsrätt som har att pröva det första
överklagandet.

Om klaganden i ett sådant fall har överklagat beslutet
hos en annan tingsrätt i länet, skall kronofogdemyndigheten
skicka skrivelsen med överklagandet till rätt tingsrätt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att hovrätten vid behandling av
frågor om prövningstillstånd skall vara domför med två
lagfarna domare och oförändrade omröstningsregler,

2. att riksdagen beslutar att reglerna om
prövningstillstånd ej skall omfatta frikännande dom för
brott där straffet överstiger sex månader,

3. att riksdagen beslutar att forumregeln vid
överklagande av kronofogdemål ges den utformning som
föreslås ovan.

Stockholm den 16 april 1993

Lars-Erik Lövdén (s)

Bengt-Ola Ryttar (s)

Birthe Sörestedt (s)

Nils Nordh (s)

Göran Magnusson (s)

Sigrid Bolkéus (s)

Kent Carlsson (s)

Alf Eriksson (s)