med anledning av prop. 1992/93:218 Avreglering av arbetsförmedlingsmonopolet

Motion 1992/93:A9 av Ingela Thalén m.fl. (s)

I propositionen föreslås dels att vinstsyftande
arbetsförmedlingar skall tillåtas och dels att arbetskraft fritt
skall få hyras ut. Vi motsätter oss dessa förslag.

Inledningsvis vill vi erinra om att en överenskommelse
träffades i höstas mellan socialdemokraterna och
regeringen av innebörd att förändringar av arbetsrätten
skulle föregås av samråd i förtroendefull anda. Denna
överenskommelse innebär att parterna skall sträva efter att
komma överens när det gäller viktiga förändringar av
arbetsrätten. Från regeringens sida har man nu visat att
denna överenskommelse inte ansetts betyda något för
regeringen. Efter ett formellt möte har man förelagt
riksdagen denna proposition utan att beakta någon av de
invändningar som från socialdemokraternas sida gjorts mot
innehållet i propositionen.

Vi vill från principiella utgångspunkter understryka att
det är felaktigt att ändra nya lagar efter en kort tid, utan att
man kan påvisa akuta behov av detta och utan att man
hunnit få erfarenheter från lagens tillämpning. Efter ett
långvarigt utredande gäller nämligen en ny lag på området
fr.o.m. den 1 januari 1992. Denna lag innebär bl.a. att
uthyrning av arbetskraft är tillåten inom vissa ramar, att
vinstsyftande arbetsförmedling tillåts beträffande höga
chefer och att arbetsmarknadens parter i princip fritt får
etablera s.k. organisationsförmedlingar inom de områden
de själva tycker är viktiga.

Vi menar att den lagen är bra och att den måste ges
chansen att få visa det, innan ändringar övervägs.

Det måste också betecknas som anmärkningsvärt att
vinstsyftande privata arbetsförmedlingar tillåts, utan att
man utrett vilka konsekvenser detta kan få för
arbetsmarknadens funktionssätt. Utredaren har ju inte haft
i uppgift att analysera detta utan bara föreslå hur
lagändringen skall gå till.

Trots detta påstås, helt utan grund, att lagen leder till en
bättre fungerande arbetsmarknad. Vi tror tvärtom.
Vinstsyftande privata arbetsförmedlingar kommer att leda
till en mer segregerad arbetsmarknad. Enligt nuvarande
regler är det nästan en självklarhet för alla arbetsgivare att
anmäla alla lediga jobb till arbetsförmedlingen och för
arbetssökande att hålla kontakt med förmedlingen. En total
riksomfattande matchning kan då ske, vilket också
inneburit att svensk arbetsmarknad fungerat mer flexibelt
och effektivare än alla andra länders. Lagförslaget är ett hot
mot detta system.

Det är en uppenbar risk för att den offentliga
förmedlingen på sikt kommer att få ta hand om de svagare
på arbetsmarknaden, medan övriga vänder sig till privata
förmedlingar. För arbetsgivarna blir det inte alls självklart
att anmäla lediga jobb till förmedlingen, oavsett de
påföljder som finns. Jobben går dit de bästa sökandena
finns. Arbetssökande från den offentliga förmedlingen blir
inte lika intressanta som andra. Risken är då uppenbar att
den totala matchning mellan lediga arbeten och sökande
blir mindre effektiv och att långtidsarbetslösheten ökar.

De flesta länder i Europa har också mycket noggranna
regler när det gäller arbetsförmedling. Och det gäller även
länder som i princip tillåter privata vinstsyftande
arbetsförmedlingar, t.ex. Storbritannien. Mycket stränga
tillståndsregler gäller där.

Vi motsätter oss också de föreslagna förändringarna i
reglerna om uthyrning av arbetskraft. Skälen är både av
samhällsekonomisk och social natur.

I propositionen anges att förslagen kommer att innebära
kostnadsbesparingar för samhället. Det påståendet görs
förvånansvärt nog utan att någon analys sker av dels hur
lönebildningen på arbetsmarknaden kan påverkas och dels
hur arbetsgivarnas agerande kan påverka bedömningen.
Det finns nämligen uppenbara risker med att
uthyrningsverksamhet blir något allmänt accepterat och
mer vanligt förekommande på arbetsmarknaden.

Om arbetsgivarna av olika skäl i större utsträckning hyr
in arbetskraft av nyckelkaraktär eller för att klara
flaskhalsar i produktionen, kommer det att leda till ökad
löneglidning för dessa grupper. Detta i sin tur får
konsekvenser i övrigt. Det är lätt att föreställa sig vad som
exempelvis skulle kunna hända om specialiserad
vårdpersonal i Stockholm börjar ägna sig åt
uthyrningsverksamhet.

En ökad användning av uthyrd personal kommer också
att leda till att den ordinarie personalstyrkan kommer att
minska. Det medför en överföring av personal till en ofta
osäker tillfällig anställning hos ett uthyrningsföretag. För
många kommer det att bli enda möjligheten till anställning.
Det kommer att bli en bransch där lycksökare och oseriösa
företag gör sig besvär. Det blir staten och de enskilda
människorna som får stå för fiolerna när företagen går
omkull. Vad kommer detta att kosta?

Några antaganden om de konsekvenser som kan uppstå
för samhället på grund av ökad risk för oseriös verksamhet
och brottslig verksamhet finns inte. Tidigare erfarenheter
från Sverige och andra länder visar att uthyrning av
arbetskraft är grogrund för ekonomisk brottslighet och
oseriös konkurrens mellan företagare.

Uthyrningsföretag ger vissa starka grupper möjligheter,
men innebär lika ofta enda chansen för svagare grupper. De
sociala skyddsreglerna är inte avpassade till att man skall
komma och gå i tillfälliga anställningar hos ett
uthyrningsföretag. Tryggheten för den enskilde blir minimal
och beställaren får oanade möjligheter att kringgå gällande
regler i lagar och avtal, vilka förutsätter som ett normalfall
att man skall anställa någon som skall utföra arbete i ens
egen verksamhet. De konsekvenser som kan uppstå när
personer arbetar sida vid sida anställda av olika arbetsgivare
och under olika villkor kan inte överblickas.

Till detta kommer att hela bilden av regeringens förslag
för närvarande inte kan överblickas. Arbetsrättskommittén
har bl.a. föreslagit att avskaffa reglerna i
medbestämmandelagen om fackligt inflytande vid anlitande
av exempelvis uthyrningsföretag. Dessutom skall det s.k.
arbetstagarbegreppet förändras. Bedömningen av det nu
aktuella förslaget påverkas av vilka förändringar som
senare kan komma att föreslås. Konsekvenserna för
arbetsmarknadens funktionssätt och samhällsekonomin
påverkas av dessa förslag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår propositionen.

Stockholm den 19 april 1993.

Ingela Thalén (s)

Kjell Nilsson (s)

Georg Andersson (s)

Lahja Exner (s)

Sten Östlund (s)

Monica Öhman (s)

Johnny Ahlqvist (s)

Berit Andnor (s)