med anledning av prop. 1992/93:226 En ny skogspolitik

Motion 1992/93:Jo73 av Ulf Björklund (kds)

Inledning

I naturvårdsverkets senaste Mist-rapport (Miljön i
Sverige -- tillstånd och trender) ges en dyster bild vad gäller
hotet om utarmning av den biologiska mångfalden.
Rapporten beskriver en allt snabbare utarmning av
artrikedomen, inte minst i skogen. Växter och djur i den
svenska granskogen lever nu lika farligt som de mer
omskrivna arterna i tropikernas snabbt krympande
regnskogar. Mellan 5 och 10 procent av Sveriges vilda djur-
och växtarter kan vara utrotade inom 50 år.

Orsakerna till utarmningen är flera. Storskaliga
miljöstörningar såsom försurning, kvävenedfall m.m.
påverkar naturmiljön mycket starkt i framförallt södra
Sverige. Därför är den utökade satsningen på markkalkning
och vitaliseringsgödsling som aviseras i propositionen
lovvärt och nödvändigt. Det storskaliga skogsbrukets
metoder är i sig ett hot mot mångfalden. Tillräcklig hänsyn
till naturvården har inte tagits. Detta slog bland annat den
skogspolitiska kommittén fast i sitt betänkande. Modernt
skogsbruk innebär bland annat minskad förekomst av
döende och död ved, färre inslag av lövträd, kortare
omloppstider och ändrad åldersfördelning med allt färre
gamla träd. Allt detta betyder förlust av biologisk mångfald.

Domän AB:s nya inriktning av skogsbruket med större
naturvårdshänsyn är viktig. Genom att gammal naturskog
sparas inom större områden och i korridorer, smala band av
gammelskog, ska man underlätta för känsliga djur och
växter att sprida sig i landskapet. Domän räknar med att ca
10 procent av deras totala skogsareal kommer att få ett
frivilligt skydd på detta sätt.

Den framtida skogspolitiken

Förslaget till framtida skogspolitik myndigförklarar
äntligen skogsbrukaren. En omfattande avreglering
kommer till stånd. Röjning, gallring och skogsbruksplaner
blir frivilliga. Avverkningstvånget tas bort och
skogsbrukaren ges rätt att få använda nya
avverkningsformer -- vilket sannolikt kommer att leda till
en diversifiering av skogsbruket som gynnar den biologiska
mångfalden. Reglerna om ransonering och skydd för den
yngre skogen förenklas.

Samtidigt med den utökade friheten ökar ansvaret.
Miljömålet jämställs med produktionsmålet och
skogsvårdslagen skärps i hänsynen till kulturmiljö- och
naturvården. Detta är helt logiskt. Skogsbrukets
sektorsansvar för miljö lades fast redan i 1988 års
miljöpolitiska beslut. Den generella principen om
sektorsansvaret för naturmiljön preciserades senare av
riksdagen i 1991 års miljöpolitiska beslut. Vidare är
skärpningen av naturvårdshänsynen en logisk följd mot
bakgrund av de skogsprinciper Sverige undertecknade vid
konferensen för miljö och utveckling i Rio de Janeiro juni
1992.

Vid anmälan om avverkning ska skogsbrukaren i
framtiden vara skyldig att ange vilka hänsyn till kulturmiljö-
och naturvården han/hon ämnar ta. Detta ställer nya krav
på skogsägaren. Denne blir skyldig att skaffa de kunskaper
som behövs för att vederbörlig naturvårdshänsyn ska kunna
tas. Den nya inriktningen på skogspolitiken ställer också
nya krav på skogsvårdsorganisationen. Denna måste kunna
ge råd och anvisningar om dessa hänsyn i större
utsträckning än hittills.

Exempel på skärpningar i skogsvårdslagen är förbud
mot hyggesplöjning, större skydd för de skogliga
impedimenten och krav på miljökonsekvensbeskrivning
(MKB) vid införande av nya skogsbruksmetoder och
främmande plantmaterial. Det är dock viktigt att betona att
kravet på MKB inte kan bli aktuellt i samband med
tillståndsärenden för enskilda skogsägare.

Biotopskyddet

För att fylla det gap som ansågs finnas mellan
skogsvårdslagens hänsynsregler och naturvårdslagens
reservatsbestämmelser, har bestämmelser om s k
biotopskydd införts i naturvårdslagen (NVL).
Biotopskyddet är ämnat att skydda mindre mark- och
vattenområden i jord- och skogsbrukslandskapet. Den
närmare utformningen av biotopskyddet är ännu inte klar
men har aviserats till en senare proposition.

Man kan känna tvekan inför de skrivningar som nu finns
i propositionen om biotopskyddet. Biotopskyddets
möjlighet att fungera som ett redskap för att bevara den
biologiska mångfalden är väl optimistiskt utmålad. En av de
grundläggande idéerna med biotopskyddet är att det ska
vara väl utskiljbara biotoper (naturmiljöer) som
skogsmannen lätt ska kunna känna igen. Ur
naturvårdshänseende siktar man då något vid sidan om
målet. Behovet av att skydda lokaler är större än behovet
av att skydda vissa biotoper. Få arter är specifikt knutna till
vissa biotoper -- däremot till vissa kvalitéer i landskapet
(t.ex. multna träd). En hotad art lever sällan i en, utan flera
biotoper, alternativt i en del av en biotop.

Hur många skogsägare som kommer att väcka anspråk
på ersättning när det utarbetade förslaget till biotopskydd
kommer, och hur mycket pengar det rör sig om, går
knappast att göra några gissningar om idag. Att skogsägare
som drabbas av merkostnader i samband med biotopskydd
ska ha rätt till intrångsersättning är en självklarhet som inte
bör ifrågasättas.

Biotopskyddet kan spela en framtida roll för bevarandet
av vissa livsmiljöer. Dessa måste då ha en mycket begränsad
utsträckning i landskapet och vara av begränsat ekonomiskt
värde. Exempel är märgelgravar, alléer och alkärr.

Nyttjanderättsavtal

Propositionen anger också nyttjanderättsavtal som en
möjlig väg att ge skydd åt värdefull natur.
Nyttjanderättsavtal mellan markägare och staten kan utan
tvivel vara en bra lösning ibland, men riskerar att i vissa fall
bli dyrt. Om marknadsmässig hyra ska betalas så kan det
innebära att det på sikt visar sig att det varit billigare att
köpa upp området som reservat.

Nyttjanderättsavtal är inte heller en framkomlig väg för
att ge områden skydd på lång sikt. Om det är syftet krävs
lagändringar så att avtalet kan skrivas in i fastighetsboken.
Grundtanken är emellertid att negativa befogenheter inte
ska kunna skrivas in på en fastighet.

Ett annat problem som måste beaktas är att rörligheten
inom skogsbranschen är stor.

Naturreservatsavsättningar

Det står därmed klart att förutom förändrad inriktning
mot ett skogsbruk med större visad naturvårdshänsyn, är
behovet av naturreservatsavsättningar stort. Detta särskilt i
södra och mellersta Sverige samt Norrlands kustland, där
det finns förhållandevis lite produktiv skogsmark avsatt
idag. Detta betonas också i propositionen. Ytterligare 55
miljoner tillförs naturvårdsfonden utöver de 135 miljoner
som anslogs i budgeten. Idag är inte ens 1 procent av den
produktiva skogsmarken nedan skogsodlingsgränsen (so)
avsatt som naturreservat. För att en 1-procentsnivå ska vara
nådd fattas ca 150 000 ha.

Ökningen i anslaget till naturreservatsavsättningar
räcker inte. De långt större resurser som behövs för att
tillräckliga reservatsavsättningar ska kunna göras i ett
rimligt tempo, gör det nödvändigt att hitta
finansieringsformer som håller på längre sikt. Det är därför
nödvändigt att regeringen presenterar hur en långsiktig
finansiering skall klaras av.

En idé som diskuterats är en överföring av Domänfonden
till naturvårdsfonden. Detta skulle innebära en förstärkning
av reservatsandelen nedanför skogsodlingsgränsen. Det
hjälper dock inte upp behovet av ökad avsättning av
naturreservat i södra Sverige då Domän AB i huvudsak äger
mark i mellersta och norra Sverige. Ytterligare en idé är att
låta skogsägaren avsätta frivilliga reservat som kan ''kvittas''
mot vissa skattelättnader. Problemet i detta fall är att detta
inte ger möjlighet för naturvårdsmyndigheten att välja ut de
områden som bör få bli reservatskyddade.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om problemen med biotopskydd och
nyttjanderättsavtal,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att utarbeta
långsiktiga modeller för att finansiera tillräckligt med
reservatsavsättningar i syfte att bevara naturligt
förekommande djur- och växtarter i livskraftiga bestånd.

Stockholm den 24 mars 1993

Ulf Björklund (kds)