med anledning av prop. 1992/93:226 En ny skogspolitik

Motion 1992/93:Jo79 av Jan Fransson (s)

Bärande principer

I Sverige har vi ända från detta sekels början haft en
ambitiös skogspolitik med bred uppslutning både hos
berörda skogsägare och på politisk nivå. De bärande
principerna i denna skogspolitik har varit långsiktighet och
hushållning med skogsresurserna. Dessa principer har lett
till en successivt ökande virkesproduktion som nu gör det
möjligt att både öka virkesutnyttjandet och att anpassa
skogsbruket till högt ställda mål när det gäller bevarandet
av biologisk mångfald och andra miljövärden.

Medborgarrätt eller äganderätt

Den svenska skogen är hela folkets angelägenhet.
Skogen måste ses som en resurs för alla människor i vårt
land, synen på hur skogen, vår viktigaste naturtillgång, skall
utnyttjas och vårdas måste utgå från medborgarrätten -- inte
äganderätten.

Denna grundläggande skiljelinje kom att prägla
majoritetens förslag i den skogspolitiska kommittén och
återfinns också i regeringens proposition. Förslagen utgick
från äganderätt i stället för medborgarrätt, enskilda
särintressen i stället för allmänna intressen, sanslösa
avregleringar i stället för avregleringar och förenklingar
styrda av sunt förnuft. De grundas vidare på en övertro på
marknadskrafternas vilja och förmåga att sätta ett
långsiktigt ansvar för naturresurserna före kortsiktiga
ekonomiska intressen.

Skogsbruket är unikt genom sin långsiktighet.
Skogsfrågorna kan därför enligt min mening inte
överlämnas åt marknadskrafternas godtycke av flera skäl.
Vad vi gör i dag får betydelse hundratals år fram i tiden. Det
ställer stora krav på solidaritet mellan generationerna. Inte
minst de senaste årens erfarenheter visar att långsiktighet
knappast är vad som kännetecknar marknaden. Därför
måste det finnas ett grundläggande lagstöd för skogens
långsiktiga verksamhet och hushållning.

Sveriges skogsbruk har stor betydelse för uppfyllandet
av några av de mest centrala samhällsmålen. Enligt den
skogspolitiska propositionen skall skogspolitiken även i
fortsättningen bidra till att uppfylla de övergripande målen
för den ekonomiska politiken, regional- och
sysselsättningspolitiken samt miljöpolitiken.

För två av dessa områden, nämligen regionalpolitiken
och miljöpolitiken, har statsmakterna lagt fast de
övergripande målen så sent som 1991. I båda fallen är målen
högt ställda. De förslag som läggs i den skogspolitiska
propositionen tillgodoser inte dessa mål. I särskilt hög grad
gäller detta de regionalpolitiska målen.

Skogsbrukets roll för regional utveckling

Enligt riktlinjerna i det regionalpolitiska beslutet skall
verksamheten inom respektive samhälls- och politikområde
utformas så att de krav som de regionalpolitiska målen
ställer uppfylls. Enligt den skogspolitiska kommitténs
betänkande skall skogspolitiken även i fortsättningen ange
på vilket sätt skogsbruket bör bidra till bl.a. det
övergripande samhällsmålet om regional balans. Denna
uppfattning återspeglas dock inte i kommitténs förslag och
inte heller i de förslag som läggs i propositionen. Tvärtom
innebär de förslag som läggs sammantaget betydande
försämringar för landsdelar med långa avstånd till
avsättningsorter, framför allt gäller det Norrlands inland.
Försämringarna omfattar följande.

1. Stödet till särskilda skogsvårdsinsatser i Norrlands
inland, 58 miljoner kronor för budgetåret 1992/93, slopas.
(Tidigare har det regionalpolitiska stödet varit betydligt
större.)

2. Ändringarna i skogsvårdslagen vad gäller skyddsålder
och ransoneringsregler innebär att de totala
avverkningsmöjligheterna i kustnära områden ökar.
Industrin kan i ökad utsträckning inrikta sin virkesfångst på
områden nära industrier och marknader. Detta gäller såväl
i egen skog som virkesköp.

3. I förslaget till ny skogspolitik finns inga
aktivitetsskapande inslag eftersom skyldigheten att röja,
gallra och avverka föreslås slopad. Skogsbruksplanen har
visat sig stimulera till ökad aktivitet. Enligt propositionen
bör även reglerna om skogsbruksplanen slopas.

4. Förslaget att bolagisera och privatisera frö- och
plantverksamheten kan på sikt leda till kraftigt höjda priser
och/eller brist på skogsodlingsmaterial för Norrlands
inland.

Sammantaget innebär de försämrade förutsättningarna,
om den föreslagna skogspolitiken genomförs, risk för
utslagning av skogsbruket i stora delar av Norrlands inland.

Behovet av regionalpolitiska konsekvensbedömningar
av politiska beslut diskuterades i anslutning till det
regionalpolitiska beslutet. En sådan bedömning ligger nära
till hands när det gäller skogspolitiken. En regionalpolitisk
konsekvensbedömning av den skogspolitiska propositionen
skulle visa att den har näst intill förödande regionalpolitiska
konsekvenser. Dessa förstärks dessutom av den nuvarande
lågkonjunkturen och åtföljande problem med
sysselsättningen.

För att skogspolitiken på ett verksamt sätt skall kunna
bidra till regional balans krävs följande åtgärder.

1. Statsbidrag till särskilda skogsvårdsinsatser inom
stödområdet.

2. Skogsvårdslagens regler om röjning och
skogsbruksplaner behålls och vissa ransoneringsregler för
äldre skog bör behållas för brukningsenheter som är 50 ha
eller större. Den gräns på 100 ha som anges i propositionen
ligger för högt dels med hänsyn till fastighetsstrukturen i
privatskogsbruket, dels med hänsyn till den mycket kraftiga
trappstegseffekt som denna förhållandevis höga arealgräns
ger upphov till.

3. Skogsvårdsorganisationens frö- och plantverksamhet
behålls inom skogsvårdsorganisationen och
divisionaliseras.

Skogsbruket och miljön

Det övergripande miljömål som har föreslagits för
skogsbruket ansluter väl till det miljöpolitiska beslutet. Det
är också i överenskommelse med de internationella
konventioner som Sverige har undertecknat. Enligt
propositionen kan ett ambitiöst miljömål väl förenas med
en fortsatt hög produktion av skogsråvara och en
konkurrenskraftig svensk skogsnäring. Det finns inget att
invända mot detta konstaterande. Däremot finns det
anledning att ifrågasätta om, som det sägs i propositionen,
en avreglering och borttagande av skötselföreskrifter
genom ökad mångfald och ett mångfacetterat skogsbruk
gynnar naturvården. Denna beskrivning av avregleringens
generella effekter är vilseledande och mer opportunistisk än
saklig. Avsaknaden av reglering förhindrade inte
schabloniserade storskaliga skötselmetoder under 1960- och
1970-talen. Det är dessa årtiondens stora hyggen med
åtföljande monokulturer utan ståndortsanpassning som i
stor utsträckning har varit orsaken till miljömyndigheternas
och miljöorganisationernas kritik mot skogsbruket.
Historien har således lärt oss, eller borde ha lärt oss, att
avsaknaden av regler inte är en garanti för mångfald i
skogsbruket. Tvärtom kan den leda till förödande
enhetlighet. I tider med pressad lönsamhet och hög teknisk
utveckling utbildas lätt kostnadseffektiva metoder som
tillämpas i stor skala på ett schabloniserat sätt. Inte heller
ett mångfacetterat skogsbruk gynnar alltid naturvården om
det inte finns en samordning och en övergripande
helhetssyn över större områden. I slutet av propositionen
sägs det också helt riktigt, och stick i stäv med vad som
enligt ovan har sagts tidigare, att ''det inte är möjligt att
bevara den biologiska mångfalden genom åtgärder som
planeras med utgångspunkt i bedömningar rörande ett
enskilt arbetsobjekt''. Därför krävs det enligt propositionen
en samordning av ''befintliga och pågående
naturinventeringar'' i landskapsformat. Det framhålls också
att det är angeläget att verksamheten för skyddet av den
biologiska mångfalden kan bedrivas enligt samma principer
i småskogsbruket som nu har börjat tillämpas i
storskogsbruket.

Skogsinventeringar

Det är uppenbart att den översiktliga
skogsinventeringen (ÖSI) kommer att ugöra basmaterial i
de ''uppgiftssammanställningar'' i landskapsformat som
förordas i propositionen. Det finns därför anledning att
påpeka att efter den föreslagna avvecklingen av ÖSI
kommer inventeringsmaterial att saknas för en tiondel av
privatskogsbruket. Vidare är en betydande del av det
material som finns, framställt för så länge sedan att det
delvis är inaktuellt. Det finns också anledning att påpeka att
det i propositionen inte behandlas hur den objektsanknutna
informationsförsörjningen avseende skog och skogsmark
skall gå till i framtiden. Enligt propositionen bör ÖSI
avvecklas och reglerna om skogsbruksplaner slopas. Vidare
avvisas kommitténs förslag om tillståndsbeskrivningar. En
insamling av beståndsanknuten information bör dock pågå
utan avbrott inte minst av effektivitetsskäl.

Samtidigt som det är uppenbart att skogsbrukets
miljömål och Sveriges internationella åtaganden ställer
stora krav på lägesbestämd kunskap om skog och
skogsmark läggs det i propositionen förslag som innebär en
omfattande avveckling av inventeringsresurser. En
överslagsmässig beräkning visar att
skogsvårdsorganisationen måste friställa omkring 150
specialister som arbetar med skogsinventering och
skogsbruksplaner. Flertalet av dessa kommer knappast att
finna nya arbeten.

Förslag: ÖSI bör fullföljas. Under tiden bör det utredas
hur den fortsatta informationsinsamlingen skall gå till och
hur den skall finansieras. För 1993/94 bör 30 miljoner
kronor anvisas för ändamålet.

Skogsvårdslagstiftningen

När det gäller regler som i första hand tar sikte på
skogsbrukets produktionsmål är skyddet för växande skog
särskilt viktigt. Förslaget bör dock kompletteras enligt vad
som har sagts ovan beträffande röjning, ransonering av
äldre skog samt skogsbruksplaner.

Enligt 14 § SVL föreslås markägaren vara skyldig att
redovisa vad han avser att göra för att tillgodose
naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen, dvs.
uppfyllande av miljömålet. Motsvarande
redovisningsskyldighet saknas för uppfyllande av
produktionsmålet. För att dessa två mål skall ha samma
tyngd bör redovisning krävas även för återväxtåtgärder.
Därför bör i 14 § införas en fjärde punkt där markägaren
åläggs redovisningsskyldighet för planerade
återväxtåtgärder.

Skyddet mot åtgärder på impediment bör markeras
tydligare än i regeringens förslag genom att nu föreslagna
föreskrifter på detta område införs i lagtexten. Härtill talar
starka miljöskäl för att förbud även mot tillvaratagande av
träddelar skall kunna meddelas. Utformningen av 30 § SVL
är således enigt min mening bristfällig och bestämmelsen
bör därför utvidgas med dessa bestämmelser. Regeringen
bör snarast återkomma till riksdagen med förslag härom.

Anslag för skogsvårdsorganisationens verksamhet

Den skogsvårdslagstiftning som föreslås i propositionen
innebär en, jämfört med kommitténs förslag, betydligt ökad
reglering vad gäller miljöhänsynen i skogsbruket. Även
ifråga om regler för produktionen, bl.a. skyddet för
växande skog, går propositionen betydligt längre än
kommitténs förslag. Detta innebär en mer omfattande
tillsyn än den som kommittén utgick ifrån i sin
anslagsberäkning. En helt ny arbetsuppgift, nämligen
uppgiftssammanställningar i landskapsformat, har också
kommit till. Vidare bygger den nya skogspolitiken i stor
utsträckning på att rådgivning skall vara ett kraftfullt medel
för att genomföra den nya skogspolitiken. Det anslag som
anvisas för skogsvårdsorganisationens
myndighetsuppgifter, innebärande en betydande
minskning, medger dock inte ett fullföljande av den
skogspolitik som presenteras. Detta bör beaktas vid
fördelningen av det totala anslaget till skogsbruket.

Finansiering

Propositionens förslag till ny skogspolitik innebär en
betydande försvagning jämfört med vad som nu gäller. Ett
av skälen till detta torde vara problem med finansieringen.
De förslag som läggs är trots den nyss nämnda
försvagningen ändå delvis ofinansierade.

Det enda avsnitt där finansieringen diskuteras mer
ingående är i avsnittet om skogsbrukets sektorsansvar för
miljövården. Med hänvisning till betänkandet
''Naturvårdshänsyn i de areella näringarna'' (Ds 1991:87)
och 1991 års miljöpolitiska beslut avvisas i detta avsnitt en
tillämpning av PPP och UPP på skogsbruket. Vidare
framhålls det att skogsbruket redan nu tar på sig ett stort
kostnadsansvar genom återväxtåtgärder, långsiktig
hushållning och miljöhänsyn.

Skogsbrukets sektorsansvar för miljön ställer enligt min
mening krav på en ändrad grundsyn beträffande
ansvarsfrågan. Det måste en gång för alla slås fast att det
inte finns någon exklusiv rätt för någon att bedriva ett
skogsbruk som äventyrar skogens naturmiljö, inklusive den
biologiska mångfalden. Skogsägaren får utnyttja sin
skog för virkesproduktion och är också skyldig att göra det
på en nivå som uppfyller vissa minimikrav. Detta innebär
dock inte att skogsägaren får bedriva virkesproduktionen
på ett sätt som äventyrar miljön. Detta kan leda till vissa
begränsningar i virkesproduktionen och att det inte alltid är
möjligt att använda de mest kostnadseffektiva metoderna.

Det är rimligt att betrakta hänsynen till skogsmiljön som
ett kollektivt ansvar som måste tas av alla som äger och
utnyttjar skog och skogsmark, dvs. utnyttjaren betalar
(UPP). Bakom detta synsätt ligger att det inte är möjligt att
utnyttja naturresursen skog på ett långsiktigt hållbart sätt
utan att vissa biotoper skyddas och vissa områden avsätts
för fri utveckling. I de fall det rör sig om mer begränsade
hänsyn exempelvis upp till en nivå som motsvarar X % av
brukningsenhetens normalskogsvärde bör det omfattas av
den enskilde skogsägarens kostnadsansvar. I de fall det är
fråga om större begränsningar bör ersättning utgå från
medel som skogsbruket finansierar gemensamt. Detta kan
ske på olika sätt, t.ex. genom en på skogsbruksvärdet
grundad årlig avsättning till en miljöfond för skogsbruket.
Denna fond kan byggas upp genom att skogsnäringen bidrar
med en del och staten tillskjuter en del.

Det synsätt på finansieringen som här har presenterats
stämmer väl överens med det vidgade sektorsansvar för
miljön som det kom till uttryck i 1991 års miljöpolitiska
beslut.

Det miljöpolitiska beslutet 1991 innebar en allmän
skärpning av mål och riktlinjer för miljön. Detta har, som
också framgår av propositionen och jordbruksutskottets
betänkande (1990/91:JoU 30), stor betydelse för
sektorsansvarets innebör och tillämpning.

Skärpningarna av mål och riktlinjer stämmer också väl
överens med innehållet i de internationella konventioner
som Sverige har undertecknat och som bygger på ökad
kunskap om vad som krävs för en hållbar utveckling. Enligt
miljöpropositionen är förutsättningen för en hållbar
utveckling att såväl myndigheter som företag som är
verksamma inom alla samhällssektorer ansvarar för och
bekostar nödvändigt miljövårdsarbete som en naturlig del
av verksamheten.

I samband med behandlingen av miljöpropositionen
framhöll Jordbruksutskottet att det är viktigt att
åstadkomma en lämplig fördelning av ansvaret för
naturvården mellan samhället och den enskilde. Utskottet
pekade bl.a. på propositionens förslag om biotopskydd och
om ökade möjligheter att hindra arbetsföretag som skadar
naturmiljön som exempel på hur den enskildes ansvar för
miljön kan utvidgas.

Skogsbrukets sektorsansvar, dvs. en skyldighet för
skogsbrukarna/skogsägarna att bruka skogen på ett sätt som
säkrar den biologiska mångfalden och den genetiska
variationen, har varit utgångspunkten för ändringarna i
naturvårdslagen. Inom det s.k. ''vardagslandskapet'' i
skogen, som är det till ytan helt dominerande, bör enligt
Jordbruksutskottets uttalande, ansvar och kostnader i
huvudsak ligga på näringsutövaren som nyttjar naturen i sin
verksamhet.

Arbetsgruppen som utarbetade den tidigare nämnda
promomorian ''Naturvårdshänsyn i de areella näringarna''
(DS 1991:87) har vad gäller sektorsprincipen hänvisat till
jordbruksutskottets uttalande att skogs- och jordbrukare är
skyldiga att ta skälig naturvårdshänsyn utan att ersättning
utgår. Arbetsgruppen överlämnade dock frågan om
närmare precisering av skogsbrukarens naturvårdsansvar
till den skogspolitiska kommittén. Kommittén avstod dock
från att ta ställning till frågan. Därför bör riksdagen nu göra
ett klart uttalande om sektorsprincipen med den innebörd
som ovan anförts.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skogsbrukets roll för den
regionala utvecklingen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bibehållande av nuvarande
regler om röjning och skogsbruksplaner,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att vissa ransoneringsregler för
äldre skog bör behållas för brukningsenheter om 50 ha eller
mer,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skogsvårdsorganisationens frö-
och plantverksamhet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bibehållande av den översiktliga
skogsinventeringen,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tillägg
till 14 § SLV i enlighet med vad som i motionen anförts,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
utvidgning av 30 § SLV i enlighet med vad som i motionen
anförts,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grundsynen på skogsbrukets
kollektiva sektorsansvar för skogsmiljön,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en miljöfond för skogsbruket,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skogsbrukets roll i miljövården.

Stockholm den 24 mars 1993

Jan Fransson (s)