med anledning av prop. 1992/93:230 Valfrihet i skolan

Motion 1992/93:Ub167 av Erling Bager och Håkan Holmberg (fp)

Av de ca 70 000 ester som vid andra världskrigets slut
flydde västerut undan den sovjetiska terrorn blev nära halva
antalet bosatta i vårt land. Deras starka kulturella
medvetenhet tog sig bl a uttryck i att man omedelbart
startade en livlig skolverksamhet -- såväl obligatorisk skola
som gymnasium -- och undervisningsspråket var estniska.
Dessa strävanden rönte först så småningom stöd från
samhällets sida efter att till en början rent av ha motarbetats
från statligt håll. Först genom riksdagsbeslut enligt
Statutskottets betänkande 1968:129 skedde en total
omsvängning i positiv riktning. Propositionen, som bifölls
av riksdagen, var undertecknad av föredragande statsrådet
Olof Palme och byggde på utredningen Skolgång borta och
hemma (SOU 1966:55), med dåvarande riksdagsman
Gunnar Helén som ordförande.

I utredningen (se ssk sid 265 och 266) redovisades de
starka skäl som motiverar en positiv särställning för de
estniska skolorna: Esterna har traditionella förbindelser på
det kulturella området med Sverige i en utsträckning som
endast kan jämföras med finländarna. En förenande länk
har härvid den svenska befolkningsgruppen i Estland
utgjort och det bör i sammanhanget erinras om de långt
gående förmåner bl a på skolans område som republiken
Estland beviljade svenskarna liksom övriga minoriteter i
landet. Riksdagsbeslutet innebar att statsbidrag skulle utgå
till de estniska skolorna i Stockholm och Göteborg och
täcka så gott som hela lönekostnaden för lärare och
skolledare inkl sociala avgifter. Avsikten var att några
terminsavgifter inte skulle behöva erläggas av föräldrarna
eftersom statsmakterna förutsatte att de kommunala
bidrag, som sedan någon tid utgått från de båda
kommunerna, skulle komma att bestå.

Sammanfattningsvis: De estniska skolorna kunde fr o m
1968/69 räkna med statlig täckning av så gott som hela
lärarlönekostnaden samt att kommunerna svarade för fria
skollokaler, läromedel, skolmåltider samt övriga
skolsociala insatser.

Nästa riksdagsbeslut av intresse för de estniska skolorna
kom 1983 enligt utbildningsutskottets betänkande
1982/82:10 med anledning av proposition 1982/83:1,
föredragande statsråd Birgit Rodhe. I fråga om bl a de
estniska skolorna byggde propositionen och
riksdagsbeslutet på förslag från den s k SEH-kommittén
(Skolor med Enskild Huvudman), SOU 1981:34 Fristående
skolor för skolpliktiga elever med riksdagsman Ulla
Tillander som ordförande. I en tillbakablick redovisades
där (sid 26, st 3) hur statsbidragen sedan 1968 varit
konstruerade för fyra speciella skolor, nämligen de två
estniska samt Hillel- och Kristofferskolan. ''Statsbidrag
utgår med 99 % av ett bidragsunderlag som omfattar dels
lönekostnad för lärare och skolledare, dels kostnaden för
socialförsäkringsavgift till sjukförsäkringen m m för
nämnda personalkategorier.''

Kommittén föreslog och riksdagen beslutade att ett
större antal fristående skolor, jämfört med tidigare, i
fortsättningen skulle få statligt stöd efter ett nytt
statsbidragssystem. Om systemet skulle tillämpas också på
de fyra nämnda skolorna skulle detta innebära en kraftig
minskning av bidragen till dem. I den ovan nämnnda
propositionen 1982/83:1, sid 84 st 4 och 6, återges
utredningens motiv för ''delvis andra konstruktioner som
kan ge dessa skolor statsbidrag i oförändrad
omfattning -- -- --. Vissa av de berörda skolorna har få
elever. För att de likväl skall kunna få statsbidrag i
oförändrad omfattning föreslår kommittén att
tilläggsbidragsdelen i modellen används som regulator.''
Utredningens positiva särbehandling av bl a de estniska
skolorna ligger bakom propositionens förslag på sid 47, st 5
ff och sid 48, st 3: ''Med hänsyn till att skolorna får
statsbidrag av viss storlek sedan många år tillbaka och
bygger sin verksamhet på detta delar jag i princip SEH-
kommitténs uppfattning att bidrag bör lämnas i oförändrad
omfattning (dvs 99 % av lönekostnader inkl. sociala
avgifter -- anm här) -- -- --. För att en bidragsnivå
motsvarande den nuvarande skall uppnås för varje skola
bör bidragsbeloppet per elev vara högre än vad som följer
av det nya systemet -- -- --. Jag vill betona att bidragsnivån
för de nya berörda skolorna beror på de särskilda skäl som
jag anfört. Det bör alltså inte kunna bli tal om att för övriga
skolor som blir berättigade till bidrag höja detta till samma
nivå.''

Riksdagen biföll utbildningsutskottets förslag enligt
betänkandet UbU 1982/83:10, sid 16, och markerade
därmed de estniska skolornas särställning. Den speciella
författningen i ärendet, SFS 1983:97 och Skolöverstyrelsens
tillämpningskungörelser, tillförsäkrade de berörda skolorna
också fortsättningsvis ''i princip oförändrad bidragsnivå''.
För de estniska skolorna var det av särskild betydelse att en
årlig justering skulle ske, så att inte skiftande elevunderlag
skulle äventyra skolornas planering eller garantin för att
hålla samma lönenviå för lärarna som i den offentliga
skolan. Detta var mycket viktigt framför allt för
Göteborgsskolornas vidkommande, eftersom elevantalet
där är lägre än i Stockholm. Inga terminsavgifter skulle
behöva erläggas av föräldrarna.

Så småningom urholkades av någon anledning
statsbidraget och de ekonomiska svårigheterna för de
estniska skolorna accentuerades under senare hälften av 80-
talet. Detta gällde framför allt skolan i Göteborg eftersom
kommunen i motsats till Stockholm krävde marknadsmässig
hyra för de skollokaler som tidigare upplåtits hyresfritt.
Vissa år täckte statsbidraget endast ca 70 % av lärarlönerna
i stället för avsedda 99 %.

Höjningen av statsbidragen till fristående skolor som
beslutades 1991 innebar för de allra flesta sådana skolor en
väsentlig förbättring -- men icke så för de relativt små
estniska skolorna. Inte heller det nya system som infördes
genom beslut av 1992 års riksdag, och som innebär att
statsbidraget för innevarande läsår utgår enligt samma nivå
som för elev i kommunernas grundskolor, undanröjer de
ekonomiska problemen för de estniska skolorna. Deras
elevantal är för litet för att en så schablonartad metod
regelbundet skall kunna tillförsäkra dem nödvändiga
driftmedel. Även med detta system blir skolan i Göteborg
speciellt utsatt eftersom den höga lokalhyran är mycket
betungande under det att skolan i Stockholm fortfarande får
sin hyra betald av kommunen.

Den nu avlämnade propositionen 1992/93:230 Valfrihet
i skolan löser inte de estniska skolornas ekonomiska
problem. Inte heller tillförsäkrar den reell valfrihet för de
föräldrar som trogna sitt kulturarv vill att deras barn skall få
undervisning i de estniska grundskolorna. Följer riksdagen
propositionens förslag undvikes visserligen den ytterligare
skärpning som hade blivit följden om den specielle
utredarens förslag hade fått genomslag, dvs att endast 75 %
av resp kommuns genomsnittskostnad per elev skulle
utgöra bidragsunderlag. Propositionen föreslår nuvarande
bidragsnivå: 85 % av kommunens genomsnittskostnad per
elev och stadium. Detta innebär dock oförändrat mörk
ekonomisk situation speciellt för den estniska skolan i
Göteborg.

Estlands och den estniska kulturens sak är också vår
sak -- ja, så har officiella deklarationer liksom spontana
medborgaraktioner sedan några år tillbaka uttryckt den
svenska hållningen. Riksdagen har redan för tjugofem år
sedan markerat att så är fallet genom de principiellt viktiga
besluten 1968 och 1982 om en positiv särbehandling av de
estniska skolorna. Minoritetspolitiken i republiken Estland
såväl under den första självständighetsperioden 1918--1944
som i det nu åter fria Estland var och är mer generös än på
många andra håll i världen. Den svenska minoriteten i
Estland fick erfara detta fram till dess att landet
ockuperades -- ett förhållande som var ett av motiven för
riksdagen att visa motsvarande generositet från svensk sida
gentemot vår estniska minoritet. I botten för detta
ställningstagande ligger givetvis ytterst respekten för
grundlagsbestämmelsen i RF i kap Statsskickets grunder,
2 §, st 4: ''Etniska, språkliga och religiösa minoriteters
möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och
samfundsliv bör främjas.''

I den nuvarande trängda situationen för de estniska
skolorna har riksdagen enligt vår uppfattning all anledning
att ta ställning till huruvida dessa skolor skall ges möjlighet
att fortleva.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär bestämmelser om
statsbidrag till de estniska skolorna som säkerställer deras
ekonomiska trygghet och möjligheter till långsiktig
planering av verksamheten.

Stockholm den 28 april 1993

Erling Bager (fp)

Håkan Holmberg (fp)