med anledning av prop. 1992/93:231 Högskolor i stiftelseform - mångfald för kvalitet

Motion 1992/93:Ub159 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

Regeringen föreslår i propositionen Högskolor i
stiftelseform att 1 700 miljoner kronor skall tas från
Allmänna pensionsfonden för att överföra två statliga
högskolor till privaträttslig form. Vi motsätter oss såväl en
stiftelsebildning av statliga högskolor som att medel från
löntagarfonderna används i en sådan transaktion.

Anförda motiv osakliga -- Egentliga motiv privatisering
och avveckling av löntagarfonder

De motiv som regeringen i propositionen anför för
denna ur internationellt perspektiv helt unika åtgärd, att
överföra statliga högskolor till privaträttslig form, är i sin
torftighet mycket avslöjande.

Regeringen anför att mångfald i ägandeformer i sig är en
drivkraft för hög kvalitet. Påståendet upprepas och varieras
propositionen igenom. Någon som helst argumentering som
bygger under det presenteras aldrig.

Mycket av vad som framhålls i propositionen är helt
irrelevant för frågan om stiftelsehögskolor. Det har endast
till syfte att skapa intryck av att just tillkomsten av
stiftelsehögskolor skulle innebära en garanti för fortsatt hög
kvalitet i det svenska högskolesystemet.

En av figurerna i propositionen (s. 13) illustrerar på ett
slående sätt torftigheten i regeringens analys. I denna bild
förutsätts de tänkta stiftelsehögskolorna ge de statliga
universiteten och högskolorna kreativitet och utmaningar
mot att de av dessa får idéer i utbyte. Det är minst sagt en
tunn soppa som serveras.

I propositionen hemfaller regeringen åter till den retorik
man i tidigare propositioner visat omfattande prov på. Det
genomgående är att statligt inflytande och statligt ägande
framställs som något negativt som universitet och högskolor
i största möjliga utsträckning bör befrias från.

Denna överdrivna agitation faller på sin egen orimlighet.
Inte ens regeringen lever upp till sina uttalade åsikter
eftersom 32 av de 34 högskolorna tillåts förbli statliga trots
allt det förmenta förtryck som utbildningsministern tydligen
anser då åsamkas dem.

Vår syn är att i en demokrati som vår är det naturligt att
staten som huvudman för universitet och högskolor utgör en
garanti för dessas frihet och integritet. Friheten för lärare
och studenter uppnås i kraft av den centrala regleringen och
mångsidigheten i styrelsernas sammansättning.

Ett påstående som belyser en del av detta faktum har
gjorts som ett inlägg i debatten om stiftelsehögskolor.
Rektorn vid Uppsala Universitet Stig Strömholm skrev i en
debattartikel:

Att vissa specialhögskolor eventuellt ser annorlunda på
saken bör inte föranleda att universiteten berövas det skydd
som statsmakternas ansvarstagande för lärar- och
forskarorganisationen innebär för sådana områden där
försvaret av centrala icke-ekonomiska kultur- och
samhällsintressen eljest vore bräckligt. I sista hand kan det
här gälla yttrandefriheten.

På initiativ av den socialdemokratiska regeringen
påbörjades ett förändringsarbete genom riksdagsbeslut
våren 1991. Det syftade till att ytterligare öka den redan
stora friheten för universitet och högskolor genom att
avskaffa det centralt fastställda linjesystemet. Det statliga
inflytandet skulle begränsa sig till att genom lag och
förordning garantera rättssäkerhet och insyn för studenter
och anställda.

Regeringen vill nu skapa högskolor som inte skall vara
bundna av denna lag och förordning. Regeringen anför att
det finns behov av att tillerkänna högskolor ''ytterligare
frihetsgrader i planering och organisation av verksamheten
jämfört med de statliga universiteten och högskolorna''.

Det innebär att studenternas och de anställdas ställning
försvagas och deras möjlighet till inflytande kraftigt beskärs
samtidigt som högskoleledningarnas inflytande ökar i
motsvarande grad.

Vi socialdemokrater har förklarat oss beredda att verka
för att förändringar av högskolelag och förordning skall
kunna göras om man från högskolans sida kan påvisa att
detta är nödvändigt för att mer rationellt kunna driva
verksamheten.

Regeringens inställning till sådana möjliga förändringar
visar tydligt regeringens egentliga avsikt med förslaget om
stiftelsehögskolor. En av de i propositionen aktuella
högskolorna, Chalmers Tekniska Högskola, har föreslagit
att högskolan skulle beviljas vissa undantag från
högskolelag och förordning. Detta har dock avvisats av
utbildningsministern som låtit antyda att han inte kan tänka
sig detta utan att det enda som kan komma i fråga som
alternativ till den nuvarande formen är en fullständig
omvandling till stiftelsehögskola.

Regeringens egentliga motiv är således att till varje pris
privatisera statlig egendom. Att dessutom göra det med
hjälp av löntagarnas och pensionärernas pensionsmedel
innebär en fullträff för regeringens nyliberala ideologer.

Utövas orättmätigt politiskt inflytande över högskolan?

Vi socialdemokrater har alltsedan regeringen i
regeringsförklaringen i oktober 1991 deklarerade att den
snabbt skulle klarlägga de ''principiella och praktiska
frågorna vid en omvandling av universitet och högskolor till
fristående stiftelser'' försökt förmå regeringsföreträdare att
ange motiven för denna omvandling. Utbildningsminister
Per Unckel svarade i en interpellationsdebatt: ''Väl
fungerande privata universitet ska fungera som riktkarlar
för att motverka ett orättmätigt politiskt inflytande över
högre utbildning och forskning.''

Den fråga som vi många gånger ställt utan att få något
svar på är om något orättmätigt politiskt inflytande i
modern tid utövats mot universitet och högskolor. Inte
heller i denna proposition får vi något svar. Har
riksdagsledamöter i högskolestyrelserna utövat något
sådant? Har den fria forskningen och utbildningen kränkts
av någon företrädare för riksdagen? Hur förklarar
regeringen högskoleledningarnas stora intresse för att i sina
styrelser ha ledamöter från riksdagen?

Att av landets 34 högskolor med över 1 000 institutioner
endast 5 visade sig vara intresserade av att inleda
diskussioner om att övergå i stiftelseform är också ett gott
mått på att högskolan i stort knappast ser det som särskilt
angeläget att uppnå en frigörelse från staten. I dagens läge
finns endast en högskola som förklarat sig villig att övergå i
stiftelseform, Högskolan i Jönköping, och endast två som
är beredda att fortsätta förhandlingarna om ett eventuellt
överförande i sådan form.

Oklarhet i betydelsefulla frågor

Regeringen begär riksdagens bemyndigande till ett
sådant överförande och hävdar att den senare inom därmed
givna ramar skall kunna behandla ''i sammanhanget
relevanta frågor''. Detta är inte en rimlig tingens ordning.
Rätteligen borde riksdagen ta ställning till alla de verkligt
avgörande frågorna i ett så kontroversiellt ärende som
detta. Men regeringens proposition reser fler frågor än den
besvarar. Regeringen väljer att på avgörande punkter vara
synnerligen oklar.

Uppenbarligen återstår inte endast smärre tekniska
problem att lösa innan formella stiftelseavtal kan ingås.
Också författningsändringar kan komma att bli nödvändiga,
bl.a. vad gäller anslag, bidrag och uppdrag rörande
forskning och utbildning. Vi finner det mot denna bakgrund
synnerligen anmärkningsvärt att regeringen vill binda
riksdagen för långsiktiga ekonomiska åtaganden innan ett
verkligt och överblickbart förhandlingsresultat blir känt för
landets folkvalda församling.

Vilka skall utgöra den valförsamling som skall utse
styrelsen för de stiftelser som skall äga det tilltänkta
högskolebolaget och fastighetsbolaget? I propositionen
anges endast ''att ledamöter skall kunna väljas av
akademier och andra stabila organisationer i det svenska
vetenskapssamhället'' och i fallet med Högskolan i
Jönköping ''om så befinnes lämpligt också av andra
fristående organisationer med intresse för högskolans
verksamhet t.ex. regionala näringslivsorganisationer''.

Detta rimmar illa med den uppfattning
utbildningsminister Per Unckel gav uttryck för när han
svarade på frågan i interpellationsdebatten i nov 1991:
''Vilka fördelar skulle uppnås för de enskilda medborgarna,
vilkas skatter skulle användas till en verksamhet som deras
valda ombud ej skulle ha möjlighet att påverka?''
Utbildningsministerns svar löd: ''Väljarnas valda ombud
avsvär sig inte rätten att påverka universitet och högskolor
bara därför att man accepterar och främjar olika juridiska
lösningar''.

Med den lösning som regeringen förordar kommer inte
några politiskt valda företrädare att kunna påverka
verksamheten om de inte finns med i den valförsamling som
skall utses. Här föreligger således stor oklarhet i en
betydelsefull fråga. Däremot framstår det som uppenbart
att särintressen inom den inomvetenskapliga världen och
inom näringslivet kommer att få ett dominerande inflytande
över valförsamlingen.

Anses i regeringens föreställningsvärld fackliga
organisationer ha intresse för högskolans verksamhet eller
skall detta intresse anses förbehållet
näringslivsorganisationer?

Längden på mandatperioden för valförsamlingen anges
inte heller i propositionen.

De högskolor som visat intresse för regeringens idéer har
tillmätt frågan om offentlighet vikt. Regeringen svarar här
med att bestämmelser om ''viss offentlig insyn'' skall tas in i
bolagsordning och ramavtal. Den grundläggande frågan om
friheten för de anställda, att fritt och öppet delge
forskarsamhället gjorda forskningsresultat berörs inte. Vad
kommer att gälla på den punkten?

En av högskolorna önskar att i avtalet med staten
fastslås att terminsavgifter för studerande till reglerade
examina inte får tas ut. Denna synnerligen viktiga fråga
väljer regeringen att över huvud taget inte beröra i sitt
förslag utan anser att riksdagen skall ta ställning utan att
veta hur denna fråga kommer att hanteras.

Risk för segregerad högskola

Utbildningsministern har inte på något sätt lyckats föra i
bevis hur en privatisering av två högskolor skulle kunna öka
studenternas möjligheter att välja utbildning. De i dag 34
högskolorna erbjuder studenterna kostnadsfri utbildning av
ett omfång och rikedom som knappast har sin motsvarighet
i något annat land.

Högskolorna har redan i dag att konkurrera med
varandra om studenterna. I ökande grad kommer det
konkurrensmedlet att bli kvaliteten i utbildningen. Vad
regeringen nu föreslår är att två högskolor skall tilldelas
resurser som vida överstiger vad de andra högskolorna kan
påräkna. Det handlar om att i denna konkurrens om
studenter ge två högskolor betydande ekonomiska fördelar.

Även Sveriges Förenade Studentkårer är starkt kritiska
mot regeringens förslag. De anser att ett statligt
huvudmannaskap bäst främjar den högre utbildningen. SFS
menar att riksdagen genom högskolelag och
dimensioneringsbeslut borgar för den högre utbildningens
kvalitet och tillgänglighet.

De anför även med stöd av internationella erfarenheter
att det uppkommer stor risk för en ökad segregering i ett
parallellt högskolesystem. De påtalar att privata universitet
med terminsavgifter har förutsättningar att erbjuda
högstatusutbildningar till ett fåtal som har råd att betala
dessa avgifter. De förordar att alla studenter skall ha
tillgång till utbildning som är av hög och likvärdig kvalitet
oavsett vid vilken högskola de studerar.

De understryker att regeringens förslag innebär att
högskolorna kommer att få skilda konkurrensvillkor genom
att två av dem tilldelas helt andra ekonomiska
förutsättningar.

Vi socialdemokrater delar helt SFS mycket hårda kritik
mot regeringens förslag.

Starka konstitutionella betänkligheter

Den konstruktion regeringen valt i förslaget till
stiftelsehögskolor inger också mycket starka
konstitutionella betänkligheter. Regeringen vill genom sitt
förslag låta en riksdagsmajoritet binda kommande
riksdagar under fem mandatperioder. För att dessa
stiftelsehögskolor under kommande 15 år skall undandras
inflytandet från folkets i demokratisk ordning valda
representanter väljer regeringen att skräddarsy relevanta
delar i det kommande förslaget om ny stiftelselag.
Konsekvensen av denna lagändring blir även att riksdagen
inför de treåriga planeringsperioderna inte längre efter egna
bedömningar och ekonomiska förutsättningar fritt får
fördela tillgängliga ekonomiska resurser mellan landets
samtliga högskolor. En sådan demokratisk
frihetsinskränkning finner vi vara ytterst anmärkningsvärd.

Det kan inte vara ett ur konstitutionell synvinkel
acceptabelt tillvägagångssätt. Även på rent konstitutionella
grunder måste förslaget därför mycket bestämt avvisas av
riksdagen. Om inte, kan ett beslut om stiftelsehögskolor i
enlighet med regeringens förslag få en prejudicerande
betydelse och leda till svåröverblickbara konsekvenser för
riksdagens verksamhet också inom andra områden än
högskolans.

Genom stiftelsebildning på allehanda områden följt av
avtal mellan staten och denna stiftelse skulle en
mandatperiods riksdagsmajoritet kunna undandra
möjligheterna för en kommande riksdagsmajoritet att
besluta i de berörda frågorna.

En ytterligare mycket stark invändning mot regeringens
förslag är att det inte remissbehandlats. Ett förslag som
berör så viktiga principer för vår demokrati och som gäller
så stora kapitaltransaktioner skall rimligen underkastas
sedvanligt beredningstvång. Detta har alltså inte skett. Det
finns starka skäl att ifrågasätta om detta inte strider mot
regeringsformen.

Om de föreslagna stiftelsehögskolorna blir verklighet
genom ett majoritetsbeslut i riksdagen kommer vi
socialdemokrater att följa upp vår ståndpunkt genom de
medel som står till riksdagens förfogande.

Det hade varit av särskilt värde att i denna övergripande
högskolepolitiska fråga efterhöra högskolornas uppfattning
om regeringens förslag. Det förhållandet att 31 av de 34
högskolorna tackat nej till regeringens förslag är naturligvis
i sig ett starkt avståndstagande. Men det hade även varit
högst berättigat att ha givit alla högskolor möjlighet att
avlämna ett omdöme om regeringens förslag, såsom det nu
kommit att utformas.

Orimligt gynnande

De mindre och medelstora högskolorna spelar en
betydelsefull roll i det svenska högskolesystemet. De är av
olika storlek och har under årens gång kommit att utveckla
sitt utbildningsutbud i skilda riktningar. En stark
utvecklingsvilja och en betydande kreativitet ligger bakom
dessa högskolors kraftiga tillväxt under de senaste
årtiondena.

De flesta av dessa högskolor har även utvecklat en
avsevärd forskningsverksamhet stödd bl.a. av särskilda
medel för forskningsfrämjande åtgärder och genom medel
av bl.a. regionala organisationer. Detta är en utveckling
som haft starkt stöd från oss socialdemokrater.

Det senaste exemplet på detta är kraven i vår
forskningspolitiska motion. Där yrkar vi på att anslaget för
forskningsfrämjande åtgärder skall höjas med nära 100
miljoner kronor mer än vad regeringen föreslår. Dessa
medel föreslås fördelas till de berörda högskolorna på ett så
rättvist sätt som möjligt mot bakgrund av de olika
högskolornas utvecklingsnivå.

Däremot har vi inte bedömt det lämpligt att föreslå
resurser för uppbyggnad av en fakultetsorganisation med
forskarutbildning vid någon av dessa högskolor.

Vi finner det därför synnerligen anmärkningsvärt att
regeringen föreslår att Högskolan i Jönköping skall ges
möjligheter att bedriva forskarutbildning och forskning på
eget programansvar. Det innebär att Högskolan i Jönköping
blir den första och enda av de mindre och medelstora
högskolorna som får de möjligheter många andra högskolor
med betydligt större bredd och omfattning på verksamheten
strävat efter i många år.

I propositionen ''Högre utbildning för ökad kompetens''
ansåg regeringen inte ens att denna högskola, till skillnad
från många andra, uppnått förutsättningar att utfärda
magisterexamen. Regeringen bortser således helt från de
kvalitetsaspekter som alltid annars åberopas då den avvisat
tanken på fasta forskningsresurser vid de mindre och
medelstora högskolorna.

Vi kan inte finna några sakligt bärande motiv för detta.
Den enda förklaring som står till buds är att Högskolan i
Jönköping, den enda av de mindre och medelstora
högskolorna som förklarat sig villig att omvandlas till en
privat högskola, lockas till detta genom att rikligen belönas
för tillmötesgående av idén om stiftelsebildning. Detta är en
upprörande orättvis behandling av andra högskolors
ansträngningar att bygga ut sin grundutbildning och
forskning.

Vi socialdemokrater är inte principiella motståndare till
privata högskolor. Inte heller att privata högskolor skall
kunna få statliga bidrag. Så har t.ex. den privata
Handelshögskolan i Stockholm fått statliga bidrag i
decennier. Men vi motsätter oss mycket bestämt detta
internationellt unika nyliberala påfund att med statliga
medel privatisera statlig egendom. Det blir dessutom ännu
mer motbjudande när det sker med medel som avsatts till
pensioner för löntagare och pensionärer.

Stötande att ta pensionsmedel

Allmänna Pensionsfonden inrättades som ett led i
uppbyggnaden av ATP-systemet. I fonden skulle de medel
samlas som inflöt i avgifter och som skulle användas för
ATP-pensioner. Någon annan användning av AP-fondens
medel än denna skulle inte medges. För att särskilt minska
risken för missbruk av fondens medel inrättades
fondstyrelser med en sammansättning som skulle förhindra
sådant missbruk. Det gjordes omöjligt för regeringen att
komma åt fondens medel.

Regeringens proposition visar att skyddet för AP-
fondens tillgångar är otillräckligt.

I överenskommelsen mellan regeringen och
socialdemokraterna den 20 september 1992 nåddes enighet
om att den utdelning av medel ur de tidigare
löntagarfonderna som planerades av regeringen och ny
demokrati skulle avbrytas och att medlen skulle kvarstanna
i pensionssystemet. Undantag gjordes endast för de medel
som skulle användas till de s.k. riskkapitalbolagen och de
sparpremier som vissa aktieägare redan hade tjänat in då
uppgörelsen träffades.

För att denna typ av överenskommelser skall vara
möjliga och trovärdiga krävs att de vårdas och att parterna
står vid sitt ord.

Mot ovan nämnda bakgrund är det synnerligen stötande
att regeringen nu föreslår att AP-fondsmedel används för
att överföras till privaträttsliga stiftelser.

Sammanfattning

De föreslagna stiftelsehögskolorna kommer inte att öka
friheten för studenter och anställda i högskolan. De
kommer inte heller att bidra till ökad kvalitet i
högskolesystemet. Förslaget strider mot idén om
konkurrensneutralitet och leder till ett segregerat
högskolesystem. Förslaget är ett utslag av dålig
högskolepolitik.

Förslaget inger starka konstitutionella betänkligheter.
Det är orimligt och oförsvarbart att på detta sätt försöka
binda kommande riksdagsmajoriteter och skapa
skattefinansierade verksamheter utom räckhåll för
demokratisk insyn och kontinuerlig omprövning.

Allmänna Pensionsfonden skall användas till pensioner.
Förslaget innebär ett missbruk av löntagarnas och
pensionärernas pengar. Det utgör även ett allvarligt brott
mot en politisk överenskommelse.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar avslå regeringens proposition
1992/93:231.

Stockholm den 21 april 1993

Ingvar Carlsson (s)

Jan Bergqvist (s)

Birgitta Dahl (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Inger Hestvik (s)

Anita Johansson (s)

Birgitta Johansson (s)

Kurt Ove Johansson (s)

Allan Larsson (s)

Berit Löfstedt (s)

Börje Nilsson (s)

Kjell Nilsson (s)

Lennart Nilsson (s)

Berit Oscarsson (s)

Göran Persson (s)

Pierre Schori (s)

Britta Sundin (s)

Ingela Thalén (s)