med anledning av prop. 1992/93:31 Ändrad sjukersättning m.m.

Motion 1992/93:Sf14 av Berith Eriksson m.fl. (v)

Propositionen är en följd av den överenskommelse som
gjordes mellan regeringen och socialdemokraterna om
åtgärder mot den ekonomiska krisen. Den handlar i
huvudsak om nedsättning av sjukersättning och införande
av en karensdag.

Sammanlagt beräknar regeringen spara 4,5 miljarder på
detta område, karensdagen inräknad. Gången är följande:
man höjer arbetsgivaravgiften med ca 0,6 procent, och man
lägger på en egenavgift med i snitt 1 000:-/år
och anställd. Denna avgift dras från lönen och
ska ge en besparing på 3,7 miljarder, se regeringens
proposition om allmän sjukförsäkringsavgift 1992/93:136.
Sjukförsäkringens ersättningsnivå sänks. Efter en
karensdag blir ersättningen 75 procent till dag 3 och därefter
90 procent dag 4--90 och 80 procent dag 91--365. Därefter 70
procent som motsvarar sjukbidraget. Ett högkostnadsskydd
införs för dem som får mer än 10 karensdagar per år.

I propositionen samordnas även
arbetsskadesjukpenningen med sjukförsäkringen under de
180 första dagarna och regeringen föreslår en minskning av
rehabiliteringsersättningen med fem procent.

Sjukförsäkringen är en oerhört viktig del av vårt
trygghetssystem. En sjukförsäkring som ger alla lika
möjligheter att vara borta från arbetet vid sjukdom har
alltid haft hög prioritet för vänsterpartiet.

Sjukförsäkringen har under lång tid utsatts för massiv
kritik och mytbildning från borgerligt håll. Påståenden om
ett utbrett missbruk av sjukförsäkringen -- att vi stannar
hemma utan att vara sjuka -- har flitigt använts i debatten.
Orsaken till de borgerliga angreppen på sjukförsäkringen är
givetvis att den delen av transfereringarna är av en
progressivt omfördelande karaktär. Den ger förhållandevis
mer åt dem med lägre inkomster än vad den gör åt
högavlönade. Det är därför som socialförsäkringssystemet
blivit ett viktigare fördelningspolitiskt instrument än
skatterna.

Att mista förmåner i sjukförsäkringssystemet slår
hårdare mot dem med lägre inkomster. Försämringarna
drabbar orättvist beroende på vilket arbete man har. Inom
tjänstemannayrken och liknande områden kan många
tillbringa en dag på arbetet utan att vara alldeles friska.
Arbetet är inte kroppsligt ansträngande och det finns
kanske möjlighet att själv bestämma arbetsinsatsen samt att
ta vilopauser. Inom andra områden som vård, omsorg,
livsmedelsbranschen och tyngre fysiska yrken är det inte
möjligt att uträtta något arbete vid sjukdom dels p.g.a.
smittorisken, dels för att arbetet är fysiskt tungt.

Vad gäller arbetsskadesjukpenningens samordning med
sjukpenningen så innebär detta att Sverige inte bryr sig om
den ILO-konvention som inte tillåter karensdagar i
arbetsskadeförsäkringen.

Vänsterpartiet är inte främmande för en förändring av
arbetsskadeförsäkringen men frågan är inte tillräckligt
behandlad. Vi anser att den nu föreslagna förändringen
innebär en urholkning av arbetsgivarens ansvar för
arbetsmiljön och att regeringen tar alltför lätt på
arbetsskadeproblematiken.

Detta gäller även sänkningen av
rehabiliteringsersättningen som i princip helt borde vara ett
arbetsgivaråtagande. Vänsterpartiet motsätter sig därför att
rehabiliteringsersättningen minskas från 100 till 95 procent.

Propositionen signalerar även en arbetslivsanknytning
av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. Vänsterpartiet
anser att förslaget att låta hela sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen övertas av arbetsmarknadens
parter är problematiskt.

Å ena sidan är det bra att de arbetsgivare som har många
sjukskrivna i sina företag direkt får betala för det. Det
borde ju stimulera till arbetsmiljöinsatser för att motverka
ohälsa. Det är dessutom ett faktum att det är de stora
företagen som har de största sjukskrivningstalen.

Å andra sidan kan det leda till en mycket noggrannare
utsortering redan vid anställningstillfället. En sådan gallring
skulle säkert slå mot t.ex. den stora och växande gruppen
som har allergiska besvär, men det skulle dessutom säkert
drabba kvinnorna. I de riktigt små företagen kan det leda
till stora problem om någon drabbas av en längre
sjukskrivning.

Det finns dessutom en allvarlig risk att arbetsgivare i
stället för att vidta rehabiliteringsåtgärder väljer att försöka
avhända sig ansvaret genom förtidspensionering.

Vänsterpartiet har dock inget att invända mot att frågan
utreds. Men vid en eventuell förändring av systemet måste
övergången få ta tid och det måste finnas kvar en statligt
garanterad grundnivå.

Vänsterpartiet kan naturligtvis inte acceptera
karensdagen och de generellt sänkta nivåerna för sjuklön
och sjukpenning. Vi kan inte heller acceptera förändringen
av rehabiliteringsersättningen.

Förslaget om en karensdag drabbar orättvist. Det slår
hårdast mot dem som har ohälsosamma arbetsmiljöer eller
sådana jobb inom vården eller livsmedelsindustrin där det
är omöjligt att vara på jobbet med t.ex. en lättare
förkylning.

Vänsterpartiet kräver ett bibehållande av
ersättningsnivåerna. Vi redovisar i stället ett alternativt
besparingssätt.

Redan i den allmänna motionstiden föreslog
vänsterpartiet en nedsättning av inkomsttaket för sjuk- och
föräldrapenningen (från 7,5 till 5,5 basbelopp).
Vänsterpartiet är, för att få en klarare fördelningsprofil på
krispaketet, nu berett att sätta ner inkomsttaket till 5
basbelopp.

En sådan nedsättning innebär att de som tjänar mer än
14 000 kr i månaden får samma sjuk- och föräldrapenning.
Detta beräknas ge en besparing på 2 miljarder kronor. Ett
problem i sammanhanget är att besparingen i stor
utsträckning tillfaller arbetsgivarna p.g.a. systemet med
sjuklön. För att statskassan till fullo skall kunna
tillgodogöra sig pengarna måste arbetsgivaravgifterna
därför höjas i motsvarande grad.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår regeringens proposition 1992/93:31
om ändrad sjukersättning m.m. enligt vad i motionen
anförts om försvar av sjukförsäkringssystemet.

Stockholm den 27 november 1992

Berith Eriksson (v)

Elisabeth Persson (v)

John Andersson (v)

Bengt Hurtig (v)

Thommy Ohlsson (v)

Gudrun Schyman (v)