med anledning av prop. 1992/93:4 Villkorlig frigivning, m.m.

Motion 1992/93:Ju1 av Ingbritt Irhammar och Sven-Olof Petersson (c)

För förutsägbarhet och tilltro till rättssystemet är det
viktigt att straffskalorna, påföljdssystemet och strafftid som
avtjänas överensstämmer med allmänhetens uppfattningar
om brottets allvarlighet. Därför är det av största vikt att den
strafftid som utdömts i huvudsak motsvaras av den tid som
den dömde tillbringar på anstalt.

Med en s.k. halvtidsfrigivning riskeras en diskrepans
mellan allmänhetens uppfattning av straffets värde och den
faktiska tiden som avtjänas. Detta kan i sin tur innebära att
människor tar avstånd från de rättsvårdande
myndigheternas arbete och hela rättssystemet.

Enligt vår mening måste det finnas en rimlig relation
mellan den utdömda strafftiden och den avtjänade. Vi ser
det därför som positivt att det i propositionen föreslås en
skärpning av lagstiftningen i denna del, något som centern
motionerat om i flera år. En ändring av kvotdelen uppåt till
två tredjedelar för med sig psykologiska fördelar och gör
straffsystemet mer legitimt, då klyftan mellan det formella
utdömda straffet och den reella strafftiden minskar. En
återgång till den ordning som gällde före 1983 med
verkställighetstiden beräknat till två tredjedelar av den
utdömda formella straffdomen är i nuläget en rimlig åtgärd
sett till det allmänna rättsmedvetandet.

Förslaget i propositionen att i huvudsak återgå till de
regler som gällde före den s.k. halvtidsreformens införande
1983 är enligt vår uppfattning godtagbart i ett kortsiktigt
perspektiv med hänsyn tagen till utredningsmässiga och
ekonomiska skäl. På längre sikt kan vi dock inte acceptera
denna ordning.

De lagförslag som framförs i propositionen kan, om de
blir bestående, ge vissa olyckliga konsekvenser. Det ger
felaktiga signaler att i princip göra två tredjedelar av
strafftiden obligatorisk för straff upp till två år, samtidigt
som långtidsdömda med strafftider på två år eller mer har
möjlighet till fakultativ frigivning efter halva tiden.
Personer som dömts till strafftider på två år eller mer får i
jämförelse ett ''lindrigare'' straff. Detta kan te sig som en
strafflindring vid grövre brott, då verkställigheten av
straffet ges en mildare kvotdel, vilket gynnar de kriminellt
mer belastade. Detta är en olycklig och inkonsekvent effekt
av propositionens förslag som i ett längre perspektiv måste
ges en lösning.

För allmänhetens tilltro till rättssystemet är det viktigt
att huvuddelen av strafftiden avtjänas i anstalt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om villkorlig frigivning.

Stockholm den 14 oktober 1992

Ingbritt Irhammar (c)

Sven-Olof Petersson (c)