med anledning av prop. 1992/93:42 Förstärkning av den grundläggande högskoleutbildningen m.m.

Motion 1992/93:Ub29 av Lena Hjelm-Wallén m.fl. (s)

Angelägen kompetenshöjning förutsätter stora
utbildningsinsatser

I vår motion angående högskolan -- våren 1992 --
framhöll vi behovet av att regeringen genomförde ett samlat
och långsiktigt beredningsarbete i syfte att ge riksdagen ett
fullgott underlag vad avser såväl utbildningssektorer som
lokalisering. Vårt yrkande hade delvis sin grund i att viktiga
aspekter på utvecklingen inte beaktats i
budgetpropositionen. Det gäller särskilt den betydelse de
mindre och medelstora högskolorna har såväl för utveckling
av arbetsmarknaden i sina regioner som för rekrytering och
nytänkande inom den högre utbildningen. I föreliggande
motion aktualiseras på nytt detta krav.

Den hårdnande internationella konkurrensen ställer
ökade krav på kompetens inom stora delar av arbetslivet.
Ny teknik sprids i dag snabbare, och den tekniska
utvecklingen accelererar. Givna kunskaper föråldras
snabbt. Skräddarsydda produkter av hög kvalitet
efterfrågas i allt större utsträckning. Goda lösningar på
svåra problem inom olika samhällsområden måste tas fram.
Ny teknik måste utvecklas och nya produkter tillverkas
inom många områden, t.ex. inom medicin och miljö- och
energiområdet.

Att stärka och utveckla konkurrenskraften inom
näringslivet är helt nödvändigt för att kampen mot den
snabbt växande arbetslösheten skall bli framgångsrik.

Förändringar i teknik och arbetsorganisation ökar krav
på såväl kunskaper som förmåga att tillägna sig kunskaper.
Till detta kommer att stora delar av vår arbetskraft har en
utbildningsnivå som inte når upp till den som gäller i några
av våra viktigaste konkurrentländer.

Trots att utbildningsnivån ökat påtagligt under de
senaste årtiondena saknar fortfarande över 40 % av
arbetskraften utbildning utöver folk- eller grundskola. De
högskoleutbildade inom industrin utgör endast ca 5 % av de
anställda. Generellt gäller att utbildningsnivån inom
industrin behöver höjas.

Nyutbildad ung arbetskraft kommer bl.a. på grund av
1990-talets små ungdomskullar att vara en helt otillräcklig
källa till ny kompetens. Hela ökningen av arbetskraften
under 1990-talet består av personer över 45 år, medan
antalet förvärvsarbetande under 45 år faktiskt minskar.
Utbildningsnivån hos de unga måste höjas kraftigt,
samtidigt som vi måste ta idéerna om återkommande
utbildning och livslångt lärande på allvar.

Det är angeläget att även understryka arbetslivets eget
ansvar för att den utbildning som de anställda för med sig
verkligen används på ett rationellt sätt. Det föreligger redan
nu genom felaktig arbetsorganisation ett underutnyttjande
av arbetskraftens kompetens både inom många branscher i
näringslivet och inom den offentliga sektorn. Delar av
näringslivet avstår många gånger medvetet från att anställa
forskarutbildade eller högskoleutbildade till förfång för
produktutveckling och förnyelse.

Vårt deltagande i den västeuropeiska integrationen talar
också för ökade insatser på utbildningsområdet.
Samhällsstöd till näringslivet genom utbildningsinsatser är
helt i samklang med EES-avtalet. Däremot kan andra mer
selektiva samhällsinsatser till stöd för näringslivet riskera
att leda till en snedvridning av konkurrensen och därmed
strida mot reglerna i detta avtal.

Den svåra situationen på arbetsmarknaden understryker
ytterligare det nödvändiga i att nu satsa stort på utbildning
och kompetenshöjande åtgärder i samhället. Sedan
regeringsskiftet har arbetslösheten i Sverige mer än
fördubblats, och behovet av kraftfulla och långsiktiga
investeringar är akut. Det är ett stort mänskligt slöseri om
inte engagemanget för utbildning tas till vara i den svåra
arbetsmarknadssituation Sverige befinner sig i. Förstärkta
utbildningsinsatser bör ske på flera områden och på olika
nivåer. Dessa utbildningsinsatser motiveras även av den
internationella utvecklingen i vid mening.

Vårt samhälle och dess medborgare kommer att möta
många av de utmaningar och påfrestningar som
mänskligheten står inför de år som återstår av detta sekel.
Stora och för framtiden avgörande problem måste få sin
lösning. Enorma energi- och miljöproblem måste lösas.
Arbetslöshet, sjukdomar och social misär måste bekämpas
både i vårt eget land och i vår omvärld. Arbetet för
mänskliga rättigheter och demokrati måste intensifieras.
Detsamma gäller kampen mot främlingsfientlighet och
rasism.

Behovet av höjd utbildningsnivå har således inte enbart
sitt ursprung i vårt eget lands behov, konkurrenskraft osv.
utan bör också ses i ett vidare sammanhang. Det borde vara
naturligt att vi tar vår del av ansvaret och avsätter stora
resurser för att kvinnor och män, barn och ungdomar skall
kunna få så goda kunskaper som möjligt.

Öka utbildningsinsatserna

Mot denna bakgrund av stora behov av en allmän
höjning av utbildningsnivån och kompetensutveckling inom
arbetslivet har Socialdemokraterna krävt ökade
utbildningsinsatser av regeringen. Vi har därför kraftigt
motsatt oss regeringens förslag till nedskärningar av den
kommunala vuxenutbildningen samt kritiserat
senareläggningen av gymnasiereformen. Av samma skäl har
vi varit pådrivande för att öka antalet utbildningsplatser i
högskolan, samtidigt som vi för bl.a. den regionala
balansens och rekryteringens skull betonat betydelsen av att
kraftfullt stärka de mindre och medelstora högskolorna.

Krav på ökning av antalet högskoleplatser -- senfärdig
handläggning

Redan i juni i år stod det klart att tusentals behöriga
sökande ej skulle kunna beredas plats i högskolan.
Samtidigt förklarade företrädare för många högskolor att
dessa var beredda att med bibehållen kvalitet försöka utöka
antalet platser. Utbildningsministern vägrade då att se såväl
behov som möjligheter hos högskoleväsendet och lät viktig
planeringstid gå förlorad.

Ledande företrädare för Socialdemokraterna krävde i
det uppkomna läget en ökad dimensionering av högskolan.
Socialdemokraterna i utbildningsutskottet krävde redan i
juli att utskottet skulle ta ett initiativ som skulle göra det
möjligt att öka antalet utbildningsplatser med 5 000.

I början av augusti visade sedan den definitiva statistiken
att det till de 36 263 platserna på allmänna och lokala linjer
fanns 79 870 behöriga sökande.

I den situationen begärde Socialdemokraterna i
utbildningsutskottet vid sammanträdet den 20 augusti att
utskottet skulle ta ett initiativ för att få till stånd en ökning
av antalet högskoleplatser liksom ökad vuxenutbildning.
Den borgerliga utskottsmajoriteten avvisade detta krav
liksom kravet på ett nytt sammanträde för att diskutera
denna fråga.

Samma dag, den 20 augusti, beslutade regeringen medge
en ökning med 4 000 högskoleplatser. Om hur finansiering
av detta skulle ske samt den formella grunden för beslutet
gavs inga besked. Vi socialdemokrater kritiserade
omedelbart fördelningen av dessa platser eftersom den
innebar ett kraftigt gynnande av de traditionella
universitetsorterna. Mindre än 20 % av platserna
lokaliserades till de mindre och medelstora högskolorna.

Vi kritiserade också förfaringssättet att förbigå
riksdagen i en så viktig fråga. Möjlighet att i varje fall få
frågan behandlad i utbildningsutskottet fanns, men detta
avvisades av de borgerliga partierna.

I den uppgörelse mellan företrädare för
Socialdemokraterna och regeringspartierna om åtgärder för
att stabilisera den svenska ekonomin som träffades den 20
september tillmötesgick regeringssidan de
socialdemokratiska kraven på ökade utbildningsinsatser.
Överenskommelsen innebar att ca 23 000 heltidsplatser,
varav 13 000 vid komvux, 5 000 vid gymnasieskolan och 5
000 vid folkhögskolor, skulle erbjudas arbetslösa vuxna och
ungdomar.

För högskolan innebar överenskommelsen att 2 000
platser tillkommer vårterminen 1993. Dessa platser skulle
''om möjligt förläggas vid de små och medelstora
högskolorna''. Socialdemokraterna ansåg detta vara särskilt
angeläget eftersom dessa högskolor av den borgerliga
regeringen missgynnats vid fördelningen av de nya resurser
som kommit högskolan till del under det senaste året. Vi
hävdade att det både ur utbildningspolitisk synvinkel och
för den regionala utvecklingens skull var väl motiverat att
lokalisera de nytillkommande platserna vid de mindre och
medelstora högskolorna.

Den 25 november lades sedan proposition 1992/93:42
om förstärkning av den grundläggande
högskoleutbildningen m.m. I denna föreläggs riksdagen
regeringens förslag om dels de 4 000 platser som regeringen
tagit ställning till den 20 augusti, dels de 2 000 platser som
ingick i överenskommelsen den 20 september. Det hade
således tagit regeringen drygt tre månader respektive drygt
två månader att komma överens om denna proposition, en
uppseendeväckande senfärdighet.

Nödvändigt med program för ökning av
högskoleutbildningarna

Det förslag till ökning av högskoleutbildningarna med
4 000 platser som regeringen beslutade om den 20 augusti
tillkom under stor brådska.

Socialdemokraterna drev i hög grad på för att i det
trängda arbetsmarknadspolitiska läget ta till vara det stora
utbildningsintresse som det stora antalet sökande till
högskolan visade. Behovet av snabba åtgärder var det alltså
enighet om. Men även i ett sådant läge borde regeringen
förvissa sig om riksdagens stöd. Möjlighet till
parlamentarisk förankring fanns också men utnyttjades
inte. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt som
regeringens åtgärder inte enbart handlade om insatser med
anknytning till arbetslöshetsbekämpning. Det var en
utbildningspolitisk reform som sjösattes. Regeringen har
gjort långsiktiga åtaganden vad gäller dimensioneringen
liksom fördelningen av dessa platser på olika universitet och
högskolor utan att riksdagen haft möjlighet att behandla
frågan.

Beslutet innebär att planeringsramarna ökar med ca
4 000 platser, och medel beräknas för dessa 4 000 platser
även för budgetåren 1993/94 och 1994/95. Detta innebär att
högskolan det senare budgetåret kommer att ha ca 12 000
fler studerande än vårterminen 1992. I nuet är det inte
möjligt för riksdagen att göra annat än att acceptera
regeringens åtgärder -- utbildningarna är till största delen
redan i gång. Justeringar av fördelningen av platserna måste
dock kunna göras till kommande år, varför vi återkommer
till frågan.

Ett beslut av denna omfattning bör inte som nu skett
fattas utan mycket noggranna analyser av dess
konsekvenser, med bland annat en bedömning av de behov
av kompetenshöjning som föreligger i olika sektorer av
samhället. Vi förutsätter därför att regeringen i kommande
budgetproposition presenterar en sådan analys.

Vi finner det angeläget att i detta sammanhang ånyo
upprepa de krav vi framfört i riksdagen redan i januari i år
om att regeringen måste arbeta ut ett samlat program för
utbyggnaden av högskolan för den kommande 3-åriga
planeringsperioden, dvs. budgetåren 1993/94--1995/96. Det
är först då ett sådant program föreligger som det är möjligt
att göra mer systematiska avvägningar mellan olika
utbildningsområden och lokaliseringsalternativ.

Riksdagen bör ge regeringen till känna detta behov av
ett program för utbyggnaden av högskolan.

Regeringens förslag

I propositionen föreslås ett program för att förbättra
tillgången på forskarutbildade lärare. Vi instämmer i
behovet av dessa åtgärder. Vi vill dock påpeka att
åtgärderna avser insatser redan innevarande budgetår,
alltså något som regeringen satt i gång utan att riksdagen
kunnat behandla frågan, ännu mindre accepterat dessa
statsutgifter.

Vi vill också understryka att det är otillfredsställande att
Utbildningsdepartementet helt på egen hand handlägger
frågor av denna karaktär. Den av oss kritiserade
nedläggningen av Universitets- och högskoleämbetet blir
särskilt märkbar. Härigenom försvåras avsevärt de
möjligheter till insyn som tidigare var en självklarhet då
myndigheten hade att handlägga sådana frågor. Numera är
dessa frågor centraliserade till Utbildningsdepartementet --
och därmed politiserade. Ett minimum av öppenhet i
Utbildningsdepartementets fortsatta hantering av denna
fråga borde vara att regeringen ger riksdagen en
redogörelse för sitt arbete med hur medlen för att förbättra
tillgången på forskarutbildade lärare och för att genomföra
den pedagogiska utbildningen av högskolans lärare skall
fördelas.

De 2 000 tillkommande platserna skall lokaliseras till de
mindre och medelstora högskolorna

I överenskommelsen den 20 september var parterna
överens om att de 2 000 nytillkomna platserna om möjligt
skulle fördelas till de mindre och medelstora högskolorna.
Regeringen har i propositionen inte lämnat något förslag till
fördelning av dessa platser. Enligt pressmeddelande den 2
december 1992 har dock regeringen nu kommit fram till en
fördelning av platserna. Enligt denna skall i strid med
krisöverenskommelsen 300 av platserna inte tilldelas de
mindre och medelstora högskolorna utan universiteten.

Vi finner inga skäl att frångå överenskommelsen. Efter
kontakt med berörda högskolor har vi erhållit försäkringar
om att de mindre och medelstora högskolorna verkligen har
förmågan att med kvalitet i utbildningen ta sig an 2 000 nya
högskoleplatser. Vi gör således den bedömningen att detta
är möjligt och att platserna skall fördelas mellan de mindre
och medelstora högskolorna.

Ett av skälen till att vi är angelägna om att så verkligen
sker är, som vi tidigare påtalat, den mycket sneda fördelning
till förmån för universiteten som gjordes när de 4 000
platserna fördelades i augusti. Därvid fick t.ex. Lunds
universitet så många platser att antalet studerande under
1994/95 kommer att vara ca 2 600 fler än vårterminen 1992.
För t.ex. Göteborgs universitet och Stockholms universitet
är motsvarande ca 2 200 respektive 1 600 platser.

Detta kan jämföras med högskolorna i t.ex.
Falun/Borlänge, Gävle/Sandviken, Jönköping, Halmstad,
Kalmar, Karlskrona/Ronneby, Kristianstad, Borås,
Skövde, Trollhättan/Uddevalla och Östersund där ökningen
av antalet studerande begränsar sig till 90 som en
konsekvens av detta beslut.

Mot bakgrund av ovanstående förordar vi följande
fördelning av de 2 000 platserna. Högskolorna i Borås,
Trollhättan/Uddevalla, Halmstad och Karlskrona/Ronneby
tilldelas vardera 145 platser. Högskolorna i
Eskilstuna/Västerås, Jönköping och Östersund tilldelas
vardera 135 platser. Högskolorna i Falun/Borlänge, Växjö,
Karlstad, Skövde, Gävle/Sandviken, Örebro, Kalmar,
Kristianstad och Sundsvall/Härnösand tilldelas vardera 100
platser. Högskolan i Luleå tilldelas 85 platser.
Högskoleutbildningen på Gotland tilldelas 30 platser.

Riksdagen bör därför besluta att fördela de inför
vårterminen 1993 tillkommande 2 000 platserna till
högskolorna i enlighet med ovan lämnat förslag.

Riksdagen skall besluta om fördelning av
högskoleplatser

I propositionen hemställer regeringen att riksdagen skall
bemyndiga regeringen att besluta om fördelningen av
tillkommande utbildningsplatser mellan universitet och
högskolor.

Om riksdagen skulle godta denna hemställan skulle
detta innebära ett avsteg från regeln om att det är riksdagen
som fastställer planeringsramarna för de statliga
högskoleutbildningarna. Vi finner inte att det föreligger
något skäl att frångå denna regel. Vad gäller den nu aktuella
propositionen måste riksdagen acceptera de
planeringsramar som regeringen beslutat om den 20 augusti
1992 för innevarande år. För de 2 000 tillkommande
platserna vårterminen 1993 bör riksdagen fastställa
planeringsramarna.

Riksdagen bör således avslå regeringens hemställan att
på egen hand besluta om fördelningen av tillkommande
utbildningsplatser och klargöra att det är riksdagen som
fastställer planeringsramar.

Osakliga påståenden

I likhet med i proposition 1992/93:1, Frihet för kvalitet,
görs även i denna proposition påståenden som det finns
anledning att rikta sakliga invändningar emot.

Således påstås att det från ''inkomstsynpunkt blivit
mindre lönsamt att satsa på längre utbildningar i Sverige''.
Om detta är sant beror självfallet på vilka utbildningar och
vilken tidsperiod man väljer. Obestridligt är dock att högre
utbildning i allmänhet lönar sig. En enkel jämförelse av
årsinkomster talar sitt tydliga språk. Genomsnittet för hela
LO-kollektivet var år 1991 för ett helårs- och heltidsarbete
163 800 kronor. Motsvarande för TCO-grupperna var
198 200 kronor och för SACO-grupperna 253 000 kronor.
Dessa belopp inkluderar skifttillägg, tillägg för obekväm
arbetstid och övriga särskilda lönepåslag.

Att ''resurserna för grundutbildningen krympt under det
senaste decenniet'' och att ''resursbristen har för många
universitetslärare kommit att framstå som en nedvärdering
av deras verksamhet'' är också formuleringar som
utbildningsministern slänger ut utan stöd i analys och fakta.

Vad beträffar ''resurserna för grundutbildningen'' vill vi
hänvisa till UHÄ-rapport 1992:9, Högskolan -- Resultat och
utvecklingstendenser 1992. Enligt denna har
grundutbildningsanslaget i fasta priser under hela perioden
1982/83 till 1990/91 legat över de tillhandahållna
årsstudieplatserna.

I propositionen används formuleringen ''längre,
akademisk utbildning i förhållande till övrig
högskoleutbildning''. Vi finner det sakligt helt omotiverat
att genom ett sådant språkbruk kategorisera olika
högskoleutbildningar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens hemställan att
bemyndiga regeringen att besluta om fördelningen av
tillkommande utbildningsplatser och därmed klargör att det
är riksdagen som fastställer planeringsramarna för statlig
högskoleutbildning,

2. att riksdagen beslutar fastställa planeringsramarna för
högskolan i enlighet med den fördelning av de 2 000
tillkommande platserna vårterminen 1993 som anförs i
motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om program för den fortsatta
utbyggnaden av högskolan.

Stockholm den 7 december 1992

Lena Hjelm-Wallén (s)

Bengt Silfverstrand (s)

Ingvar Johnsson (s)

Berit Löfstedt (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Eva Johansson (s)

Jan Björkman (s)

Inger Lundberg (s)

Lena Öhrsvik (s)

Inger Hestvik (s)

Anders Nilsson (s)

Margareta Israelsson (s)

Ingegerd Sahlström (s)

Ulrika Messing (s)