med anledning av prop. 1992/93:50 Åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin

Motion 1992/93:Fi74 av Anita Johansson m.fl. (s)

I den socialdemokratiska motionen i anledning av prop.
1992/93:50 om den ekonomiska politiken utgör
sysselsättningsfrågan en viktig del. I partimotionen
hemställes att regeringen snarast skall återkomma till
riksdagen med förslag till åtgärder som kan bidra till ökad
sysselsättning. Med instämmande i vad som föreslås i
partimotionen vill vi anföra följande beträffande
sysselsättningen i Stockholms län.

''Fjärran från arbete är halvvägs till helvete'' (svenskt
ordspråk)

Den internationella lågkonjunkturen,
strukturproblemen i svenskt näringsliv, en överspekulerad
fastighetsmarknad, finansmarknadernas kollaps och den
borgerliga regeringens ekonomiska politik har lett till den
högsta arbetslösheten i modern tid. Med våldsam kraft
drabbas nu Stockholms län.

Arbetslösheten ökar snabbast i storstadslänen.
Samtidigt pågår en strukturomvandling i tjänstesektorn,
som innebär att vi ser allt fler arbetslösa tjänstemän. Den
sociala utslagningen är också brutalare i
storstadsområdena.

Lågkonjunkturen har också inneburit att arbetslösheten
avsevärt försämrat villkoren för invandrare och
handikappade.

Den 2 november 1992 fanns det i länet 48 900 arbetslösa
varav 14 160 var ungdomar. I arbetsmarknadsutbildning
fanns samtidigt 12 760 och i ungdomspraktik 4 740 personer.
Bara under oktober varslades ytterligare 5 721 personer.

Den borgerliga regeringens åtstramningspolitik mot
kommunerna, förstärkt av de moderatledda
kommunledningarnas skattesänkningsiver, hotar inte bara
kvaliteten på den kommunala servicen, utan är också i dag
en av de främsta orsakerna till länets ökande
arbetslöshetssiffror. Denna politik har sin udd särskilt
riktad mot storstadsområdena och i synnerhet
Stockholmsområdet.

Länsarbetsnämnden bedömer att länets arbetslöshet
hösten 1993 kommer att uppgå till 80 000--100 000
arbetslösa.

I dag är 14 160 ungdomar upp till 24 år arbetslösa.
Länsarbetsnämnden befarar att 15 000--20 000 ungdomar
kan vara arbetslösa eller i ungdomspraktik under
vintern/våren 1993. Den av regeringen erbjudna
ungdomspraktiken räcker bara till en del av dessa
ungdomar, som mest 9 000. Resten blir hänvisade till sina
föräldrar eller socialtjänsten, då de flesta inte är berättigade
till arbetslöshetsersättning.

Den höga och ökande ungdomsarbetslösheten i
Stockholms län är djupt oroande. Efter avslutad utbilding
möts allt fler unga flickor och pojkar av arbetslöshet. De får
aldrig en chans att ta steget in på arbetsmarknaden, känna
sig som en del av samhället -- att vara behövd. Eftersom de
aldrig kommer in på den ordinarie arbetsmarknaden, får de
heller ingen möjlighet att upparbeta a-kasseersättning. De
tvingas leva med mycket små ekonomiska resurser.

För många ungdomar leder detta till att ''ungdomstiden''
förlängs under många år. Man har inte råd att skapa sig ett
eget hem utan tvingas bo kvar hemma. Det ekonomiska
beroendet av föräldrarna blir stort eftersom de ersättningar
man kan få inte räcker får att ha en helt egen ekonomi.

Att ungdomar vägras rätten till ett arbete kan också leda
till stora och svåra sociala och demokratiska problem i
framtiden. Ungdomar utan framtidstro kan lättare lockas av
politiska krafter med ett reaktionärt budskap. Våld och
kriminalitet följer lätt. Särskilt i ett storstadsområde som
Stockholms län är det därför viktigt att stora resurser
används för att kraftfull bekämpa ungdomsarbetslösheten.
Det kan i det vara i form av speciella jobb för ungdomar,
beredskapsjobb, högskoleutbildning, utbildningsvikariat
etc.

Kvinnorna kommer också att drabbas i allt större
utsträckning i takt med att kommuner och landsting aviserar
varsel och uppsägningar av arbetskraft.

Den privatiseringsiver som just nu råder ökar ytterligare
osäkerheten för framför allt kvinnor att få jobb. Avveckling
av akutsjukhus, husläkarsystem, förändringar i
barnomsorgen är bara några exempel på där kvinnor löper
stor risk att bli utan jobb. Den borgerliga ledningen i
Stockholms läns landsting har uttalat att 4 000--5 000
personer skall sägas upp.

Typiska kvinnojobb blir mindre efterfrågade trots att
vårdbehovet snarare ökar än minskar.

Tyvärr talas det allt för sällan om de arbetsuppgifter
kvinnor utför. Konsekvensbeskrivningar av vad som blir
följden vid neddragning av arbetstillfällen saknas. Vem
skall göra undersköterskans jobb i ett husläkarsystem? Hur
påverkas vården, patienterna av att allt färre arbetar med
begreppet omvårdnad? Vilka konsekvenser blir det för
barnen, mellanstadieeleverna när verksamheter skärs ner
eller helt enkelt försvinner?

Många kvinnor har en lösare anknytning till
arbetsmarknaden än män. De arbetar deltid, är mer knutna
till att det finns arbete nära hemmet, har högre frånvaro på
grund av föräldraledighet eller går på vikariat under långa
perioder. Detta faktum understryks nu ytterligare genom de
borgerliga nedskärningarna i den kommunala
verksamheten.

På sikt innebär arbetslösheten det största hotet
gentemot folkhälsan.

Denna situation kräver en våldsam anspänning av
arbetsförmedlingens resurser i personal och pengar.
Resurserna räcker inte. I dag har länet ca 22 000 personer i
arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbete,
ungdomspraktik etc. För att undvika en ökad öppen
arbetslöshet behövs ytterligare ca 900 milj.kr. Om inga nya
resurser tillförs måste de arbetsmarknadspolitiska
insatserna minska samtidigt som behoven ökar.

Även när konjunkturen vänder uppåt är läget sådant att
även vid en snabb uppgång kommer arbetslösheten att ligga
kvar på en hög nivå och påverka läget in på 2000-talet. Efter
förra lågkonjunkturen i början av 1980-talet minskade
arbetslösheten med ca 2 000 personer per år. Med den
takten kommer det att dröja tio år innan länet är nere på
en arbetslöshet på 10 000 personer. Det finns inslag i den
nuvarande situationen som inger farhågor för att vissa
grupper riskerar att få utomordentligt svårt att få ett nytt
jobb ens i en högkonjunktur. Det gäller t.ex. anställda inom
tjänstesektorn med kort och föråldrad utbildning.

Det finns en markant oro för att den nuvarande
situationen, med en kraftigt ökad arbetslöshet i
storstadsområdena, kommer att konserveras och därmed
likna den utveckling som råder internationellt.

All erfarenhet visar att en förutsättning för att hela
Sverige skall leva, är att den ekonomiska utvecklingskraften
i storstadsområdena också tas till vara och att en positiv
utveckling där är en förutsättning för en positiv utveckling
också i glesbygderna.

Regeringens ekonomiska politik måste ändra
färdriktning och utformas i enlighet med vad som redovisats
i de socialdemokratiska partimotionerna.

Efter att under våren och hösten ha inventerat möjliga
sysselsättningsobjekt inom kommuner och landsting, kan vi
konstatera att det finns en omfattande lista på objekt i form
av investeringar samt reparations- och underhållsinsatser,
som med kort varsel kan sättas igång och därmed ge jobb.

Den ''dammsugning'' vi gjorde i våras resulterade i en
lång lista med konkreta förslag. Till den listan kan nu fogas
ytterligare sysselsättningsobjekt i form av upprustning av
skolor och barnstugor, renoveringar av va-ledningar,
ombyggnader av servicehus, byggande av bullerskydd och
gångvägar etc.

Dessa samhällsekonomiskt lönsamma åtgärder bör
snarast komma igång genom ett samarbete mellan staten
som stimulansgivare och kommunerna som utförare. Vi
beräknar att genom en samlad insats skulle 10 000-tals nya
jobb kunna erbjudas.

Sammanfattningsvis vill vi nu förorda följande åtgärder
för att minska arbetslösheten i Stockholms län.

Länsstyrelsen har i en skrivelse till regeringen framhållit
att det dröjer några år innan de s.k. Dennisprojekten
kommer igång på allvar. För att under mellantiden
vidmakthålla länets kompetens- och resursbas inom
anläggningsområdet, har länsstyrelsen i samråd med bl.a.
vägverket, Stockholms Byggmästareförening och
Byggettan tagit fram ett paket med väginvesteringar som
omedelbart kan sättas igång. I avvaktan på
''Dennisprojektens'' effekter måste därför Vägverket
tilldelas ytterligare medel.

För att undvika en ökad öppen arbetslöshet i Stockholms
län, krävs enligt länsarbetsnämnden utöver hittills anvisade
medel ytterligare belopp för arbetsmarknadspolitiska
insatser.

I syfte att stimulera kommunernas
investeringsverksamhet framför allt inom gatu-, vatten- och
avloppsanläggningar och skolor ges länsarbetsnämnden rätt
att inom en ram av 1 miljard kronor lämna femåriga,
räntefria investeringslån.

Därutöver bör Länsstyrelsen i Stockholms län få ett
särskilt anslag, som i samverkan med myndigheter och
organisationer kan användas för riktade åtgärder mot den
höga arbetslösheten bland ungdomar och kvinnor i
regionen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i denna motion och i socialdemokraternas partimotion
1992/93:Fi35 anförts om sysselsättningsförhållandena i
Stockholms län.

Stockholm den 12 november 1992

Anita Johansson (s)

Oskar Lindkvist (s)

Sylvia Lindgren (s)

Mats Hellström (s)

Thage G Peterson (s)

Bengt Lindqvist (s)

Sören Lekberg (s)

Lars Ulander (s)

Mona Sahlin (s)

Hans Göran Franck (s)

Björn Ericson (s)

Barbro Evermo Palmerlund (s)

Eva Johansson (s)

Ingela Thalén (s)

Ines Uusmann (s)

Kent Carlsson (s)

Pierre Schori (s)

Sten Andersson (s)

i Stockholm