med anledning av prop. 1993/94:110 Bättre kontroll över miljöfarligt avfall

Motion 1993/94:Jo16 av Jan Jennehag m.fl. (v)

Miljöfarligt avfall -- skärpta regler behövs

Bakgrund -- allmänt

Miljöfarligt avfall är ett av industrisamhällets
allvarligaste problem och visar på ett skrämmande sätt
avigsidan av ett samhälle, där kretsloppstänkande och
förmågan att göra livscykelanalyser av produkter redan vid
produktionen helt saknats.

I samband med Riokonferensen antogs en hel del
principer för hanteringen av miljöfarligt avfall. Översatt till
svenska förhållanden bör viktiga och övergripande
målsättningar vara följande:Avfallets innehåll av hälso-
och miljöfarliga ämnen ska minimeras främst genom
åtgärder i produktionsledet. Tillverkarna ska ges det
huvudsakliga ansvaret.Avfallets mängd ska minimeras
genom åtgärder i både produktions- och konsumtionsledet,
tillverkarna av varor har också ett ansvar för att det avfall
som uppstår till följd av användning av varan kan hanteras
på ett ur miljösynvinkel tillfredsställande sätt.Avfall som
uppkommer ska återanvändas eller återvinnas i största
möjliga utsträckning.Mycket hårda miljökrav ska ställas
på omhändertagande av avfall som inte kan återvinnas.
Utformningen av framtidens avfallshantering ska inte
bindas vid en enda teknisk lösning. Nya och successivt
förbättrade alternativ ska utvecklas.Miljöfarligt avfall får
aldrig bli en internationell handelsvara som jämställs med
andra varor pga dess mycket riskabla karaktär om det
hamnar på fel plats.

Situationen i Sverige

Sverige, som är ett utpräglat högkonsumtionssamhälle,
skiljer sig inte från andra sådana samhällen, dvs. åtgärder
har varit inriktade på att gömma, stabilisera, späda ut och
deponera avfallet. Ansvaret för såväl produkter som avfall
har skiljts från producenten och i ett ekonomiskt mönster
som det västerländska har avfallet inte heller representerat
annat än kostnader som det gäller att bli av med.

Samhället i form av kommuner och stat har därmed
p.g.a. tråkiga erfarenheter, bl.a. BT-Kemi, tvingats ta
ansvaret för en positiv utveckling.

Systemet har byggts upp kring samhällsmonopol (Svensk
avfallskonvertering, SAKAB och kommunala
transportmonopol av miljöfarligt avfall) pga avfallets
speciella egenskaper (giftigt, kraftigt miljöstörande -- men
utan ekonomiskt värde). Monopolsituationen har i stora
delar av landet fungerat bra, men i andra delar sämre och i
vissa fall missbrukats.

Ansvarsfrågan har medfört problem, då varken
stat/kommun eller producent har getts ett helhetsansvar.
Samhället har tyvärr i och med privatiseringen av SAKAB
(sålt till Wastemanagement International) frånhänt sig allt
ägaransvar i en bransch där samhället sannolikt behöver ett
visst mått av ägarinflytande. Problemet har också varit att
hitta effektiva regler som styr hantering och produktion av
miljöfarliga produkter och miljöfarligt avfall i en riktning
som både effektiviserar hanteringen och minskar
belastningen på miljön.

Utredningen om miljöfarligt avfall föreslog en
uppluckring av samhällsansvaret i syfte att renodla
producentansvaret. En sådan uppluckring kräver ökade
tillsynsresurser, vilka inte föreligger i dagens ekonomiska
situation i Sveriges kommuner.

Det övergripande målet med allt arbete såväl nationellt
som lokalt är att i första hand verka för lösningar som
successivt minskar den mängd miljöfarligt avfall som
produceras såväl via konsumtionsvaror som vid själva
produktionsprocessen.

Fakta kring miljöfarligt avfall

Vid SAKAB samt vid övriga företag med rätt att ta hand
om miljöfarligt avfall behandlades år 1990 ca 280 000 ton.
Här ingår importerade mängder, men inte de mängder som
hanteras internt inom företag där avfallet uppstod.

Exporten av MFA beräknades år 1990 till ca 28 000 ton
och importen till 20 000--30 000 ton.

Under perioden 1986 till 1989 har mängden behandlat
MFA ökat, men sedan sjunkit, trots ökad import dels
beroende på konjunkturnedgång men även beroende på
nyare och bättre produktionsteknik. Det miljöfarliga avfall
som faller utanför bedöms uppgå till ca 40 000 ton oljeavfall
och 10 000--20 000 ton övrigt MFA. Någon dramatisk
förändring av flödet av MFA bedöms inte sannolik de
närmaste åren.

Huvudkritik mot de förslag som presenterats av MFA-
utredningen:

Det saknas konkreta förslag på nya styrmedel för att
minska produktionen av varor som genererar miljöfarligt
avfall i slutet av produktens livscykel.Den mycket viktiga
förteckningen över vad som ska klassas som miljöfarligt
avfall har legat vid sidan om utredningens arbete.Ett
statligt monopol i slutbehandlingssteget ersätts i praktiken
av privata monopol, vilka varken gör hanteringen billigare
eller miljömässigt bättre.Den modell med
innehavaransvar som föreslås kan förbättra hanteringen av
avfall endast under förutsättning att tillstånds- och
tillsynsresurser tillförs -- i annat fall riskerar samhällets
kontroll av den viktiga hanteringen av miljöfarligt avfall att
förflyttas 20 år bakåt i tiden.Ett verkligt producentansvar
vid produktion av varor och produkter som innehåller
ämnen som medför miljöfarligt avfall är helt nödvändigt.

Utredningens konkreta förslag delar in MFA-
hanteringen i olika delar: Innehavarled,
transport/mellanlagerled och slutligt omhändertagande.

Samhällets kontroll och styrmedel inskränker sig i
många situationer till mycket generella sådana.

1. Innehavarledet: Generella aktsamhetskrav enligt
LKP 5 §, vilka aldrig fungerat särskilt bra i praktisk
tillämpning.

2. Transporter/mellanlager: Kommunalt ansvar ersätts
med tillståndskrav och rapportskyldighet. Finns fördelar
med modellen, men den förutsätter ökad tillsyn och
kontroll dvs. ökade krav på tillsynsresurser.

3. Slutligt omhändertagande: Kravet att samhället ska
ha inflytande i denna mycket kritiska och riskfyllda
hantering stryks helt i 13 § LKP (Staten äger idag 9 % i
SAKAB trots privatiseringen). Kvar blir endast prövningen
enligt miljöskyddslagen och/eller prövning enligt 12 §
FMFA.

Vänsterpartiets kritik

Vänsterpartiet avvisar denna modell av följande skäl:
Avskaffandet av det kommunala transportmonopolet är i
princip riktigt, men den tillsyn och kontroll som förutsätts
finns inte i dagsläget då tjänster idag dras in på de
myndigheter som ska genomföra den praktiska tillsynen.
Ett statligt monopol ersätts av privata monopol, vilket
knappast lär göra det slutliga omhändertagandet varken
billigare eller miljövänligare för seriösa företag i synnerhet
för svårbehandlade MFA utan ekonomiskt värde.Mindre
seriösa företag kommer att få lättare än idag att bli av med
sitt avfall, om tillståndsförfarande och tillsyn inte
fungerar.Ansvarsfördelningen enligt denna modell ger
inget ytterligare incitament för minskad framställning av
produkter som innehåller MFA.

Om ingen garanti för förbättrad tillsyn ges, riskerar
förslaget att i praktiken förflytta MFA-hanteringen många
år bakåt i tiden. Om tillsyn och kontroll skärps, har
modellen däremot möjligheter att lyckas.

Mot bakgrund av dagens situation, vad gäller resurser
inom kommun och stat, är vi mycket skeptiska till att de
föreslagna förändringarna kommer att leda till verkliga
förbättringar, jämfört med dagens situation, ur
miljösynvinkel.

Vänsterpartiets förslag till åtgärder

Den absolut viktigaste frågan i riktning mot en hållbar
utveckling, vad avser miljöfarligt avfall i Sverige, är hur
samhället i framtiden ska styra varuproduktionen mot varor
som inte ger miljöfarligt avfall i slutet av produktens livstid.
En annan viktig uppgift är att på bästa sätt omhänderta det
avfall som redan finns och som kommer att uppstå pga de
många produkter som ännu inte blivit avfall.

I dag styrs hanteringen av produkter och varuproduktion
i Sverige av miljöskyddslag (koncessionsprövning) och
produktkontrollagstiftning, vilket c1fungerar bra i ett
internationellt perspektiv vad avser tillverkningens
processc0utsläpp. Vad gäller produkternas innehåll av MFA
finns i dag ingen reglering annat än en mycket generell och
illa fungerande sådan.

För att successivt minska mängden miljöfarligt avfall i
Sverige och anpassa producentansvaret till att också
omfatta en större del av varuproduktionen bör följande
åtgärder vidtas:

1. Miljöskyddslagstiftningen bör utformas så att vid
tillståndsprövning för processutsläpp till mark, vatten och
luft, görs ett tillägg att även de produkter som tillverkas
prövas med avseende på deras framtida avfallsegenskaper
och i samband med detta tillämpas substitutionsprincipen,
dvs. skadliga kemikalier ersätts med miljövänligare.
Miljöskyddslagen har genom åren visat sig vara ett
fungerande, om än något trögt, styrmedel att successivt
minska miljöbelastningen från svenska företag. Det är hög
tid att en rättspraxis även utformas för varuproduktionen.

2. Samhället behåller kravet på inflytande i
slutbehandlingen av MFA. Majoritetsägande är inte
nödvändigt, men insyn i styrelsearbetet är viktigt.

3. Producentansvar måste innebära att den ursprungliga
producenten har ansvar för produkten från vaggan till
graven.

4. Den lokala tillsynsresursen förstärks -- inte
nedmonteras.

5. Klassifikationen av MFA förtydligas och omprövas
kontinuerligt.

På detta sätt skulle en verklig förbättring, med
producentansvar, kunna tillskapas på ett sätt som bygger på
svensk miljöskyddstradition i kombination med visionen
om det framtida kretsloppssamhället.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att förändra
miljöskyddslagstiftningen så att den blir effektivare i
skyddet av miljön,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att samhället skall ha kvar
inflytande över det miljöfarliga avfallet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att producentansvaret skall gälla
för en produkts hela kretslopp,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om klassifikation av miljöfarligt
avfall.

Stockholm den 20 januari 1994

Jan Jennehag (v)

Karl-Erik Persson (v)

Rolf L Nilson (v)

Bengt Hurtig (v)