med anledning av prop. 1993/94:17 Förvaltningen inom domstolsväsendet

Motion 1993/94:Ju9 av Bengt Rosén (fp)

Bakgrund

När Domstolsverket(DV) inrättades under första
hälften av 70-talet för att samordna och effektivisera
domstolarnas administration fanns det invändningar från
borgerliga politiker. Man framhöll att det föreföll omöjligt
att avgränsa DV:s kompetensområde så att domstolarnas
grundlagsskyddade självständighet inte kränktes.

Det är naturligtvis angeläget att det hålls en klar rågång
mellan den lagstiftande församlingen och domstolarna.
Men riksdagen utgör inte endast den lagstiftande makten
utan också den som svarar för medelsanvisningen till
domstolarna och därmed kan vi konstatera att någon
djupare rågång inte går att uppnå.

För mig framstår DV i sin nuvarande form som en bra
lösning för att så långt det är möjligt eliminera problemen
kring den påtalade intressekonflikten. Domstolsverket leds
av en generaldirektör som är direkt ansvarig inför
regeringen. Till sin hjälp har han en allsidigt sammansatt
styrelse. Den innehåller två domare, en advokat, två
personer, som utsetts efter förslag av fackliga
organisationer -- en från den juristutbildade personalen och
en från kanslipersonalen -- samt två riksdagsledamöter,
varav en har långvarig erfarenhet från kommunal
organisation, ledning och administration och den andre --
som är undertecknad -- från det konkurrensutsatta
näringslivet. De ledamöter som sitter i DV:s styrelse har
praktisk erfarenhet från arbete i tingsrätt, hovrätt,
kammarrätt och länsrätt.

Styrelsen har vissa begränsade beslutsbefogenheter men
den huvudsakliga uppgiften är att utgöra ett ''bollplank'' till
generaldirektören och att medverka till att de resurser som
anvisas för domstolsväsendet bidrar till en god rättssäkerhet
genom en bra organisation och administration.

Utvärderingar

En tidigare borgerlig regering tillsatte 1980 en
utredning -- den Hedborgska -- för att bl.a. undersöka om
domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten
hade trätts för när av DV. Den konstaterade att så inte var
fallet.

Sedan den nuvarande borgerliga regeringen tillträtt har
man i en promemoria från Justitiedepartementet föreslagit
att avveckla DV och att föra ut större delen av
administrationen till domstolarna medan vissa centrala
uppgifter skulle fördelas mellan regeringen och en ny
stabsmyndighet.

Departementspromemorian skickades ut på remiss och
det blev från domstolarnas sida ett massivt nej till förslaget.
Fortfarande finns det inte en enda domstol som anser att
DV kränkt dess självständighet.

Förändring till varje pris

På Justitiedepartementet insåg man nu att man inte
skulle klara av att avveckla DV. I stället upprättades ett
propositionsutkast som gick ut på att ersätta
generaldirektören med en ''verkstyrelsedirektör'' och
inrätta en ny styrelse bestående av höga domare med
samma långtgående befogenheter som en bolagsstyrelse.

Domstolsverkets styrelse fick möjlighet att ta del av
utkastet, och jag liknade i mitt yttrande förslaget vid en
omläggning som innebär att man samlar landets ledande
hjärnkirurger i en styrelse och låter denna administrera hela
sjukvården. De är förmodligen lika ovana vid att leda stora
administrativa organisationer som den genomsnittslige
domaren är.

Jag framhöll vidare att det enligt min uppfattning finns
företrädare på det judiciella området som närmast hävdar
att kravet på rättssäkerhet, domstolars integritet etc. är
överordnat alla ekonomiska ramar. Om detta synsätt
kommer att prägla den nya självständiga styrelsen kan
förändringen komma att bli mycket kostsam för statsverket.
Domstolsväsendet kostar idag ca 2,5 miljarder kr/år.
Nedsatt tempo när det exempelvis gäller målhantering leder
ofelbart till ökade kostnader för statsverket. Försämras
effektiviteten med 10 procent innebär det ökade
årskostnader med 250 miljoner kr.

Bärande sakskäl saknas

I propositionen konstateras att ''de farhågor för
inblandning i domstolarnas rättskipning som yppades vid
Domstolsverkets tillkomst inte besannats''. Trots att något
annat behov av att stärka domstolarnas ställning inte har
framkommit föreslår regeringen fundamentala
förändringar under åberopande av att frågan måste ''ses i ett
bredare och mer principiellt perspektiv'' och här nämns det
internationella.

Som lagmannen vid Stockholms tingsrätt Carl-Anton
Spak framhöll i sitt yttrande till det nämnda
propositionsutkastet är det ett naket påstående utan något
belägg att vi måste rätta oss efter något obestämt utländskt
perspektiv. ''Vad är det för fel på svenskt, om saken
fungerar och konventionstvång inte fordrar ändring?''

En grundlig beredning borde föregått

Det nya förslaget har forcerats fram utan att t.ex.
regeringens stabsmyndigheter, Riksrevisionsverket och
Statskontoret, har fått tillfälle att yttra sig och
ikraftträdandet föreslås att ske redan 1/1 1994. När
beredningen av viktiga organisationsfrågor inom
polisväsendet nu har hanterats på samma sätt inom
regeringskansliet, har det som bekant föranlett starka
invändningar från många håll. Det har varit och bör även i
fortsättningen vara ett oeftergivligt krav att förslag om
viktiga organisationsändringar är omsorgsfullt beredda
innan de läggs fram för riksdagen.

Ett minimikrav borde nu vara att Justitieutskottet innan
behandling påbörjas överlämnar proposition och
följdmotioner till Riksrevisionsverket för yttrande.

Regeringen avhänder sig möjligheten att påverka
administrationen inom domstolsväsendet

Enligt propositionen skall nu en styrelse som domineras
av domare i kostnadshänseende få samma långtgående
befogenheter som en styrelse i ett affärsdrivande verk, som
har att ta ansvar för både inkomster och utgifter. Det är
enligt min mening uppseendeväckande och i strid med vad
Kommittén om förvaltningsmyndigheternas ledningsformer
rekommenderar i sitt nyligen publicerade betänkande.

Den nya myndighetschefens ansvarsförhållande blir
oklart. Han skall utses av regeringen på förslag av den nya
styrelsen och han skall ansvara inför denna som en vd i ett
aktiebolag. Men dessutom skall han efter vad jag kan förstå
ansvara inför regeringen.

Eftersom domstolarna tillhör den offentliga
kärnverksamheten som inte kan privatiseras och därmed
utsättas för konkurrens är det enligt min uppfattning viktigt
att regeringen, med hänsyn till de krav på besparingar och
kostnadseffektivitet som nu ställs på all offentlig
verksamhet, inte avhänder sig möjligheten att påverka
domstolarnas administration.

Därför bör nuvarande uppläggning, som mest liknar den
s.k. enrådighetsverks-modellen med en verkschef direkt
ansvarig inför regeringen, behållas.

Om regeringen, som nu föreslås, avhänder sig
möjligheten att kunna påverka administrationen kan frågan
om rågången mellan den lagstiftande makten och den
dömande komma att aktualiseras på ett mycket brutalt sätt.
Jag kan framför mig se en uppslitande massmediadebatt
med en finansminister som till slut vägrar att höja anslagen
och höga domare som anklagar den lagstiftande makten för
att just sätta sig på den dömande. Då är det för sent för
regeringen att ändra organisation eller att avskeda
myndighetschef och styrelseledamöter.

Fru Justitia och rättvisan skall förvisso vara blind men
det är en fördel om politiker som har att ta ansvar för statens
utgifter inte är det!

Låt mig till sist påpeka att enbart kostnaden för att ändra
namnet på DV -- som i sina väsentliga delar föreslås finnas
kvar -- till Domstolarnas förvaltningsmyndighet kan
uppskattas till ca 500.000 kr. Namnändring måste ske i ca
150 författningar, blanketter och informationsmaterial
bytas ut, annonsering om förändringen ske o.s.v.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1993/94:17.

Stockholm den 28 oktober 1993

Bengt Rosén (fp)