med anledning av prop. 1993/94:210 Särskilda konkurrensregler för lantbruket

Motion 1993/94:N40 av Roland Sundgren (s) och Tage Påhlsson (c)

Regeringens förslag till särskilda konkurrensregler för
lantbruket innebär att förbudet i 6 § konkurrenslagen inte
skall vara tillämpligt på viss samverkan i s.k. primära
lantbruksföreningar.

I lagförslaget anges de verksamheter som undantas från
6 §. Från undantaget görs dock i sin tur vissa undantag.

Under 6 § faller bl.a. avtal som har till syfte eller ger till
resultat att medlems fria rörlighet på marknaden förhindras
eller försvåras eller att föreningen fastställer sina priser på
oförädlade produkter från medlemmarna och
konkurrensen på marknaden hindras etc. i väsentlig
omfattning.

De primära lantbruksföreningarna är oundgängliga för
verksamheten inom respektive bransch. Det är ytterst
viktigt att riksdagen klargör att föreningarna inte får
diskrimineras och att de kan fortsätta sin nuvarande
verksamhet och dessutom ha utvecklingsmöjligheter i såväl
ett nationellt som ett internationellt perspektiv.

Lagförslaget innehåller bestämmelser, motiv och
uttalanden som inte är i överensstämmelse med vad som
sägs i föregående stycke.

Prissamverkan

Lagförslagets förbud mot prissamverkan på produkter
som inte förädlas av föreningen innebär en orimlig hämsko
på berörda ekonomiska föreningar, särskilt sett i samband
med det som angivits vara tillåten samverkan.

Samverkan inom en primär lantbruksförening eller dess
dotterföretag om bl.a. insamling, försäljning, distribution
eller marknadsföring i fråga om jordbruks-, trädgårds- eller
skogsprodukter är enligt lagförslaget generellt tillåten,
oavsett föreningens storlek och konkurrensförhållanden.
Detta är enligt vår mening en självklar ståndpunkt.
Prissamverkansförbudet leder emellertid till oacceptabla
konsekvenser.

Lagförslaget innebär att konkurrensen inte genom
prissamverkan får hindras, begränsas eller snedvridas i
väsentlig omfattning. I motiven talas om att som tumregel
bör gälla att samverkan är tillåten om de samverkande
företagen svarar för högst 25 procents andel av den
relevanta marknaden. Om prissamverkan medverkar till att
uppnå marknadsbalans gentemot stora köpare med stark
dominerande ställning på marknaden torde, sägs det,
prissamverkan inte förvanska konkurrensen i väsentlig
omfattning.

Föreningen får alltså köpa in produkter från
medlemmarna i obegränsad omfattning men sedan inte
annat än under vissa förutsättningar sälja dem vidare i ett
oförädlat skick till gemensamma priser.

Själva existensen av begränsningsregeln innebär en
ständig osäkerhet och konkurrensmässig nackdel för
föreningar. Marknadsandelen kan variera med t.ex.
bedömningsprinciper, säsong och konjunkturer, olika i
olika branscher. I skogsägareföreningar blir t.ex.
marknadsandelen större i lågkonjunktur (priset kan inte
bära höjda transportkostnader) än i högkonjunktur trots att
föreningens verksamhet inte ökat. Skall föreningens
prissättning i sådana fall vara olaglig i förhållande till
konjunkturen? En förening kan i god tro anse att den ett år
har högst 25 procent av den relevanta marknaden. Året
efter görs en mätning av det förflutna året, varvid gränsen
överskrids. Alla affärsåtgärder har då redan vidtagits. Skall
förbud då utfärdas ''i förskott'' för kommande år på
grundval av statistiken? Hur skall marknadsbalansprincipen
tolkas då marknaden går i varandra?

Den osäkerhet om föreningens rätt att sälja varor vidare
till gemensamma priser som uppkommer leder i sig till en
förlust av medlemsleveranser. Föreningen kan inte fullfölja
sitt ändamål. De många små medlemmarna som inte har
resurser att själva förhandla med köparna (de som kan detta
är endast en bråkdel av alla medlemmar), ställs utan
marknadskanal som arbetar i deras intresse. De utlämnas åt
köparsidan.

Lagförslaget innebär också såvitt avser förbudet mot
prissamverkan en utarmning av den kooperativa idén. Vart
tar de små företagarnas möjligheter att samverka i
effektivitetsfrämjande syfte vägen när föreningarna inte
tillåts fullfölja sin uppgift och hålla tillbaka i konkurrensen
med de stora industribolagen? Vilken annan företagsform
får ett ''tak'' över huvudet såvitt avser marknadsandel?
Förslaget minskar konkurrensen på marknaden och innebär
minskat incitament för föreningarnas konkurrenter att
sänka sina kostnader och på andra sätt öka effektiviteten.

Förslaget är negativt för konkurrensen och står i klar
strid med näringsutskottets av riksdagen godtagna
uttalande i betänkandet 1993/94:NU15. Där säger
utskottet: ''Det är, enligt utskottets mening, helt
oacceptabelt om statsmakterna genom utformning av
regelsystem som missgynnar den kooperativa
företagsformen åstadkommer en styrning bort från denna
företagsform. Riksdagen bör genom ett uttalande till
regeringen klarlägga att de kooperativa företagen skall
behandlas likvärdigt med andra företag.''

18 c § andra stycket 2 b ) bör mot angiven bakgrund utgå
ur lagförslaget.

Lantbrukets förhandlingsföreningar

I lagförslaget har inte medtagits några lagbestämmelser
om lantbrukets förhandlingsföreningar. Det är här fråga om
potatisodlare-, betodlare-, frö- och oljeväxtodlare- och
konservväxtodlarorganisationerna. Från näringens sida har
hemställts att de skall jämställas med primära
lantbruksföreningar trots att de har tvåledsorganisation
med både ideella och ekonomiska föreningar.

Förhandlingsorganisationerna inköper inte
medlemmarnas varor utan förhandlar om pris och övriga
villkor för varorna med odlarnas köpare.

I motiven berörs förhandlingsorganisationerna mycket
kort. Det anmärks att de faller under 6 § konkurrenslagen
och att undantag enligt 8 § konkurrenslagen kan sökas.
Vidare påpekas att samverkan i
förhandlingsorganisationerna sker mellan odlare som
generellt sett är små företag mot köpare som är mycket
stora. Som exempel nämns betodlarnas prisförhandlingar
gentemot Sockerbolaget. Vidare sägs att LRF framhållit att
den samverkan som sker leder till en bättre
marknadsbalans.

Förhandlingsföreningarna fullgör på ett effektivt sätt en
jordbrukspolitiskt nödvändig uppgift. Utan deras
verksamhet skulle odlarna sakna möjlighet att hävda sig på
marknaden. Det är i dagens läge inte möjligt att förutse
vilka förändringar som ett svenskt EU-inträde kommer att
medföra för förhandlingsföreningarna. Under alla
förhållanden är det orimligt att nu, sett enbart utifrån
svensk nationell konkurrensrätt, bedöma frågan om
förhandlingsföreningarnas uppgifter, organisation och
verksamhet. Det är nödvändigt att bedöma frågan i ett EU-
perspektiv.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder som förhindrar
diskriminering av den kooperativa företagsformen i
konkurrenslagstiftningen.

Stockholm den 27 april 1994

Roland Sundgren (s)

Tage Påhlsson (c)