med anledning av prop. 1993/94:3 Villkoren för vegetabilieproduktionen efter budgetåret 1993/94

Motion 1993/94:Jo2 av Rose-Marie Frebran och Ulf Björklund (kds)

Arealersättning till vall

Inledning

Det liggande förslaget innebär att arealbidrag ska
utbetalas till spannmål, oljeväxter, proteingrödor,
sockerbetor, potatis, konservärter, bruna bönor eller
frövall. Med införandet av arealbidrag slås en viktig princip
fast som betydligt förbättrar lantbrukets konkurrenskraft
gentemot EGs lantbrukarkår.

Vallen -- bakgrund

I 1993 års budgetproposition antogs att vallodlingens
konkurrenskraft skulle minska på grund av att
proteinfoderregleringen föreslogs upphöra den 1 juli 1993.
Men med den nuvarande deprecieringen av den svenska
kronan blir effekten åtminstone på kort sikt inte så stor.
Under 1994/1995 kommer direktbidraget till mjölkkor att
avvecklas helt. Direktbidraget till am- och dikor, köttdjur
och lamm kommer knappast att kompensera för detta.
Jordbruksministern påpekar dock i propositionen att inom
EG:s miljöprogram för jordbruket, som utgör en del av den
gemensamma jordbrukspolitiken, vid ett svenskt
medlemskap kommer att ges möjligheter att stödja
animalieproduktionen, bl a till stöd till extensiv
vallproduktion och till naturliga betesmarker.

Situationen på kontinenten

Medan den svenska lantbrukarkåren odlar ca 70 % av
fodret själv i form av i huvudsak spannmål och vall och 30 %
utgörs av inköpta fodersubstitut, råder mycket annorlunda
förhållanden i många av länderna på kontinenten. Tyskland
odlar 15 % av fodret självt medan resten utgörs av import.
Anledningen till att den tyske bonden trots allt odlar 15 %
av fodret själv beror på att lagen tvingar honom till det. I
andra länder där ingen sådan lag finns utgörs närapå 100 %
av fodersubstitut. Det finns många skäl till att slå vakt om
en hög egen foderproduktionen i Sverige. Ett skäl är de
förhållandevis höga kraven på svensk foderproduktion
jämfört med kraven i EG-länder. Ett annat mycket viktigt
skäl är riksdagens målsättning att bevara ett öppet och
levande landskap. Det enda verksamma medlet är
arealersättning -- därför är förslaget till arealersättning ett
mycket viktigt steg framåt. Men i detta ljus blir det lika
nödvändigt med arealersättning till vallen. Större delen av
kobidraget kan omformas till en vallersättning. Resterande
delen kan finansieras inom det föreslagna stödet till
arealersättning.

Arealersättning till vallen

När kobidraget försvinner riskerar en stor grupp
lantbrukare att hamna i en ny krissituation. Jordbrukare i
Norrland, skogs- och mellanbygderna som förlorar
kobidraget och har små arealer får en alltför dålig
kompensation genom det nu föreslagna arealbidraget.
Många av dessa jordbruk är inte lämpade för
spannmålsproduktion och eftersom Sverige redan har en för
hög produktion av spannmål är det inte lämpligt att dessa
brukningsenheter går över till spannmålsproduktion.
Därför krävs det att även vallen ger rätt till arealstöd. I
förhållande till nuvarande stöd skulle det ha positiva
regionalpolitiska effekter. Stödet kommer att bidra till att
upprätthålla öppet landskap i skogs- och mellanbygderna då
andelen vallodling där är avsevärt större än i
slättjordbruket.

Ett bevarande av jordbrukslandskapet i skogs- och
mellanbygderna är också betydelsefullt ur miljösynpunkt.
Vall är gynnsamt för naturen. Närsaltläckaget är mindre än
för spannmålsproduktion. Möjligheten till vallodling gör
det möjligt att behålla det som finns kvar av det öppna
landskapet i skogslänen. Det mosaikartade landskapet i
skogsoch mellanbygderna har också de högsta
naturvärdena.

Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att
återkomma till riksdagen med ett förslag till hur en
arealersättning till vallen lämpligen kan utformas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur ett stöd
till vallen kan utformas inom ramen för aktuellt stöd till
jordbruket.

Stockholm den 19 oktober 1993

Rose-Marie Frebran (kds)

Ulf Björklund (kds)