med anledning av prop. 1993/94:69 Sjöfartspolitiska åtgärder

Motion 1993/94:T1 av Sven-Gösta Signell m.fl. (s)

I propositionen föreslås ett särskilt statsbidrag till
svenska handelsfartyg som huvudsakligen går i fjärrfart.
Bidraget, som är beräknat per kalenderår, består i
återbetalning av inbetald sjömansskatt och bidrag för
sociala avgifter om 29 000 kronor. Kostnaden beräknas till
ca 400 miljoner
kronor per år.

1988 års riksdagsbeslut om sjöfartspolitiken innebar
inledningen till en stabiliseringsperiod för den svenska
handelsflottan. Efter att ha minskat under perioden 1975 till
1988 kunde en försiktig ökning konstateras fram till 1991.

I 1991 års regeringsdeklaration slogs fast att ett svenskt
internationellt skeppsregister skulle införas. Detta skapade
splittring och oro inom sjöfartsnäringen och medförde att
sjöfartsbranschen inte bedömde den svenska
sjöfartspolitiken som långsiktig och fast. Näringens
bristande förtroende för regeringens sjöfartspolitik
resulterade i att utflaggningen startade på nytt, den svenska
handelsflottan har minskat månad för månad, medan
regeringen inte kunnat ge sjöfartsnäringen klara besked om
de framtida villkoren.

I oktober 1992 presenterade regeringen en proposition
som i avvaktan på ett slutligt ställningstagande till
utformningen av den svenska sjöfartspolitiken innehöll ett
förslag om sjöfartsstöd för budgetåret 1992/93.
Propositionen innehöll också ett krav på att parterna på
sjöarbetsmarknaden skulle visa på åtgärder som minskar
rederiernas kostnader med ca 15 %
samt på möjligheter till rationaliseringar och
nytänkande så att näringen utvecklas positivt. I annat fall
ansåg inte kommunikationsministern statliga åtgärder inom
sjöfartsnäringen vara motiverade.

Men inte heller denna proposition lugnade
sjöfartsnäringen. Under perioden 1992 till och med juli 1993
avregistrerades 41 lastfartyg från den svenska
handelsflottan.

När nu regeringen äntligen har lyckats samla sig till ett
förslag kan vi konstatera att även detta saknar långsiktighet
och att detta har noterats av sjöfartsnäringen. Förslaget är
en fortsättning av den socialdemokratiska sjöfartspolitiken
om än i sämre tappning, bl.a. finns ett antal inbyggda villkor
som är riktade mot de ombordanställdas fackliga
organisationer. Förslaget omfattar endast innevarande
budgetår. När det gäller anslaget för rederistöd för
budgetåret 1994/95 begär Kommunikationsdepartementet
ytterligare redovisning av rationaliseringar och möjliga
kostnadsminskningar av parterna på sjöarbetsmarknaden
för att bedöma om kostnadsutvecklingen är sådan att
regeringen anser att fortsatt statligt stöd till sjöfartsnäringen
skall vara meningsfullt.

Vad sjöfartsnäringen nu behöver är klara och entydiga
besked om vad regering och riksdag ställer upp för
framtidsutsikter och långsiktiga spelregler för
sjöfartsbranschen. Investeringskostnaderna i fartyg är så
stora att några beslut om investeringar inte tas om inte
regelverket är långsiktigt. Regelverket bör också ha ett
innehåll som ger näringen möjlighet till framgångsrik
konkurrens.

Vi socialdemokrater tycker att det är bra att
sjöarbetsmarknadens parter nu kommit överens om
rationaliseringar av arbetsorganisationen ombord på
fartygen. Rationaliseringar är ett naturligt led inom varje
verksamhet och alla parter måste ta sin del av ansvaret för
detta.

De villkor för det statliga stödet som regeringen
redovisar i propositionen kan dock i vissa fall motverka en
sund utveckling inom sjöfartsnäringen. Propositionstexten
kan tolkas så att regeringen anser att stöd skall utgå enbart
för den del av besättningen som tillhör
säkerhetsbesättningen. En sådan tolkning skulle helt
motverka tanken på en rationell sjöfart.
Minimibemanningen är den absolut lägsta bemanning som
krävs för att få framföra ett fartyg. I rationalitetsbegreppet
däremot ingår det underhåll som den enskilde redaren
investerar i fartyget. Sådant underhåll utförs mestadels av
de ombordanställda. Lastägaren ställer också krav på
service i ombordarbetet. Sådan service kan i många fall inte
utföras av en ren säkerhetsbemanning. Att koppla
rederistödet till minimibemanningen är därför en felsyn och
får helt felaktiga effekter ur rationaliseringssynpunkt. Mot
den bakgrunden anser vi att stöd skall utgå till varje fartyg
klassat i fjärrfart enligt sjömansskattelagen och för hela den
besättning som är mönstrad ombord.

Regeringen föreslår en reduktion av
socialförsäkringsavgifterna med 18 procentenheter
motsvarande 29 000 kronor per årsanställd. Den praktiska
hanteringen av detta stöd sker så att den enskilde
arbetsgivaren levererar in socialförsäkringsavgifterna till
sjömansskattekontoret som i sin tur för över medlen till
Riksförsäkringsverket. Efter att Nämnden för rederistöd
har behandlat alla ansökningar utbetalas bidraget slutligen
i maj månad. Då har i många fall rederierna måst ligga ute
med pengarna i nästan 18 månader vilket innebär en
kännbar likviditetspåfrestning. Denna hantering uppfattas
av näringen som både kortsiktig och byråkratisk. Riksdagen
bör uppdra åt regeringen att göra en översyn av hanteringen
av den del av rederistödet som utgörs av bidrag till sociala
avgifter. Översynens syfte skall vara att införa ett system
som innebär att reduktion av avgiften sker i samband med
inbetalning av resterande del av socialförsäkringsavgiften.

Vi konstaterar med tillfredsställelse att regeringen nu
tycks ha övergivit tanken på inrättande av ett svenskt
internationellt skeppsregister. Det innebär att arbetet nu
kan koncentreras på att forma en långsiktig och
konkurrenskraftig svensk sjöfartspolitik.

Inom EG pågår nu arbetet med att fastställa (har nu
fastställts) en långsiktig sjöfartspolitik. Det är angeläget att
ett sådant arbete snarast kommer i gång också i Sverige, och
inriktningen bör vara ett närmande till EG:s sjöfartspolitik.

Sjöfartsnäringen är viktig för samhällsekonomin. Av den
svenska utrikeshandeln på ca 100 miljoner ton transporteras
95 %
med fartyg. När det gäller inrikes transporter utgörs
37 %
av det totala godstransportarbetet av sjötransporter.
Till detta kommer att KTH har konstaterat att sjöfarten är
det mest transporteffektiva transportslaget. Medan lastbil
med släp förbrukar 0,55 kwh per transportkilometer och
godståget 0,20 kwh per transportkilometer förbrukar
kustfartyget endast 0,12 kwh per transportkilometer. Vi har
inte råd att låta en så viktig faktor i vårt lands näringsliv
utsättas för den brist på långsiktighet som regeringens
politik innebär. Regeringen måste senast i
budgetpropositionen 1994/95 lägga förslag till en långsiktig
sjöfartspolitik.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kopplingen mellan det statliga
stödet och bemanningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjer för en långsiktig
sjöfartspolitik,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av den del av
rederistödet som utgörs av bidrag till
socialförsäkringsavgifterna.

Stockholm den 29 oktober 1993

Sven-Gösta Signell (s)

Håkan Strömberg (s)

Sten-Ove Sundström (s)

Bo Nilsson (s)

Anita Jönsson (s)

Jarl Lander (s)

Ines Uusmann (s)

Ulrica Messing (s)

Christer Skoog (s)

Sten Östlund (s)

Lisbet Calner (s)

Georg Andersson (s)

Sigrid Bolkéus (s)

Krister Örnfjäder (s)