med anledning av prop. 1993/94:75 Arvoden till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster samt vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.

Motion 1993/94:So24 av Elisabeth Fleetwood (m)

Regeringen uppfyller nu ännu ett av de löften man
presenterade i regeringsförklaringen i oktober 1991,
nämligen att införa etableringsfrihet för specialister och
sjukgymnaster. Det är ur ett moderat perspektiv ytterst
tillfredsställande, även om vi helst hade sett att den
allmänna försäkringen även fortsättningsvis skulle ha haft
det finansiella ansvaret, i stället för landstingen, vilket
föreslås i propositionen.

Det finns dock några aspekter på regeringens förslag
som måste belysas och justeras.

Genom förslaget utökas inte antalet specialiteter som
kan uppbära läkarvårdsersättning. Det allvarliga i detta är
att företagshälsovården inte kommer att omfattas av den
fria etableringen och därmed rätten till ersättning.
Företagshälsovård är en specialitet som är inriktad på
arbetsjukdomar och yrkesinriktad rehabilitering.
Regeringspartierna har tidigare understrukit vikten av aktiv
rehabilitering. Mot bakgrund av de stora underskotten i
arbetsskadeförsäkringen och den allt för höga
förtidspensioneringsgraden borde det ligga i statsmaktens
intresse att på olika sätt underlätta verksamheten för den
specialitet som är särskilt inriktad på att tidigt finna
yrkesrelaterade sjukdomar och skador och därmed åtgärda
dessa innan de leder till passivitet i form av t ex en
förtidspensionering.

Propositionen ger sjukvårdshuvudmannen en mycket
stark ställning på den enskilde läkarens bekostnad.
Landsting som inte har större intresse att underlätta för de
privata vårdgivarnas verksamhet ges goda möjligheter att
försvåra denna genom att upphöra med och hålla inne
ersättningar efter närmast godtyckliga principer. Detta kan
inte accepteras och regeringens förslag bör kompletteras i
denna del.

Processordningen föreslås vidare förändrad vid oenighet
mellan sjukvårdshuvudmannen och den enskilde läkaren. I
regeringens förslag läggs betydligt större krav på den
enskilde visavi det väsentligt starkare landstinget. Inte
heller detta kan accepteras. Det bör därför övervägas att
låta förvaltningsprocessvägen gälla även fortsättningsvis.

När det gäller frågan om läkarens rätt att arbeta deltid
vid föräldraledighet måste detta uttryckas tydligare. I
regeringens förslag är det upp till sjukvårdshuvudmannen
att enskilt avgöra om deltid skall accepteras eller inte. I
kombination med en reglering om att den enskilde läkaren
i princip inte kan anlita vikarie i sin verksamhet, kommer
detta att medföra avsevärda inskränkningar i
småbarnsföräldrars rätt och möjlighet att verka med stöd av
lagen.

Förslaget om vikarier är också otillfredsställande. Även
om man i propositionen föreslår att det skall vara möjligt
för privatläkare att utnyttja vikarie gör man det i realiteten
omöjligt. Förslaget innebär att offentliganställda läkare inte
skall få vikariera under sin lediga tid. Andra än
offentliganställda läkare har mycket sällan möjlighet att ta
vikariat. Detta kan inte heller anses tillfredsställande och
regeringens förslag bör därför justeras i denna del.

Slutligen anser jag att det enkla arvodet inte skall räknas
in i mottagningens ekonomiska tak. Den konstruktion som
föreslås i propositionen innebär en kraftigt hämmande
faktor för privatvårdens möjligheter att bedriva en effektiv
och högt kvalificerad vård på normalbesöksnivå.

Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig
lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförds hemställs

1. att riksdagen beslutar uppta företagshälsovård som
specialitet med rätt att erhålla ersättning från
sjukvårdshuvudmannen i enlighet med vad som i motionen
anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sanktioner och
processordningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätt till deltidsarbete vid
föräldraledighet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om offentliganställdas rätt att arbeta
som vikarier under sin lediga tid,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det enkla arvodets placering
utanför ersättningstaket.

Stockholm den 18 november 1993

Elisabeth Fleetwood (m)