med anledning av prop. 1993/94:76 Åtgärder för att stabilisera bostadskreditmarknaden

Motion 1993/94:Bo10 av Oskar Lindkvist m.fl. (s)

Inom bostadssektorn har bostäder byggda eller
ombyggda på 1980-talet fått bära en allt större del av
krispolitikens bördor. Det beror på regeringspolitikens
ensidiga inriktning på nedskärningar av räntebidragen.
Denna politik drabbar efterhand en allt lägre andel av det
totala bostadsbeståndet. De nu genomförda besparingarna
i räntebidragen 1993 och de föreslagna för åren 1994--1996
väntas beröra endast 15--20 %
av de svenska hushållen. De som ensidigt får bära
dessa ekonomiska bördor har också redan i utgångsläget de
högsta boendekostnaderna.

Vi socialdemokrater har påpekat det orimliga från bl.a.
fördelningspolitiska utgångspunkter i denna politik. Den
drabbar särskilt de upplåtelseformer och de bostadsföretag
som saknar möjligheter till hyresutjämning mellan äldre
och yngre bostadsbestånd. Främst skapas problem för
bostadsrättsföreningar, men också för sådana privata och
kommunala hyresförvaltningar som har ett ensidigt bestånd
av nya och/eller ombyggda bostäder.

Försämringarna i räntebidragen för ny- och
ombyggnader från 1980-talet och senare är av tre slag. De
ordinarie minskningarna av räntebidragen sker numera 50 %
snabbare än tidigare. Därutöver sker årligen extra
indragningar med historiskt sett mycket stora belopp. Till
detta kommer att kreditinstituten i samband med
omsättning av lånen höjt räntemarginalerna synnerligen
kraftigt. Marginaler på 1,5--1,75 procentenheter är vanliga
på senare tid. Eftersom räntebidrag inte utgår till dessa
ökade marginaler resulterar de i ökningar av
boendekostnaderna som kan komma att motsvara fyra till
fem års ordinarie avtrappning av räntebidragen.

Under de närmaste åren kommer allt fler av de årgångar
som har räntebidrag att också få börja betala
fastighetsskatt.

De sammanlagda effekterna av minskade räntebidrag,
ökade marginaler till kreditinstituten och fastighetsskatt
kommer att bli mycket betydande. För en trerumslägenhet
på 75 kvadratmeter kan kostnadsökningarna beräknas bli i
storleksordningen 1 500
kronor eller mer för flertalet årgångar som i dag finns
kvar i räntebidragssystemet.

Regeringen lägger nu förslag i syfte att motverka
obestånd i de årgångar som färdigställts sedan 1985.
Därmed är det uppenbart att regeringen nu för första
gången i sak medger att den förda bostadspolitiken leder till
ökad risk för konkurser och att korrigerande åtgärder blivit
nödvändiga.

Denna nya insikt är i sig glädjande och förslagen ett steg
i rätt riktning, även om de är senkomna och sannolikt
otillräckliga för att förhindra att fastighetskrisen på allvar
sprider sig till bostadssektorn. Från socialdemokratiskt håll
har vi länge varnat för att regeringens bostadspolitik driver
på utvecklingen mot fallande fastighetsvärden och därmed
allt fler konkurser. Den mest logiska åtgärden skulle därför
vara att bl.a. skjuta på de stora besparingarna på
räntebidragen tills fastighetsmarknaden stabiliserats.

I motion 1993/94:Bo3 (s) som ligger för behandling i
riksdagen har vi föreslagit att besparingar på räntebidragen
inte skall genomföras. Bedömning av när besparingar på
bostadsmarknaden skall genomföras bör göras när
förhållandena på bostadsmarknaden stabiliserats. När
besparingen görs skall den läggas ut på alla bostäder och
upplåtelseformer. Eftersom ett (s)-förslag med denna
innebörd alltså är under beredning i riksdagen har vi avstått
från att nu ånyo föra fram detta i och för sig välgrundade
förslag.

Regeringens förslag om slopade krav på särskild
lånefinansiering i samband med räntebidrag enligt äldre
bestämmelser är ägnat att underlätta förhandlingslösningar
mellan långivare och låntagare. Förslaget, som innebär att
räntebidragen frikopplas från den faktiska finansieringen,
kan godtas i den situation som uppkommit. Med
schablonberäknade räntebidrag kan en omförhandling av
lånevillkoren, t.ex. sänkt ränta och/eller avskrivning av en
del av lånet, ske utan att räntebidragen minskas.
Förändringarna föreslås ske för äldre bidragsbestämmelser
som gällde fram till utgången av 1991. Eftersom
omförhandling av lånevillkoren kan komma att behöva
genomföras även för produktionen enligt 1992 års regler,
vill vi föreslå att denna begränsning slopas.

Syftet med regeringens förslag om kreditgaranti för
omfördelningslån är att göra det möjligt att tillfälligt sänka
kapitalutgifterna för hus färdigställda fr.o.m. år 1985, om
utgifterna är så höga att husets ägare riskerar att komma på
obestånd.

Behovet av omfördelningslån är en följd av att de reala
utgifterna har ökat starkt på grund av att räntebidragen
minskar, fastighetsskatt börjar utgå och marginalerna höjs
hos kreditinstituten vid omsättning av lån.

Förslaget om kreditgarantier för omfördelningslån
innebär att regeringen istället för att angripa problemens
orsak angriper problemens symptom. System som leder till
realt stigande kapitalutgifter för ny- och ombyggda hus
kommer alltid att få de effekter som regeringen nu vill
undvika. Påfallande i regeringens förslag är också att
kreditinstitutens ansvar för den uppkomna situationen inte
alls berörs.

Trots dessa grundläggande invändningar kan vi i det nu
aktuella tidsperspektivet inte avstyrka regeringens förslag
om kreditgarantier för omfördelningslån. Det är dock
uppenbart att regeringen tänker sig en mycket snäv
tillämpning av en ordning med kreditgarantier. Därmed blir
det endast de mest nödlidande låntagarna som skall tänkas
utnyttja garantierna. Detta riskerar i sin tur att leda till att
så höga garantiavagifter måste tas ut att förslaget kan bli
verkningslöst. Det framgår inte av propositionen hur detta
problem skall lösas.

Ett liknande problem med ökade kostnader uppkommer
om den utökade kreditgarantin också förutsätter att
pantbrev tas ut. Vi förordar att det i detta avseende görs ett
undantag från krav på pantbrevssäkerhet.

Regeringen har inte lämnat förslag om hur
kreditinstitutens ökade räntemarginaler skall behandlas i
sammanhanget. De ökade marginalerna är ett viktigt skäl
till att många låntagare hamnar i obeståndssituationer. Det
är uppenbart att det vid en omförhandling av villkoren för
dessa, de mest nödlidande bostadsföretagen, inte finns
utrymme för ökade räntemarginaler. Därför bör föreskrivas
som villkor för utökad statlig kreditgaranti att det vid
nästkommande konvertering inte sätts högre räntor än vad
som motsvarar den statliga subventionsräntan.

Den utökade kreditgivningen till bostadsföretag som
befinner sig nära en obeståndssituation kräver enligt
regeringen ingen ändring av bokföringsreglerna. Vi delar
inte regeringens optimism i detta avseende. Vi förutsätter
därför att regeringen uppmärksamt följer frågan och snarast
tar initiativ till erforderliga ändringar om problem skulle
uppkomma.

Beträffande övriga förslag om utökade kreditgarantier
för ny- och ombyggnad av bostäder som påbörjas före
utgången av 1995 och räntebidrag efter exekutiv försäljning
har vi inget att erinra.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att krav på särskild
lånefinansiering i samband med räntebidrag enligt äldre
bestämmelser slopas även för finansiering enligt 1992 års
regler,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att som villkor för utökad statlig
kreditgaranti långivare förbinder sig att vid nästkommande
konvertering inte åsätta lånet en högre ränta än vad som
motsvarar den statliga subventionsräntan.

Stockholm den 17 november 1993

Oskar Lindkvist (s)

Magnus Persson (s)

Lennart Nilsson (s)

Sören Lekberg (s)

Rune Evensson (s)

Britta Sundin (s)

Marianne Carlström (s)

Lars Stjernkvist (s)

Björn Ericson (s)

Berit Oscarsson (s)

Nils T Svensson (s)

Ingvar Johnsson (s)

Mats Lindberg (s)

Sinikka Bohlin (s)