med anledning av prop. 1993/94:94 Mottagande av asylsökande m.m.

Motion 1993/94:Sf19 av Hans Göran Franck m.fl. (s)

I propositionen föreslås ett flertal ändringar som rör
mottagandet av asylsökande och utlänningars rätt att vistas
i Sverige.

Enligt propositionen skall skyddsbehövande
utlänningar -- om deras skyddsbehov kan bedömas vara av
begränsad varaktighet -- kunna meddelas tidsbegränsade i
stället för permanenta uppehållstillstånd. De skall då
omfattas av den föreslagna nya lagen om mottagande av
asylsökande m.fl. De anhöriga inom kärnfamiljen till
utlänningar, som på nu angiven grund beviljats ett
tidsbegränsat uppehållstillstånd, skall ha möjlighet till
familjeåterförening i Sverige.

Med tanke bl.a. på utvecklingen i f.d. Jugoslavien är det
angeläget att särskilt utvidga skyddet för tvångsförflyttade
människor genom att tillämpa de miniminormer som
kommer till uttryck i 1981 års ''Protection of asylumseekers
in situation of large scale influx'' (Skydd för asylsökande i
situationer av storskalig tillströmning), antagen av
UNHCR:s exekutivkommitté.

I propositionen anges att tidsbegränsade
uppehållstillstånd bör användas främst då skyddssökande
flyr undan konflikter och kriser, som kan bedömas ha
kortare varaktighet. Det kan också vara fråga om
naturkatastrof eller ekologisk katastrof. De situationer som
anges i propositionen är inte fullständiga men de uttalanden
som görs bör vara tillräckliga för att en generös tillämpning
i detta avseende kan göras av regeringen.

Det är emellertid angeläget att understryka att tillfälliga
uppehållstillstånd på inget sätt får inkräkta på asylrätten.
Det finns utan tvekan en påtaglig risk att så skall kunna ske
i rättstillämpningen.

Det sägs visserligen att en förutsättning för en lösning
med tidsbegränsat uppehållstillstånd skall vara att det är
fråga om en person som inte har rätt till asyl enligt
bestämmelserna i 3 kap. 1 § utlänningslagen. Det är av
betydelse att propositionen avvisar ett utredningsförslag
som skulle innebära att handläggningen av asylansökningar
och flyktingförklaring av resedokument skulle vila tills
vidare för personer som beviljats tidsbegränsade
uppehållstillstånd. Negativa effekter av en sådan ordning
finns bl.a. från Österrike. Det bör med större klarhet och
tydlighet framgå att stor vikt läggs vid rättstillämpningen så
att inga inskränkningar görs i den skyddssökandes rätt att
vid behov få sin asylansökan behandlad i vanlig ordning.
Det är erforderligt att regeringen tillser att anvisningar
härom tillkommer.

I propositionen framhålls att tillfälligt uppehållstillstånd,
som högst kan avse tolv månader, skall innefatta insatser på
förberedelser för ett återvändande. Frågan om vad som
skall inträffa i händelse att skyddsbehovet kvarstår efter
tolvmånadersperioden är inte i tillräcklig grad preciserad.
Det behövs nya överväganden om detta. Här bör de
anvisningar och uttalanden som gjorts från UNHCR vara
vägledande.

Hela denna fråga om återvändande aktualiserar på nytt
det stora behov som generellt finns av ett
återvändandeprogram. Grunden för återvändande har varit
att detta skall ske för flyktingar endast på frivillig basis. Här
kan den situationen uppstå att avkall skulle kunna göras på
frivilligheten för personer med tillfälligt uppehållstillstånd.
Det är därför nödvändigt att översyn görs av samtliga
återvändandefrågor samt att förslag härom framläggs till
riksdagen.

Ändrade regler föreslås vad gäller möjligheterna att få
en ansökan om upphållstillstånd prövad trots att
lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning
föreligger. Kriterierna för bifall till en sådan ansökan skärps
enligt propositionen. Vidare skall ansökan prövas av
utlänningsnämnden i stället för som hittills av
Invandrarverket. Det föreslås också att möjligheterna att få
rättshjälp genom offentligt biträde i denna typ av ärenden
inskränks.

En sådan ny ansökan får enligt propositionen bifallas
endast om utlänningen har rätt till asyl här eller om ett
genomförande av verkställigheten skulle innebära fara för
hans eller hennes liv eller bestående men för hans eller
hennes psykiska eller fysiska hälsa. De regler som nu gäller
är restriktiva. Ansökan får endast bifallas om den grundar
sig på omständigheter som inte prövats förut i ärendet om
utlänningens avvisning eller utvisning och om han har rätt
till asyl här eller det annars finns synnerliga skäl av
humanitär art. Dessa regler har gällt sedan 1989 och
tillämpningen av dem har också varit restriktiv.

Det nya förslaget skulle göra prövningsmöjligheten i det
närmaste illusorisk framför allt med hänsyn till att en kraftig
begränsning sker av möjligheten att få rättshjälp genom
offentligt biträde.

Den skärpning av kriterierna som föreslås kan inte
accepteras. Av betydelse i sammanhanget är också att en
särskild utredning tillsatts för att undersöka om praxis blivit
strängare. Denna utredning bör under alla förhållanden
avvaktas innan någon ändring av nu gällande lagstiftning
kan komma i fråga i här berört avseende. Det kan också
tilläggas att inkorporeringen av den europeiska
konventionen om mänskliga rättigheter har betydelse i
saken men icke beaktats i propositionen.

Vad beträffar inskränkningarna i rättshjälpen kan
framhållas att behovet av offentligt biträde är av avgörande
betydelse vid avgivandet av den nya ansökningen. Här
avgörs den viktiga frågan om det skall bli inhibition av
verkställigheten eller inte. Att göra erforderliga
preciseringar i detta avseende är ytterligt svårt för en
lekman. Även för riksdagsledamöter som inte sällan ställs
inför frågan om de kan göra insatser för asylsökande som
vänder sig till dem i deras hemtrakt.

Erfarenheterna från andra länder visar att skärpningar
av det slag som föreslås i propositionen leder till att allt fler
asylsökande går under jorden och blir mer eller mindre
oåtkomliga för verkställighet. Det är viktigt att förebygga
sådana situationer så långt det är möjligt. Det är bättre att
satsa ekonomiska resurser på en rimlig, rättvis och
rättssäker handläggning än att ställa till förfogande ökade
anslag för en inte sällan tvivelaktig jakt på människor i nöd.
I detta sammanhang bör särskilt också framhållas
UNHCR:s rekommendation om skyldighet att på ett
tillfredsställande sätt söka hjälpa de människor som i laga
ordning skall avlägsnas från ett land där de asylsökande sökt
sin fristad.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att rätten till tillfälligt
uppehållstillstånd inte får inkräkta på rätten till asyl,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att erforderliga anvisningar görs
för att asylrätten upprätthålls i ärenden om tillfälligt
uppehållstillstånd,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen i övrigt anförts beträffande tillfälliga
uppehållstillstånd och att hänsyn bör tas till de anvisningar
och uttalanden som gjorts av UNHCR,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ett förslag till ett konkret
återvändandeprogram för flyktingar och andra tillfälligt
skyddsbehövande snarast bör framläggas,

5. att riksdagen avslår förslaget om skärpningar av
kriterier i samband med ny ansökan efter lagakraftvunnet
beslut om avvisning och utvisning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att rätten till rättshjälp genom
offentligt biträde i nämnda typ av ärenden skall kvarstå.

Stockholm den 17 december 1993

Hans Göran Franck (s)

Anita Johansson (s)

Viola Furubjelke (s)

Karl-Erik Svartberg (s)

Maj Britt Theorin (s)