med anledning av prop. 1993/94:97 Ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

Motion 1993/94:So31 av Bo Holmberg m.fl. (s)

I propositionen föreslås att lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM) ändras så att kommunerna
tar över länsstyrelsernas nuvarande uppgifter i enskilda
ärenden vid beredande av vård enligt LVM. En
följdändring föreslås i brottsbalken.

Vi socialdemokrater säger nej till denna förändring. Vi
anser att dessa arbetsuppgifter även fortsättningsvis skall
handläggas av länsstyrelsen.

LVM är ett komplement till socialtjänstlagen och skall
användas då frivillig vård bedöms vara otillräcklig. Lagen
har ställt upp vissa kriterier för när tvångsvård skall få
användas. Det är när vård krävs på grund av fortgående
missbruk och när missbrukaren utsätter sin fysiska eller
psykiska hälsa för allvarlig fara och löper en uppenbar risk
att förstöra sitt liv eller skada sig själv eller någon
närstående.

Lagstiftningen kring tvångsvård för vuxna missbrukare
har vid ett flertal tillfällen varit föremål för översyn och
revideringar. Nuvarande lag betonar socialnämndens
ansvar och inflytande över den enskildes vård.
Socialnämnden skall ansvara för planering av den fortsatta
vården och utse en kontaktman för den enskilde vid en
tvångssituation.

Socialnämnden har ett tvingande utredningsansvar om
de får kännedom om att någon är i behov av behandling
eller stöd för sitt missbruk. Socialnämnden har också en
skyldighet att göra en anmälan till länsstyrelsen om någon
är i behov av LVM-vård. Om länsstyrelsen efter anmälan
beslutar sig för att inleda en utredning skall socialnämnden
hjälpa till med detta arbete genom att samla in underlag och
fakta. Utifrån detta material bedömer länsstyrelsen behovet
av tvångsvård och ansöker till länsrätten.

Enligt vår uppfattning har ovanstående ordning fungerat
mycket bra. Utredningarna från länsstyrelserna håller hög
kvalitet. Genom länsstyrelsens initiativrätt har skillnader
mellan olika kommuners synsätt och handläggning
motarbetats.

Propositionens förslag innebär att kommunerna får ett
större ansvarstagande. Det innebär att socialnämnden skall
överta ansvaret för utredning och ansökan till länsrätten om
tvångsvård.

Regeringen påpekar att socialtjänsten har omfattande
kunskaper och erfarenheter av missbruksvård och att det i
dag sker ett dubbelarbete mellan länsstyrelsen och
socialnämnden.

Få verksamheter inom socialtjänsten har varit så
omdebatterade som tvångsvården av vuxna missbrukare.
Grunden har varit ideologiska meningsskiljaktigheter.

Vi socialdemokrater anser att nuvarande ordning är bra
och att föreslagna arbetsuppgifter även fortsättningsvis skall
handläggas av länsstyrelsen. Det främsta argumentet för
detta är vikten av en enhetlig rättstillämpning. Det finns en
betydande risk att kommunens ekonomi blir styrande för
bedömningen av tvångsvård, som är en kostsam vårdform.

Regeringen menar att den föreslagna
kommunaliseringen skulle eliminera dubbelarbetet.

Vi anser att tvångsvård är ett så allvarligt ingripande i
människors liv att dubbelarbete är motiverat. Det stärker
rättssäkerheten. Ett behållande av nuvarande ordning
måste också underlätta för den enskilde socialarbetaren att
bedriva ett kvalificerat vård- och behandlingsarbete.
Socialarbetaren behöver inte ensam göra bedömningen om
frivilliga åtgärder är till fyllest och endast tvångsvård
återstår.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1993/94:97
Ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall.

Stockholm den 15 december 1993

Bo Holmberg (s)

Anita Persson (s)

Ingrid Andersson (s)

Rinaldo Karlsson (s)

Jan Andersson (s)

Maj-Inger Klingvall (s)

Hans Karlsson (s)

Martin Nilsson (s)