med anledning av prop. 1994/95:137 Stöd för nyanställningar

Motion 1994/95:A17 av Per Unckel m.fl. (m)

I proposition 1994/95:137 föreslår regeringen att ett s.k.
riktat anställningsstöd skall införas. Förslaget innebär att
företag som mellan den 1 januari och den 15 maj 1995
tillsvidareanställer nya medarbetare, som varit arbetslösa i
minst fyra veckor under november--december 1994 ges ett
speciellt stöd. Vid sådana anställningar skall avdrag på
arbetsgivaravgiften medges med upp till 6.000 kronor per
månad och nyanställd.

Regeringen bedömer att det riktade anställningsstödet
skall ge 110.000 nya arbeten. Kostnaden beräknas till sju
miljarder kronor.

Regeringens förslag har väckt berättigad kritik. I motion
1994/95:A215 av Carl Bildt m.fl. framhölls:

Anställningsstödet som förefaller vara själva
grundbulten i regeringens arbetsmarknadspolitik, skall utgå
som en kortsiktig subvention för ett långsiktigt
anställningsförhållande. Det skall gälla arbetslösa som
arbetsförmedlingen anvisar.

Regeringen hoppas att företagen till följd av det föreslagna
stödet skall nyanställa 110.000 personer. Vi tror regeringen
kraftigt överskattar förslagets effekter. Den bedömningen
gör också Arbetsmarknadsverket som menar att högst
hälften så många nyanställningar är en realistisk bedömning.
Arbetsmarknadsverkets generaldirektör har framhållit
följande:

Mellan 45.000 och 50.000 arbetslösa kan få anställning
genom anställningsstödet. Möjligen ytterligare 10.000 --
men inte fler.

Tidigare erfarenheter visar att det är svårt att få företagen
att anställa trots stöd. Deras anställningsagerande styrs
främst av efterfrågan.

Många bedömare har gjort än mer pessimistiska
uppskattningar än Arbetsmarknadsverket av det tilltänkta
stödets effekter.

Vi utesluter inte att några i dag arbetslösa kommer att
erbjudas anställning i företagen med bistånd från det
föreslagna stödsystemet. Det rör sig emellertid, enligt vår
bedömning, i allt väsentligt om anställningar som företagen
i alla fall skulle ha gjort. För dessa företag är stödet
naturligtvis välkommet, men inte avgörande för
anställningsbesluten.

För företag som bidraget förutan inte skulle anställa fler
medarbetare är ettåriga lönesubventioner av ytterligt
begränsad betydelse. I förhållande till det ansvar en
anställning är förknippad med är den kortsiktiga
lönesubventionen på gränsen till betydelselös.

Det vi nu sagt gäller desto mer som regeringen genom
''återställarna'' inom arbetsrätten förstärkt rigiditeten på
arbetsmarknaden och höjt den ansvarströskel som
anställningsförhållandet är förknippat med.

Ett annat sätt att bedöma det föreslagna anställningsstödet
är att se det tillsammans med de skattehöjningar för
företagen som regeringen drev igenom hösten 1994.
Sammantaget uppgick dessa, som vi tidigare nämnt, till ca 36
miljarder kronor. De är dessutom varaktiga till sin karaktär.

Det förtjänar i detta sammanhang att understryka att
regeringen i budgetpropositionen inte redovisar hur det
riktade anställningsstödet skall finansieras. Av andra
uttalanden från regeringen att döma är emellertid
uppenbarligen avsikten att någon särskild finansiering över
huvud taget inte skall anvisas. Vi finner detta ansvarslöst.

Den kritik som riktas mot förslaget om ett riktat
anställningsstöd har av allt att döma också betydande
parlamentarisk förankring. Huruvida förslaget ens längre har
regeringens stöd är oklart.

Fyra timmar före motionstidens utgång för proposition
1994/95:137 låter nämligen regeringen meddela att den nu
föreslår att av de sju miljarder kronor som alltså inte ens
budgeterats, skall två miljarder kronor i stället anslås till
allergisanering och fem miljarder kronor till ett nytt riktat
anställningsstöd bara till vissa företag.

I regeringens pressmeddelande hävdas följande:

''-- Nu har vi en majoritet i riksdagen för regeringens
politik för att minska arbetslösheten och öka
sysselsättningen. Det är glädjande. Miljöpartiet har visat att
de är ett ansvarsfullt parti.''

Detta uttalande är anmärkningsvärt av två skäl:

Regeringen har minst av allt fått någon majoritet för vad
som åtminstone för två veckor sedan angavs vara dess
politik.

Att miljöpartiet dessutom nu utnämns till ett ansvarsfullt
parti bekräftar, vad vi länge hävdat, nämligen att
socialdemokraterna riskerar fastna i en rödgrön röra.

Låt oss först beröra frågan om hur regeringen lämnar sina
förslag.

Att en regering under pågående motionsperiod i riksdagen
öppet överger en proposition till förmån för en annan politik
är såvitt vi kan förstå unikt. Det förslag som oppositionen
har att granska och att utforma alternativ till finns plötsligt
inte längre!

Enligt vår mening vore det naturligt att en ny proposition
nu presenterades som riksdagen i sedvanlig ordning hade att
bedöma.

I sak är det nya förslag regeringen uppenbarligen vill få
riksdagens godkännande av, lika illa övertänkt, som det
första.

1. Någon finansiering av de föreslagna åtgärderna finns
fortfarande inte. De sju miljarder kronor regeringen generöst
vill spendera existerar således inte.

2. Den allergisanering av hus som regeringen plötsligt vill
genomföra är förvisso vällovligt, men har knappast
någonting med villkoren för långsiktiga och riktiga jobb att
göra.

3. Ett nytt riktat anställningsstöd skall tydligen ersätta det
gamla regeringsförslaget. Nu skall det emellertid bli ett riktat
småföretagarstöd, ett stöd som har samma brister som det
tidigare förslaget om ett riktat anställningsstöd hade när det
gäller långsiktigt hållbara arbeten.

Vi finner för vår del, som vi redan framhållit, regeringens
ursprungliga förslag om ett riktat anställningsstöd oklokt och
ineffektivitet. Också det nya regeringsförslaget har, som vi
just visat, avgörande brister.

För vår del vill vi föreslå en politik för en långsiktigt
hållbar utveckling mot fler arbeten enligt följande:

En politik för fler jobb går genom starka företag och en
ekonomi i balans. Vår strategi för nya jobb kan sammanfattas
i sju punkter:

1. Företagen måste kunna växa och flera företag
etableras, bl.a. genom att avdragsrätt för riskkapital införs.

2. Skattesystemet måste ge goda förutsättningar för
arbete och företagande, genom att skatterna sänks.

3. Lönebildningen måste främja rekrytering av ny
arbetskraft, men också karriär och arbetsbyten.

4. Arbetsmarknaden måste bli en verklig marknad.
Dagens arbetsmarknadslagstiftning måste reformeras och
generella möjligheter öppnas för enskilda anställningsavtal
mellan företag och medarbetare.

5. Socialförsäkringarna måste ändras så att de
befrämjar arbete, men också för att medge nödvändigt skydd
när rörligheten på arbetsmarknaden tilltar.
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän.

6. Utbildningen måste vara av hög kvalitet. Den bör
kunna fortgå under hela yrkeslivet, bl.a. med hjälp av
personliga utbildningskonton.

7. Arbetsmarknadspolitikens effektivitet måste höjas,
bl.a. genom sådana ersättningsregler att ett aktivt
arbetssökande främjas.

Kring dessa sju områden måste en politik för förnyelse
byggas. Att avstå från att anta utmaningen -- eller att
misslyckas -- är detsamma som att låsa arbetslösheten vid en
oacceptabelt hög nivå, att inte dra nytta av all möjlig
mänsklig förmåga och att acceptera ett lägre välstånd än vad
som annars skulle vara möjligt att uppnå.

Den politik vi här har skisserat stimulerar företagen att
expandera. Den står därmed i stark kontrast till den politik
socialdemokraterna fört sedan valet förra hösten och som
direkt motverkat tillkomsten av nya jobb såväl på kort som
på längre sikt. Den kortsiktspolitik regeringen föreslår
riksdagen att acceptera är i betydande utsträckning att ses
som en ren, men ofullständig, kompensation för den egna
politikens negativa effekter.

* Rekordskattehöjningarna hösten 1994 på drygt 55
miljarder kronor belastar hela samhället, men i särskilt hög
grad de företag som borde stimuleras att utvidga och att
anställa flera. Ca 36 miljarder kronor av de drygt 55 gör det
direkt dyrare att anställa flera.

* Otillräckliga besparingar på statsbudgeten gör att räntan
riskerar att ligga på en nivå som gör framtidsinvesteringarna
dyrare än vad många företag förmår bära. Därmed kommer
produktionsapparaten att förbli för liten och den höga
arbetslösheten att bestå.

* Återställningen av de små förändringar av arbetsrätten
som tidigare genomförts skickar signaler till företagen om
att 1970- och 80-talens arbetsrättsliga rigiditet återupprättas.
Det kommer att göra flera, inte minst småföretag, obenägna
att nyanställa. Tvekan att nyanställa syns i det rekordhöga
övertidsarbete som många företag i dag redovisar.

* Förslaget om att avskaffa karensdagen i sjukförsäkringen
riskerar att bryta de senaste årens utveckling mot minskad
korttidsfrånvaro. Avskaffandet av karensdagen innebär en
ytterligare belastning för företag och annan verksamhet som
kan uppskattas till flera miljarder kronor årligen. Den
produktivitetsförbättring som karensdagen bidrog till
riskerar därmed att förbytas i sin motsats. Det skulle
undergräva företagens konkurrenskraft och därmed
förmågan att anställa nya medarbetare.

* Den nedrustning av forskningen som regeringen nu
föreslår motverkar direkt den högkunskapsutveckling, som
behövs om vårt land skall klara den skärpta internationella
konkurrensen. Att ersätta långsiktiga kunskapsinvesteringar
med kortsiktiga arbetsmarknadsinsatser är lika kortsynt som
att plötsligt sluta att bygga vägar.

Inga arbetsmarknadsprogram kan kompensera för sådana
sysselsättningsfientliga åtgärder som vi här har nämnt.
Antingen inser inte regeringen vad en mer rörlig och
internationellt konkurrensutsatt arbetsmarknad kräver eller
så är regeringen oförmögen att göra det som också den ändå
borde inse är nödvändigt.

I båda fallen blir dessvärre resultatet att många människor
i onödan döms till arbetslöshet.

Mot den här angivna bakgrunden bör riksdagen avslå
regeringens förslag i proposition 1994/95:137 liksom de
förslag som presenteras i pressmeddelande från
Arbetsmarknadsdepartementet, daterat den 6 februari 1995.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår regeringens proposition 1994/95:137.

Stockholm den 6 februari 1995

Per Unckel (m)

Kent Olsson (m)

Patrik Norinder (m)

Christel Anderberg (m)

Anna Åkerhielm (m)

Per Bill (m)

Olle Lindström (m)

Ulf Melin (m)

Jan Backman (m)

Sonja Rembo (m)

Annika Jonsell (m)