med anledning av prop. 1994/95:25 Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.
Motion 1994/95:Fi4 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1. Den ekonomiska politikens inriktning
För Vänsterpartiet är arbete åt alla det överordnade målet för den ekonomiska politiken på både kort och lång sikt. Om det nu i den pågående konjunkturuppgången inte går att åstadkomma en radikal ökning av antalet förvärvsarbetande så kommer Sverige om några år att fastna i permanent massarbetslöshet. Det visar erfarenheterna från andra länder. Om detta händer klarar vi inte det andra som måste göras: ställa om ekonomin i en mer miljövänlig och jämställd riktning samt åstadkomma en rättvisare fördelning av inkomster och arbetstider.
De offentliga finanserna kan inte saneras utan kraftigt minskad arbetslöshet. Men också det omvända gäller: Arbetslösheten kan inte minskas rejält utan att räntorna faller och det kräver minskade offentliga underskott. Att industrin i dag inte använder sina rekordvinster till att öka sina investeringar så mycket som skulle behövas beror dels på att finansiella placeringar lönar sig bättre, dels på oron för framtida finanskriser och räntechocker -- inte på höga skatter. Att det sparas så mycket i dag i hushållen har samma grundorsak: I nästa kris ryker ännu flera bidrag. Därför måste saneringen av de offentliga finanserna påbörjas nu!
Det är i och för sig riktigt att man inte bara skall se till skulderna utan också till tillgångarna om man skall bedöma läget för Sveriges offentliga ekonomi. Men från ett vänsterperspektiv ligger det en fara i att alltför mycket värdera ner faran med skulderna genom att peka på stora tillgångar. För det är ju bara den som är beredd att sälja ut offentliga tillgångar som kan värdera dem i pengar och räkna på avkastningen i jämförelse med räntor och amorteringar på skulderna. Vi behöver en stor offentlig förmögenhet och ett rejält offentligt sparande om det svenska folket via sina valda ombud skall kunna minska inkomstklyftorna och återerövra makt från storfinansen.
De allmänna målen i den ekonomisk-politiska propositionen -- att få upp sysselsättningen och ner arbetslösheten -- och den allmänna problembeskrivningen stämmer bra med Vänsterpartiets politik. Därför har det varit möjligt att, genom samtal och efter vissa justeringar för att tillgodose Vänsterpartiets önskemål, förankra det väsentliga innehållet i propositionens förslag. I flera fall kunde Vänsterpartiet direkt påverka propositionens innehåll. Detta gäller t.ex. större investeringsvolym, som ger sysselsättning inom byggbranschen, återställande av utbildningsbidragen och en bättre miljöprofil åt investeringspaketet.
På en rad punkter nådde vi emellertid inte resultat denna gång. Bl.a. gäller detta ersättningen till långtidssjuka, grundavdragen vid statlig beskattning, koldioxidskatt för industrin och slopad avdragsrätt för privata pensionsförsäkringar. Vänsterpartiet återkommer till dessa punkter senare.
Mer långsiktigt är det nödvändigt att den ekonomiska politiken än mer inriktas på att inte bara få ner arbetslösheten, utan också på en ekologiskt hållbar utveckling, jämnare inkomstfördelning och ökad jämställdhet. Konsekvenserna av de beslut som föreslås i både föreliggande och kommande ekonomisk-politiska propositioner skall värderas utifrån ett regionalpolitiskt, ett fördelnings-, ett miljö- och ett kvinnoperspektiv. Vänsterpartiet föreslår att riksdagen tar ett sådant principbeslut.
2. Den ekonomiska utvecklingen
Bakom de nuvarande problemen i svensk ekonomi ligger inte bara en internationell utveckling, utan också en rad politiska misstag: den snabba och okontrollerade kredit- och valutaavregleringen under andra halvan av 80-talet, den alltför slappa finanspolitiken under det sena 80-talets överhettning, skattereformen 1990-91 som på ett oskäligt sätt gynnade höginkomsttagare och ägare av finansiella förmögenheter.
Sommaren 1991 knöts kronan till Ecun -- EU-valutan -- och det var ytterligare ett misstag. I och med detta tvangs Sverige anpassa sin ekonomiska politik till EU:s och främst Tysklands, som av tradition är inriktad på att sätta inflationsbekämpningen före kampen mot arbetslösheten. Denna omläggning kom just när den internationella lågkonjunkturen slog igenom. Resultatet blev dramatiskt fallande inflation, stigande realräntor, ökat privat sparande, fallande effektiv efterfrågan och stigande arbetslöshet som i sin tur ledde till sämre statsfinanser.
Den orealistiska kopplingen till Ecun ledde till återkommande spekulationsvågor mot kronan, vilket tvang fram drastiska räntehöjningar följda av ytterligare åtstramningar av den inhemska efterfrågan. Under några kritiska förhandlingsnätter i september 1992 tog regeringspartierna och Socialdemokraterna beslut om en ''intern devalvering'', dvs. en kombinerad momshöjning och sänkning av arbetsgivaravgiften. Trots kronans fall i november 1992 fullföljdes beslutet. Denna ''dubbla devalvering'' bidrog starkt till den stora nedgången av efterfrågan på hemmamarknaden och den växande arbetslösheten under 1993 samt till den på gränsen till överhettade exportkonjunktur vi upplever nu.
Delvis börjar situationen likna den som gällde efter devalveringen 1982. Hjulen börjar nu gå allt snabbare och vinsterna stiger i exportindustrin på grund av den låga kronkursen. Men på avgörande punkter är läget dramatiskt sämre. Två delar av ekonomin är fortfarande i kris: kommunerna och byggandet. Samtidigt är statsfinanserna i ännu mycket sämre skick än vad de var efter de förra borgerliga regeringsåren åren 1976 till 1982.
Sverige som nation lever i år och nästa år inte över sina tillgångar. Tvärtom sparar svenska folket mer än vad som behövs för investeringar, så det blir en hel del över som kan lånas ut till utlandet eller som kan användas till att amortera utlandsskulder. Detta avspeglas i att bytesbalansen visar växande överskott. Men problemet är att sparandet är extremt snett fördelat. Den offentliga sektorn -- staten, kommuner, landsting, AP-fonder etc. sammantaget -- har jättelika underskott. Men privatpersoner och företag har ännu större totala sparandeöverskott.
Sveriges offentliga nettoskuldsättning -- offentliga tillgångar minus offentliga skulder -- är ganska genomsnittlig om man ser till ekonomins storlek och om man jämför med andra rika länder. Men vi är snabbt på väg utför. Räntorna på statsskulden kostar idag ca 20 000 kronor per förvärvsarbetande och år och även om det går att snabbt få ner de offentliga underskotten kommer summan att öka under de närmaste åren.
Samtidigt har klassklyftorna vidgats. Överklassen och flertalet inom medelklassen har kunnat betala av sina lån och skaffa sig hyggliga förmögenheter. Samtidigt har det uppstått en mer tydligt urskiljbar underklass som lever nära fattigdomsgränsen. Folkomröstningen om EU-medlemskap speglade tydligt detta klassmönster. Den känsla av maktlöshet och orättvisa som finns hos många som röstade nej är ett problem som kräver ett djupgående politiskt nytänkande i de partier som drev fram ett ja.
3. Politik för tillväxt, sysselsättning och välfärd
En grundläggande tankegång i propositionen kan sägas vara att de nya arbetstillfällena i första hand skall komma i den privata sektorn och att den investeringsuppgång som krävs för detta främst skall klaras genom den sänkta ränta som följer av sanerade statsfinanser. Regeringen skriver: ''Sverige skall engagera sig i arbetet med att forma en ny, aktiv politik för tillväxt och mot arbetslöshet i Europa. Målen för sysselsättning och välfärd måste bli lika ambitiösa som målen för finansiell stabilitet.'' (s. 17)
Vi kan i huvudsak instämma i vad som sägs i propositionen på denna punkt, även om vi hade föredragit att sysselsättningsmålet hade utpekats som överordnat. Men det krävs också en tydligare framtidsstrategi, en vilja till politiska strukturreformer med sikte på en fördjupad ekonomisk demokrati, en ekologiskt mer hållbar utveckling, höjd utbildningsnivå, rättvisare fördelning och en omfördelning av arbetstiderna med sikte på kortare arbetsdag.
Exportindustrins devalveringsvinster är utmanande för löntagare som länge fått se sina reallöner stagnera. De ökar risken för ökade löneskillnader och därav följande spänningar. De stora vinsterna kan också skapa en ny finansiell spekulationsbubbla som på 80-talet. Vänsterpartiet återkommer i januari till frågan om en framtidsfond, avsedd att styra övervinsterna till framtidsinvesteringar och kompetenshöjning och därmed också avsedd att underlätta för en solidarisk lönepolitik. Vi återkommer till detta under avsnittet skattepolitik nedan.
4. Finans- och penningpolitik
Det är nu under den internationella konjunkturuppgången för sent att bedriva en generell efterfrågestimulerande politik. I stället måste åtgärderna mot arbetslösheten riktas dit där de ger maximal utdelning i form av nya arbeten per satsad krona. Pengar måste flyttas från dem som lägger dem på hög till dem som sätter dem i produktiv rotation. För det krävs skattehöjningar, stram finanspolitik och sänkta räntor.
I propositionen förklaras uppgången i tioårsräntan på ca 4 % sedan bottennoteringen i januari i år med ''en mindre uppgång i de internationella räntorna, men framför allt av en oro för den ekonomiska utvecklingen i Sverige''. Vänsterpartiet anser att detta innebär en undervärdering av de internationella faktorerna. Vi kan inte heller dela regeringens uppfattning att huvuduppgiften för penningpolitiken skall vara ''... att säkerställa en låg inflation på europeisk nivå'' och inte heller det förenklade påståendet att det inte kan finnas en ''motsättning mellan prisstabilitet och hög sysselsättning''.
Vänsterpartiet anser att det behövs en mer aktiv penningpolik som samordnas med finanspolitiken och som har bekämpningen av arbetslösheten som överordnat mål. Vi ansluter oss till det som sägs av finansutskottets ordförande Jan Bergqvist och Anita Gradin i en reservation till Riksbanksutredningen. Där avvisades det borgerliga förslaget att lagfästa inflationsmålet som överordnat samt Riksbankens mer oberoende ställning med motiveringen ''... att grunden för att skapa trovärdighet inte läggs genom formella lagregler utan i stället genom att bygga upp förtroende för den ekonomiska politiken och skapa en bred acceptans i samhället för betydelsen av en låg inflation''.
Rent formellt har Sverige i och med EU-medlemskapet förbundit sig att anpassa sig till Maastrichtavtalets regler under fas två på vägen mot den planerade valutaunionen. Men regeringsföreträdare har under valrörelsen inför EU- omröstningen hävdat att vi inte kan tvingas till en sådan anpassning nu. Vi förutsätter att regeringen lever upp till detta. Om EU efter regeringskonferenserna 1996 fullföljer planerna på en valutaunion anser Vänsterpartiet att det skall anordnas en ny folkomröstning.
5. Budgetpolitiken
Regeringen har som mål att statsskulden som andel av BNP skall stabiliseras fram till 1998 -- vilket med nuvarande prognoser betyder att det statliga underskottet maximalt får vara ca 90 miljarder kronor 1998. Vänsterpartiet kan ställa sig bakom denna målsättning. Vi kommer därför att redovisa budgetförstärkningar som klarar detta. Dock måste tidpunkten för genomförande av både inkomstförstärkningar och utgiftsminskningar noga avvägas med hänsyn till konjunkturläget.
Propositionen innehåller förslag som enligt regeringens egna beräkningar förstärker de offentliga finanserna med 57,1 miljarder kronor fram till 1998 -- 31,6 miljarder kronor i ''inkomstförstärkningar'' (skatter, arbetsgivaravgifter, egenavgifter) och 25,5 miljarder kronor i ''utgiftsbegränsningar''. Vänsterpartiet godtar -- med de synpunkter som redovisas nedan -- de enskilda posterna i saneringsprogrammet såsom de redovisas på s. 22 i propositionen. På en punkt, besparingen på anslaget för ''säkerhet'', avvisar vi uttryckligen de riktlinjer som anges i propositionens avsnitt 5. Mer om detta nedan.
Regeringen avser i januari redovisa ytterligare 20 miljarder kronor i budgetförstärkande åtgärder. Det heter att ''...dessa kommer huvudsakligen vara besparingar i de offentliga utgifterna''. Vänsterpartiet godtar tills vidare bedömningen av summans storlek, men är inte berett att nu ta ställning till vare sig fördelningen mellan inkomstökning och utgiftsminskning eller tidpunkt för genomförande. Visa av tidigare erfarenheter vill vi också ha en beredskap för nya prognoser som ändrar de belopp som krävs för att klara stabiliseringsmålet.
5.1 Säkerhets-, försvars-, bistånds- och flyktingpolitik
Vänsterpartiet välkomnar regeringens avsikt att bättre samordna säkerhets-, försvars-, bistånds- och flyktingpolitiken. Vår säkerhet värnas inte i första hand av det militära försvaret utan genom insatser som förebygger konflikter. Därför har biståndspolitiken kommit att ses som en del av säkerhetspolitiken. Detta gäller såväl u- landsbiståndet som Östeuropabiståndet. Insikten om dessa sammanhang växer fram även internationellt, vilket tar sig uttryck i att ett nytt säkerhetsbegrepp införts: Social säkerhet.
Vänsterpartiet accepterar ramen för de föreslagna besparingarna. Vi anser dock inte att större besparingar kan göras på invandrar- och flyktingområdet utan att rättssäkerheten åsidosätts. Att spara på biståndet är kortsynt. Arbetet för att minska klyftorna mellan rika och fattiga och för att öka respekten för de mänskliga rättigheterna får inte avmattas. Hela den föreslagna besparingen bör därför belasta försvaret.
U-landsbiståndet har redan utsatts för kraftiga nedskärningar av den förra regeringen och riksdagsmajoriteten. Det har urholkats genom att insatser i fredsbevarande FN-operationer finansieras från detta anslag liksom vissa asylkostnader. Dessutom har biståndets realvärde minskat till följd av kronans fall.
Av dessa skäl avvisar Vänsterpartiet regeringens förslag till minskad biståndsram. Ingen ytterligare nedskärning skall göras här. En tidpunkt skall fastställas, då Sverige åter kan uppfylla enprocentsmålet för biståndet.
Vänsterpartiet föreslog i sin motion om den ekonomiska politiken i januari besparingar inom flyktingmottagandet på sammanlagt 250 miljoner kronor. 200 miljoner kronor skulle kunna sparas genom att föra över förläggningsverksamheten till kommunerna och 50 miljoner kronor genom effektivisering av Invandrarverkets administration. Vänsterpartiet anser att sparsamhet med statens medel skall iakttas inom flyktingmottagandet på samma sätt som andra områden, men att detta inte får gå ut över kvalitén eller rättssäkerheten i mottagandet.
Vänsterpartiet anser som framgår av partimotionen i januari 1994 om flyktingpolitiken att rättssäkerheten i asylprövningsförfarandet inte håller en godtagbar standard.
Sverige omnämns i Amnesty Internationals årsbok för 1994 med anledning av ett uppmärksammat avvisningsfall. Representanter för EU kritiserar svensk flyktingpolitik.
Det är nödvändigt att de regel- och organisationsförändringar som förutskickas inte ytterligare försvagar rättssäkerheten utan tvärtom bidrar till att den stärks. Förändringar i bestämmelserna om vilka som skall beredas skydd här får inte ges en snävare utformning än de regler som gäller f.n. Ett sådant översynsarbete borde lämpligen inledas med att invandrar- och flyktingkommittén gör en analys av hur flyktingbegreppet i 1951 års konvention tillämpas i Sverige i jämförelse med andra länder i Västeuropa samt Canada och hur OAU-koventionens och Cartagena-deklarationens flyktingbegrepp tillämpas i Afrika respektive Latinamerika. Syftet måste vara att verka för ett gemensamt kompletterande flyktingbegrepp i Europa i linje med förebilderna i Afrika och Latinamerika.
5.2 Minskad statlig konsumtion
Vänsterpartiet godtar tills vidare målet att minska den statliga konsumtionen med två miljarder kronor. Men det kan finnas anledning återkomma med större besparingsbeting. Inte minst för att få trovärdighet för de besparingar som görs på inkomstöverföringarna och för att få ett utrymme för en viss kommunal konsumtionsökning (se nedan) måste den centrala statliga administrationen, inklusive regeringskansli och riksdag, åläggas stor sparsamhet.
Även om detta inte ger mycket pengar till statskassan måste också företeelser som generösa fallskärmsavtal, överdriven representation, mycket höga löner och arvoden i statliga verk och bolag etc. bekämpas. Inte minst den klyfta mellan etablissemang och folkflertal som visade sig under EU-omröstningskampanjen visar på vikten av att vi förtroendevalda visar sparsamhet i vår närmiljö.
5.3 Den kommunala ekonomin
I propositionen sägs att ''kommunala verksamheter är välfärdens kärna, som måste hävdas även i ekonomiskt kärva tider''. Vänsterpartiet delar den uppfattningen. Regeringens konkreta förslag sägs dock få anstå till nästa års kompletteringsproposition. Vänsterpartiet vill dock redan nu formulera utgångspunkter för de förslag som vi anser bör komma redan innan dess.
Kommunerna minskade sin personal under 1993 med över 40 000, i år försvinner ungefär lika många. Nästan ingen av de som gått ut eller går ut i arbetslöshet kan räkna med annat arbete. De kommer att belasta statsbudget och socialförsäkringssystem. Det är därför långt bättre med hänsyn till hela den offentliga sektorns ekonomi att hålla dem kvar i kommunalt arbete, speciellt som det finns många eftersatta behov inom skola, vård och omsorg. Vänsterpartiet vill snarast ha riksdagsbeslut som ger kommuner och landsting besked om att de kommer att få en framtida ekonomi som möjliggör ett omedelbart stopp för avskedanden och drastiska sparprogram.
Den i särklass största posten i den förra regeringens ''spar''program -- den så kallade ''Nathalieplanen'' -- utgjordes av en utebliven kommunal tillväxt. Den dåvarande regeringen klarade således inte att lägga fram ett eget statligt program, utan vältrade över ansvaret på kommunpolitikerna. Samtidigt hoppades den att befolkningens inkomster totalt skulle växa med upp till 4 % per år uttryckt i fast penningvärde under resten av 1990-talet. De kommunalt anställda måste rimligen få del av denna reala inkomsttillväxt. Enligt en kalkyl gjord av förre finansministern Feldt innebär en så blygsam reallönetillväxt som två procent för de kommunanställda att ytterligare 100 000 av dem försvinner (netto) fram till sekelskiftet.
Inkomsttillväxten totalt betyder också att kommunernas skatteinkomster ökar i samma takt om vi antar oförändrad nivå på de kommunala skattesatserna. Kommunerna skulle således -- enligt den förra regeringen -- kraftigt skära ned på antalet anställda och rationalisera i rekordfart på skolor och inom vården samtidigt som man skulle förklara för medborgarna varför man skall bygga upp stora finansiella överskott. Detta var inte trovärdigt. Bilden ändras om staten drar in överskotten från kommunerna. Det var uppenbarligen sådana indragningar från kommuner och landsting som planerades, men ingen vågade säga det.
Vänsterpartiet avvisar den inriktning av politiken som innebär att den privata konsumtionen skall ta ständigt ökande andelar av den ekonomiska tillväxten på bekostnad av den offentliga konsumtionen. Resurserna till skola, vård och omsorg måste ges utrymme att växa. Kommuner och landsting måste ges möjlighet att ta sin del av ansvaret för att reducera arbetslösheten. De nedskärningar som gjorts i kommunerna har försämrat bl.a. barnens villkor och tydliga klasskillnader börjar synas i hälsotillstånd m.m. Det är därför Vänsterpartiet vill att riksdagen skall utfärda en garanti om att inga nya indragningar av de totala statsbidragen skall ske under 90-talet.
Inom den totala statsbidragsramen måste det också ske en omfördelning från rika till fattiga kommuner. Men denna nödvändiga omfördelning får inte ersätta en nödvändig förstärkning av de kommunala finanserna. Kriskommuner måste få akut hjälp från staten att sanera sina finanser, men det är orimligt att begära av kommunpolitiker, vårdbiträden och lärare i kommuner med hög skattesats, låg skattekraft och svaga finanser att de skall lämna ifrån sig pengar till ännu hårdare drabbade kriskommuner samtidigt som deras egna ekonomiska utrymme krymper. Vi medverkar gärna till en omfördelning mellan kommuner, men om krubban är tom bits hästarna. Kommunerna måste få sin rättmätiga andel av inkomsttillväxten!
6. Socialdepartementets verksamhetsområde
''Historien om den svenska välfärdsmodellens framväxt är också historien om hur arbetarrörelsen steg för steg frigjort sig från beroendet av de rikas välvilja, välgörenhet och fattigvård och i stället skapat en social trygghet som alla solidariskt bidrar till och vid behov får sin beskärda del av.'' Citat ur en LO-rapport.
Den svenska välfärden har byggt på individens rättigheter och skyldigheter. Liksom rösträtt och likhet inför lagen skulle goda levnadsförhållanden vara en rättighet för alla. Välfärden finansierades via skattsedeln och skulle verka omfördelande och utjämna levnadsförhållanden för olika grupper i samhället. En ekonomisk politik där full sysselsättning var ett överordnat politiskt mål var också utmärkande för den svenska modellen.
Samhällsinstitutionerna spelade också en stor roll i välfärdsbygget. Alla skulle ha samma rätt till utbildning och därmed ett gott liv med likvärdiga livschanser. I takt med kvinnors utträde på arbetsmarknaden byggdes barn- och äldreomsorgen ut. Detta ökade familjernas och de gamlas valfrihet.
Politiken för full sysselsättning och utbyggnaden av den offentliga sektorn har varit särskilt viktig för kvinnor. Dels har offentlig sektor varit kvinnors största arbetsmarknad, dels har barnomsorgens utbyggnad gjort det möjligt för kvinnor att förvärvsarbeta över huvud taget. Äldreomsorgen har också avlastat kvinnors omsorgsansvar.
I dag ökar gapet mellan fattig och rik, mellan kvinna och man, mellan förvärvsaktiv och pensionär. I denna utveckling är det särskilt kvinnorna som kommer i kläm. Omsorgsarbetet förs allt mer över på familjen, dvs. kvinnorna. Deras möjlighet till ekonomiskt oberoende och att kunna delta i samhällslivet på samma villkor som männen minskar. Omvänt innebär en sådan utveckling att det som svenska män uppnått i och med pappamånaden hotas och männens möjlighet att delta i barnens liv minskar.
Men ökade klyftor i samhället är ingenting vi måste acceptera. Det är varken nödvändigt eller önskvärt. Vänsterpartiet anser att alla skall ha samma rätt till vård, omsorg och utbildning. En bra offentlig sektor är ett medel att fördela välfärden rättvist. Om marknaden används som instrument för att fördela samhällets resurser ökar klyftorna mellan människorna.
Som det svenska socialförsäkringssystemet utvecklats har det fungerat som en del i strävanden att stärka underklassens möjlighet till värdiga människovillkor. Dess grund i medborgarrätt har minskat utrymmet för pengarätt eller resursprivilegium. Det binder inte heller i en evig fattigdomsfälla. Socialförsäkringssystem kan aldrig välta ett klassamhälle, men väl förstärka eller försvaga klasstrukturer och utvecklingstendenser. Omfördelning utan fattigstämpeln har spelat och spelar en avgörande roll för samhälls- och människosynen.
Grundläggande för Vänsterpartiets syn är att ett inkomstrelaterat system i kombination med grundskydd (t.ex. folkpension) är överlägset både på lång och kort sikt. Det underlättar ett solidariskt samhällsbygge och ställer inte fattiga mot rika. Det är effektivt och omfördelande mellan klasser, kön och åldersperioder. Det minskar intresset för och betydelsen av avtalsförsäkringar och privata lösningar. Ett solidariskt system måste bygga på folkmajoritetens deltagande och egenintresse och på att alla solidariskt och progressivt betalar via skatter och arbetsgivaravgifter och som en uppfyllelse av kontraktet får ut en rimlig del.
Så som politiken utvecklats de senaste åren har Socialdepartementet blivit ett ''städdepartement'' för den ekonomiska, regionala och näringslivspolitiken. I stället borde allt satsas på att vårda människans förmåga att arbeta. Med den synen blir det viktigt att underhålla förmågan att arbeta, det blir viktigt att förnya kompetens. T.ex. blir varje förtidspensionering ett nederlag och inte en människa mindre i arbetslöshet.
6.1 Ekonomiskt familjestöd
Kvinnorna i Sverige har i förhållande till de flesta andra länder nått långt i sina jämställdhetssträvanden. Det betyder inte att det råder full jämlikhet mellan könen -- enbart att svenska kvinnor har det bättre än många andra kvinnor. En del av de förutsättningar som varit mest avgörande för kvinnors möjlighet att kombinera förvärvsarbete med skötsel av små barn är utformningen av familjepolitiken. Det är dock svårt att tala om en bra familjepolitik utan att samtidigt tala om kvinnors frigörelse.
I Sverige har vi under de senaste årtiondena gått från att betrakta familjen som samhällets minsta enhet till att anse individen som den minsta enheten i samhället. Vårt välfärdssystem bygger inte på att kvinnor utför omsorgsarbetet obetalt i hemmet och att de därmed får en mycket lös anknytning till arbetsmarknaden. Familjepolitikens utformning, t.ex. bidragsförskottet, har också betydelse för kvinnors möjlighet att bryta upp från ohållbara situationer. De besparingar som aviseras vad gäller ekonomiskt stöd till familjer får därför inte inskränka kvinnors rättigheter att dels kombinera förvärvsarbete med skötsel av små barn och dels att betraktas som enskilda individer i ekonomiskt hänseende.
Det direktiv som regeringen givit till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att jämställdhetspolitiska konsekvenser av de olika förslagen skall analyseras innan förslagen läggs fram, bör även gälla förslag till besparingar.
6.2 Ändrade regler för flerbarnstillägg
De ändrade reglerna för flerbarnstillägg kommer med nödvändighet att innebära minskade inkomster för låginkomstfamiljer med tre barn eller fler. Vänsterpartiet anser det därför befogat med en uppföljning och, om det visar sig att det finns behov, en översyn av bostadstilläggen för barnfamiljer. Ytterligare en åtgärd vore att regeringen uppmanar kommunerna att ta hänsyn till det försämrade flerbarnstillägget vid konstruktionen av daghems- och skolbarnsomsorgstaxor.
6.3 Preskriptionstid för underhållsbidrag
Den nuvarande korta preskriptionstiden för underhållsbidrag -- 3 år -- gör att den betalningsskyldige kan utnyttja systemet genom att fördröja handläggningen. I dag avskrivs underhållsskulder genom att indrivning inte kan ske innan preskriptionstiden utgått. Försäkringskassans ansträngningar att få in pengar kan med den korta preskriptionstiden leda till att skulden avskrivs i stället för att gå till kronofogden. Ett annat system där svenska staten också är fordringsägare är studielånen. Där skrivs inte skulden av förrän låntagaren går i pension.
Vänsterpartiet anser att det är bra att preskriptionstiden förlängs men att förlängningen borde återställas till 10 år. Därigenom underlättas för staten att få tillbaka det den lagt ut för att säkerställa barnens standard.
6.4 Begränsningar i bidragsförskottssystemet
Bidragsförskottet är en av de viktigaste reformer som genomförts för att främja kvinnors oberoende av enskilda män. Genom bidragsförskottet kan kvinnor bryta upp från ohållbara förhållanden. I gengäld har kvinnor i Sverige blivit beroende av staten, vilket gör statens ansvar stort. För att kvinnor skall betraktas som enskilda individer i ekonomiskt hänseende krävs därför -- så länge det finns föräldrar som avstår från att ta sitt betalningsansvar -- att staten tar sitt ansvar.
Vänsterpartiet anser därför att de besparingar som måste göras i bidragsförskottssystemet skall inriktas på indrivningen av skulder. Genom den höga arbetslösheten har betalningsförmågan visserligen sjunkit, men det finns redan i dag möjligheter till anstånd med betalning eller att ansöka om avskrivning av skulden. Det enda som krävs är att den betalningsskyldige tar kontakt med sitt lokala försäkringskassekontor. Att så inte sker visar på att betalningsmoralen vad gäller bidragsförskott är låg. Vad gäller indrivning av t.ex. hyror skickas en betalningsanmodan och därefter meddelas kronofogden.
Det är också nödvändigt att staten ändrar sin syn på bidragsförskott och dess betydelse för kvinnors frigörelse. Ett exempel: Två föräldrar, båda med studieskulder, går skilda vägar. Barnen stannar hos modern som är lågavlönad och därför måste begära anstånd med återbetalningen av studieskulden. Under tiden växer hennes studieskuld. Eftersom studieskulden av myndigheterna sätts före underhållsskulden kan mannen inte betala bidragsförskottet. Därmed sjunker hans studieskuld kontinuerligt och underhållsskulden avskrivs efter 3 år. Det blir därför staten som betalar bidragsförskottet. Detta lämnar kvinnan med ständigt ökande studieskulder, mannen med ständigt minskande studieskulder. Förlorare blir kvinnan och staten. Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt med en översyn av rutinerna för återbetalning av underhållsskulder.
Vidare anser vi att möjligheten för välbeställda att i domstol avtala om ett lågt underhåll för att sedan med avtalet i handen begära utfyllnad upp till nivån på bidragsförskottet är stötande.
Vänsterpartiet anser vidare att de nödvändiga förändringar som måste göras måste ha som mål att kvinnors möjlighet till ekonomiskt oberoende inte rörs.
6.5 Begränsad uppräkning av basbeloppet
Regeringen föreslår att uppräkningen av basbeloppet begränsas till olika procentsatser av förändringen av allmänna prisläget. Detta gäller basbeloppsanknutna förmåner från de offentliga systemen, bl.a. pensionerna. Vänsterpartiet ställer sig bakom detta förslag, bl.a. med tanke på att pensionerna därmed i fortsättningen kommer att behandlas som andra delar av socialförsäkringssystemet i det hänseendet.
Vi vill samtidigt framhålla att pensionärer som andra grupper speglar sammansättningen i samhället, dvs. det finns låg- och höginkomstpensionärer, fattiga och förmögna. Liksom i den förvärvsaktiva delen av befolkningen är det kvinnorna som i störst utsträckning är låginkomsttagare. Även om pensionärerna i genomsnitt har klarat sig bättre än många andra grupper i samhället så gäller inte detta pensionärer med de lägsta inkomsterna.
6.6 Pris- och följsamhetsindexering av utgående pensionsförmåner
Vänsterpartiet har i vår motion till propositionen om reformering av det allmänna pensionssystemet ställt sig bakom principen att pensionsutbetalningarna anpassas till samhällsekonomin fr.o.m. år 2000. Pensionsarbetsgruppen föreslog inte den exakta utformningen av ett sådant index utan det har överlåtits åt den s.k. genomförandegruppen. Att tidigarelägga en sådan indexering bidrar till att pensionssystemet blir robust. Vid utformningen av index måste hänsyn tas till låginkomstpensionärerna.
Vad som dock inte klart framgår av avsnitt 7.3 och avsnitt 7.4 i propositionen är om regeringen har för avsikt att låta de båda begränsningarna av uppräkningen vad gäller pensionerna gälla samtidigt. Den begränsade uppräkningen av basbeloppet innehåller komponenten ''allmänna prisläget''. Enligt pensionsarbetsgruppens förslag till pris- och följsamhetsindex skall även där det ''allmänna prisläget'' tas med som en komponent.
Vänsterpartiet anser att om pris- och följsamhetsindexeringen skall tidigareläggas, vilket vi stödjer, måste den ersätta den begränsade uppräkningen av basbeloppet för pensionerna.
6.7 Förbättring av det särskilda bostadstillägget till pensionärer (SBTP)
Vänsterpartiet anser att det är bra att bostadstillägget för pensionärer fr.o.m. årsskiftet tas över av staten. Det innebär att bostadstillägget kommer att bli enhetligt. För vissa kommuner -- de med få pensionärer -- kommer överförandet till staten dock att innebära kostnadshöjningar genom schablonberäkningarna. De kommuner som varit mer genererösa och ersatt 100 % av hyran blir med viss nödvändighet tvingade att sänka ersättningen till 85 %. Det innebär ytterligare en försämring för låginkomstpensionärerna.
För att värna de sämst ställda pensionärerna har Vänsterpartiet i motion 1993/94:Fi206 krävt att pensionstillskottet skall höjas till 65 % av ett basbelopp. Det är positivt att SBTP utgår med automatik och att den ''skäliga levnadsnivån'' räknas upp med 6 procentenheter av basbeloppet. Risken för att låginkomstpensionärerna drabbas hårt av de olika besparingarna är uppenbar. Vänsterpartiet förutsätter att regeringen följer utvecklingen för de sämst ställda pensionärerna.
6.8 Förtidspension och sjukförsäkring
Rehabiliteringen av sjuka och arbetsskadade har varit föremål för många utredningar. Gemensamt för dem alla är en övertygelse om betydelsen av ett förstärkt arbetsgivaransvar, samordning av rehabiliteringsresurser och större fantasi och tålamod i rehabiliteringsprocessen. Fortfarande satsas t.ex. resurser på att rehabilitera den arbetsskadade tillbaka till det arbete som förorsakat skadan. Målsättningen borde vara att ingen arbetsskadad skall bli förtidspensionerad förrän företaget uttömt alla möjligheter att efter rehabilitering omplacera den arbetsskadade eller sjuka. I det fortsatta arbetet med att få ner antalet förtidspensionerade måste därför arbetsgivaransvaret ytterligare markeras. Genom det svaga arbetsgivaransvaret har en arbetsgivare inga motiv att förbättra arbetsmiljön eller för att rehabilitera en anställd vars kropp slitits ut. Tvärtom -- med den goda tillgång på både svensk och invandrad arbetskraft kan en arbetsgivare vältra över kostnaderna på staten. Vänsterpartiet anser att en kraftig markering av arbetsgivaransvaret är nödvändig.
Monotona och förslitande arbetsuppgifter, lika väl som stress, är de faktorer som i främsta hand orsakar arbetsskador och sjukdom. Hälsa och sjukdom är en klass- likaväl som en könsfråga. De försök som gjorts med kortare arbetsdag visar att långtidssjukskrivningar och förtidspensionering minskar. Vänsterpartiet anser att en åtgärd att minska ohälsotalet är införandet av en kortare arbetsdag.
Ytterligare en förutsättning för en lyckad rehabilitering är att arbetsmarknaden har plats för människor med arbetsskador och funktionshinder. En inte så känd eller uttalad uppgift för den offentliga sektorn har varit att bereda plats för människor med funktionshinder och olika arbetsskador. De kraftiga nedskärningar som gjorts inom offentlig sektor har medfört att den möjligheten försvunnit. De första som fick gå vid nedskärningar och effektivitetskrav var anställda med olika sorters funktionshinder. Med den höga arbetslösheten har också inställningen till vår förmåga till arbete förändrats. I stället för att vårda förmågan till arbete bekämpar vi arbetslösheten, vilket leder till att förtidspension är ett passivt sätt att minska arbetslösheten.
Att förtidspensioneras innebär också ett definitivt stopp för alla insatser. Rehabiliteringsåtgärder sätts inte in. Arbetsgivarens och arbetsförmedlingens intresse upphör. Försäkringskassans enda insats blir att betala ut pensionen. Ett sätt att åtgärda det skulle kunna vara att omvandla förtidspensionen till ett mindre definitivt tillstånd för att därigenom vidmakthålla intresset för rehabilitering och för att den långtidssjuka eller förtidspensionerade även i fortsättningen skall komma i åtnjutande av samhällets gemensamma resurser. Möjligheten till förtidspension måste dock fortfarande finnas för svårt sjuka eller svårt handikappade människor.
För en grupp människor innebär dock förtidspensioneringen en lättnad. De s.k. SVBK var en grupp kvinnor som hade en odefinierad och odiagnosticerad värk i axlar, skuldror och nacke. Läkarna, försäkringskassan, arbetsgivare trodde dem inte. För denna grupp kom förtidspensioneringen som en lättnad, de slapp förnedrande kontakter med läkarkåren och olika myndigheter. Idag finns en diagnos -- fibromyalgi -- och forskning pågår. Vänsterpartiet anser att det är väsentligt att enskilda människor inte skall lida för att läkarvetenskapen inte kommit längre vad gäller vissa sjukdomstillstånd.
Vi vill också poängtera att det i dag är kvinnorna som står för den största ökningen av förtidspension. I vård och omsorgsyrken -- kvinnors största arbetsmarknad -- arbetar kvinnor ofta med sig själva som arbetsinstrument för att rätt kunna möta t.ex. barn, patienter och anhöriga. Detta leder ofta till utbrändhet med fysiska symptom som följd. Inom industrin tilldelas kvinnorna oftast de mest förslitande och monotona arbetsuppgifterna.
Vänsterpartiet anser att de besparingar som med nödvändighet måste göras inom området förtidspensionering enbart skall ske genom satsningar på rehabilitering, kraftig markering av arbetsgivaransvaret, kraftiga satsningar på arbetsmiljön och andra förebyggande åtgärder, där förändringar i arbetsorganisationen och ett ökande inflytande och deltagande i arbetsprocessen är av särskild betydelse. En särskild satsning på kvinnors arbetsmiljö är nödvändig om man vill komma åt orsakerna till den ökande frekvensen förtidspensioner hos kvinnor.
6.9 Omläggning och höjning av allmänna egenavgifter m.m.
Vänsterpartiet är principiellt motståndare till egenavgifter. Vi anser att socialförsäkringarna skall betalas efter bärkraft och finansieras med arbetsgivaravgifter och skatter. Avgifter skall betalas på hela lönesumman -- således även på inkomstdelar överstigande 7,5 basbelopp. Trots detta accepterar Vänsterpartiet i nuläget regeringens förslag att allmän egenavgift i form av sjukförsäkringsavgift tas ut med 2,95 % fr.o.m. 1 januari 1995.
Vänsterpartiet har i motion 1993/94:Sf52 med anledning av proposition 1993/94:250 om reformering av det allmänna pensionssystemet utvecklat vår principiella hållning och avvisat finansiering med egenavgifter.
Med egenavgifter för både sjukförsäkring och pensionsförsäkring kan det samlade uttaget av egenavgifter närma sig 16 % av lönesumman för de som har inkomster under 7,5 basbelopp. Ett så stort uttag skulle slå hårt mot de som har låga inkomster. Det är helt oacceptabelt.
Detta är en problemställning som tas upp i propositionen. Utformningen av egenavgifterna måste omprövas i samband med beslut om det framtida pensionssystemet. Med de utgångspunkter och överväganden som redovisas i propositionen angående konstruktion och nivå på förekommande egenavgifter i framtiden kan Vänsterpartiet acceptera propositionens förslag i dessa delar.
7. Skattepolitiken
I propositionen föreslår regeringen en rad förändringar på skatteområdet. Flertalet av propositionens förslag ligger i linje med Vänsterpartiets skattepolitik. Ett genomförande av propositionens förslag på skatteområdet innebär därmed ett förverkligande av centrala delar av Vänsterpartiets skattepolitik.
Vänsterpartiet stödjer propositionens förslag om att återgå till en mera enhetlig kapitalbeskattning på en nivå om 30 %, och förslaget om att bibehålla förmögenhetsskatten. Propositionens förslag angående beskattningen på kapitalägande innebär en förstärkning av de offentliga finanserna med 11,8 miljarder kronor under 1995. Den långsiktiga budgetförstärkningen för 1998 kan beräknas till 14,2 miljarder kronor.
Även om Vänsterpartiet stödjer propositionens förslag i dessa delar så ser vi det som en brist att regeringen inte har varit beredd att avge förslag angående en skärpt beskattning av privat pensionssparande genom minskade avdragsmöjligheter. Vänsterpartiet avser dock att återkomma med yrkande i denna fråga.
Vänsterpartiet tillstyrker således förslagen i propositionen vad gäller kapitalbeskattning och förmögenhetsskatt.
När det gäller företagsbeskattningen ser Vänsterpartiet det som positivt att den socialdemokratiska regeringen frångått det tidigare förslaget från Socialdemokraterna om att tillåta direktavskrivningar för maskininvesteringar.
Vänsterpartiet har tidigare förklarat att vi är villiga att överväga någon form av direktavskrivningar i syfte att stimulera investeringar och öka syselsättningen. Vi har därvid särskilt poängterat att det är önskvärt att begränsa eventuella direktavskrivningar till hemmamarknaden eller för projekt av särskilt miljöintresse och/eller bygginvesteringar.
Vänsterpartiet har samtidigt kritiserat förslag om direktavskrivningar för maskininvesteringar, bl.a. för att sådana avskrivningsmöjligheter kan ge utrymme för en avancerad skatteplanering t.ex. genom leasingverksamhet.
I propositionen föreslår regeringen ett tidsbegränsat direktavdrag för att öka näringslivets investeringar i byggnads- och markarbeten. Förslaget stimulerar byggsektorn och sysselsättningen inom byggbranschen samtidigt som riskerna för skatteplanering undanröjs. Med den nya utformningen som förslaget om direktavskrivningar fått i propositionen kan Vänsterpartiet tillstyrka propositionen i denna del.
I propositionen föreslår regeringen att möjligheterna till kvittning av underskott i aktiv näringsverksamhet mot inkomst av tjänst skall slopas. Vänsterpartiet redovisade i samband med skattereformen att vi kunde tänka oss en begränsad kvittningsrätt. Våra överväganden grundade sig på bl.a. de problem som finns i glesbygd, och för vissa kombinationsföretag. Den kvittningsrätt som infördes av den borgerliga regeringen hösten 1993 öppnade emellertid för alltför vida möjligheter till skatteundandragande. Vänsterpartiet kan därför tillstyrka regeringens förslag i detta avseende.
Vi vidhåller dock vår uppfattning att det behövs särskilda åtgärder för att underlätta för mindre företag i allmänhet och nystartade företag i synnerhet. Detta gäller inte minst skattereglerna. Reglerna för beskattningen av fysisk persons näringsverksamhet har genom de förändringar som genomförts av den borgerliga regeringen blivit mycket komplicerade. Detta har gjort att många småföretagare blir alltmer beroende av redovisningsfirmor och dyra konsulter. Det är därför av stor vikt att regeringen skyndsamt utreder skattereglerna för enskild näringsverksamhet i syfte att skapa enklare och överskådligare regler. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet har tidigare krävt en återgång till full beskattning av aktieutdelningar, det som ibland benämns som dubbelbeskattning. Vänsterpartiet har kombinerat detta krav med förslag om en lättnad av företagsbeskattningen genom ett återinförande av det s.k Anellavdraget.
I propositionen föreslår regeringen att aktieutdelningar åter skall beskattas fullt ut. Regeringen föreslår för närvarande inte att Anellavdraget återinförs. Som skäl för detta anför regeringen att Anellavdraget är internationellt avvikande. Regeringen anför vidare att avdraget kan medföra en överflyttning av skatteintäkter från Sverige till andra länder.
Att återinföra full beskattning av aktieutdelningar samtidigt som Anellavdraget inte återinförs innebär en skatteskärpning på företagssektorn. Regeringen konstaterar dock att propositionens förslag om direktavskrivningar bidrar till att hålla nere det samlade skatteutaget på företagsektorn. Regeringen föreslår dessutom att stämpelskatten på nyemitterade aktier slopas. Den senare är delvis också en följd av att Sverige i enlighet med folkomröstningens resultat skall bli medlem av EU.
Vänsterpartiet kan godta regeringens övervägande i dessa stycken.
Regeringen anför vidare att det längre fram finns ett behov av att sänka skatteutaget på företagssektorn med ca 2 miljarder kronor. Vänsterpartiet är av statsfinansiella skäl mer tveksam till denna bedömning, men anser dock att det kan finnas skäl att vidta skatteåtgärder på företagssidan i syfte att stimulera till ökad sysselsättning.
Regeringen anser att de ytterligare åtgärder som bör övervägas bl.a. är lättnader som gynnar försörjning med externt riskkapital. Vänsterpartiet är berett att diskutera sådana åtgärder, och anser att det i sådana fall är av särskild vikt att lägga ut ev. tillkommande lättnader så att särskilt mindre och nystartade företag gynnas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I propositionen föreslår regeringen att kapitalinkomster i princip skall beskattas efter en enhetlig skattesats på 30 %. Regeringen anser att detta ligger i linje med grundprinciperna bakom skattereformen. Detta är en korrekt bedömning av regeringen. En av grundprinciperna i skattereformen var tanken på en enhetlig beskattning med 30 % både av kapital, företag och i kommunalskatt.
Inte bara kapitalskatten utan också företagsskatten bör då återställas till 30-procentsnivån. Vänsterpartiet föreslår därför att riksdagen beslutar höja bolagsskatten från den 1 januari 1995 från 28 till 30 %.
För närvarande är vinstutvecklingen i företagssektorn mycket god. Vänsterpartiet anser därför att det finns skäl att pröva frågan om att återinföra någon form av särskild vinstdelningsskatt. En skatt vars intäkter skulle kunna reserveras för uppbyggnad av framtidsfonder i syfte att stimulera förnyelse och kompetensutveckling i företagssektorn. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vad det gäller beskattningen av förvärvsinkomster, föreslår regeringen förändringar när det gäller skatteskala och grundavdraget, samt höjd gräns för reseavdrag.
Vänsterpartiet har tidigare föreslagit att statsskatten skall höjas från 20 till 25 %. Vänsterpartiet stödjer därför propositionens förslag om att höja skattesatsen till 25 % vid 1996--1999 års taxeringar. Höjningen ger en inkomstförstärkning på 4,3 miljarder kronor per inkomstår. Genom att regeringen föreslår att höjningen endast skall vara tillfällig begränsas dock den långsiktiga inkomstförstärkningen till 1,4 miljarder kronor.
Vänsterpartiet stödjer förslaget om höjd skattesats men anser att höjningen inte bör begränsas till en period på 4 år. Sveriges budgetproblem är inte tillfälliga, då bör de skattehöjningar som sätts in för att motverka underskotten inte heller vara av tillfällig natur. Vänsterpartiet menar att höjningen bör ligga kvar i vart fall fram till den tidpunkt då statsskulden slutar öka. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen föreslår att grundavdraget vid den statliga taxeringen skall återinföras i förtid, dvs. från 1996 års taxering till inkomståret 1995. Detta innebär en riktad skattesänkning för inkomster över 200 000 kr. Det förtida återinförandet av grundavdraget innebär ett inkomstbortfall för staten på ca 1,8 miljarder kronor.
Det måste upplevas som fördelningspolitiskt felaktigt att genomföra denna skattesänkning på högre inkomster samtidigt som riksdagen fattar beslut om inkomstreduceringar t.ex. för pensionärer med väsentligt lägre inkomster än 200 000 kr. Genom att i förtid återinföra grundavdraget vid den statliga taxeringen reduceras nettoförstärkning av den s.k. värnskatten för 1995 från 4,3 miljarder kronor till 2,5 miljarder kronor.
I propositionen erkänns detta faktum och sambandet mellan värnskatt och grundavdrag. Regeringen skriver också: ''Frågan om grundavdragens utformning i de högre inkomtsskikten prövas i samband med avvecklingen av värnskatten.'' (s. 49).
Vänsterpartiet ser det som positivt att regeringen i och med denna skrivning öppnar för att börja föra en diskussion om grundavdragens konstruktion och effekter i de högre inkomstskikten. Vänsterpartiet har tidigare redovisat konkreta förslag till hur grundavdraget kan avvecklas för inkomster över brytpunkten såväl vid statlig som kommunal taxering.
Ett genomförande av Vänsterpartiets förslag skulle ge betydande skatteintäkter och positiva fördelningseffekter samtidigt som marginalskatteeffekterna skulle bli begränsade för de inkomstskikt som svarar för huvuddelen av inkomstförstärkningen. Vad som här anförts ang. grundavdragets slopande bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De stora budgetproblemen reser krav på ytterligare inkomstförstärkningar utöver de som regeringen redovisar i propositionen. Vänsterpartiet föreslår därför att ett nytt skikt i skatteskalan inrättas med 30 % i skatt för inkomster över 300 000 kronor.
Vänsterpartiet menar att det finns en rad miljö- och budgetskäl som talar för att höja skatteuttaget på sådan produktion och konsumtion som påverkar vår miljö negativt. Enligt Vänsterpartiets mening är det en brist att regeringen i propositionen inte avger några sådana förslag till skatteskärpningar.
Vi kan dock notera att regeringen i propositionen skriver: ''Ett ökat inslag av skatter och avgifter som har gynnsamma effekter på miljön kommer att prövas ytterligare'' (s. 26). Detta är ett uttalande i rätt riktning men Vänsterpartiet menar att det inte finns skäl att helt avstå från att redan nu vidta en sådan åtgärd. Vänsterpartiet föreslår därför att koldioxidskatten för industrin höjs från den 1 januari 1995. I samband med budgetpropositionen kommer Vänsterpartiet att återkomma med fler förslag angående energi- och miljöskatter.
På förslag av regeringen Bildt i kompletteringspropositionen 1992 (prop. 1991/92:150) beslöt riksdagen att sänka industrins energiskatter mycket kraftigt från den 1 januari 1993. Beslutet innebar att industrin befriades från energiskatt på bränslen och el. Koldioxidskatten för industrin sänktes från 25 öre/kg koldioxid till 8 öre, dvs. en fjärdedel av den allmänna nivån. Skattesänkningarna skulle enligt regeringen ge upphov till ett skattebortfall på ca 4 miljarder kronor. Ett bortfall som enligt regeringen Bildt skulle finansieras med väsentliga skattehöjningar på energiområdet för hushållen. Koldioxidskatten höjdes t.ex. till 32 öre/kg för övriga förbrukare.
Vänsterpartiet liksom Socialdemokraterna gick emot de kraftiga skattesänkningarna på industrins energiförbrukning. En uthållig industripolitik kan inte bygga på att industrin skall stimuleras med låga priser på el eller andra energikällor. Det är riktigt att de svenska energiskatterna för industrin var höga men detta kompenserades av att de svenska elpriserna var och är mycket låga vid en internationell jämförelse.
I systemet fanns också en takregel som innebar att skatteuttaget för industrins energiskatter inte kunde bli högre än 3 % av produktionsvärdet. Regeringen hade dessutom möjlighet att genom särskilt beslut sätta ner taket ytterligare för särskilt energikrävande industri. För 1992 satte regeringen detta tak till 1,2 %. Taket finns fortfarande kvar för företagens koldioxidskatter.
Den totala skatten på t.ex. olja som bränsle i industrin var 1992 1 260 kr/kubikmetern -- år 1993 var den 230. En sänkning med 82 %! För kol är motsvarande siffror 850 kr/ton respektive 200 kr/ton. En sänkning med 76 %.
Sänkningen har resulterat i att användningen av fossila bränslen ökar inom industrin. Detta tvärtemot regeringen Bildts på pappret uttalade miljöönskemål. Hur mycket användningen har ökat med tvistade man om mellan det moderatstyrda Finansdepartementet och centerstyrda Miljödepartementet. Det står dock helt klart att det är långt ifrån målet om en minskning. Regeringen Bildts skattepolitik på miljöområdet innebar en stimulans för användandet av gammal teknik och en broms på utvecklingen av nya miljövänliga process- och energitekniker. Om denna politik får fortsätta riskerar Sverige att halka efter i utvecklingen mot det uthålliga samhället.
Som Vänsterpartiet redovisat ovan talar miljö- och resurshushållningsskäl för ett återställande av industrins energiskatter. Under senare år har industrins konkurrens- och marknadsläge förstärkts mycket kraftigt, bl.a. genom kronkursen, produktivitetshöjningar, och återhållsamma löneavtal. Detta gör att det inte finns några betydande konjunkturella skäl som talar mot den höjning som Vänsterpartiet föreslår.
Vänsterpartiet föreslår att koldioxidskatten för industrin höjs den 1 januari 1995, från 8 till 16 öre per kg koldioxid. Detta torde ge ökade skatteintäkter på ca 500 miljoner kronor. Vänsterpartiet förutsätter därvid ett generellt tak för industrins energiskatter på 1,2 % av försäljningsvärdet med möjlighet för regeringen att medge ytterligare nedsättning.
8. Arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde, m.m.
Det krävs kraftfulla insatser för att öka sysselsättningen. Detta är en huvuduppgift för regeringen. Om Sverige skall komma ur den statsfinansiella kris landet nu befinner sig i är arbetsmarknadsfrågorna nyckeln. Men sysselsättningsfrågorna löses inte enbart med arbetsmarknadspolitik eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder, minst lika viktigt är synen på den offentliga sektorn, skattepolitiken, finanspolitiken, ränteläget, statsbidragen till kommunerna, utbildningspolitiken och infrastrukturuppbyggnaden. Lyckas vi inte få alla dessa områden att samverka så kommer vi inte heller att kunna lösa sysselsättningsfrågorna. Det här innebär också att de besparingsåtgärder som planeras inom olika sektorer alltid måste analyseras och konsekvensbeskrivas ur sysselsättningssynpunkt. Vad innebär det för sysselsättningen om inte landets kommuner tillåts expandera? Hur drabbar förändringar i anslagen till statliga verk sysselsättningen? Den offentliga sektorn är alltjämt en stor del av den svenska arbetsmarknaden, att bortse från detta kan få förödande konsekvenser för sysselsättningen i Sverige i stort och för kvinnors sysselsättning i synnerhet.
Men arbetsmarknadspolitiken handlar inte bara om att öka sysselsättningsgraden för att sanera statens finanser. Det handlar om att oerhörda mänskliga resurser går förlorade när människor tvingas ut i en massarbetslöshet som på lång sikt påverkar människors liv destruktivt.
I krisens Sverige skall inte bara tillväxt och besparingar fördelas rättvist. Även rätten till arbete måste betraktas som en rättvise- och fördelningspolitisk fråga. Här handlar det inte bara om fördelning mellan individer utan också om en fördelning mellan regioner, mellan storstad och glesbygd mellan olika befolkningsgrupper, äldre, ungdomar, invandrare, arbetshandikappade, män och kvinnor. Att angripa arbetslösheten är alltså både en ekonomisk fråga och en rättvisefråga. I detta perspektiv har den kommande Arbetstidsutredningen ett stort ansvar.
8.1 Kraven på arbetsmarknadspolitiken
En förutsättning för en framgångsrik arbetsmarknadspolitik är att den effektivt stödjer den ekonomiska politikens tillväxtmål. Ett led i detta är att främja näringslivets expansion. Samtidigt måste tillväxtmålet kompletteras med hänsynen till ett ekologiskt samhälle, där arbetsmarknadspolitiken är ett verktyg för att stimulera näringslivet att ta miljömässig hänsyn och syfta till att skapa fler jobb inom gröna sektorer. Arbetsmarknadspolitiken måste skapa utrymme för att behålla arbeten i den offentliga sektorn utifrån insikten att där är behoven av arbetskraft stora. Arbetslöshet och bidragsberoende är destruktivt för individen och kostar stora summor i form av socialbidrag eller a-kasseersättning. Kraftfulla insatser för att behålla arbeten inom den offentliga sektorn är alltså en samhällsvinst.
Arbetsmarknadspolitikens huvudinriktning skall vara att stimulera arbete på den ordinarie arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen har en central roll och det är viktigt att den tillförs resurser. Utbildning och kompetensutveckling är viktiga insatser för att stärka de arbetssökandes ställning. Vänsterpartiet menar att vid sidan av de insatser som skall göras för att trygga kvinnors möjlighet att bryta en könssegregerad arbetsmarknad skall insaterna inom utbildningsområdet också ha en regionalpolitisk profil. Detta är av synnerlig vikt eftersom regeringen avser att stimulera arbetssökande att ta nytt arbete på annan ort. Regeringens åtgärd motiveras av att det uppstår flaskhalsar i produktionen på grund av att det saknas nyckelpersoner eller rätt utbildad arbetskraft.
Vänsterpartiet har inget emot regeringens analys och motiv, kortsiktigt kan en ökad rörlighet vara lösningen på problemet. Men för att långsiktigt motverka att människor tvingas röra sig i riktning till storstäder krävs också utbildningssatsningar på orter där arbetskraften har fel kompetens i förhållande till lediga jobb. Investeringsprogram och näringslivssatsningar där arbetslösheten är hög. Kort sagt en aktiv regionalpolitik. Det måste göras tydligt att det inte är 60-talets stora flyttvåg från glesbygd till storstäder som eftersträvas.
Arbetsmarknadspolitiken har en viktig fördelningspolitisk uppgift att stödja de grupper som har det besvärligt på arbetsmarknaden. Ungdomsarbetslöshet, utomnordiska invandrare och äldre arbetslösa är prioriterade grupper. Vid sidan av dessa krävs också insatser för att deltidsarbetslösa, i dag ca 150 000 personer, skall kunna erbjudas heltidsanställningar. Ett första steg i den riktningen är att lagstifta så att deltidsanställda ges företrädesrätt till anställningar med fler arbetstimmar när sådana finns lediga hos arbetsgivaren.
När det gäller införandet av s.k. arbetsföretag ser Vänsterpartiet stora faror. I princip innebär förslaget att man urholkar arbetstagarnas rättigheter i och med att de är anställda på en plats i ett företag, men utför arbetet på ett annat. Förslaget bygger på att företagen skall kunna rekrytera korttidsvikarier utan att behöva ta något arbetsgivaransvar. Vänsterpartiet ser en risk i att detta förslag leder oss decennier tillbaka i synen på arbetstagarna och trygghet i anställningen.
8.2 Samarbete för att klara arbete och välfärd
Parterna på arbetsmarknaden har en särskilt viktig roll. Kompetensutveckling är ett partsintresse både för att anställda skall kunna behålla och utvecklas i sin yrkesroll och för att företagen långsiktigt skall kunna utvecklas och överleva. Detta kan inte nog understrykas.
Vänsterpartiet vill här särkilt lyfta fram parternas ansvar för att begränsa övertiden och även föra dialog om arbetstiden. En arbetstidsutredning kommer att tillsättas som har att ta ställning både till övertid och arbetstidsförkortning. Detta hindrar inte att parterna snabbare kan hitta lösningar som förkortar arbetstiden och begränsar övertidsuttaget vilket skulle ge omedelbar effekt i form av fler jobb.
Regeringen presenterar en strategi i två steg. Vänsterpartiet konstaterar att satsningarna på investeringar, utbildningsåtgärder, insatser för ungdomar samt förskjutningen av arbetsmarknadspolitiken från artificiell sysselsättning, som ungdomspraktik och ALU, till satsning på utbildning och arbetsförberedande åtgärder helt ligger i fas med Vänsterpartiets tidigare förslag inom arbetsmarknadspolitiken. Vänsterpartiet förutsätter att dessa samlade insatser även får en regionalpolitisk prägel så att de uppväger det regeringsförslag som innebär att arbetskraftens geografiska rörlighet skall underlättas.
I ett andra steg som regeringen avser att redovisa i budgetpropositionen förutsätter Vänsterpartiet att ytterligare medel avsätts för att ta fram ''gröna jobb'' i riktning mot ett ekologiskt samhälle. Att kortare arbetstid och ett begränsat övertidsuttag redovisas som ett verksamt medel för att skapa fler arbeten. Vänsterpartiet har i en rad motioner redovisat förslag på en anslagsfinansierad försöksverksamhet med sextimmars arbetsdag som på sikt kan skapa fler arbetstillfällen.
Regeringen har i sina förslag ang. anslag och investeringar fångat de flesta av Vänsterpartiets förslag som alla leder i riktning mot att skapa fler sysselsättningstillfällen på den ordinarie arbetsmarknaden och avveckla inriktningen på artificiella sysselsättningsåtgärder som ungdomspraktik och ALU. Vänsterpartiet kan också konstatera att den ökade satsningen på utbildning ligger väl i linje med våra tidigare förslag. Vänsterpartiet anser att en aktiv arbetslinje skall bedrivas inom arbetsmarknadspolitiken.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen antar de riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionens avsnitt 1--4,
2. att riksdagen hos regeringen begär att den i kommande ekonomisk-politiska propositioner lämnar konsekvensbeskrivningar av förslagen utifrån ett regionalpolitiskt perspektiv,
3. att riksdagen hos regeringen begär att den i kommande ekonomisk-politiska propositioner lämnar konsekvensbeskrivningar av förslagen utifrån ett fördelningsperspektiv,
4. att riksdagen hos regeringen begär att den i kommande ekonomisk-politiska propositioner lämnar konsekvensbeskrivningar utifrån ett miljöperspektiv,
5. att riksdagen hos regeringen begär att den i kommande ekonomisk-politiska propositioner lämnar konsekvensbeskrivningar utifrån ett kvinnoperspektiv,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om säkerhets- och försvarspolitiken,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om biståndspolitiken,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyktingpolitiken,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den kommunala ekonomin,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändrade regler för flerbarnstilläggen,
11. att riksdagen beslutar att preskriptionstiden för underhållsbidrag höjs från tre till tio år fr.o.m. den 1 januari 1995,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om indrivningen av bidragsförskottsskulder,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om pris- och följsamhetsindexering av utgående pensionsförmåner,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att följa utvecklingen för de sämst lottade pensionärerna,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förtidspension och sjukförsäkring,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omläggning och höjning av allmänna egenavgifter m.m.,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skattereglerna för enskild näringsverksamhet,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skatteåtgärder för mindre och nystartade företag,
19. att riksdagen beslutar att bolagsskatten höjs från 28 % till 30 % från den 1 januari 1995,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vinstdelningsskatt,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den s.k. värnskatten,
22. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om upphävande av lagen (1993:1520) om beräkning av beskattningsbar förvärvsinkomst vid taxering till statlig inkomstskatt och statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1995 och 1996 års taxeringar,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundavdraget,
24. att riksdagen beslutar att 30 % tas ut i statlig skatt för inkomster över 300 000 kronor från den 1 januari 1995,
25. att riksdagen beslutar att höja koldioxidskatten för industrin från 8 till 16 öre per kg koldioxid från den 1 januari 1995 enligt vad i motionen anförts,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kraven på arbetsmarknadspolitiken.
Stockholm den 22 november 1994 Gudrun Schyman (v) Hans Andersson (v) Ingrid Burman (v) Björn Samuelson (v) Eva Zetterberg (v) Lars Bäckström (v) Johan Lönnroth (v)