med anledning av prop. 1995/96:129 Säkerhetsskydd

Motion 1995/96:Ju18 av Kia Andreasson m.fl. (mp)

Klassningssystemet när det
gäller tillgången till
sekretessbelagda uppgifter

Regeringen hänvisar i propositionen till en enkät som SÄPO-
kommittén gjorde under våren 1989 där det framgår ungefär
hur många tjänster det finns i varje skyddsklass. Vidare
redovisas antalet personalkontroller som under 1993/94 var
133 429 stycken.

Det måste anses anmärkningsvärt att det inte finns någon samlad förteck-
ning över antalet skyddsklassade tjänster, speciellt mot bakgrund av antalet
utredningar som ligger till grund för regeringens proposition. Av den enkät
som SÄPO-kommittén gjorde framgår bl.a. att flera myndigheter uppenbar-
ligen saknar fullständig kontroll över vilka och hur många tjänster som finns
i de olika skyddsklasserna. Vi kan inte finna annat än att detta är otillfreds-
ställande. Vi anser därför att regeringen måste inhämta en redovisning i
saken från de myndigheter och företag som har rätt att själva besluta om
placering i de olika skyddsklasserna. Av redovisningen bör framgå det exakta
antalet tjänster i de olika skyddsklasserna hos respektive myndighet och
vilken typ av tjänster det är fråga om. I samband med en sådan inventering
kan det vara lämpligt att berörda myndigheter även kritiskt granskar skydds-
klassplaceringen och överväger om det finns befattningar beträffande vilka
det inte finns något behov av att de är placerade i skyddsklass. För övrigt
finns skäl för regeringen att i framtiden fortlöpande inhämta en sådan redo-
visning från de ifrågavarande myndigheterna samt företagen.

Vid en bedömning av hur personalkontrollsystemet skall vara utformat i
framtiden måste en utgångspunkt vara att så långt som möjligt begränsa
användningen av ett sådant system. SÄPO-kommittén konstaterar i sitt
slutbetänkande att antalet skyddsklasser är stort redan i absoluta tal, framför
allt antalet tjänster i skyddsklass 2. Detta innebär, för det första, ett
ansenligt
ianspråktagande av resurser, såväl hos SÄPO som hos de personalkontrolle-
rande myndigheterna. Dessutom - och framför allt - medför det stora antalet
personalkontroller, med åtföljande hantering av känslig information, betyd-
ande risker från rättssäkerhets- och integritetssynpunkt för dem som blir
kontrollerade.

Vi anser därför att regeringen måste överväga om inte det totala antalet
skyddsklassade tjänster, där kontrollen är så grundlig som i dag, skall
minskas. Samma inställning har för övrigt kommit till uttryck dels i
förarbetena till PKK, se parlamentariska nämndens utlåtande (SOU 1968:4),
dels i SÄPO-kommitténs betänkande. Att nedbringa antalet tjänster med
nuvarande personalkontroll framstår för övrigt än mer angeläget med hänsyn
till att regeringen föreslår en markant utvidgning när det gäller vilka
personalkategorier som skall kunna personalkontrolleras.

Kontroll av anhöriga

Det måste anses ytterst tveksamt om bedömningen av en viss
persons lämplighet bör påverkas av förhållanden som i första
hand gäller någon annan. En uppgift som finns antecknad om
någon annan säger inte något om pålitligheten hos den
kontrollerade själv. Vidare måste det anses särskilt
integritetskränkande att lämna ut uppgifter om någon som
inte själv är berörd av prövningen. Regeringen bör därför
överväga om inte kontrollen av anhöriga skall tas bort.

Samtycke av den
kontrollerade m.m.

Regeringen har föreslagit att registerkontroll och särskild
personutredning skall förutsätta uttryckligt samtycke av den
kontrollerade. Dock utelämnas krav på samtycke vad gäller
kontroll av anhöriga. Som skäl härför anger regeringen bl.a.
att uppgifter om anhöriga bara får lämnas ut om det är
oundgängligen nödvändigt. För det första torde kontroll av
anhöriga ske i mindre utsträckning jämfört med de personer
som skall anställas. För det andra berör ofördelaktiga
uppgifter om anhöriga i lika stor utsträckning den person
som ansökt om viss tjänst. Syftet med bestämmelsen i 19 §
personalkungörelsen att den som avses bli kontrollerad skall
ha möjlighet att återkalla sin ansökan om anställning, om han
har anledning att befara att ofördelaktiga uppgifter om
honom skulle komma fram vid personalkontrollen, måste
således även gälla vid kontroll av anhöriga. Vi anser därför
att även kontroll av anhöriga skall förutsätta samtycke.

Garantier mot otillbörlig
användning av uppgifterna

De uppgifter som finns i polisregister och som kan komma
att lämnas ut i ett registerkontrollärende kan vara av mycket
känslig natur. En särskild fråga är vilka garantier det finns
mot att uppgifterna används utom ramen för det ärende för
vilket uppgifterna lämnades ut. Säkerhetsskyddsutredningen
har föreslagit en uttrycklig regel enligt vilken uppgifter som
har lämnats ut i ett registerkontrollärende inte får användas
för andra ändamål än det som har föranlett kontrollen.
Remissinstanserna har tillstyrkt utredningens förslag.
Regeringen har dock avslagit förslaget, utan närmare
förklaring, med hänvisning till begränsningar i sekretessen
som finns i 14 kap. sekretesslagen. Vi anser att utredningens
förslag härom bör tas in i en speciell paragraf i
säkerhetsskyddslagen.

Den kontrollerades rätt att
yttra sig över uppgifterna
innan de lämnas ut för
säkerhetsprövning

Vi anser att ett beslut att inte kommunicera uppgifterna med
den kontrollerade skall kunna överklagas eller underställas
domstol. Med hänsyn till den vittgående konsekvens ett
utlämnande av uppgifter kan få för den kontrollerade bör ett
krav i en rättsstat vara att ett sådant beslut i vart fall
underställs en domstol, t.ex. Kammarrätten i Stockholm eller
Regeringsrätten. Den föreslagna registernämnden kan inte
ersätta den fristående roll som en domstol har. För att inte
riskera att den polisiära säkerhetstjänsten upplevs som en stat
i staten kan det för ett demokratiskt samhälle vara viktigt
med en prövning av en domstol. Antalet ärenden där en
underställning skulle bli aktuell torde komma att bli så få att
några större olägenheter inte skulle uppkomma för de
domstolar som hade att pröva frågan. En ordning med
domstolsprövning av redovisat slag gäller i ärenden om
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (27 kap.
21 § rättegångsbalken).

Tveksamt är också huruvida regeringens förslag är förenligt med 13 §
Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund-
läggande friheterna, där det sägs: "Envar, vars i denna konvention angivna
fri- och rättigheter kränkts, skall äga effektiv möjlighet att tala härå inför
in-
hemsk myndighet och detta även i det fall, att kränkningen förövats av äm-
betsman i tjänsteutövning."

När det gäller register vilka, eftersom de hålls hemliga, gör det omöjligt
för den enskilde medborgaren att använda sig av de lagar och regler som
berättigar honom till att ha tillgång till innehållet i myndighetens handlingar,
är det desto mer nödvändigt att det måste finnas ett effektivt rättsmedel inför
en oberoende domstol. Det måste således vara ett absolut krav att en domstol
skall kunna avgöra en registeruppgifts värde och också om det förekommit
ett rent skrivfel eller en identitetsförväxling. Den enskilde måste ha en rätt
att
föra talan mot uppgifterna i ett register som är resultatet av ett grundläggande
misstag, även om källan till informationen hålls hemlig och endast är känd
för den oberoende domstol som är behörig att avgöra klagandens överklagan-
de.

Utländska medborgares
tillträde till
säkerhetsklassade
befattningar

Det kan ifrågasättas om det är nödvändigt med den reglering
som 1975 års förordning om krav på svenskt medborgarskap
för tillträde till statliga tjänster innebär. Av 5 § lagen om
offentlig anställning gäller om svenskt medborgarskap
framgår att utöver de krav på svenskt medborgarskap som
följer av regeringsformen eller någon annan lag endast
svenska medborgare får ha en anställning som åklagare eller
polis eller inneha en militär anställning. I 6 § ges möjlighet
till ytterligare begränsningar.

Mot bakgrund av detta regelsystem bör det övervägas om bestämmelsen i
1975 års förordning kan undvaras. Det torde vara möjligt att på ett mer
nyanserat sätt föreskriva vilka tjänster som bör kräva svenskt medborgarskap
än att som nu låta skyddsklassningen vara helt och hållet avgörande. Det kan
inte uteslutas att utlänningar på det sättet i onödan utestängs från möjligheten
att inneha vissa befattningar trots att detta inte är motiverat från sakliga
utgångspunkter. Med den utvidgning till personalkontroll som regeringen
föreslagit framstår det som än mer angeläget att inte redan den omständighe-
ten att en befattningshavare är hänförd till skyddsklass regelmässigt diskvali-
ficerar en utlänning från att kunna inneha befattningen.

I likhet med DO anser vi att ett omotiverat krav på svenskt medborgarskap
medför dels att det svenska samhället onödigt begränsar sin tillgång till
duglig arbetskraft, dels att bilden av utländska medborgare som mindre
pålitliga kan komma att förstärkas på bekostnad av de goda relationer mellan
olika etniska grupper som också är en viktig del av ett lands säkerhet.

I propositionen hänvisar regeringen till den s.k. LOA-utredningen (SOU
1992:60) vad gäller ifrågavarande regler i ett EU-perspektiv. Bakgrunden är
den princip om arbetskraftens fria rörlighet som finns inskriven i artikel 48 i
Romfördraget. LOA-utredningen har gjort bedömningen att bestämmelserna
om krav på svenskt medborgarskap för vissa statliga tjänster är förenliga med
EG-domstolens praxis och kommissionens rekommendationer. Regeringens
bedömning i detta avseende torde kunna ifrågasätta dels på grund av att
utredningen är över fyra år gammal, dels på grund av att regeringen inte
närmare utvecklat eller gjort någon bedömning avseende senare utveckling
inom EU. Alltför omfattande krav på svenskt medborgarskap eller andra
särskilda behörighetsvillkor kan komma i strid med de allmänna strävandena
om ökad arbetskraftsrörlighet mellan länderna och uppfattas som ett onödigt
hinder.

1975 års förordning bör således ändras på så sätt att kravet på svenskt
medborgarskap endast omfattar innehav av tjänster som är placerade i
skyddsklasserna 1 och 2.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen bör inhämta en redovisning över
vilka och hur många tjänster som finns i de olika skyddsklasserna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen i framtiden fortlöpande bör
inhämta sådan redovisning som avses i hemställanspunkt 1,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen bör överväga att minska det totala
antalet skyddsklassade tjänster,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kontroll av anhöriga,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att registerkontroll och särskild personutredning
av anhöriga skall förutsätta samtycke,
6. att riksdagen beslutar om en uttrycklig regel enligt vilken
uppgifter som har lämnats ut i ett registerkontrollärende inte får
användas för andra ändamål än det som har föranlett kontrollen,
7. att riksdagen beslutar att ett beslut om att inte kommunicera
uppgifterna med den kontrollerade skall kunna underställas särskild
domstol,
8. att riksdagen beslutar att 1975 års förordning om krav på svenskt
medborgarskap för tillträde till statliga tjänster ändras på så sätt att
kravet på svenskt medborgarskap endast omfattar innehav av tjänster
som är placerade i skyddsklasserna 1 och 2.

Stockholm den 8 mars 1996

Kia Andreasson (mp)

Peter Eriksson (mp)

Bodil Francke Ohlsson (mp)

Yvonne Ruwaida (mp)

Annika Nordgren (mp)