med anledning av prop. 1995/96:146 Vissa frågor om personlig assistans

Motion 1995/96:So15 av Gullan Lindblad m.fl. (m)

Statsminister Carl Bildt redogjorde i sin första
regeringsförklaring den 4 oktober 1991 för den
nytillträdande borgerliga regeringens målsättning rörande
handikappfrågor:

"Människor med handikapp och deras anhöriga skall ges ökade möjligheter
till ett gott liv. Regeringen kommer under 1992 att lägga fram förslag till ett
ökat stöd för de handikappade grundat på förslaget från
handikapputredningen."

Den moderatledda regeringen inledde arbetet med att både sanera landets
ekonomi och satsa på den grupp i det svenska samhället som under de
socialdemokratiska regeringsåren på 80-talet fått vidkännas de största
neddragningarna och flest svikna löftena. Av den mängd åtgärder i syfte att
underlätta för funktionshindrade som regeringen Bildt genomförde kan
nämnas några särskilt betydelsefulla.

Vårdbidraget för föräldrar som vårdar barn under 16 år som behöver
särskild tillsyn höjdes med 25 procent. En större del av vårdbidraget blev
också ATP-grundande. Det särskilda pensionstillskottet till folkpension för
långvarig vård av sjukt eller funktionshindrat barn förbättrades också. Dessa
förbättringar underlättade väsentligt för alla de föräldrar som vårdar och
sköter sina egna funktionshindrade barn.

Vidare uppmärksammade den borgerliga regeringen kvinnor med
funktionshinder. Särskilda medel avsattes också för att öka de
funktionshindrade invandrarnas delaktighet i samhällslivet. Stödet till
handikapprörelsen höjdes med 30 procent och särskilda medel avsattes också
för att utveckla den framgångsrika svenska handikappidrotten.

Men, den största reformen var införandet av lagen om stöd och service till
vissa funktionshindrade (LSS) och lagen om assistansersättning (LASS).
Trots det mycket allvarliga ekonomiska läget 1993 var den borgerliga
regeringen bestämd på att det löfte som avgivits i samband med
regeringstillträdet i oktober 1991 skulle förverkligas.

I korthet innebär LSS och LASS att de funktionshindrade har rätt till
personligt stöd och service i sitt dagliga liv. Det gäller till exempel rätt
till
rådgivning och stöd, personlig assistans som skall vara den funktionshindrade
till hjälp i vardagen, ledsagarservice, avlösarservice och bostad med särskild
service. För att värna de funktionshindrades rätt införde den borgerliga
regeringen också en handikappombudsman våren 1994.

LSS-lagen har givit tiotusentals funktionshindrade en helt ny möjlighet att
leva ett normalt liv och få ta del av olika verksamheter. För föräldrar till
funktionshindrade barn har reformen inneburit att de fått möjlighet till
avlösning från omsorgen om de egna barnen, något som tidigare saknades.
Sammanfattningsvis är det ingen överdrift att kalla LSS och LASS den
största handikappreformen som genomförts i vårt land - och detta samtidigt
som Sverige befann sig i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet.

Mot den bakgrunden var det minst sagt anmärkningsvärt att den
socialdemokratiska regeringen i kompletteringspropositionen våren 1995
beslutade att kostnaderna för LSS och LASS skulle minska med 900 miljoner
kronor. Den utredning som regeringen tillsatte för att redogöra för möjliga
besparingar inom LSS och LASS möttes också av kraftiga protester - och det
med all rätta. Förslaget att t.ex. ta bort rätten till LASS för barn under 16 år
hade inneburit ett dråpslag mot föräldrar till funktionshindrade barn. Att
överflytta delar av ansvaret till kommunerna hade dels ökat kommunernas
kostnader, dels inneburit en ojämlikhet och en osäkerhet i tillämpningen av
de rättigheter som LSS och LASS inneburit för de funktionshindrade.

Den socialdemokratiska regeringen har delvis tagit intryck av protester från
såväl funktionshindrade som från oss moderater. De förslag till förändringar i
LSS och LASS som nu presenteras är betydligt färre och mindre
genomgripande än regeringens egen utredning föreslog. Det hälsar vi med
tillfredsställelse.

I det förslag till förändringar som nu föreslås uppnås en sparnivå på 215
miljoner kronor 1996 och 445 miljoner kronor 1997.

Regeringens förslag innebär i korthet att man inför en tidsram för beslut om
assistansersättning. Regeringen vill också definiera vad som de facto är
personlig assistans och göra en klarare avgränsning mellan vad som är statens
och vad som är kommunernas ansvar. Slutligen vill man i lagen införa en
skrivning om att barns rätt till personlig assistans skall stå i förhållande
till
föräldrarnas ansvar för de egna barnen.

Vi avvisar samtliga dessa förslag. Detta gör vi av flera skäl.

Regeringens förslag kan vid en första anblick synas vara naturliga. Det
gäller t.ex. tidsramen för erhållande av assistansersättning. Men vad innebär
förändringen för enskilda funktionshindrade? Det finns en överhängande risk
att man maximerar utnyttjandet av de tilldelade timmarna för att inte få dem
avräknade, vilket skulle fördyra assistansersättningen. Vidare kan man inte
underskatta den ökade kostnad kontrollen skulle medföra för
försäkringskassorna, som ju enligt förslaget var tredje månad skall räkna av
tilldelade timmar från antalet utnyttjade timmar. Regeringen borde ha
redogjort för de ekonomiska konsekvenserna kring dessa två frågor i detta
sammanhang.

Samma frågor måste man ställa sig vad gäller förslaget om en klargörande
definition av vad som skall ge rätt till personlig assistans. Vi anser inte
heller
att det är klargjort vad regeringens förslag om föräldrarnas naturliga ansvar
för de egna barnen innebär i förhållande till rätten för barn under 16 år att
omfattas av LSS. Officiellt har förra socialministern sagt att hon avvisade
förslaget att begränsa barns rätt till personlig assistans. Men, i och med detta
förslag blir det trots allt en väsentlig begränsning av barnens rätt till detta,
bl.a. under skoltid. Detta accepterar inte vi moderater. Genom förslagets
utformning riskerar också vissa barn att i framtiden inte ingå i personkretsen i
LSS. Det kan t.ex. handla om barn med autism och barn med
ryggmärgsbrock.

Regeringen har kommit överens med Kommunförbundet att inte lägga på
nya utgifter på kommunerna i utbyte mot att kommunerna lovar att inte höja
skatten de närmaste åren. Denna överenskommelse var inte ens en vecka
gammal när regeringen i föreliggande proposition föreslår en avgränsning av
LSS gentemot kommunerna. Hur mycket detta konkret ökar kommunernas
kostnader utreds dock inte ordentligt. Däremot räknar regeringen med i
propositionen att en avgränsning, tillsammans med ett tydliggörande i lagen
om föräldrarnas ansvar och definitionen av vad som omfattas av LSS,
kommer att spara 230 miljoner kronor. Skall denna besparing uppnås måste
detta innebära att kommunerna får ökade kostnader i motsvarande grad. Detta
kan vi moderater inte heller acceptera.

Avslutningsvis är vi kritiska mot att regeringen inte avvaktar
utvärderingarna rörande de psykiskt sjuka och huruvida dessa skall ingå i
personkretsen i LSS eller ej. Vi anser inte att man bör anta de förändringar i
LSS som regeringen nu föreslår förrän denna av Socialstyrelsen genomförda
utvärdering är klar.

Med dessa skäl som bakgrund anser vi att propositionen bör avslås i sin
helhet.

Det är anmärkningsvärt att regeringen inte varit intresserad av att studera
förslaget från flera handikapporganisationer att differentiera assistansersätt-
ningen mellan de tre olika personkategorierna i LSS. Sanningen är ju att alla
funktionshindrade inte har behov av precis samma assistans och därmed
heller inte samma belopp på ersättningen. Regeringen bör återkomma till
riksdagen där en sådan differentiering och konsekvenserna därav redovisas.

Vad gäller frågan om sparmålet vill vi hänvisa till det budgetförslag som
Moderata samlingspartiet presenterade för 1996. Där redogörs för besparingar
som når samma nivå som de som regeringen föreslår i propositionen, men
som inte försämrar situationen för de funktionshindrade.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag i enlighet med vad som
anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en differentiering av assistansersättningen.

Stockholm den 26 mars 1996

Gullan Lindblad (m)

Sten Svensson (m)

Leif Carlson (m)

Maud Ekendahl (m)

Gustaf von Essen (m)

Margit Gennser (m)

Stig Grauers (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Tomas Högström (m)

Annika Jonsell (m)

Göte Jonsson (m)

Ulf Kristersson (m)

Margareta E Nordenvall (m)

Bertil Persson (m)

My Persson (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Åke Sundqvist (m)

Birgitta Wichne (m)

Liselotte Wågö (m)

Anna Åkerhielm (m)