med anledning av prop. 1995/96:146 Vissa frågor om personlig assistans

Motion 1995/96:So16 av Sonja Fransson och Lisbeth Staaf-Igelström (s)

I propositionen föreslås åtgärder som syftar till att uppnå
bättre kontroll av kostnadsutvecklingen för den statliga
assistansersättningen. Huvuddelen av förslagen avser vissa
förtydliganden i LSS och LASS.

Det är viktigt och angeläget att följa upp och se på vilket sätt reformen har
uppfyllt intentionerna såväl när det gäller 1989 års handikapputredning som
proposition 19P92/93:159. Det är naturligtvis också viktigt att följa
kostnadsutvecklingen, inte minst med det ansträngda statsfinansiella läget
som bakgrund.

Men även med denna bakgrund finns det anledning att överväga om alla de
i propositionen föreslagna åtgärderna är väl avvägda med hänsyn till vilka
grupper i samhället som dessa förändringar påverkar. Människor med
handikapp har i alltför liten grad fått del i den välståndsutveckling som det
svenska samhället genomgått i modern tid. Levnadsvillkoren för familjer med
barn med handikapp är ofta svåra. Speciellt svåra förhållanden gäller för
människor med allvarliga funktionsstörningar.

Förslagen i propositionen innebär att det blir svårare att erhålla personlig
assistans. Särskilt svårt blir det för barn och ungdomar under 16 år. Den
definition av personlig assistans som regeringen gör kan leda till att barn och
ungdomar med vissa funktionsstörningar utestängs från rätten till personlig
assistans.

I bedömningen till statlig assistansersättning i proposition 1992/93:159
talas det om krävande eller i olika avseenden komplicerade situationer där det
är särskilt angeläget med ett fåtal hjälpare knutna till en viss
funktionshindrad. Denna skrivning är oerhört viktig men saknas tyvärr i
nuvarande proposition.

Det är naturligtvis djupt olyckligt om barn och ungdomar med svåra
funktionsstörningar förlorar den ökade frihet och självkänsla som personlig
assistans gett. Om grundläggande behov endast omfattar personlig hygien, att
klä av och på sig, att äta och kommunicera innebär det, med de nu föreslagna
förändringarna, att barn och ungdomar med medicinska skäl som shunt,
epilepsi, astma och som därför är beroende av en person som känner dem väl
inte längre kan erhålla denna assistans enligt LSS eller LASS. Detta trots att
just denna grupp har särskilt stora behov av personlig assistans där det ställs
stora krav på ett nära personligt förhållande och krav på assistentens
kunskaper och instruktioner för att kunna vara den livlina som krävs i utsatta
situationer.

En konsekvens av propositionen kan bli att den lilla besparing som uppnås
är den som åstadkoms genom att utestänga vissa barn och ungdomar från
rätten till personlig assistans. En alternativ besparing av minst samma storlek
kan vara att sänka administrationsbidraget som idag uppgår till 30 kronor per
assistanstimme.

En annan del av förslagen i propositionen som kan förändra de
grundläggande principerna för personlig assistans är skrivningarna om en ej
förestående kommunalisering.

Det finns flera skäl till att staten genom försäkringskassorna är huvudman
för personlig assistans som överstiger 20 timmar per vecka. För mindre
kommuner kan det uppenbart bli dryga kostnader i de fall man har fler
ingående i personkretsen än vad som genomsnittligt kan beräknas. Ju mindre
kommun desto större känslighet för dessa kostnader. Till detta kan också
läggas att mindre kommuner får svårt att upprätthålla tillräcklig kompetens
för att med tillfredsställande kvalitet göra de bedömningar och avvägningar
som erfordras för det ska gälla en lika behandling av funktionshindrade
ingående i personkretsen, oavsett var man är bosatt i landet.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att tillförsäkra barn och ungdomar rätten till
personlig assistans,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statligt huvudmannaskap.

Stockholm den 28 mars 1996

Sonja Fransson (s)

Lisbeth Staaf-Igelström (s)