med anledning av prop. 1995/96:207 En ekonomisk politik för att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000

Motion 1995/96:Fi114 av Birgitta Hambraeus (c)

Riksdagen bör utreda
Riksbankens uppgifter för
frihet i EMU-beslut

På sid 23 i proposition 1995/96:207 anförs att Sverige senare
skall ta ställning till deltagande i den monetära unionens
tredje etapp (EMU).

I sitt senaste granskningsbetänkande slår KU fast, med instämmande av
riksdagen, att Sverige självt avgör om vi vill gå med i EMU eller ej.

Regeringen har tillsatt en utredning om för- och nackdelar med ett svenskt
EMU-medlemskap. De underlagsrapporter som hittills kommit in till EMU-
utredningen visar en stark skepsis till hela det politiska EMU-projektet.

Sverige inriktar sin ekonomiska politik på att uppfylla de konvergenskrav
som EU ställt upp för medlemskap i EMU. Syftet är låg inflation och
statsskuld, budgetbalans och stabil valuta. Det har hävdats att om vi skulle
välja att stanna utanför, skulle det vara ännu viktigare att dessa krav
uppfylldes.

LO-ekonomer, som citeras på ledarplats i DN 960617, påpekar att om vi
inte skulle gå med trots att vi fyller kraven, skulle det innebära att Sverige
tagit på sig alla ekonomiska uppoffringar i form av åtstramning och hårdhänt
sanering, utan att sedan skörda vinsterna av dessa ansträngningar, nämligen i
form av den lägre ränte- och tillväxtstimulans som kan väntas när riskpremier
sjunker.

Skall riksdagen ha en reell valfrihet att säga nej till EMU kan vi inte nöja
oss med att underställa oss EU:s ekonomiska politik. Vi bör undersöka om
Riksbanken skulle kunna vara ett effektivt instrument i den ekonomiska
politiken och inte bara hålla inflationen nere på en lämplig nivå utan även
föra en lågräntepolitik utan beroende av "marknaden".

Riksbanken är riksdagens bank, vilket är unikt. Den är dessutom världens
äldsta centralbank. Riksdagen väljer riksbanksfullmäktige på förslag av
finansutskottet. Riksbankslagen reglerar Riksbankens verksamhet. Den
ändrades senast 1995.

Torsten Svensson, Uppsala universitet, har utrett Riksbankens sätt att
agera när kreditmarknaden avreglerades under 80-talet. Resultatet presenteras
i en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) 1996:37,
Novemberrevolutionen - Om rationalitet och makt i beslutet att avreglera
kreditmarknaden 1985.

Före avregleringen kunde Riksbanken bestämma ränteläget och styra
kreditgivningen, bl a genom lagen om kreditpolitiska medel, som ålade
bankerna och försäkringsbolagen att avsätta en del av det kapital de samlat
ihop från oss alla på konto i Riksbanken, till den ränta som Riksbanken
bestämde.

Riksbanksfullmäktige är politiskt utsedda, men de anser sig tvingade att
iaktta total sekretess och har inga möjligheter att diskutera den penningpolitik
som de beslutar om.

Fullmäktigeledamöterna blir hänvisade till den information de får av
riksbankschefen och tjänstemännen. Frågor som rör penningpolitikens mål
och makten över den ekonomiska politiken avgörs utan samråd med
fullmäktigeledamöternas uppdragsgivare. Torsten Svensson skriver på sid
129: "Samtidigt som Riksbankens företrädare höll särintressena och politiken
utanför ett förment opolitiskt beslut, var de emellertid starkt beroende av
information från en av de parter som skulle gynnas av en reformering av
reglerna på kreditmarknaden."

Riksbanksledningen sammanträdde regelbundet med bankerna och
Bankföreningen.

Efter avregleringen har Sverige blivit helt beroende av "marknaden", som
inte tycks tilltalad av låg arbetslöshet och en välfärdsstat. I en demokrati,
med
egen riksbank och valuta, bör ramar kunna sättas för marknadens makt.
Riksdagen bör undersöka hur Riksbanken skall instrueras att främja full
sysselsättning och hållbar tillväxt vid sidan av målet stabilt penningvärde.

Sekretess bör endast tillämpas när den är motiverad av hänsyn till landets
bästa och riksbanksfullmäktige bör kunna förankra sina beslut politiskt.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen i enlighet med vad som anförts i motionen beslutar
utreda Riksbankens uppgifter och se över lagen om riksbanken.

Stockholm den 17 juni 1996

Birgitta Hambraeus (c)