med anledning av prop. 1995/96:222 Vissa åtgärder för att halvera arbetslösheten till år 2000, ändrade anslag för budgetåret 1995/96, finansiering m.m.
Motion 1995/96:Fi116 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
Inledning
Vänsterpartiets presenterade i samband med regeringens ekonomiska vårproposition ett sysselsättningspaket som omfattar totalt 20 miljarder kronor. I huvudsak handlar det om riktade skatte- och avgiftsminskningar i form av t.ex. arbetsgivaravgiftssänkningar, räntestöd och sänkta egenavgifter. Paketet omfattar ett grönt investeringsprogram, stöd till kommuner och privat tjänstesektor, en större volym på aktiv arbetsmarknadspolitik och stöd till försök med sex timmars arbetsdag. Vänsterpartiet vidhåller dessa förslag och kommer i samband med budgetpropositionen i september att utveckla sysselsättningsprogrammet ytterligare. I denna motion aviserar vi följaktligen en rad olika förslag som vi återkommer närmare till i höst.
Vi håller fast vid den nivå på de totala budgetförstärkningarna som regeringen och Vänsterpartiet var överens om efter valet hösten 1994, d.v.s. 114 miljarder kronors nivå 1998. Efter uppgörelserna mellan regeringen och Vänsterpartiet hösten 1994 har regeringen tillsammans med Centern höjt nivån på budgetförstärkningarna till 126 miljarder kronor. Vi avvisar dessa ytterligare budgetförstärkningar. Vi menar att det positiva utfallet av de genomförda budgetförstärkningarna och den negativa konjunkturutvecklingen sammantaget talar för en mindre restriktiv finanspolitik. Vänsterpartiet presenterade i samband med den ekonomiska vårpropositionen en alternativ finanspolitik som preliminärt medger 16 miljarder i högre statliga utgifter för 1997, dels p.g.a. ett högre skattenetto än regeringen, dels genom att vi avvisar ytterligare utgiftsminskningar. Huvuddelen av dessa 16 miljarder utnyttjas för extra sysselsättnings- och utbildningsinsatser.
Ett program för sysselsättning
På tre övergripande områden menar Vänsterpartiet att regeringens politik är otillräcklig för att komma till rätta med Sveriges avgörande problem, den svaga ekonomiska utvecklingen och den höga arbetslösheten.
Hemmamarknaden måste stärkas genom en mer konjunkturstimulerande politik
Den ekonomiska politiken är för restriktiv. Den privata konsumtionen är för svag och det privata sparandet för högt. Vänsterpartiet föreslår en något lättare finanspolitik och en högre nivå på de statliga utgifterna. Vi föreslår ett höjt grundavdrag för låginkomsttagare. Vi avvisar de ytterligare budgetförstärkningar som regeringen och Centern kom överens om i den ekonomiska vårpropositionen i april. Vi menar också att regeringen är för ensidigt inriktad på EMU- anpassning, något som försvårar arbetslöshetsbekämpningen.
Regeringen presenterar inga åtgärder för att komma till rätta med den strukturella arbetslösheten
En stor del av arbetslösheten beror på att det svenska näringslivet har för få kunskapsintensiva företag, på att tjänstesektorns expansion förhindras av oförmånliga kostnadsvillkor och på att arbetstiderna fördelas på ett orimligt sätt. Det stora beroendet av råvarubaserade företag gör Sverige sårbart. Vänsterpartiet menar att det behövs en aktiv statlig näringspolitik inriktad på förnyelse och omvandling i näringslivet, ett stöd till offentlig och privat tjänstesektor och en omfördelning av arbetstiderna. En arbetstidsreform är enligt vår mening helt nödvändig om vi skall komma tillbaka till full sysselsättning.
Regeringens politik får orimliga fördelningspolitiska effekter
Vänsterpartiet har tidigare visat att budgetsaneringspolitiken har förstärkt inkomstklyftorna och ökat könsorättvisorna. Vi menar att saneringen av statens ekonomi måste ske på ett mer rättvist sätt. Nu får låginkomsttagarna bära de tyngsta bördorna. De fortsatta neddragningarna inom offentlig sektor tränger ut kvinnor i arbetslöshet och bidragsberoende. En mer rättvis fördelningspolitik omfördelar konsumtionsutrymme och stimulerar hemmamarknaden. Ett större utrymme för kommunerna stärker kvinnornas arbetsmarknad och gynnar den ekonomiska tillväxten. Jämställdhet och rättvis fördelning skapar förutsättningar för en balanserad ekonomisk utveckling.
Vänsterpartiet föreslår
- en aktiv och efterfrågestimulerande ekonomisk politik, - en strukturpåverkande politik via aktiv näringspolitik och arbetstidsreformer, - en mer rättvis fördelningspolitik via skattesänkningar för låginkomsttagare, skattehöjningar för höginkomsttagare och ett större ekonomiskt utrymme för kommunsektorn. Vänsterpartiet föreslår ett samlat 20- miljarderspaket för nya jobb
- Stöd till kommunsektorn i form av sänkta arbetsgivaravgifter 5 mdr
- Stöd till privat tjänstesektor via sänkta arbetsgivaravgifter 5 mdr
- Sänkta egenavgifter på näringsinkomster för egenföretagare 0,6 mdr
- Sänkta arbetsgivaravgifter för försök med sextimmars arbetsdag 1,5 mdr
- Kreditstöd i form av en skatterabatt för småföretag 1 mdr
- Ett grönt investeringsprogram 1,5 mdr
- Aktiv arbetsmarknadspolitik, kommuner, utb. kvinnor, invandrare
och arbetshandikappade 3 mdr
- Näringspolitik, FoU-stöd, nätverk 1,2 mdr
- Akuta jobbinsatser för arbetslösa ungdomar 1,2 mdr
Totalt: 20 mdr
* En successiv arbetstidsförkortning är en nödvändig del av sysselsättningsprogrammet.
* Dessutom föreslår Vänsterpartiet ett kompetensutvecklingsprogram i arbetslivet genom framtidsfonder finansierade via vinstavsättningar i näringslivet under inflytande av parterna på arbetsmarknaden. Programmet omfattar ca 2 mdr. Vi föreslår också ett system med obligatoriska praktikplatser grundade på praktikant- avtal mellan parterna. Dessa praktikantplatser skall omfatta ungdomar under 25 år samt invandrare. Systemet kommer att omfatta ca 50 000 platser.
I en motion till proposition 1995/96:207 En ekonomisk politik för att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000 utvecklar Vänsterpartiet utförligare synpunkter på regeringens ekonomiska politik.
Skattepolitiken
En väsentlig del av regeringens sysselsättningspaket består av skattepolitiska förslag och ställningstaganden. Endast i två fall redovisar dock propositionen förslag till konkreta lagändringar. Det gäller dels förslag till förändrad beskattning av bilar, dels sänkt stämpelskatt. I dessa fall föreslår regeringen regler som skall tillämpas med omedelbar verkan. I övriga skattefrågor redovisar regeringen endast principiella ställningstaganden och utgångspunkter för ett fortsatt beredningsarbete.
Vänsterpartiet kan notera att flertalet ställningstaganden som rör skattepolitiken i proposition 1995/96:222 ligger i linje med förslag som Vänsterpartiet redan har redovisat till riksdagen. I flera fall gäller det motionsyrkanden som riksdagen tidigare avslagit då de presenterades i Vänsterpartiets skattemotioner.
Allmänna utgångspunkter
Vänsterpartiet delar regeringens bedömning att det var riktigt att övergå till ett enklare skattesystem med lägre skattesatser och bredare skattebaser. Vi var dock mycket kritiska till skattereformens fördelningsprofil, och vi hävdade att den gynnade skattebetalare i högre inkomstskikt. Vi kritiserade också den bristfälliga finansieringen och varnade för att reformen skulle leda till ökade offentliga underskott. På bägge dessa punkter har Vänsterpartiet tyvärr fått rätt, ett förhållande som numera erkänns även av regeringen som har deklarerat att man avser att återkomma till dessa frågor.
Vänsterpartiet ser det som positivt att regeringen och Vänsterpartiet kommit fram till samma principsyn när det gäller skattereformens fördelningseffekter och finansiering. Vänsterpartiet delar dessutom regeringens uppfattning att det är viktigt med stabila och förutsebara skatteregler. Regeringen bör därför i samband med budgetpropositionen hösten 1996 för riksdagen redovisa ett samlat ställningstagande till hur de fördelningspolitiska skevheterna i skattereformen skall justeras. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.
Inför valet 1994 redovisade Vänsterpartiet ett skattepolitiskt alternativ för arbete, rättvis fördelning och uthållig utveckling som i vissa väsentliga delar nu är genomfört. Det gäller dels konkreta förslag, dels gäller det också Vänsterpartiets bedömningar av hur mycket skatteuttaget kan och bör öka. I alternativet ingick bl.a. en bedömning från Vänsterpartiets sida att det med hänsyn till den ansträngda statsfinansiella situationen kunde vara rimligt att öka de offentliga inkomsterna genom skattehöjningar inom en ram på 66 miljarder kronor. För denna bedömning utsattes Vänsterpartiet för kritik inte minst från de fyra borgerliga regeringspartierna, men också från andra partier. Vi kan trots detta nu konstatera att den faktiska utvecklingen när det gäller nivån på skatteuttaget kommit att ansluta mycket nära till de utfästelser och bedömningar som Vänsterpartiet gjorde inför valet 1994.
Det råder i dag en stor politisk enighet om att det krävs en väsentlig ökning av antalet sysselsatta inom de små och medelstora företagen för att arbetslösheten skall kunna pressas ner till rimliga nivåer. En viktig del av Vänsterpartiets politik har därför bestått i en aktiv skattepolitik på företagsområdet med inriktning att förbättra skattesituationen för de små och medelstora företagen.
En väsentlig ökning av sysselsättningen inom de mindre företagen kräver en starkare inhemsk efterfrågan - en bättre hemmamarknad. Det senare kan ske på olika sätt, t.ex. riktade stimulanser inom vissa sektorer eller via en omfördelning av köpkraft genom förändringar i den personliga inkomstbeskattningen.
Vänsterpartiet har föreslagit skattelättnader för småföretag, justering av grundavdragen för att omfördela köpkraft och lagt förslag om förändringar för delar av tjänstesektorn. Vi har också krävt förenklingar av skattesystemet för små företag. Och Vänsterpartiet har länge deklarerat att vi är beredda att medverka till lättnader i den s.k. dubbelbeskattningen under förutsättning att det sker i fördelningspolitiskt acceptabla former.
Skattepolitikens inriktning
Vänsterpartiet menar att den mycket allvarsamma situationen när det gäller sysselsättningen gör det motiverat för riksdagen att under den extra sommarsessionen ånyo ta ställning till förslag angående allmänna riktlinjer för skattepolitiken. Enligt Vänsterpartiets mening bör skattepolitiken under de kommande åren utvecklas efter två linjer - en röd skatteväxling för rättvis fördelning och ökad efterfrågan samt en grön skatteväxling för en långsiktigt uthållig utveckling. I detta perspektiv är således inte huvudfrågorna att höja eller minska skatteuttaget utan snarast att omfördela skatteuttaget på ett sådant sätt att rättvis fördelning och uthållig tillväxt stimuleras.
I proposition 1995/96:222 konstaterar regeringen: "Under de senaste åren har den inhemska efterfrågan utvecklats långsamt samtidigt som den konkurrensutsatta sektorn vuxit snabbt. Ur sysselsättningssynpunkt är det angeläget att tillväxten i den konkurrensutsatta sektorn kombineras med en god utveckling av de mer sysselsättningsintensiva, inhemska sektorerna av den svenska ekonomin. Skattepolitiken kan här ge ett bidrag" (proposition 1995/96:222 sid 4.1).
Vänsterpartiet kan instämma i ovanstående bedömning. Och Vänsterpartiet menar att skattepolitikens bidrag skärps om riksdag och regering tar fasta på följande förslag för en röd och grön skatteväxling, förslag som riksdagen redan nu kan ställa sig bakom och som kan följas av konkret lagstiftning i samband med budgetbehandlingen hösten 1996.
För att öka den effektiva efterfrågan bör en riktad skattesänkning göras för lägre inkomster. Detta kan t.ex. ske genom ett förhöjt grundavdrag. Vänsterpartiet har tidigare anvisat en ram på 4-5 miljarder kronor för denna åtgärd. Förslaget bör kombineras med ett slopande av grundavdraget för inkomster som ligger över brytpunkten för statlig skatt. Förslaget kan beräknas stärka de offentliga inkomsterna med 5-7 miljarder kronor.
På kapitalsidan bör avdragsrätten begränsas genom införandet av ett strikt avdragstak för alla ränteutgifter överstigande en nivå på ca 110 000 kr. Dessutom bör förmögenhetsskatten breddas och skärpas genom ytterligare skalsteg. Vänsterpartiet anser dessutom att arvs- och gåvobeskattningen bör skärpas.
För att stödja mindre företag och nyföretagande förespråkar Vänsterpartiet sänkta egenavgifter för egenföretagare och ett kreditstöd till mindre företag genom skatteavdrag. För att stärka arbetsmarknaden och efterfrågan inom tjänstesektorn har Vänsterpartiet föreslagit skattelättnader för såväl kommunal som privat tjänstesektor. En rimlig ram för denna skattereduktion under kommande budgetår kan enligt Vänsterpartiets bedömning vara ca 10 miljarder kronor fördelat lika på bägge sektorerna.
När det gäller bolagsbeskattningen menar Vänsterpartiet att skattesatsen bör höjas från 28 till 30 %. Vänsterpartiet förordar dessutom en extra värnskatt om 5 % på de bolagsvinster som överstiger 50 miljoner kronor. Detta är åtgärder som bidrar till finansieringen av de skattelättnader som Vänsterpartiet förespråkar bl.a. för mindre företag.
På energi- och miljöområdet förordar Vänsterpartiet ett successivt höjt skatteuttag, främst när det gäller beskattning av el och CO2 men även en rad andra höjningar bör övervägas. Det ökade skatteuttaget bör inte endast omfatta hushållssektorn utan höjningarna bör läggas ut så att de stimulerar till energi- och resurshushållning i produktionen. Bland annat av detta skäl bör skattefriheten för industrin när det gäller elskatt slopas. För industrin kan det vara rimligt att nivån på elskatten sätts till hälften av den generella kombinerat med nedsättningsregler för särskilt energikrävande industri.
Det ökade skatteuttaget på energi- och miljöområdet bör fogas in i en medveten plan för en grön skatteväxling för att finansiera sänkt skatt på arbete. En målsättning för denna skatteväxling kan vara att öka uttaget av energi- och miljöskatter till ca 5-6 % av BNP.
Vad som ovan anförts angående riktlinjer för skattepolitiken bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Förslag och riktlinjer i proposition 1995/96:222
Som redan angivits ovan ligger flera av de förslag och riktlinjer som presenteras i proposition 1995/96:222 i linje med ställningstaganden som Vänsterpartiet tidigare har redovisat. Vänsterpartiet välkomnar därför flera av de förslag som regeringen nu aviserar, även om vi anser att de borde ha kommit tidigare och att det hade varit en fördel om regeringens proposition i än högre grad anknutit till de förslag som Vänsterpartiet presenterat. I propositionen redovisar regeringen ställningstaganden på 16 områden, här nedan kommenteras dessa.
1. Regeringen förslår att stämpelskatten sänks till en tredjedel vid förvärv av fast egendom och tomträtter. Sänkningen föreslås vara tillfällig och omfatta de köp som sker under tiden 12 juni 1996-31 december 1997. Totalt beräknar regeringen att förslaget innebär ett skattebortfall på 2 miljarder kronor.
Som skäl anger regeringen att man vill öka omsättningen på andrahandsmarknaden för att stimulera en prisuppgång, en uppgång som skall bidra till att minska prisskillnaden mellan det befintliga beståndet och nyproduktionen. Regeringen anger i propositionen att en reducerad stämpelskatt kan få positiva effekter på nyproduktionen och därmed även på sysselsättning och offentliga finanser.
Vänsterpartiet kan instämma i att rådande förhållande med en påtagligt högre prisnivå i nyproduktionen är ett stort problem. Ett exempel på problemet på småhusmarknaden är när en fastighet som byggdes 1992 för 1,2 miljoner kronor, 1995 hade fallit till ett marknadsvärde på i runda tal 750 000 kr. En sådan utveckling hämmar naturligtvis nyproduktionen. Om andrahandsvärdet kan pressas upp blir det intressantare att bygga eller köpa ett nytt hus. Och det är en sådan utveckling som regeringen hoppas på. En ytterligare positiv effekt av höjda priser på andrahandsmarknaden kan vara att fastighetsägare skulle bli mer benägna att renovera sina fastigheter eftersom risken för förluster på en instabil fastighetsmarknad skulle bli mindre.
Vänsterpartiet är dock tveksamt till om den föreslagna åtgärden kommer att få de åsyftade effekterna. Vi tror inte att en sänkning av stämpelskatten i någon nämnvärd omfattning kommer att påverka prisbilden. Vid köp av t.ex. småhus är stämpelskatten en så pass begränsad kostnad att den inte på något avgörande sätt påverkar beslutet om huruvida affären skall genomföras eller ej.
Vid större affärer på fastighetsmarknaden, för företag och fastighetsförvaltare kan dock stämpelskatten utgöra betydande belopp. Sådana affärer är dock vanligen mer långsiktiga till sin natur, och stämpelskatten spelar då en mer marginell roll för den långsiktiga avkastningen och därmed prisbilden. En sänkt stämpelskatt skulle möjligen kunna bidra till ett ökat antal större fastighetsaffärer, men det är mer osannolikt att detta i sin tur skulle påverka byggandet. Utifrån denna bedömning och utifrån det faktum att den föreslagna sänkningen är mycket kostsam kan Vänsterpartiet ej tillstyrka förslaget.
2. När det gäller förslaget att Allmänna pensionsfonden skall vara skattskyldig enligt stämpelskattelagen har Vänsterpartiet inget att erinra.
3. Regeringen föreslår att försäljningsskatten skall slopas för personbilar i miljöklasserna 1 och 2. I miljöklass 3 föreslår regeringen en sänkning till 2 000 kr. Sänkningen skall finansieras genom en höjning av den löpande bilbeskattningen. Vänsterpartiet har tidigare utifrån miljöskäl motionerat om ett principiellt ställningstagande från riksdagens sida till förmån för en "skatteväxling" av denna typ. Detta förslag avslogs dock av riksdagen. När regeringen lägger ett förslag i samma riktning motsätter vi oss naturligtvis inte förslaget, men vi anser att det måste följas av fler och snabba steg som skärper miljöprofilen när det gäller beskattningen av bilismen.
För närvarande utreds frågan om hur ekonomiska styrmedel kan användas inom kommunikationssektorn, och en särskild utredare skall se över avvägningen mellan olika skatter ur miljösynpunkt. Detta innebär bl.a. att beskattningen av vägtrafiken skall ses över. Vänsterpartiet ser positivt på detta utredningsarbete. Vi menar vidare att det skulle vara värdefullt för det fortsatta arbetet om riksdagen redan nu klart deklarerade att man önskar se en ökad miljörelatering av bilbeskattningen. Detta bör ske genom ett differentierat skatteuttag efter en miljöklassning som tar hänsyn t.ex. till bensinförbrukning, utsläpp och annan miljöpåverkan under bilens livscykel. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
4. Vänsterpartiet ställer sig bakom förslaget att höja skatten på tobaksvaror med 15 % från den 1 januari 1997.
5. Vänsterpartiet stödjer förslaget att slopa de särskilda skattelättnaderna för allemansfonder.
6. I propositionen aviserar regeringen förslag om en lättnad i den s.k. dubbelbeskattningen för aktier i onoterade bolag från den 1 januari 1997. Som vi tidigare angivit har Vänsterpartiet redan tidigare deklarerat att vi ser problem med det skatteförhållandet som innebär att en företagsvinst dels skattas av den juridiska personen, dels hos den som mottar utdelad vinst. Vänsterpartiet har därför intagit den principiella hållningen att vi kan medverka till lindringar eller ett slopande av dubbelbeskattningen under förutsättning att det sker på ett fördelningspolitiskt acceptabelt sätt.
Vi vill dock samtidigt lyfta fram att problemet inte heller bör överdrivas. Vänsterpartiet ser det som värdefullt att regeringen i propositionen redogör för och argumenterar mot några av de förenklade påståenden som har redovisats i den allmänna debatten. Vi instämmer också i regeringen bedömning att många sakskäl talar för att en lindring bör läggas i företagsledet. Därför anser vi att alla möjligheter att genomföra en lättnad i bolagsledet bör prövas innan denna konstruktion avvisas.
Vi menar vidare att en lättnad av den s.k. dubbelbeskattningen bör finansieras inom ramen för den samlade företagsbeskattningen. Vi vill då framhålla Vänsterpartiets förslag om höjd bolagsskatt från 28 till 30 %, ett förslag som skulle ge intäkter som väl motsvarar den summa på 3,5 miljarder kronor som regeringen vill avsätta för denna skattelättnad. Vad som här anförts angående dubbelbeskattningen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi noterar i detta sammanhang med tillfredsställelse att regeringen redan nu aviserar ett borttagande av riskkapitalavdraget. Vänsterpartiet riktade stark kritik mot införandet av avdraget, och vi framhöll att förslaget snarare utgick från ett placerarperspektiv än ett företagarperspektiv. Vi menar att verkligheten har visat att vi hade rätt när vi hävdade att det införda riskkapitalavdraget var och är av mycket begränsat värde för att stimulera till långsiktiga och produktiva investeringar.
Vänsterpartiet har tidigare föreslagit en värnskatt på 5 % på bolagsvinster överstigande 50 miljoner kronor. De intäkter som detta skulle ge bör enligt Vänsterpartiets mening bl.a. utnyttjas för att finansiera en ökad tillgång på riskkapital för mindre företag. Vi menar att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett sådant förslag.
7. Regeringen föreslår i propositionen att avdragsrätten för avsättning till periodiseringsfond minskas från 25 % till 20 % fr.o.m. 1998. Vänsterpartiet kan stödja förslaget när det gäller aktiebolag och ekonomiska föreningar. Vi menar dock att många enskilda firmor och handels- och kommanditbolag har en så ansträngd finansiell situation att övervägande skäl talar för att dessa bör få behålla en möjlighet att sätta av 25 %. Vad som här anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna
Vi vill dessutom ta upp en diskussion om hur pass varaktig den föreslagna inkomstförstärkning på 3 miljarder är. De medel som sätts av till periodiseringsfond dras inte undan från beskattning för all framtid, utan fonderade medel måste återföras till beskattning inom fem år. Att minska avsättningen ökar skatteinkomsterna det år då avdragsrätten begränsas, å andra sidan kommer därmed även de framtida skatteintäkterna att minska. Regeringen är medveten om detta förhållande och har tagit upp det i propositionens textdel där den varaktiga effekten räknas ner till ca 1 miljard kronor.
Återigen vill Vänsterpartiet erinra om sitt förslag om höjd bolagskatt från 28 till 30 %, en uthållig inkomstförstärkning som är fördelningspolitiskt välmotiverat. Förslaget ligger också inom ramen för en fortsatt god internationell skattesituation för bolagsbeskattningen. Räknat utifrån RRV:s inkomstprognos skulle höjningen ge en inkomstförstärkning på nästan 4 miljarder kronor. Vad som i motionen anförts angående höjd bolagsskatt bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
8. Angående regeringens deklaration i propositionen, att man ej avser att belägga s.k. arbetande kapital med förmögenhetsskatt, har Vänsterpartiet inget att erinra mot regeringens avsiktsförklaring. Regeringens inställning överensstämmer med Vänsterpartiets. Och vi vill framhålla att Vänsterpartiet redan innan Socialdemokraterna svängde i frågan verkade för och bidrog till att skattebefria s.k. arbetande kapital från förmögenhetsskatt.
9. När det gäller propositionens avsnitt om åtgärder för enskilda näringsidkare kan Vänsterpartiet deklarera att vi ställer oss positiva till och driver på när det gäller förenklingar för enskilda firmor och handelsbolag. Propositionens aviserade förslag ligger i linje med vad vi föreslagit i tidigare motioner. Vänsterpartiet avser att återkomma till dessa frågor i samband med budgetbehandlingen hösten 1996.
10. Det förslag i propositionen som väckt mest uppmärksamhet är det aviserade förslaget om nedsättning av socialavgifter med 5 procentenheter på ett löneunderlag på högst 600 000 kr och en nedsättning av egenavgifterna med 5 procentenheter på ett avgiftsunderlag om högst 180 000 kr. Regeringen beräknar att förslaget skall kosta statskassan ca 2-3 miljarder kronor.
Vänsterpartiet kan inledningsvis konstatera att regeringen redovisat ett mycket ofullständigt underlag för kostnadskalkylen. Enligt Vänsterpartiets preliminära bedömning kan det inte uteslutas att kostnaden blir väsentligt högre än den som anges i propositionen. Reduktionen av egenavgifterna kommer också att medföra att kommunsektorns inkomster ökar. Det är dock oklart om regeringen i särskild ordning avser att dra in dessa medel till staten.
Propositionens förslag ligger dock i linje med förslag som Vänsterpartiet tidigare väckt. Och förslaget kommer om det genomförs att vara en stimulans för mindre företag och det särskilt i den s.k. tjänstesektorn. Vi ställer oss dock inte okritiska till den modell som regeringen valt att lägga fram för riksdagen.
Genom den föreslagna modellen kommer en del av stödet inte bara att gå till mindre företag utan en del kommer även att gå till etablerade större och starka företag. För att slippa ett sådant "läckage" vore det t.ex. värt att överväga en ytterligare begränsning så att nedsättningen enbart riktades till företag med högst 50 anställda. Det skulle ge förslaget en tydligare spjutspetskaraktär och kunna spara ca 100 miljoner kronor åt statskassan.
Egentligen vill dock Vänsterpartiet förespråka en annan modell för att minska arbetskraftskostnaderna, en modell som främst riktar in sig på att stödja och stärka tjänstesektorn. Vänsterpartiets modell är också av en väsentligt större omfattning. Istället för regeringens förslag om en ram på 2,3 miljarder har Vänsterpartiet föreslagit en ram på 10 miljarder, fördelat på offentlig och privat tjänsteproduktion. Vi vidhåller vår uppfattning att en skattenedsättning bör vara av större omfång men också mer specialinriktad för att ge fullgod effekt på sysselsättningen.
Vänsterpartiet har dessutom tidigare föreslagit att enskilda näringsidkare skall stimuleras genom att de första 40 000 kr skall befrias från egenavgifter. Detta skulle stärka många av de egna företagare som i dag kan leva på knappa marginaler, och det skulle stimulera nystartandet av enskild näringsverksamhet.
Med hänvisning till ovanstående menar Vänsterpartiet att riksdagen bör begära en mer fullständig beredning som inkluderar såväl regeringens som Vänsterpartiets alternativ. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
11. När det gäller det aviserade förslaget till beskattning av tjänstebilar är det ett steg i rätt riktning att skapa ett system som gör att det uppstår ett starkt ekonomiskt motiv att begränsa antalet körda mil. Så långt ser Vänsterpartiet positivt på regeringens förslag. Vi är dock inte ännu beredda att ta slutlig ställning till nivån på själva förmånsbeskattningen. Vi ställer oss dock inte avvisande till att diskutera ett sänkt takbelopp under förutsättning att fördelnings- och miljömål kan tillgodoses. Vi avser att återkomma till frågan i samband med att regeringen redovisar ett samlat och heltäckande förslag.
12. I samband med förmånsbeskattningen redovisar regeringen förslag till finansiering av sänkt förmånstak genom en begränsning av uppjusteringen av skiktgränsen för den statliga beskattningen. Detta är ett förslag som har en viss progressiv effekt och som kan övervägas av Vänsterpartiet. Förslaget är dock inte helt invändningsfritt, och det kan diskuteras om skatter bör skärpas genom justeringar av index eller genom entydiga beslut till skattehöjningar. Vänsterpartiet förespråkar principiellt det senare alternativet. Vi menar att ett bra alternativ är att reducera eller slopa grundavdraget för inkomster över brytpunkten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
13. Regeringen redovisar att man avser att lägga förslag till nytt skatteuppbördssystem baserat på Skattebetalningsutredningens förslag. Vänsterpartiet stödjer i allt väsentligt de förslag som regeringen aviserar i detta avseende, men vi avser att avvakta med vårt slutliga ställningstagande fram till dess att regeringen redovisat ett fullständigt förslag i dessa avseenden.
14. I propositionen redovisar regeringen att man senast under hösten 1997 tänker lägga förslag som utgår från Avfallsskatteutredningens betänkande från juli 1994. Vänsterpartiet har tidigare motionerat och föreslagit en lagstiftning utifrån utredningens förslag. Vi har naturligtvis då ingenting emot att regeringen nu tydligt deklarerar att man är beredd att införa en s.k. avfallsskatt.
15. I propositionen aviserar regeringen kommande förslag om vissa lättnader i beskattningen av internationella experter och för vissa nyckelpersoner som är verksamma i Sverige under begränsad tid men längre än sex månader. Vänsterpartiet kan se behovet av vissa lättnader i dessa avseenden men återkommer med ställningstagande när regeringen lagt konkreta förslag.
16. Slutligen redovisar regeringen att man under hösten 1996 avser lägga förslag om att ersätta den särskilda skatten på el från äldre vattenkraftverk med en särskild fastighetsskatt på dessa verk. Vänsterpartiet kan stödja en sådan åtgärd men avvaktar med slutligt ställningstagande tills proposition avlämnats till riksdagen.
Näringspolitiken
Bara en liten andel av alla företag svarade för hela den nettotillväxt av sysselsättningen som inträffade under högkonjunkturåren 1994 och 1995. I stor utsträckning stod de s.k. tillväxtföretagen för detta. Hela 80 procent av dessa företag fanns inte för 15 år sedan. (Prop. 1995/96:222)
Inledning
Avsnitt 5 "Offensiv näringspolitik för tillväxt och sysselsättning" är i mångt och mycket en bra beskrivning av de problem som svenska företag står inför. Dels målas en bild med breda penseldrag, som är nödvändig för analysen, dels framgår tydligt att det inte finns någon singellösning på de svenska företagens problem. Ett mödosamt arbete med att lägga sten vid sten för att bygga en stabil grund för ett nykonstruerat näringsliv är nödvändigt. Bristerna i propositionens näringspolitiska avsnitt ligger egentligen i att konkret lägga förslag som skapar den stabila grunden. Det är många delegationer, utredningar, uppmärksammanden, kartläggningar m.m. som tonar fram. Visst förstår vi att mycket av detta är nödvändigt. Vår förhoppning är dock att de konkreta förslagen inte dröjer. Vi lägger i det följande några förslag.
Småföretag
I samband med den kraftiga lågkonjunkturen visade det sig att storföretagen minskade antalet anställda mest, medan minskningen i småföretagen var mindre och kom senare. Tillverkningsindustrin, offentlig sektor och handel förlorade mest även om minskningen i offentlig sektor procentuellt sett var lägre och till stor del förklaras av överflyttning av sysselsättning från offentlig till privat verksamhet. Småföretagens andel av sysselsättningen inom privat sektor har under 1990-talet ökat med hela 6 %, från 48 till 54 %. Den sensationellt stora förändringen berodde på att man förlorade färre jobb under nedgången och skapade fler jobb under uppgången under 1994 och 1995. Speciellt de kunskapsintensiva småföretagen stod för stora nettotillskott av ny sysselsättning under uppgången.
FoU och avknoppning
Sverige har, som påpekas i propositionen, en av västvärldens största forsknings- och utvecklingsbudgetar. Bakom siffrorna döljer sig dock vissa problem. De två tredjedelar av FoU:n som företagen står bakom finns på ett fåtal storföretag. Ett halvdussin företag med Astra, Ericsson och Volvo i spetsen står för nästan all forskning och utveckling. Medan dessa företag lägger runt 20 % av försäljningsvärdet på FoU, lägger t.ex. skogsindustrin endast ca 1 %. Vi har tidigare föreslagit FoU-ökningar på skogs- och livsmedelssektorerna. Regeringen föreslår nu utökat samarbete mellan offentlig forskning och företagsforskning på skogsområdet. Det är bra. Skall svensk massa, papper och träindustri kunna konkurrera på sikt behövs kraftigt förstärkt FoU, speciellt med tanke på att devalveringsvägen nu är stängd som fartsträcka mot höga vinster. Staten måste även underlätta speciellt träindustrins, som traditionellt består av relativt små företag, möjligheter till export.
Storföretagens dominans inom FoU skapar problem. De kunskapsintensiva företagen är i stor utsträckning avknoppningar från stora företag. Men än fler kunde bli det. Många av de intressanta produktidéer som kommer upp i storföretagens forskning försvinner eftersom de inte passar in i storföretagens produktportfölj och inriktning. Regeringen bör här ta initiativ till diskussioner med de forskningsintensiva storföretagen för att skapa ett medvetande om vikten av att sådana produktidéer tas tillvara. Storföretagen bör även kunna tänka sig ett delägande under viss tid tills det nya företaget är etablerat.
En tredjedel av Sveriges FoU sker i offentlig regi. En redovisning av hur mycket av dessa forskningsinsatser som syftar till ekonomisk tillväxt är en viktig uppgift inför nästa SCB-rapport om FoU. Vi saknar också uppgifter om hur de nya tillväxtnationernas (främst i Sydostasien) FoU-budgetar ser ut.
Regeringen pekar på bristen på naturvetare och tekniker för att öka den kunskapsintensiva produktionen. Vi är benägna att hålla med och välkomnar satsningar i syfte att komma till rätta med bristen. En större utvärdering av den satsning som påbörjades på N/T-utbildningen är därför angelägen.
Regioner och nätverk
Under senare år har det regionala perspektivet på utvecklingen blivit allt viktigare. Vi har i tidigare motioner visat på styrkan i att olika regioner får utvecklas utifrån sina förutsättningar. Regeringen har också uppmärksammat detta. De senaste rönen från NUTEK visar att den regionala sysselsättningsutvecklingen är mycket komplex. Tydligt visar sig dock att regioner som domineras av tillverkande storföretag drabbades hårt och att regioner med många bruksorter har haft ett mycket lågt nyföretagande. Däremot har regioner med stark tradition av småskalig tillverkning ett högt nyföretagande inom denna sektor. Det visar sig att det regionala marknadsunderlaget, och förekomsten av tradition och förebilder liksom arbetslösheten, har betydelse för nyföretagandet. Nätverksförekomsten är alltså avgörande för ökningen av småföretag. Ny företagsforskning från USA visar på liknande tendenser. Genom att samarbeta med andra företag kan företag erhålla bästa kompetens, som sparar tid och kostnader och gör det hela mer effektivt. Tendensen är att istället för att konkurrera med enskilda företag konkurrerar man med andra nätverk. Även genom den moderna informationstekniken har småföretag i Sverige kunnat sluta sig samman och blivit starka tillsammans. Denna erfarenhet måste spridas till alla regioner. För att underlätta ett nätverksbyggande bör på prov-möjligheter ges för företag och fackföreningar att tillsammans skriva kontrakt som möjliggör att anställda kan flytta mellan de olika företagen, med bibehållen social trygghet, utan att anställningsförhållandena sätter hinder i vägen.
Byggandet
Exportindustrin har de senaste åren visat mycket stora vinster. Hemmamarknadsindustrin däremot har gått kräftgång. Den viktigaste delen är bygg- och anläggningsindustrin som med kringföretag står för hela 15 % av BNP. Samtidigt har bostadskostnaderna av disponibel lön ökat från 20 % 1970 till över 30 % 1995. Speciellt efter skattereformen har bostadskostnaderna ökat under 1990- talet. Alltfler skatter och avgifter har lagts på boendet och nu består mellan 30-40 % av boendekostnaden av sådana kostnader. Det är en viktig orsak till att byggandet i dag ligger på en mycket låg nivå. Samtidigt som man kan hoppas på att nya sätt att bygga kan pressa kostnaderna för nybyggnation, menar vi att det är dags att se över hela systemet med skatter, avgifter och avdragssystem. Vi hoppas att Byggnadskostnadsdelegationen förmår komma med förslag på detta område.
Ekologiskt hållbar utveckling
Det har framstått som alltmer klart att en omställning av samhället i ekologiskt hållbar riktning förutom en kärnkraftsavveckling också kräver en energieffektivisering. Det ger också betydande vinster i sysselsättning. EU- kommissionen hänvisar i sin vitbok om sysselsättning (1993) till en studie som uppskattar att de arbetstillfällen som skapas vid satsningar på energianvändningssidan är tre till fyra gånger fler än vad som motsvarande investeringar i energiproduktion skulle ge. Det gäller arbeten som uppkommer vid FoU av energieffektiva produkter och system, direkt tillverkning av dessa produkter och systemkomponenter, projektering och analys av befintliga system samt installation och underhåll av de nya produkterna och systemen.
Det som i dag förhindrar många renoveringsprojekt från att genomföras är brist på investeringspengar, inte brist på idéer. Inom kommuner t.ex. väntar många byggnader på att upprustas, både vad gäller inomhusklimat och energianvändning.
En möjlighet till finansiering är genom s.k. tredjepartsfinansiering. Entreprenören står för investeringen och garanterar t.ex. lägre energianvändning. Fastighetsägaren betalar samma energikostnad som tidigare. Mellanskillnaden mellan verklig och tidigare energikostnad används för att betala tillbaka investeringskostnaden till entreprenören. När hela investeringen är betald har fastighetsägaren sin nya lägre energikostnad att betala. Entreprenören måste därmed leva upp till sina löften för att få betalt för jobbet. Statens uppgift blir att informera om tredjepartsfinansiering samt hjälpa till med mallar för kontrakt m.m. Med en så liten kostnad som 10 miljoner kronor kan en marknad för denna typ av finansiering och service ha skapats. NUTEK beräknar antalet jobb inom sektorn till 20 000 och energibesparingen till 5,1 TWh.
Det i särklass vanligaste skälet till att ekonomiskt lönsamma effektiviseringar inte genomförs i industrin tycks, enligt tidigare genomförda undersökningar, vara personalbrist. Oftast krävs en rad insatser som mätning och analys av företagets aktuella energianvändning, beräkningar av tekniska data såväl som kostnader för olika alternativ samt diverse insatser vid upphandling och installation. Inom en femtonårsperiod kan sparas ungefär 4- 5 TWh, och det kan ge 4 000 årsarbeten. Staten kan här gå in och hjälpa till för att starta miljöarbetet och genomföra långtgående energieffektiviseringar.
Program för småföretagsutveckling m.m.
Vi stöder förslaget om Industriella utvecklingscentra (IUC). Vi menar dock att dessa dels skall ha kompetens för att kunna starta nya företag med miljöinriktning, dels miljöanpassa befintliga företag. Just inriktningen på samverkan mellan större företag och små och medelstora företag kan ge den överföring av kunskaper som både leder till bättre miljöanpassning och bättre konkurrenskraft.
Miljöteknikdelegation
Vänsterpartiet menar att en viktig del i utformandet av en strategi för Miljöteknikdelegationen bör vara att vidareutveckla verksamheter för energieffektivisering och miljöanpassade energisystem i Östeuropa så att dessa erfarenheter omsätts i liknande verksamhet för annan miljörelaterad teknik.
Riskkapitalförsörjningen
Sverige har under senare år fått allt fler aktörer på riskkapitalmarknaden. De mest kända är Atle och Bure. Dessa har dock inte alls motsvarat de förväntningar som den borgerliga regeringen gav i samband med introduktionen. De har mest ägnat sig åt att stödja medelstora och stora företag inom verkstadsindustrin med kapital. Industrifonden har under senare tid fått vidgade möjligheter att stödja högriskprojekt. Lönsamhetskravet sätter dock upp hinder.
Bra projekt, dvs. projekt med framtidspotential vad avser tillväxt, får alltså inte alltid finansiering. En viktig roll för den offentliga finansieringen är att hjälpa till att dels skapa en miljö som genererar goda flöden av projekt, dels filtrera fram de meriterade och stödja dessa mot mål som innefattar tillväxt och förnyelse. För att bara ta ett exempel så betydde dåvarande STU:s lån på 1,5 miljoner kronor till Losec-projektet att detta projekt kunde fortsätta. Losec har sedan som bekant blivit Astras största framgång och betytt många exportmiljarder. Staten måste gå in just i det skede när det fortfarande inte går att kalkylera fram lönsamhet och överlevnad, i de tidiga faserna när fakta är osäkra eller saknas, riskerna är höga, referenser saknas, framtidsplanerna oklara och framgångarna ligger långt i framtiden. Finns inte den här typen av riskkapital minskar också antalet kreativa människor, meriterande projekt, viktiga förebilder och utbuden av projekt. Precis som svensk musikexport inte skulle vara den tredje största i världen utan ett stort antal elever i kommunala musikskolor, kan inte kunskapsintensiva tillväxtföretag skapas utan en ordentlig stock av projekt att välja mellan. NUTEK, som i huvudsak står för den s.k. såddfinansieringen har fått minskade anslag för sådan. En del projekt hamnar mellan NUTEK och Industrifonden. De är för riskabla för Industrifonden (med tanke på avkastningskravet) och för stora för NUTEK:s budget. Vi föreslår att NUTEK:s projektstöd utökas på detta område och återkommer i höstens budget med yrkande.
Börser
Vänsterpartiet har i ett flertal näringspolitiska motioner uppmärksammat bristen på fungerande småföretagsbörser. Vi har då jämfört med Nasdaq-börsen i USA med sitt i förhållande till folkmängden mycket fler bolag. Vi har även efterlyst andra marknadsplatser för småföretagen. Vi hälsar med tillfredsställelse att regeringen nu visar på liknande vägar.
Patent
Att regeringen nu uppmärksammar problemen med patentintrång är bra. Det finns dock även andra problem kring patent. Kostnaderna för patent i Europa är mycket höga. De är fyra gånger så höga som i USA och åtta gånger så höga som i Japan. Det visar sig också i antalet patentansökningar. Antalet patent i Japan är ungefär tio gånger så högt som i Europa. Även Sverige nationellt har höga patentavgifter. Vi föreslår att patentavgifterna halveras i Sverige och att Sverige arbetar för sänkningar av patentavgifterna i Europa. Vi vill också här peka på nya rön från USA, som visar på att alltfler företag har uppmärksammat att viktigare än att vänta in ett skyddande av en produkt genom patent blir att snabbt få ut den på marknaden. Många framgångsrika företag satsar nu istället på att genom snabbhet och flexibilitet få ut sin produkt på marknaden och ligga före konkurrenterna.
Nationellt resurscentrum
Ett nationellt resurscentrum (NRC) bildades för cirka ett år sedan. Projekttiden är förlängd till december 1996. Syftet är att samla erfarenhet och kunskap om kvinnors situation i de olika regionerna för att bättre ta tillvara kvinnors kompetens vad gäller samhällsplaneringen och utformningen av regionerna. I dag finns ett regionalt resurscentrum i varje län. Verksamheten borde utökas så att varje kommun har ett lokalt resurscentrum.
Bildandet av NRC är en regionalpolitisk åtgärd men skall också ses som en jämställdhetspolitisk åtgärd. Om det då ska bli något mer än ord måste också verktygen finnas. Länsstyrelserna har som ett särskilt uppdrag att ekonomiskt prioritera särskilda insatser för kvinnor och skall medverka till att de lokala resurscentra bildas. I en utvärderingsenkät visar det sig att länsstyrelserna ofta utsett en projektledare på tidsbegränsad anställning, ibland med ALU- anställning, att driva verksamheten med knappa och ovissa resurser. Länsstyrelsens uppdrag förtjänar att tas på allvar. För att bedriva en så viktig verksamhet behövs långsiktighet och fasta spelregler. Enkäten visar också på behovet av att regeringen i sitt regleringsbrev öronmärker resurser för de regionala resurscentra. Länsstyrelsen måste också i sina statistiska redovisningar av hur regionala medel används, redovisa hur stor andel som går till kvinnorna. Idag avsätts 1-2 % av medlen för regional utveckling till regionala och lokala resurscentra i länen.
Den viktigaste uppgiften för NRC är att samordna och stödja de regionala och lokala resurscentra runt om i landet. De regionala och lokala centra når alla kvinnor, inte bara företagare, vilket gör att placeringen under NUTEK kan leda till en fokusering på kvinnors företagande. Vänsterpartiet anser att NRC:s verksamhet är viktig och
därför bör permanentas till dess ett könsperspektiv är genomfört på alla regionala politikområden. För att uppnå mesta möjliga resultat av de knappa resurser som finns för jämställdhet bör NRC knytas till jämställdhetsenheten vid Arbetsmarknadsdepartementet.
Kvinnliga affärsrådgivare
Vad gäller de kvinnliga affärsrådgivarna i det regionala stödområdet anser Vänsterpartiet att resultaten av deras verksamhet är så goda att den bör fortsätta. Även vad gäller de kvinnliga affärsrådgivarna bör långsiktighet gälla, främst vad gäller ekonomiska resurser för fortsatt verksamhet.
Program för omställning till hållbar utveckling
Vänsterpartiet har i tidigare motioner på bostadsområdet visat på potentialen för ekologisk verksamhet kring byggandet, renovering och rivning. Regeringen kommer nu med förslag på området. Även miljonprogrammet får nu uppmärksamhet från regeringen. För att ett program skall få någon verkan på detta område krävs att man identifierar problemen. Vi föreslår därför genomförande av en statistisk studie av energianvändningen, återvinningen av byggnadsmaterial, sjuka hus samt byggnadens användbarhet. Studien skulle vara en uppföljning av Uppdrag 2000 som genomfördes av Vattenfall.
Vi anser också att staten skall verka för att det i kommunerna demonstrationsbyggs bostäder där man använder sig av senaste teknik för en hållbar utveckling, egnahem/flerbostadshus i trä med uppvärmning via biobränsle samt nytänkande i va och avfall med återföring av ren växtnäring till åkermark. På detta sätt skulle kunskapsspridning och kunskaps- uppbyggnad på området skyndas på.
Investeringsstöd till jordbruket
Jordbruket utgör en viktig del av landsbygdens infrastruktur. Tillsammans med livsmedelsindustrin svarar den dessutom för en hel del arbetstillfällen. Många kvinnor finns inom den småskaliga livsmedelsförädlingen. Utvecklingen går dessvärre åt fel håll. Av tabell 7.1.1 i propositionen framgår att anställda inom jordbruket procentuellt har minskat mest av samtliga sektorer, trots att jordbruket som helhet fått ökat ekonomiskt stöd efter inträdet i EU. Detta visar att inriktningen av pengarna inte fungerar på ett bra sätt. En ökad satsning på ekologisk odling, lokal produktion och småskalig livsmedelsförädling skulle gagna både kvinnojobb på landsbygden, fler arbetstillfällen och en bättre miljö. Detta skulle stärka samhällsekonomin. Riksdagen har helt nyligen i bet. 1995/96:AU16 beslutat att i ett tillkännagivande till regeringen ställa upp några villkor för en förändring av landsbygdsstödet. I ett yttrande till detta betänkande har JoU uttalat sig positivt till ett investeringsstöd. Vänsterpartiet har ställt sig bakom riksdagens beslut. Vi ser därför positivt på propositionens förslag om att införa ett nytt investeringsstöd till jordbruket, men vill komma med några synpunkter på hur stödet skall utformas.
Det är positivt att stödet föreslås att huvudsakligen gå till jordbruks- investeringar i de sju nordligaste länen. Där är det bl.a. viktigt att premiera den småskaliga livsmedelsförädlingen. För det andra är det viktigt att möjligheten till stöd även i fortsättningen kan utgå till de verksamheter som hittills omfattas av det s.k. landsbygdsstödet. Det är också viktigt att de förändringar som vi tvingas göra p.g.a. EU-medlemskapet utformas på ett sådant sätt att villkoren för näringslivsutvecklingen i lands- och glesbygd inte försämras. Ett nytt investeringsstöd måste innebära att minst lika mycket resurser som tidigare riktas till lands- och glesbygd.
För det tredje gäller det den geografiska utbredningen av landsbygdsstödet. Bl.a. Glesbygdsverket har i sitt yttrande till prop. 1995/96:201, bet. 1995/96:AU16 pekat på risken att en förändring av landsbygdsstödet skulle innebära att resurser överförs från utpräglade lands- och glesbygdsområden till tätorter. En anpassning till EU:s strukturfonder får inte innebära att företag i lands- och glesbygd får mindre möjligheter till stöd p.g.a. konkurrens från företag i större tätorter. Det gamla landsbygdsstödets klara inriktning av att vara ett stöd för näringslivsutveckling i landsbygds- och glesbygdsområden får inte gå förlorad.
Ett nytt investeringsstöd bör dessutom utformas så att det i första hand kan gå till de delar av jordbruket som relativt sett missgynnats av EU- medlemskapet. Det är ett faktum att det är arealstöden, som i första hand går till spannmålssektorn, som svarat för den största delen av de ökade inkomsterna i jordbruket, medan t.ex. mjölk- och köttproducenter inte kunnat kompensera sig för sänkta priser. Ovan beskrivna inriktning av investeringsstödet bör ges regeringen till känna.
Miljöpolitiken
Vänsterpartiet har under skatteavsnittet i motionen lagt synpunkter på regeringens förslag om slopad försäljningsskatt på bilar. Vi har krävt fler och snabba steg som skärper miljöprofilen när det gäller beskattningen av bilismen som i dag är ett av de enskilt största hindren för ett effektivt miljöarbete. Trafikproblemen är direkt eller indirekt kopplade till de flesta av Naturvårdsverkets 13 uppställda nationella hot mot människa och miljö.
När det gäller köp av nya bilar så är detta få förunnat i dag. Priserna ligger långt över de flestas horisont. Den svenska marknaden för nyproducerade bilar består till hälften av tjänstebilar. Dessa är i nuvarande läge stora och har relativt sett hög bränsleförbrukning. Vi behöver inte fler sådana bilar på marknaden, snarare färre. Därför ser vi regeringens förslag om förändringar vad gäller bilförmånerna som ett steg i rätt riktning. (Se vidare resonemang nedan.) Att tro att en sänkning av priset med uppskattningsvis 5 % skulle få vanliga familjer att byta ut sin gamla bil mot en splitter ny är inte realistiskt, det har också regeringen insett. Den tänker sig en förnyelse av bilparken genom att ökat nyköp får ut nyare bilar på andrahandsmarknaden och att priserna då ska sjunka.
Vänsterpartiet vill ha en differentierad bilskatt som tar hänsyn till miljöpåverkan i form av bränsleförbrukning, möjligheten att återvinna material eller i bilen ingående redan återvunnet material, vikt, m.m. En sådan beskattning vore positiv ur miljösynpunkt och skulle effektivt stimulera den nya tekniken som skall ut på marknaden. Vi ser gärna att regeringen till höstens budgetproposition lägger fram ett förslag till bilskatter som premierar miljövänlig teknik och med hjälp av lagstiftning begränsar bensin- förbrukningen. Kriterier för detta kan hämtas t.ex. från den lagstiftning som i dag används i Kalifornien.
Regeringens förslag vad gäller förmånsbilar är ett steg i rätt riktning, och vi stödjer därför detta. Vi tror att vi på detta sätt lättast och fortast får ut mer bensinsnåla bilar på marknaden och att en stor del av dagens bilåkning på det här sättet kommer att minska. Däremot skulle förslaget kunna ha haft en starkare miljöprofil och ha varit helt finansierat inom systemet.
Vad gäller säkerhetsaspekten på nya bilar är det förvisso sant att nya bilar ofta är mer säkra än gamla. Den allra bästa reformen för en säkrare trafikmiljö är dock inte nya bilar utan sänkt hastighet. Vi vill gärna att regeringen tar till sig den forskning och övrig expertis som pekar på just hastighetsbegränsningar som en del i trafiksäkerhet och miljöförbättring då detta går hand i hand.
Program för samarbetet och utveckling inom Östersjöregionen
Vänsterpartiet är positiv till regeringens förslag om ett program för utökat Östersjösamarbete. Det stämmer väl överens med vad vi tidigare har motionerat om. Den sammanlagda volymen av stödet till investeringsmedel till utvecklingen i och mellan Östersjöstaterna och närliggande regioner har tidigare varit föremål för regeringens spariver. Den föreslagna höjningen på 200 miljoner kronor om året i fem år ska ses mot bakgrund av att kostnaden för restaurering av Östersjön beräknas till minst 150 miljarder kronor. Även Sverige har en stor skuld i Östersjöns tillstånd, eftersom vi är det land som har längst Östersjökust, och vi har under lång tid stått för en stor del av utsläppen från industri-, jordbruks- och trafiksektorerna.
Regeringens förslag att inrätta ett Östersjöråd i Statsrådsberedningen är ett steg i rätt riktning. Det bör dock klargöras vad detta råd ska göra - inte minst i förhållande till Utrikesdepartementet. Är det enbart en grupp som ska samordna regeringens interna arbete, är det ingen fråga för riksdagen. Om verksamhet och operativa beslut ska flyttas från Utrikesdepartementet bör det i så fall klargöras. Vi tror att fackdepartementet sköter anslagsfördelningen mer effektivt. I den senaste statsbudgeten samlades samordningsansvaret för östbiståndet till Utrikesdepartementet. Den ordningen bör inte ändras utan utvärdering.
Vänsterpartiet återkommer om östbiståndets volym och fördelning i samband med budgetbehandlingen. Vi utgår från att den osäkerhet, och ryckighet, som hittills varit upphör då det försenat projektering av investeringar och varit ett hinder för olika projekt. Vi förutsätter att en del av de medel som nu anslås kan användas av bl.a. de kommuner som redan påbörjat givande samarbete med vänorter, företag och organisationer i våra östra grannländer.
Vänsterpartiet ser följaktligen positivt på att en fond för Östersjöregionen skapas. Satsningen sägs i propositionen främja marknaden runt Östersjön men också mål som ekologisk uthållighet, kunskapsutbyte, kulturell förståelse och öppenhet. Vi vill emellertid påpeka att Östersjöns miljö inte kan ses skilt ifrån verksamheter och miljöåtgärder som vidtas på Nordkalotten och i Barentsregionen. Ett stort radioaktivt utsläpp från reaktorhaverier eller bristfälliga avfallslager i Murmanskregionen kan under vissa vindförhållanden drabba även Östersjön förutom landområden i norr. En del experter bedömer risken för en allvarlig kärnkraftsolycka i området till 25 % för den närmaste tioårsperioden. Korrosion och bristande teknisk utrustning och andra riskfaktorer gör situationen alarmerande. Om en omfattande exploatering av naturresurser som olja, mineraler och skogsråvara utvecklas i Murmansk-, Arkangelsk- och Karelenområdet kan transporter genom Östersjön via St Petersburg till övriga Europa komma att öka.
Det är också troligt att ett ökat ekonomiskt utbyte inom Barentsregionen som med befolkningarna i de nordligaste länen i Sverige, Norge, Finland och motsvarande delar i Ryssland omfattar 4,6 miljoner invånare skulle minska behovet av andra regionalpolitiska insatser i samtliga i regionen ingående länder. Tillväxt och sysselsättning skulle främjas av en ökad handel också i denna region. Samarbetet i denna region underlättas av att transporter kan ske landvägen. Vi föreslår därför att utöver den fond som nu föreslås för skapas en fond för Barentsregionen på 100 miljoner kronor att användas under en femårsperiod.
Program för omställning till hållbar utveckling
Vänsterpartiet ser med stor tillfredsställelse på att regeringen och Centern nu tar till sig de förslag vi lagt om stöd till ekologisk omställning. I Vänsterpartiets riksdagsmotion till proposition 1995/96:150 Ekonomisk vårproposition för drygt en månad sedan föreslog vi ytterligare 200 miljoner kronor för bidrag till ekologisk omställning, vilket är exakt vad regeringen nu lägger fram. Vi gör dock den bedömningen att det är omöjligt att förutsätta behovet fem år framåt - vi konstaterar att det med mycket stor sannolikhet är samhällsekonomiskt lönsamt med mer än 200 miljoner kronor kommande år. Utvärderingen av stödet som skall vara klar i april 1997 kan komma att bringa klarhet i detta.
Det finns ett par tveksamheter i regeringens program. Det är begränsningen till fyra områden. Om dessa regler hade gällt redan nu skulle troligen flera projekt som nu är igång inte ha förverkligats. Regeringen redovisar ingen trovärdiga skäl till denna begränsning. Kretsloppsanpassning behövs inom samhällets alla sektorer - det finns ingen anledning att begränsa verksamheten. Vänsterpartiet vill därför lägga till energieffektiviserings- och sparåtgärder i byggnader och utveckling av ekologisk inriktning vad gäller trafik- och va-sektorerna till regeringens punkter för ekologisk omställning. Trots att det pågår ett antal utredningar kring dessa frågor konstaterar Vänsterpartiet att det är synnerligen angeläget med stöd till dylika åtgärder - och att behovet är stort. I dessa åtgärder finns också en stor sysselsättningspotential, men det är viktigt att poängtera att dessa pengar inte får gå till underhåll av gamla konventionella system. Vi utvecklar detta i andra sammanhang.
Övrigt
Marksanering
De 75 miljoner som fanns anslagna för marksanering är förbrukade. Naturvårdsverket har presenterat ett marksaneringsprogram på 2,5 miljarder under fem år. Anslaget bör - liksom anslaget för ekologisk omställning - snarast tillföras 100 miljoner kronor. Regeringen bör ta upp förhandlingar med berörda branscher om möjlighet till ett sektorsansvar för tidigare uppkomna miljöskador.
Kalkning
En enig expertis är överens om att kalkningsverksamheten bör bibehållas och utökas. Regeringens intentioner om att minska denna verksamhet upplevs som förödande och en förlust av vad som uppnåtts. Naturligtvis skall verksamheten vara rationell och utgå från ett helhetsperspektiv men det innebär inte att verksamheten skall dras ner. Skulle vi, som regeringen föreslår, dra ner på anslagen till kalkningen så innebär det att pågående projekt måste avblåsas. Det är mycket olyckligt, speciellt med tanke på att det inte finns någon forskning kring effekter vid avslutad kalkning. Det man är orolig för är att tungmetaller som nu ligger i sediment på bottnarna i dessa kalkade sjöar kan komma att frigöras och skapa nya enorma miljöproblem vid avbruten kalkning. Vänsterpartiet föreslår med stöd av ovanstående att ytterligare 58 miljoner kronor anslås till kalkningsverksamhet.
Miljöstöd och lagstiftning
Ett stöd till lokala och regionala kompetenscentra med uppgift att dels starta nya företag med miljöinriktning, dels att miljöanpassa befintliga företag, känns angeläget för att skynda på miljöarbetet i kommunerna. Genom att driva det i kommunal regi ökar också miljömedvetenheten i kommunerna. Även ett direkt statligt stöd till kommunernas Agenda 21-arbete behövs - alternativt att statsbidragen utformas så att de utgår från Agenda 21. De 7 miljoner som fanns för budgetåret 94/95 förbrukades med gott resultat. Kommunernas Agenda 21-arbete och annat miljöarbete kräver dock ett visst mått av nationell styrning så att inte arbetet varierar alltför mycket mellan kommunerna och för att en viss miniminivå skall upprätthållas.
Regeringen måste också påskynda de statliga utredningar som pågår - speciellt viktigt är det med Kommunikationskommittén, Skatteväxlings- utredningen, Miljöbalksutredningen, Agenda 21-kommittén, Energiarbets- gruppen. Både kommuner och företag efterlyser skärpta, långsiktiga och tydliga regler, lagstiftning, skatter och miljöavgifter. Nu försenas investeringar och verksamheter flyttar utomlands p.g.a. av den statliga senfärdigheten. Miljöbalken och annan lagstiftning måste också moderniseras så att Agenda 21-arbetet och lokalt arbete möjliggörs inom t.ex. trafik- och avfallsfrågor.
Förutom att förtydliga miljölagstiftningen så måste den även tillämpas. Om sanktionsmöjligheter tillåts öka kommer större hänsyn att tas till miljölagarna. En ökad hänsyn till miljölagarna skapar även arbeten samtidigt som miljön förbättras. Producentansvaret är ett område där det behövs skärpta krav och sanktioner mot både producenter och materialbolag för att få fram mer miljöanpassade produkter och en effektivare hantering. Med dagens regler kommer insamlingsmålen ej att nås, och man missar en rad arbetstillfällen i återvinningsbranschen. Dessutom är det i dagens läge konsumenterna som drar det tyngsta lasset vad gäller insamling och återvinning. De får dessutom ofta betala ett högre pris för varor som tas om hand för återvinning. Konsumenternas roll behöver förstärkas och de måste kompenseras för sina insatser. Att sänka arbetstiden är ur detta perspektiv en nödvändighet om vi förväntar oss denna insats från varje enskilt hushåll. Insamling, återvinning, sköljning, sortering, återanvändning m.m. av produkter är beroende av hushållens insatser. Mycket FoU saknas - t.ex. systemtänkande om hur kretsloppssamhället påverkar människor och kring indirekta effekter på olika sektorer av miljöanpassningen.
Kommunerna skall - kanske via bl.a. ett skrotat vägverk - ges större ansvar för sin kommunikationssektor.
Utbildningspolitiken
Varje människa måste under någon tid av sitt liv ha privilegiet att syssla med sådant som bara syftar till att ge och fördjupa kunskap och insikter. Varje människa måste beredas tillgång till mänsklighetens samlade livserfarenhet sådan den fått uttryck i den stora litteraturen och hos de stora tänkarna i en tolkning som gör den tillgänglig för var och en där han befinner sig. På så sätt skulle varje människa ges en chans att skapa sig ett självständigt omdöme om gott och ont, sant och falskt, rätt och orätt, om vad som är meningsfullt och meningslöst i den värld som omger henne.
- ur Simone Weil som bildningsspegel av Gunnel Vallquist
Vänsterpartiet välkomnar regeringens förslag till särskild satsning på vuxenutbildning och därtill hörande studiestöd. Detta ligger väl i linje med de förslag vi tidigare lagt i våra motioner och också med de idéer som Kunskapslyftskommittén presenterar i sitt betänkande SOU 1996:27 (En strategi för livslångt lärande). Att platserna nu permanentas ser vi positivt på men att de 43 000 nya platserna skulle lösa sysselsättningskrisen är naturligtvis inte möjligt.
Vi hyser en stark tilltro till vuxenutbildningen som drivkraft och utvecklingsfaktor i samhällsbyggandet. Motiven för en sådan framtidsstrategi är för oss såväl fördelningspolitiska, med hänsyn till olika sociala gruppers utbildningsstandard, som demografiska, ekonomiska och samhälls- organisatoriska. Samtidigt ser vi med oro på utvecklingen som beskrivs i exempelvis Skolverkets rapport - Besparingar på skolan - och Barnombudsmannens rapporter om hur hårt kommunala nedskärningar drabbar grund- och gymnasieskolan och särskilt barn med behov av särskilt stöd. Begreppet likvärdighet i skolan riskerar att urholkas. Satsar man inte mer på grund- och gymnasieskolan riskerar man att i framtiden tvingas göra mycket stora satsningar inom vuxenutbildningsområdet.
Vi instämmer också med syftet med den övergripande strategin för kunskapslyft och livslångt lärande som det formulerats av Kunskapslyftskommittén: "Sverige skall utvecklas till ett kunskapssamhälle där alla får reella möjligheter att delta i kunskapsutvecklingen och att ekonomisk tillväxt och effektivitet befrämjas bäst om de går hand i hand med en rättvis och demokratisk utveckling." Vi menar att vuxna bör garanteras rätten till utbildning i vissa av gymnasieskolans kärnämnen som svenska, engelska och matematik.
Satsningen på vuxenutbildningen
a) Syfte och målgrupp
Liksom regeringen vill vi prioritera den vuxenutbildning som riktar sig till dem som har kortast utbildning i syfte att stärka deras förmåga att erövra vardagsmakten, dvs. få sådana kunskaper att självförtroendet växer och därmed möjligheterna att påverka det som händer i vardagen. Förutom att den egna livssituationen kan förbättras såväl i som utanför arbetslivet uppfylls samhälleliga mål om utbildningsnivån höjs. Vi anser att jämlikhetsaspekten i propositionen är väl tillgodosedd i detta avseende. Vilka positiva konsekvenser denna utbildningssatsning har för handikappade och invandrare beskrivs dock inte i propositionen, trots att denna grupp har en mycket hög arbetslöshet.
En grupp med stora behov som riskerar att hamna alltför mycket vid sidan om är ungdomar i åldern 20 till 25 år. Det finns numera ett kommunalt ansvar för ungdomar upp till 20 år, och den planerade utbildningssatsningen vänder sig till de som fyllt 25 år.
Vuxenutbildningssatsningens mål och utgångspunkter från ett jämställdhetsperspektiv behöver både förstärkas och förtydligas. Vi saknar här liksom i andra delar av propositionen könsuppdelad statistik. Till exempel visar regeringen i tabell 6.1 förvärvsarbetande med olika utbildningsnivå fördelade på olika näringsgrenar. Men vilken skillnad som finns mellan män och kvinnor framgår inte.
Regeringen fastslår vidare att utbildningssatsningens inriktning kan "aktivt bidra till att bryta den könsmässiga snedfördelningen på arbetsmarknaden" (s. 6.12). Vi saknar konkretion i regeringens förslag och hade gärna sett att reella incitament för kvinnor och män att inom ramen för utbildningssatsningen välja för sitt kön otypisk utbildning skapas. Utbildning skall vara ett aktivt instrument för att bredda mäns och kvinnors utbildnings- och yrkesval och bryta upp den könsuppdelade arbetsmarknaden.
Kommunernas roll i vuxenutbildningssatsningen
a) Planering och genomförande
Vänsterpartiet delar uppfattningen att huvudansvaret för den särskilda vuxenutbildningssatsningen skall läggas på kommunerna och att genomförandet skall ske i samverkan med arbetsförmedlingen. Kommunerna har förmodligen de bästa förutsättningarna att rätt bedöma de lokala utbildningsbehoven. Dessutom har de redan enligt skollagen ansvaret för både den grundläggande vuxenutbildningen, svenskundervisningen för invandrare och den gymnasiala vuxenutbildningen.
Vi anser i likhet med regeringens förslag att kommunerna som villkor för att få bidrag måste kunna visa att omfattningen av den gymnasiala vuxenutbildningen kommer att öka i motsvarande grad. Även om den särskilda utbildningssatsningen är organiserad i projektform är vi tveksamma till förslaget att inrätta en ny beslutsnivå i form av en delegation som ligger utanför det direkta parlamentariska inflytandet. Vilka skälen till detta är framgår inte av propositionen, inte heller hur delegationen skall utses eller dess sammansättning. Vikten av att de presumtiva studerandena får individuell studievägledning och att individuella utbildningsplaner upprättas kan inte nog markeras.
I propositionen anges att det skall finnas möjlighet för vuxenstuderande att behörighetskomplettera betyg genom att genomgå prövning på aktuell kurs vid komvux eller gymnasieskola. Prövningen skall vara avgiftsfri. Vänsterparitet delar den uppfattningen men anser att även gymnasieskolans elever skall ges möjlighet att behörighets- eller konkurrenskomplettera betyg utan att behöva erlägga någon avgift. Förutsättningarna måste vara lika och reglerna enhetliga vare sig man är ungdoms- eller vuxenstuderande. Den studerandes privatekonomi får inte utgöra ett hinder för förnyad prövning.
Regeringen betonar i likhet med Kunskapslyftskommíttén vikten av uppsökande verksamhet. Här vill vi markera betydelsen av att de fackliga organisationerna ges möjlighet att delta aktivt i arbetet.
b) Utbildningsanordnare
Regeringen föreslår ett decentraliserat, individualiserat utbildningssystem med påtagligt ökad flexibilitet, vilket är positivt. Men för att konceptet skall lyckas krävs att kommunerna har god kunskap om olika utbildningsanordnare, att det finns erforderlig beställarkompetens och att instrument för utvärdering och kvalitetskontroll utarbetas lokalt.
Det är bra att regeringen i propositionen på ett mycket tydligare sätt än tidigare markerar folkbildningens viktiga roll i vuxenutbildningssatsningen. Vi vill konkretisera stödet till folkbildningen genom att tilldela folkhögskolorna ytterligare 5 000 av de föreslagna utbildningsplatserna. Vi vill alltså utöka de numera fasta 10 000 folkhögskoleplatserna till 15 000 och därmed reducera platserna som anordnas av den kommunala vuxenutbildningen och andra utbildningsanordnare till 85 000. Kostnaden beräknar vi uppgår till ca 40 miljoner kronor. Folkhögskolorna och det förhållningssätt som präglar undervisningen där skapar en unik trygghet i utbildningssituationen, något som har särskilt stor betydelse för grupper som är studieovana och som har tidigare negativa erfarenheter av skolarbetet. Andelen invandrare på folkhögskolorna är också stor.
För närvarande ligger 18 nya ansökningar hos Folkbildningsrådet från olika huvudmän som vill starta folkhögskolor. En utökning av utbildningsplatserna inom folkhögskolan skulle ge dessa skolor en möjlighet att starta sin verksamhet utan att en minskning behöver ske på de redan etablerade skolorna.
Lokala möjligheter
a) Distansutbildning
Det finns ett behov av att föra ut utbildning inom högskolan, folkbildningen och gymnasieskolan i nya former och till nya grupper. Vänsterpartiet har tidigare motionerat om att det snarast bör prövas om det är möjligt att skapa ett "nytt öppet svenskt folkuniversietet", där man i likhet med det brittiska Open University erbjuder ett brett utbildningsutbud som når många människor oavsett var de bor. Vi ser detta som ett led i att göra utbildning tillgänglig för studieovana grupper och på så sätt motverka den sociala snedrekryteringen. De nya antagningsreglerna till högskolan möjliggör också ett vidgat tillträde.
Vi vill med förslaget om ett folkuniversitet medverka till att bryta gränserna mellan högskolan och vuxenutbildningen. Vi tycker att den traditionella uppdelningen i ämnesdiscipliner är föråldrad. Vad som behövs är mer probleminriktade kurser inriktade på helhetskunskap som är oberoende av de i dag existerande ämnesgränserna. Forskning kring distansutbildning visar att det personliga mötet för studerande har mycket stor betydelse för att exempelvis undvika studieavbrott. Detta gäller särskilt kortutbildade kvinnor. Detta talar för vikten av ett nätverk av lokala studiecentra där folkhögskolorna kan fylla en viktig funktion.
b) Lärlingsutbildning
I gymnasieskolan prioriteras APU framför gymnasial lärlingsutbildning. I dagsläget har lärlingsutbildningen mycket få elever. Den bör däremot kunna utnyttjas i betydligt större omfattning än hittills för vuxna och då kombineras med skolförlagda studier i vissa kärnämnen eller karaktärsämnen. Det duala utbildningssystemet i Tyskland är i många delar ett utbildningssystem som oftast ger ett högt utbildningsvärde.
Ca 36 % av alla företag i Tyskland tar emot lärlingar. Ca 75 % av kostnaderna står företagen för. I Sverige måste diskussionen föras om hur vi i framtiden skall fördela kostnaderna för kompetensutveckling mellan individen, samhället och arbetslivet.
c) Basår i komvux
Vi vill att även folkhögskolor skall ges möjlighet att ge basårsutbildning. Även vissa av studieförbunden kan genomföra behörighets- och kompetensgivande utbildningar inom den naturvetenskapliga och tekniska området.
Särskilt utbildningsbidrag
Vi stödjer regeringens förslag om införandet av ett särskilt utbildningsbidrag för arbetslösa mellan 25 och 55 år eftersom vi anser att det ligger i såväl den enskildes som i samhällets intresse att en satsning på en utbyggnad av utbildningsväsendet stöds av ett välfungerande studiestödssystem. Vänsterpartiet har tidigare motionerat om att höja nivåerna i vuxenstudiestödet så att de ligger i nivå med a-kassan. Detta för att stimulera till aktiva studier i stället för passiv arbetslöshet. Vi ser studiestödet som en central och avgörande del i en utbildningspolitik som syftar till att skapa ett samhälle präglat av ett livslångt lärande. Det skall vara så utformat att det aktivt stimulerar de som har kortast utbildning att stärka sin kompetens.
Särskilt utbildningsbidrag är en tidsbegränsad form av studiestöd som kommer att existera parallellt med svux, svuxa, det nuvarande studiemedelssystemet och det kommande studiemedelssystemet. Hur dessa olika system förhåller sig till varandra är väsentligt att klargöra eftersom en enskild person kan under sin studietid ha olika former av stöd. Vi anser att detta inte i tillräcklig utsträckning preciserats i propositionen.
Ett problem ser vi i att särskilt utbildningsbidrag bara kan erhållas i ett år. Få människor kommer på den tiden att hinna få gymnasiekompetens. Därför föreslår vi att det särskilda utbildningsbidraget till arbetslösa och kortutbildade skall utgå för hela den studietid som behövs för att fullfölja studier på en nivå motsvarande högst ett treårigt program på gymnasieskolan eller motsvarande på exempelvis folkhögskolan. Arbetslöshetsförsäkringen har en i propositionen otydlig ställning i förhållande till det särskilda utbildningsbidraget.
Regeringen skriver på sidan 8.14
All tid, med undantag för reguljärt förvärvsarbete utan samtidig utfyllnad med arbetslöshetsersättning och tid i reguljär utbildning samt tid med föräldrapenning eller vid fullgörande av totalförsvarsplikt, som är kvalificerande för en ny ersättningsperiod inom ersättningstiden, skall räknas in i ersättningsperioderna.
Om regeringens utbildningssatsning är att räkna som en del av den reguljära utbildningen är däremot oklart.
Möjligheten för kommunerna att inom ramen för denna utbildningssatsning beställa även från andra utbildningsanordnare än komvux och folkhögskolor gör definitionen av vad som är reguljär utbildning ännu mer väsentlig att klargöra. Ett system där vissa utbildningar inom vuxenutbildningssatsningen räknas som reguljär och andra inte blir mycket svåröverskådlig.
Högre utbildning
Vi välkomnar regeringens förslag om utökat antal platser inom den högre utbildningen och särskilt tonvikten på de mindre och medelstora högskolorna. Vi hoppas att de mindre högskolorna kommer att rekrytera nya grupper till högskolan. Enligt SCB:s senaste studie är det stora skillnader i den sociala fördelningen bland nybörjare på de mindre högskoleenheterna och på universiteten. Andelen studerande under 25 år som kom från arbetar- och lägre tjänstemannabakgrund var 50 % på de mindre högskolorna jämfört med 35 % vid universiteten. Regionalpolitiskt har högskolorna också haft betydelse.
Situationen för arbetslösa akademiker utan arbetslivserfarenhet och invandrare vill vi uppmärksamma. Det finns i dag möjlighet för dessa att få arbetsplatsintroduktion under sex månader. Vi vill utvidga den tiden till ett år. Vidare vill vi att arbetslösa akademiker med naturvetenskaplig eller teknisk grundutbildning skall få möjlighet att få särskilt utbildningsbidrag under ett år för att kunna läsa en praktisk pedagogisk utbildning om 40 poäng för att de skall kunna bli behöriga lärare. Inom områdena naturvetenskap och teknik kommer det att vara stor brist på lärare i framtiden.
Eftersom vi vet att försöket med sommaruniversitet slagit mycket väl ut anser vi att det är viktigt att man undersöker möjligheterna att verksamheten i dess nuvarande omfattning får fortsätta.
Arbetsmarknadspolitiken
Strukturförändringar på arbetsmarknaden
Som framgår av propositionen är läget på arbetsmarknaden mycket allvarligt. Trots flera års kraftfull högkonjunktur inom exportsektorn har endast små spridningseffekter inom andra delar av näringslivet kunnat skönjas. Sverige riskerar att fastna i en permanent massarbetslöshet av europeiskt slag om inte det politiska systemet förmår samla sig till rejäla krafttag i kampen mot arbetslösheten. Det finns dock inga enkla lösningar eftersom problemen är av både kort- och långsiktig karaktär. Det handlar både om ett konjunkturpolitiskt och ett strukturellt problem. Dessutom krävs det såväl nationella initiativ som en förändrad politik.
Propositionen lyfter fram några grundfakta när det gäller svensk arbetsmarknad och utvecklingen under senare år. Ytterligare väsentligt faktamaterial återfinns i de nyligen publicerade statliga utredningsbetänkandena "Aktiv Arbetsmarknadspolitik" (SOU 1996:34), "Hälften vore nog" (SOU 1996:56) och "Sverige, framtiden och mångfalden"(SOU1996:55). Detta material visar på djupgående problem på den svenska arbetsmarknaden även om vi ännu har korta vakanstider, knappast några flaskhalsproblem, med europeiska mått en låg andel långtidsarbetslöshet och en god reallöneflexibilitet.
Det finns problem av strukturell art. Arbetslöshetens fördelning på yrkesområden och efter utbildningsskillnader är mycket ojämn. Alltfler saknar formell kompetens för att kunna söka de arbetstillfällen som bjuds. Detta är ett kvantitativt mycket stort problem som fördelar sig olika efter ålder och kön, men även regionalt. Efterfrågan på mindre kvalificerade jobb har minskat drastiskt och kommer så att fortsätta. Förutom det generella arbetsmarknadsproblemet, som handlar om att totalt öka efterfrågan av arbetskraft vilket kräver en uthållig tillväxt i kombination med en rättvisare fördelning av den arbetade tiden genom en arbetstidsförkortning, krävs kraftfulla riktade insatser regionalt och för särskilt utsatta grupper. Olika typer av breda kompetenshöjande insatser är helt avgörande för en bättre utveckling. Riktade satsningar måste komma regioner med låg utbildningsnivå till del. Särskilda uppsökande insatser måste riktas till studieovana och något äldre som också behöver ekonomiska förutsättningar så att studier verkligen blir ett alternativ till passivt a-kasseberoende.
Segregerad arbetsmarknad
Den starkt könssegregerade arbetsmarknaden tydliggör dessa problem. Männens sysselsättning föll mest när krisen slog mot industri- och byggsektorn under 1990-talets första år. Männens arbetslöshet började dock minska 1994/95 när exportkonjunkturen drog med sig nyanställningar. Kvinnornas ställning på arbetsmarknaden hotas nu alltmer. I stora kvinnodominerade grupper som inom kontorsadministration, butikshandel och den kommunala välfärdssektorn sker en negativ utveckling där flera hundratusen kvinnor beräknas förlora sina arbeten under 1990-talet. Den ökande kvinnoarbetslösheten kombinerat med den stora ofrivilliga undersysselsättningen som kvinnor drabbas av måste vara i centrum av analysen av arbetslösheten och inriktningen av åtgärderna på ett helt annat sätt än vad propositionen ger uttryck för. Deltidsarbetslösheten måste synliggöras och åtgärdas och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste mer inriktas efter kvinnors möjligheter och behov. Det behövs såväl riktade utbildningssatsningar som riktade sysselsättningsskapande åtgärder för kvinnor.
Segregationen på arbetsmarknaden är mycket tydlig och helt oacceptabel när det gäller personer med invandrarbakgrund men också personer med funktionshinder. Läget försämras alltmer för dessa grupper. Regeringens besparingskrav på Samhall och neddragningar av lönebidragen har minskat de arbetshandikappades möjligheter till sysselsättning. Eftersom någon alternativ arbetsmarknad normalt inte är tillgänglig innebär det en utstötning från arbetsmarknaden med ökade kostnader inom socialförsäkringssystemet och förlorad välfärd som följd. Även invandrarna har drabbats av regeringens indragningar av arbetsmarknadspolitiska åtgärdsmedel. Vänsterpartiet välkomnar att regeringen är beredd att tillmötesgå våra krav på att skärpa lagen mot diskriminering i arbetslivet.
Otrygg arbetsmarknad
Ytterligare strukturella förändringar är ökningen av de korta anställningsformerna och uthyrningsverksamheten som leder till allt otryggare villkor för löntagarna. Det har uppkommit ett slags "just in time"-arbetsmarknad där arbetskraft med "rätt" kompetens tas in exakt när den behövs. Företagen har visat sig vara mycket snabba med att varsla stora grupper om uppsägning så snart orderingången viker. Uthyrningsföretagens affärsidé bygger på att a-kassan finns tillgänglig för den tid som inte genererar uthyrningstimmar för den anställde. Staten och trygghetsförsäkringarna får ta kostnaderna för utbildning, praktik, arbetsskador och undersysselsättning. Individerna får ta otrygghet, inkomstminskning och bördan av arbetslöshet. Näringslivet tar vinsterna men bär inte de reella kostnaderna för det nya arbetslivets organisation. Ett resultat av detta är Sveriges tudelade ekonomi där den offentliga ekonomin har stora underskott samtidigt som det privata sparandeöverskottet är mycket stort. Kapitalandelen i ekonomin är högre än någonsin medan löneandelen sjunkit drastiskt. Resurs- och maktfördelningen har blivit allt snedare. Sverige utnyttjar inte sina tillgångar på ett rationellt och produktivt sätt. Massarbetslösheten är ett misslyckande. Vi har råd att arbeta.
Utvecklingen på arbetsmarknaden
Utvecklingen på arbetsmarknaden under våren 1996 har blivit alltmer negativ. Nyanmälda platser har minskat med mer än 25 % sedan ett år, inom tillverkningsindustrin med mer än 50 %. Under året har 25 000 personer varslats om uppsägning. Motsvarande tal under samma period förra året var 14 000. Såväl den öppna som den totala arbetslösheten har ökat jämfört med maj 1995. För männen har visserligen den öppna arbetslösheten sjunkit något men för kvinnor har den ökat med knappt 16 000 personer! Den totala arbetslösheten är nu åter upp i 12,8 % och den sjunkande platstillströmningen indikerar att arbetslösheten kommer att fortsätta att öka och sysselsättningen minska under hösten 1996 och början av 1997.
Fortfarande är ungdomsarbetslösheten mycket hög, både den öppna och totalt. Regeringens uttalade löften och ambitioner har kommit på skam. Långtidsarbetslösheten är fortfarande på en oacceptabelt hög nivå, mer än 80 000 personer varav ungdomar utgör ca 12 000. Den senaste veckostatistiken från AMS visar på än mer negativa siffror även om hänsyn tas till säsongsvariationer. Likaså är AKU-siffrorna från SCB:s arbetskrafts- undersökningar för maj utomordentligt dystra. Antalet sysselsatta har minskat med 61 000 personer på ett år, förvärvsfrekvensen sjunker - mest för kvinnor. Den negativa utvecklingen på arbetsmarknaden är dramatisk.
Vänsterpartiet har varnat för att regeringens ekonomiska politik och konjunkturavmattningen skulle komma att få effekter av detta slag. Ett för högt realränteläge, en stram finanspolitik och fortsatta neddragningar inom den offentliga sektorn leder ofelbart till ett svårt sysselsättningsläge. Regeringens passivitet när det gäller att åstadkomma en grön och kompetensinriktad tillväxtpolitik liksom att påbörja en arbetstidsförkortning har förvärrat läget. Särskilt egendomligt är det att regeringen utan att ingripa har tillåtit att det rekordhöga övertidsuttaget kommit att ersätta en möjlig sysselsättningsökning. Att sedan arbetsmarknadspolitiken berövats redan tilldelade budgetresurser är i detta läge djupt beklagligt. Arbetsmarknads- politiska åtgärder behövs i detta akuta läge på en högre nivå, och kvaliteten i åtgärderna måste återigen höjas. Den enskildes möjligheter på arbets- marknaden måste stärkas med aktiva åtgärder. Tillväxtperspektivet måste säkras i arbetsmarknadspolitiken. Det finns en tendens att mer socialpolitiska motiv tar över där försörjningsansvaret, "styckkostnaden" och inlåsnings- effekterna tar över. Därmed skulle Sverige även i detta hänseende anpassas till situationen inom EU vilket vore mycket olyckligt.
Det är uppenbart att regeringens förslag varken i inriktning eller omfattning kommer att räcka till för att klara den situation som vi nu står inför. Risken är att det passiva bidragsberoendet kommer att öka. Förra året överskreds anslaget för arbetslöshetsförsäkringen med ca 12 miljarder kronor. Även under innevarande år torde ett överskridande komma att ske med flera miljarder, dels beroende på att arbetslösheten blir högre än vad regeringen beräknat, dels på grund av att neddragningen av AMS-medel medför färre i aktiva åtgärder till hösten.
Kvinnor och arbetsmarknaden
I dag är det kvinnors arbetslöshet som ökar medan män i en större utsträckning än kvinnor får de arbeten som tillsätts. I den officiella arbetslöshetsstatistiken är fortfarande mäns arbetslöshet marginellt högre än kvinnors men skillnaden minskar och alla prognoser talar om att kvinnors arbetslöshet kommer att vara högre än mäns under hösten 1996. Detta är den officiella statistiken. Vid sidan om den finns i dag ca 150 000 registrerade deltidsarbetslösa, de flesta kvinnor. Ytterligare drygt 200 000 deltidsarbetande efterfrågar fler arbetstimmar utan att vara registrerade som arbetssökanden, de flesta kvinnor. Kvinnor är arbetslösa i en högre utsträckning än män men detta faktum osynliggörs i statistiken. Vi vet att arbetsmarknadspolitiken i dag är uppbyggd med mannen som norm. Det är också kartlagt att en större andel av de arbetsmarknadspolitiska medlen går till män.
Regeringen konstaterar i ett referat av SOU 1996:56 att kvinnors i genomsnitt höga kompetens är en underutnyttjad resurs, att efterfrågan på offentliga tjänster kommer att öka i framtiden bl.a. av demografiska skäl och att den privata tjänstesektorn kommer att expandera i framtiden men inte på de områden där kvinnor är sysselsatta.
Mot bakgrund av detta föreslår regeringen att Riksrevisionsverket ges i uppdrag att göra en översyn av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ur ett jämställdhetsperspektiv.
Vänsterpartiet har inget emot förslaget, vi har vid upprepade tillfällen lagt liknande förslag, men vi menar att detta är helt otillräckligt.
Neddragningar inom kommunsektorn, men också rationaliseringar inom kontorsadministration och handel, slår hårt mot kvinnors arbetsmarknad.
Vänsterpartiet föreslår riktade arbetsgivaravgiftssänkningar till kommun- erna för att öka sysselsättningen och förhindra att anställda kastas ut i arbets- löshet när de så väl behövs för att hävda välfärden inom skola, vård och omsorg.
Vi föreslår också riktade arbetsgivaravgiftssänkningar till den del av den privata tjänstesektorn där även kvinnor utifrån sin kompetens och utbildning kan erbjudas sysselsättning.
Vi menar att det behövs en utredning för den exakta tekniska utformningen av stödet till tjänstesektorn så att starka incitament ges för nyanställningar.
Regeringen har aviserat en utredning om stöd till tjänstesektorn. Tyvärr har utredningsuppdraget snävats in till en fråga om subventionerad hemservice, s.k. pigtjänster, vilket Vänsterpartiet avvisar.
Delar av kvinnors arbetslöshet är strukturell, det handlar om de hundra- tusentals kvinnor som fått lämna den offentliga sektorn, det handlar om de 80 000 kontorsadministratörer, de flesta kvinnor, som fått lämna sina arbeten då deras arbetsuppgifter rationaliserats bort.
Det krävs en massiv satsning av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och yrkesinriktade studier för att leda alla dessa kvinnor in i nya yrkesområden och säkra platser på arbetsmarknaden. Inom ramen för Vänsterpartiets sysselsättningspaket återupprepas kravet att avsätta en miljard för ett riktat sysselsättnings- och kompetensutvecklingsprogram till dessa grupper.
Arbetet med att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden har hittills inte varit särskilt framgångsrikt. Manliga normer styr fortfarande arbetsmarknadspolitiken liksom mycket av arbetslivets villkor och maktstruktur. Det är en första rangens uppgift att bryta denna könsstruktur. Då krävs det helt andra instrument än att AMS disponerar 45 miljoner för s.k. brytprojekt. Det visar inte minst Riksdagens revisorers rapport om den s.k.10 000-kronan.
Arbetet med att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden måste vara ett av de övergripande målen för AMV och återspeglas i AMS riktlinjer för verksamheten.
Behovet av en sysselsättningspolitik
Massarbetslösheten utgör ett samhällsmisslyckande. Enskilda människor drabbas hårt och tvingas bära bördorna av djupgående omställningsprocesser. Den kapitalistiska ekonomin klarar inte att lösa tidens stora fördelnings- och resursproblem.
Hushållens låga konsumtionsnivå leder till svag inhemsk efterfrågan på arbetskraft. Exportkonjunkturen har dämpats påverkad av nedgången främst i Europa. Sysselsättningen inom staten, landstingen och kommunerna fortsätter att minska till följd av de fortsatta nedskärningarna inom den offentliga sektorn. Trots att demografiska skäl talar för motsatsen spår såväl SCB som AMS att kommuner och landsting kommer att fortsätta att tvingas skära ned personalstyrkan. Detta medför ytterligare ökad arbetslöshet och successiva kvalitetssänkningar inom vård, omsorg och skola. För kvinnors del innebär den pågående utvecklingen ett starkt hot mot möjlighet till arbete, självförsörjning och självständighet i samhället. Uppsägningarna inom kommunsektorn måste upphöra.
Sysselsättningspolitikens mål är fortfarande full sysselsättning enligt Vänsterpartiets mening. Nu minskar förvärvsfrekvensen igen. Skall Sverige kunna ta sig ur sina ekonomiska problem måste sysselsättningen öka. Och jobben måste vara produktiva och meningsfulla. En uthållig grön och kompetensinriktad tillväxt blir alltmer tjänsteinriktad och måste prioritera att tillgodose långsiktiga välfärdsmål. Kraven på sammanhållning och jämlikhet i samhället förutsätter att lönebildningen inte tillåts skapa ökade klyftor. Arbete skall ge löneinkomster som inte medför fattigdom för de arbetande. Därför måste deltidsarbetslösheten angripas. Löntagarinflytande och trygghetssystem skall borga för att människor vågar satsa framåt. Därför motsätter vi oss alla tendenser till att försämra arbetsrätten, individualisera lönebildningen och nedmontera arbetslöshetsförsäkringen. En hög förvärvsfrekvens för kvinnor är en grundbult i den svenska modellen. Den hotas av nuvarande utveckling. Det är en prioriterad uppgift att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden med dess olika möjligheter och villkor för kvinnor och män.
Marginalisering av invandrare och äldre på arbetsmarknaden kan inte accepteras lika lite som etablerandet av hundratusentals flerårsinskrivna arbetssökande på våra arbetsförmedlingar. Långtidsarbetslösheten riskerar att fastna på höga nivåer. Stora delar av ungdomskullarna ställs vid sidan av den ordinarie arbetsmarknaden. Detta är destruktivt både för de drabbade och för samhället. De arbetslösas position måste stärkas. Därför är den aktiva arbetsmarknadspolitiken så viktig.
Men arbetsmarknadspolitiken ensam kan inte skapa några jobb. Den kan endast ha tillfälliga stabiliseringspolitiska uppgifter vid sidan av huvuduppgiften att bidra till en effektiv matchningsprocess genom förmedlingsverksamhet och insatser för att höja kompetens och arbetslivserfarenhet inom tillväxtområden. Därigenom bidrar arbetsmarknadspolitiken till regionalpolitiska, fördelningspolitiska och jämställdhetspolitiska mål om den bedrivs offensivt och målinriktat. Eftersom arbetslöshet är den främsta källan till fattigdom och ökade sociala klyftor är det av grundläggande vikt att solidariskt slå vakt om den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
Vänsterpartiet håller med regeringen i att kampen mot arbetslösheten kräver samverkan och samordning av politiken inom flera olika områden. Vi vill uppmärksamma att arbetsmarknadspolitiken under lång tid använts för att upprätthålla viktiga kulturpolitiska ambitioner. Vänsterpartiet menar att kulturen har ett egenvärde och att den måste få stå på egna ben. Det får inte bli så att tillfälliga satsningar genom arbetsmarknadspolitiken tar över ansvaret för samhällets kulturpolitik. Kortsiktiga projekt och satsningar kan ibland vara en lösning på arbetslöshet och viktiga insatser för att exempelvis rusta upp kulturpolitiskt intressanta minnesmärken kan genomföras. Men avsikten med statens kulturpolitik måste vara att vår historia och kulturhistoriska miljö får erforderliga medel. Ett samhälles kultur och identitet måste ses i ett långsiktigt perspektiv.
Kulturen innebär möjlighet till en levande demokrati, den ger arbetstillfällen på bibliotek, inom folkbildningen, i film, teater, sång, dans, musik och är en brobyggare mellan folk. Kulturer bevaras också genom kvinnors småföretagande. I sina företag tillverkar kvinnor hantverk som bevarar gamla mönster, recept eller produkter från olika regioner, kulturer och traditioner.
Vänsterpartiet välkomnar den översyn regeringen skall göra av det offentliga stödet på kulturområdet.
Den ekonomiska politikens roll
Eftersom den ekonomiska politiken har tillåtit massarbetslösheten att etablerats i Sverige ha också arbetsmarknadspolitiken fått bära en alltför stor börda för att förhindra en social katastrof. AMS har blivit överlastad och utåt fått bära ansvaret som egentligen skall tas av de politiker som haft regeringsmakten. Nya påfund som RAS har kastats fram och en stor mängd förändringar av regelverket har genomförts på ett snabbt och ofta godtyckligt sätt. Volymutvecklingen av åtgärderna har blivit ryckig allteftersom olika regeringar har försökt framställa sig som handlingskraftiga. En mängd ingrepp har skett i a- kassesystemet, som om försämringar för de arbetslösa skulle bidra till att skapa jobb. Det är viktigt att klart framhålla att det inte är människors arbetsovilja som är orsaken till arbetslösheten, inte heller att ersättningsnivåerna är för höga. Det finns skrivningar i de aktuella propositionerna 1995/96:222 och 1995/96:207 som i samband med förslagen om förändringar i arbetslöshetsförsäkringen utandas ett misstroende mot de arbetslösa på ett sätt som är främmande för Vänsterpartiet.
Vänsterpartiet, liksom den arbetsmarknadspolitiska kommittén (SOU:1996:34), menar att efterfrågeraset i svensk ekonomi under 1990-talets första år var den utlösande faktorn för den dramatiska ökningen av arbetslösheten. Många faktorer påverkade processen som t.ex. effekterna av skatteomläggningen, ecu-anknytningen och en omläggning av den ekonomiska politiken med inflationsnorm som styrande mål. Men uppenbarligen fanns och finns underliggande strukturella problem i svensk ekonomi. Vänsterpartiet menar att det huvudsakligen handlar om en konservativ näringsstruktur med en alltför liten tillväxtsektor inom kompetens- och högteknologiområdet och alltför få växande småföretag. En utbildningsreform måste till både för vuxna i arbetslivet och på högskolenivå. Omställning av landets energisystem och införandet av kretsloppstänkande såväl i konsumtion, produktion som i trafiksystem borde ge underlag för omfattande offentliga beställningar som kunde stimulera en grön tillväxt.
Vänsterpartiet har i motionen till vårbudgeten och i motionen till proposition 1995/96:207 samt i denna motion presenterat en alternativ politik som inom ramen för en ansvarsfull men något mer expansiv finanspolitik innehåller förslag som leder till en mer sysselsättningsintensiv tillväxt. Inom denna ram medges ett större utrymme för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det innebär möjligheter till en högre kvalitet och en något högre volym för särskilt utsatta grupper. Dessutom finns resurser för en riktad satsning inom den kommunala sektorn och för kvinnor som drabbats av en strukturell arbetslöshet t.ex. inom kontorsadministration.
I det följande ges kortfattade kommentarer till vissa av regeringens förslag och några av de viktigaste förslagen i Vänsterpartiets alternativ.
Arbetsmarknadspolitikens roll och mål
Regeringen utgår från den avgränsning och inriktning som den arbetsmarknadspolitiska kommittén föreslagit (SOU 1996:34) och som Vänsterpartiet drivit både i utredningen och i riksdagen. Det är givet att samverkan med andra politikområden måste förbättras, t.ex. med närings-, regional- och utbildningspolitiken. Här finns mycket att göra men förutsättningarna ökar med större regionalt och lokalt inflytande över genomförandet. Givetvis måste också jämställdhetsperspektivet bättre genomsyra verksamheten, något som Vänsterpartiet ständigt påpekat.
Givet att ett sysselsättningspolitiskt perspektiv ligger till grund i enlighet med vad som framfördes i föregående avsnitt kan den mer begränsade inriktningen accepteras. Dock med ett viktigt undantag. Det bör tydligt framgå att ett av de prioriterade målen för arbetsmarknadspolitiken skall vara att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden såväl horisontellt som vertikalt, såväl vad gäller yrkestillhörighet, befattningskategori som löner och andra arbetsvillkor.
På samma sätt accepterar Vänsterpartiet de snäva operationella mål som regeringen föreslår för Arbetsmarknadsverket i enlighet med vad kommittén och även AMS tidigare har föreslagit. Men även här kräver Vänsterpartiet att kravet på väsentliga steg för att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden förs in som ett fjärde konkret övergripande mål för AMV. Visserligen är målet av en något annan karaktär än de övriga men det är konkret och går att utvärdera. AMS hittillsvarande arbete har varit ganska tafatt vilket framgick av riksdagsrevisorernas rapport tidigare i år.
Det kan noteras att vakanstiderna har förblivit korta även när efterfrågan på arbetskraft var större för några månader sedan. Mer bekymmersamt är det stora antalet långtidsarbetslösa och långtidsinskrivna. Med regeringens förslag om en bortre parentes i a-kassan formas successivt en utförsäkringsbomb som hotar att utlösa en social explosion om några år.
Förändringarna inom AMV:s verksamhet med målstyrning och ett friare utnyttjande av åtgärdsmedel är bra. Det förutsätter också ett större lokalt inflytande och ställer större krav på uppföljning och utvärdering vilket också kommittén menade. AMS egen utredningskapacitet har förstärkts vilket är bra. Även Arbetsmarknadsdepartementet har ett dokumenterat behov av att förstärka sina resurser. EFA har legat under departementet men har fördelat sina uppdrag på många aktörer inte minst inom universitet och högskolor. Det har varit positivt att parterna varit representerade i EFA. Det finns behov av en instans för utvärdering som står fri från regeringsmakten vare sig det sker inom ett samlat institut eller inom olika institutioner. Vänsterpartiet motsätter sig dock att det skall läggas direkt under departementet.
Arbetsmarknadspolitikens genomförande
Regeringen menar att budgeterade anslag räcker till för att upprätthålla en offentlig arbetsförmedling på en god kvalitetsmässig nivå trots de senaste årens kraftiga nedskärningar. Vänsterpartiet har i sina budgetalternativ legat på en något högre nivå i synnerhet när det gäller AMI som även för 1997 får vidkännas en neddragning med mer än 100 miljoner kronor. Det är svårt att se hur en kvalitetsmässigt god nivå skall kunna åstadkommas med en ambitionshöjning när det gäller en individualiserad inriktning av arbetet. Flera remissinstanser har med rätta pekat på att individuella handlingsplaner för att vara meningsfulla kräver en god personaltillgång.
Vänsterpartiet har inget att invända mot att föreslagna åtgärdsmedel får utnyttjas för tillfälliga personalförstärkningar för nästa budgetår, men återkommer med en samlad bedömning i samband med budgetprocessen om några månader. Nu saknas tillräckligt underlag, och det kan dessutom ifrågasättas om det är meningsfullt att på ett godtyckligt sätt rycka ut endast några delar av budgeten för tidigare beslut.
Lokal förankring
Regeringen föreslår en ytterligare lokal förankring med viss ändring av arbetsförmedlingsnämndernas ställning och sammansättning. Vänsterpartiet har inget att erinra mot förslaget men vill framhålla att det i den allmänna debatten tycks förekomma missförstånd om vad reformen i realiteten kan innebära. Några stora pengar kommer inte kommunerna till del. Lejonparten av medlen utgörs av försörjningsmedel som styrs av bl.a. arbetslöshetsförsäkringens regelverk. I andra fall handlar det om löneförstärkningar som ges som ett anställningsstöd på den reguljära arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsutbildning är en dyrare åtgärd men det vore förödande om denna insats skulle bytas ut mot ALU- verksamhet eller allmän lokal sysselsättningsverksamhet bara för att "styckkostnaderna" blir lägre.
Det är viktigt att arbetsmarknadspolitiken ses som en del av den ekonomiska politiken och att ansvaret främst utkrävs av regeringen. Det gäller att skapa sysselsättningstillväxt och att disponera tillräckliga resurser för att hålla nere arbetslösheten för utsatta grupper. Den enskilda kommunen kan inte driva sin egen efterfrågepolitik. Den lokala arbetsmarknaden måste kunna innefatta mer än vad som ryms inom kommungränserna. Det är viktigt att individer inte "låses in" i kommunala sysselsättningsprojekt utan aktivt söker jobb på den reguljära arbetsmarknaden och förstärker sin kompetens inför denna.
Å andra sidan har Vänsterpartiet länge påtalat vikten av att bryta ned byråkratiska hinder som fördyrar och förhindrar positiva initiativ till fördel för den enskilde. Med lokal samverkan mellan arbetsförmedlingen, kommunen och försäkringskassan finns det förutsättningar för bättre insatser. Ett lokalt ansvar för genomförandet byggt på samverkan mellan olika aktörer, såväl myndigheter som företag och organisationer, med individens intressen i centrum skulle väsentligt kunna effektivisera arbetet. Förutsättningen är dock givetvis att arbetsmarknaden är expansiv och att tillräckliga resurser ställs till förfogande. Den arbetsmarknadspolitiska ambitionen måste vara den förhärskande, inte endast den socialpolitiska.
Vänsterpartiet analyserade möjligheter och problem med avseende på denna fråga i kommittémotionen med anledning av prop. 1995/96:148 Lokal samverkan mot arbetslösheten, till vilken vi vill hänvisa för utförligare resonemang. Vi menade där att någon försöksverksamhet knappast var meningsfull eftersom såväl den arbetsmarknadspolitiska kommittén som AMS i sin anslagsframställan entydigt föreslog en avreglering av åtgärdsreglerna och mer samverkan med kommunerna. Förslagen i nuvarande proposition visade att vi fick rätt härvidlag.
Vad gäller samordnad rehabilitering menar vi att förslaget från den arbetsmarknadspolitiska kommittén är moget att sjösättas. Förslaget finns i kapitel 7 i SOU 1996:34 och innebär i korthet att försäkringskassan, arbetsförmedlingen och kommunen bildar en samverkansorganisation på lokal nivå för planering och beställning av rehabiliterings- och andra arbetsförberedande insatser. En samordning av finansiella resurser och det praktiska arbetet skulle ha betydande fördelar för alla parter.
I detta sammanhang borde även arbetsgivarnas bristande ansvar för rehabilitering och anordnande av anpassade arbetsplatser ha tagits upp. De alltmer renodlade försäkringssystemen är ett stort problem som sannolikt kommer att medföra att många personer faller mellan stolarna. I dag medges förtidspension endast på grund av medicinska skäl. Även om förtidspensionering bör minimeras som metod blir pressen på individen i dagens arbetsmarknadsläge orimligt stor. En modifierad äldreregel vid förtidspension bör prövas tillsammans med andra kompletterande åtgärder.
Regelförenklingar
Såväl den arbetsmarknadspolitiska kommittén som sedan AMS föreslog ytterligare regelförenklingar genom att slå ihop reglerna för ersättningen till de individinriktade stödformerna till en stödform: aktivitetsstöd. Regeringen har accepterat förslaget vilket är bra. I samband härmed menar dock regeringen att något förhöjt dagpenningbelopp inte skall kunna förekomma. Uppenbarligen binder sig regeringen redan för att inte höja några dagpenningbelopp, inte ens det lägsta som i dag är KAS-beloppet, 230 kr per dag. Regeringen menar att denna regelförändring innebär en besparing på 189 miljoner kronor för budgetåret 1997. Enligt Vänsterpartiets mening är besparingens innebörd oklar. Dessutom bör budgetmässiga prioriteringar ske i ett sammanhang och den ordinarie budgetprocessen således inväntas. Vi godkänner således att bidragen sammanförs till ett aktivitetsstöd men avvisar i detta läge nivån på stödet.
Indragning av medel från AMS
När det gäller omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska programmen anför regeringen att volymen skall vara ca 230 000 personer i genomsnitt trots de besparingar som propositionen aviserar. De är svårt att se hur detta skall kunna genomföras utan drastiska kvalitetssänkningar. Regeringens beslut att föra bort 2,7 miljarder kronor i april i år (egentligen drygt 3 miljarder tillsammans med de medel som går till medfinansiering av EU-programmet) har inneburit att nästan varje län berövats medel som var inplanerade för att motverka den ökande öppna arbetslösheten. Resultatet blir att arbetslösheten i höst kommer att ligga en halv till en procentenhet högre än annars. Vänsterpartiet är mycket kritiskt till att regeringen genomförde detta beslut utan att ens höra riksdagens mening trots att tilläggsbudgeten för innevarande budgetår behandlades just vid denna tid. Beslutet motverkar arbetslinjen. För övrigt avvaktar Vänsterpartiet beslut om volymer och anslag innan sedvanligt beslutsunderlag är tillgängligt i den ordinarie budgetprocessen.
Individuella handlingsplaner
Vänsterpartiet ger sitt fulla stöd till arbetssättet med individuella handlingsplaner. Vi vill dock åter understryka vikten av att tillräckliga personalresurser tilldelas. Vi vill också poängtera vikten av att varje arbetssökande blir klar över sin situation. Det skall finnas ett "kvitto" på vad man är överens om även om det i många fall givetvis inte behöver finnas en handlingsplan. Det normala borde ändå vara att en genuint arbetslös arbetssökande, som inte har särskilt goda förutsättningar, mycket snart bör omfattas av en handlingsplan. Regeringen nämner att det alltid skall ske för en långtidsarbetslös, men det räcker inte. Regeringen borde också utarbeta klarare riktlinjer angående vad som bör finns med i en sådan plan. Även vissa form- och ansvarsfrågor måste belysas bättre. Handlingsplanen skall ju uppfattas som ett slags kontrakt mellan parterna, och det är då viktigt att man med en underskrift har visat att man tagit del och förstått innebörden. Propositionen har inte tillräckligt belyst rättstryggheten för den enskilde. Det är viktigt att tolkningen av "kontraktet" och vad som händer vid "kontraktsbrott" från endera parten noga övervägs. Det gäller dels hur beslut fattas om planens innehåll och vad som sker vid oenighet, dels under vilka förutsättningar parterna inte skall anses ha uppfyllt villkoren. Det handlar också om att finna formerna för eventuella överklagningar. Med tanke på att ersättningsrätt och åtgärdsprogram kan vara avgörande för den enskildes öde får ingen oklarhet råda om vad ansvaret i dessa frågor innebär. Med de nyligen införda hårdare avstängningsreglerna i a-kassan och förslaget om en bortre parentes i försäkringen måste en god rättstrygghet åstadkommas. Den enskilde arbetslöse är redan i en svag ställning. Regeringen bör återkomma med ett bättre preciserat förslag i budgetpropositionen.
Arbets- och kompetenslinje
Kompetenshöjning är i dag det främsta instrumentet i en modern arbetslinje. Arbetsmarknadsutbildning är en av de viktigaste arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Inriktningen skall vara att förstärka den enskildes ställning på arbetsmarknaden. Utbildningen skall vara anpassad till den arbetslöses behov och förutsättningar och vara förankrad i arbetsmarknadens krav. Arbetsmarknadsutbildningen får inte göras alltför snäv. Yrkesutbildningar utan bredd är inte ett bra sätt att möta morgondagens krav på ett ständigt lärande. Arbetsmarknadsutbildning får aldrig ges slentrianmässigt utan måste bygga på den studerandes intresse och motivation. Arbetsmarknadsutbildning är definierat genom att vara ett element i den arbetslöses handlingsplan för att förbättra sin situation på en allt mer krävande arbetsmarknad och genom sin finansiering med aktivitetsstödet. Skolform eller utbildningsnivå är i sig inte utslagsgivande. I flera fall är en reguljär utbildningsinsats av avgörande betydelse för att den arbetslöse skall kunna skaffa sig förutsättningar att ta sig vidare till nya arbetstillfällen. För många är utbildning den bästa insatsen, och för utsatta grupper är det nödvändigt att kunna utnyttja omställningsförsäkringens aktivitetsstöd till finansiering av grundläggande reguljär utbildning. Propositionens begränsning till ett år i vuxenutbildningsprogrammet finansierat med motsvarande a-kassa är problematisk.
Vänsterpartiet kan inte bifalla regeringens förslag till besparing på 300 miljoner kronor för upphandlad arbetsmarknadsutbildning. Något rimligt beslutsunderlag föreligger inte där det kan bedömas hur en eventuell växling kan ske gentemot satsningen på vuxenutbildningen. Frågan får prövas i budgetprocessen.
Offentliga arbeten för äldre
Regeringen föreslår en ny åtgärd för personer över 55 år som varit inskrivna på arbetsförmedlingen i 2 år eller längre. Det innebär ett slags nödhjälpsarbeten inom offentlig sektor med en ersättning motsvarande a-kassenivå.
Det är svårt att se att detta innebär ett "värdigt slut på arbetslivet" som arbetsmarknadsministern anfört. Det förefaller oklart om vägran att utföra anvisat arbete av detta slag medför avstängning. Det förefaller däremot klart att ersättningsdagarna förbrukas under arbetsperioden. Efter ett eller två års arbete nalkas den bortre parentesen snabbt. Det är svårt att se att ett arbete av detta slag leder till utökade chanser till ett reguljärt arbete. Alternativet vore väl att kommunen eller annan myndighet inrättade en budgeterad tjänst eller ett beredskapsarbete efter perioden, men då kunde det ju lika gärna ske direkt. Uppenbarligen finns det stora risker för inlåsningseffekter.
Regeringen räknar med att 40 000 personer i genomsnitt per månad skulle kunna sysselsättas i dessa offentliga arbeten. Med tanke på att det, enligt AMS, i april i år endast fanns knappt 24 000 personer i denna kategori, varav 13 000 män och 10 400 kvinnor, tycks det mycket högt räknat, såvida inte regeringen räknar med en våldsam ökning av långtidsinskrivna. Regeringen kan ju knappast tänka sig att praktiskt taget samtliga i kategorin skall anvisas och acceptera detta som den lämpligaste åtgärden.
Vi får inte ge upp när det gäller lite äldre arbetslösa. 55 år är ingen åldersgräns som skall föranleda synsättet att man inte duger på den ordinarie arbetsmarknaden. Tvärtom finns då mycket erfarenhet och mognad som arbetsmiljöer behöver för att fungera bra. Enligt Vänsterpartiet bör ett aktivt sökande av reguljära arbeten vara huvudlinjen. Rekryteringsstöd kan underlätta anställningar för att bryta en fördomsfull attityd hos arbetsgivarna. Vi är dock klara över att det inte är lätt. Erfarenheten av det särskilda lönebidragsstödet för lokalt bundna långtidsarbetslösa över 60 år visar på detta.
I propositionen anges att de omfattande nedskärningarna inom offentlig sektor, inte minst inom kommuner och landsting, har lett till att viktiga arbetsuppgifter inte hinns med eller att kvaliteten inte har kunnat upprätthållas. Detta stämmer väl med Vänsterpartiets uppfattning och är några av skälen till att vi föreslår ett utökat utrymme för kommunal konsumtion. Vi har utformat stödet som en arbetsgivaravgiftssänkning just för att stimulera sysselsättning.
Vi menar också att beredskapsarbeten till avtalsenliga löner bör förekomma i betydligt större omfattning och har därför reserverat en högre nivå för arbetsmarknadspolitiska medel. Dock måste då den offentliga arbetsgivaren bidra med en väsentlig del av lönekostnaden, och i dagens läge finns det ett stort motstånd.
Det problem som propositionen pekar på är dock verkligt. För många något äldre känns det meningslöst att vandra mellan passiva a-kasseperioder och ALU-projekt som inte leder någon vart. Kanske upplevs inte utbildningsalternativet som realistiskt. Den reguljära arbetsmarknaden erbjuder inga anställningsmöjligheter. Det är just i detta läge den s.k. rundgången blir ett problem. Det är dock viktigt att komma ihåg att det inte är den arbetslöse som önskar rundgång utan att det är arbetsmarknaden som inte fungerar effektivt och humant. Problemet är i de allra flesta fall politiskt och inte personligt.
Vänsterpartiet menar att det är olyckligt att peka ut 55 år som gräns för åtgärden. Vi menar också att det är i grunden fel att tvingas utföra ett viktigt arbete ( till skillnad från att delta i utbildning eller utvecklingsprojekt ) till en ersättning motsvarande vad som utgår vid passiv a-kassa. En åtgärd av denna typ får inte utvecklas till ett alternativ som kompenserar för fortsatta budgetnedskärningar. Facklig vetorätt i förhållande till inrättande av åtgärder av denna typ och avtal mellan parterna som också garanterar ledighet motsvarande semester m.m. måste föreligga.
Vänsterpartiet kan inte acceptera föreliggande förslag. Regeringen bör återkomma i budgetpropositionen med ett nytt förslag till åtgärd för lokalt bundna långtidsinskrivna där andra alternativ inte varit lyckosamma. Syftet bör vara att aktivera den arbetslöse i meningsfulla verksamheter inom den offentliga sektorn. Åtgärden bör kunna vara i ett år och vara förlängningsbar. Ett fackligt avtal ligger till grund för verksamheten. Ersättning utgår med minst motsvarande a-kassenivå plus 15 %. Ersättningsdagar skall inte förbrukas under arbetsperioden. Perioden kvalificerar för ny försäkringsrätt. Vänsterpartiet bedömer att ca 20 000 platser i genomsnitt per månad kan vara en realistisk nivå för 1997 för en sådan åtgärd. Åtgärden bör kunna utformas snarlikt ALU, som har mer projektkaraktär, men tillåtas för längre tid.
Lokala arbetscentra
Propositionen för en lös diskussion om lokala arbetscentra för långtidsarbetslösa som tycks vara en variant av tidigare förslag om arbetsföretag. Dock är det mycket allmänt hållet, och frågor om juridisk form och avgränsningen mellan de kommersiella inslagen och utbildnings- och praktikinslagen genomförs inte på något tydligt sätt. Frågor om prissättning av tjänsterna för att inte snedvrida marknaden och slå ut reguljära småföretag måste tas på allvar. Det är heller inte oproblematiskt att arbetslösa samtidigt är anställda för att i praktiken hyras ut. Risker för inlåsningseffekter är uppenbara. Detta får heller inte vara början på ett systemskifte där arbetslösa lånas ut till tjänsteverksamhet, där a-kassan bli lönenorm för denna sektor.
Det borde dock vara möjligt att inom ramen för arbetsförmedlingarnas verksamhet kunna hitta former som inte är konkurrenssnedvridande. En förutsättning är att åstadkomma ett stort engagemang från ortens företag och fackliga organisationer. Så kan både behov identifieras och garantier mot missbruk åstadkommas.
Det finns en mångfald av fackliga aktivitetscentra som erbjuder utbildning och praktik. Den verksamheten måste kunna utvidgas. Dock måste även här inlåsningseffekter förhindras och en tydlig gräns mellan kommersiell och annan verksamhet dras. Även kooperativ utveckling bör uppmuntras där både utbildning och starta eget-bidrag borde kunna spela en roll. Serviceverksamhet av olika slag borde kunna förekomma. Återigen är det dock viktigt att man inte kommer i konflikt med existerande småföretag.
Det finns anledning att gå igenom alla juridiska och praktiska svårigheter på ett mer systematiskt sätt innan regeringen återkommer med ett konkret förslag. Därefter finns det förutsättningar för att ta ställning till idén om lokala arbetscentra.
Det är dock viktigt att en effektiv snabbförmedling av kortare arbetstillfällen kommer till stånd i arbetsförmedlingens regi. I dag finns inte de arbetsformerna utvecklade på ett tillräckligt bra sätt. Här kan säkert nya samarbetsformer utvecklas. Det gäller att ta till vara även de tillfälliga jobben. De är ofta inkörsporten till ett mer permanent arbete. Genom att arbetsförmedlingen kommer med på ett bättre sätt ökar sannolikheten för att svartjobben minskar.
Platsförmedlingen - arbetsförmedlingens grundläggande uppgift
Vänsterpartiet delar regeringens bedömning att förmedlingen skall vara anslagsfinansierad, heltäckande och avgiftsfri. För att få en fungerande arbetsmarknad där alla har tillträde är detta nödvändigt, liksom att den offentliga arbetsförmedlingens marknadsandel ökar. Samtidigt måste innehållet i förmedlingsarbetet uppmärksammas. Arbetsmarknadspolitiken är viktig för att förhindra segregation och utslagning.
Rubriken "Kunden i centrum" låter käck men är problematisk. Det kan tolkas som om arbetsgivare skall kunna ställa vilka krav som helst och få dem uppfyllda av förmedlingarna. Arbetsmarknadspolitiska kommittén betonade att förmedlingen skall använda urvalsservicen till arbetsgivare med varsamhet.
Service till arbetslösa och arbetsgivare måste ske inom ramen för de målsättningar som arbetsmarknadspolitiken har. Arbetsmetoder och ett odefinierat tal om kunden i centrum kan då innebära att diskriminering av invandrare, kvinnor och äldre handikappade accepteras. Kunden har ju alltid rätt. Kommitténs markering kommenteras inte i regeringens bedömning. Här behöver det göras en kraftigare markering av att förmedlingens serviceuppgift måste ske med full rättssäkerhet och utan diskriminering av utsatta grupper. Det borde vara mer korrekt att tala om "platsförmedlingen i centrum".
Datorteken
Vänsterpartiet har tidigare föreslagit ett uppföljningsprogram för dem som genomgått en datorteksutbildning. Programmet bör omfatta arbetslösa ungdomar upp till 25 år. Genom ett särskilt rekryteringsstöd i maximalt sex månader skall arbetslösa ungdomar kunna arbeta i små företag. Dessa ungdomar har behov av att få praktisera de kunskaper de erhållit i datorteksutbildningen. Mindre företag har också ett stort behov av att öka sin kunskap om IT och datoranvändning. Detta uppföljningsprogram förenar strävan till teknikspridningen med bekämpningen av ungdomsarbetslösheten.
Rekryteringsstöd och beredskapsarbeten
Av resultatredovisningen framgår att den stora merparten av dessa åtgärder går till män. Om jämställdhetsmålet skall löpa som en röd tråd i arbetsmarknadspolitiken måste analys och åtgärder till för att rätta till bristerna. Som refereras i resultatredovisningen är rekryteringsstödet en mycket lyckad åtgärd. Cirka 70 % av individerna som erhållit rekryteringsstödet har fått arbete direkt efter åtgärden. Det är viktigt att många kan komma in i nya yrken och sektorer, flexibilitet och rörlighet förhindrar långtidsarbetslöshet. Speciellt viktigt kan rekryteringsstödet vara för att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden.
När det gäller anslaget till rekryteringsstödet, återkommer Vänsterpartiet i höstens budgetproposition och avvisar därmed regeringens förslag till besparingar. I propositionen är det mycket svårt att utläsa hur besparingarna kan uppgå till just 600 miljoner.
Utbildningsvikariat
De flesta arbetsmarknadspolitiska åtgärderna riktar sig till män. Så är t.ex. 65 % av dem som deltog i beredskapsarbete män, 65 % av dem som erhåller rekryteringsstöd är män, 60 % av de sökande i arbetslivsutveckling är män, 83 % av dem som deltog i offentligt skyddat arbete var män, listan kan göras lång men det finns ett undantag. Det gäller utbildningsvikariaten. Där står kvinnor för 75 % av antalet vikariat, en lyckad åtgärd som innebär dels att kvinnor kan bryta långa perioder av arbetslöshet, dels att yrkesverksamma personer erbjuds möjlighet till vidareutbildning och kompetensutveckling. Redan i vårbudgeten beslöt regeringen att sänka avdragen från 500 kr/dag till 400 kr. Nu återkommer regeringen och föreslår en ny sänkning till 350 kr/dag och att utbildningsstödet sätts till 40 kr dag. Det innebär att utbildningsstödet nästan halveras i förhållande till den nivå som gällde före den 1 juli. Vänsterpartiet avvisade sänkningen av ersättningsnivåerna i vårbudgeten. Vi menade att sänkningen av nivåerna på ett drastiskt sätt kommer att minska antalet utbildningsvikariat. Vi avvisar också detta förslag till ersättningsnivåer. Det rimmar mycket illa med regeringens uttalande om att propositionen skulle vara ett stöd för att lyfta kvinnor ut ur arbetslösheten. Förslaget är enligt Vänsterpartiets mening fullständigt oacceptabelt både ur rättvise- och jämställdhetssynpunkt. Enligt vår mening skall utbildningsvikariaten ersättas med högst 500 kr/dag och högst 75 kr per utbildningstimme. Regeringen föreslår också att tekniken med avdrag för arbetsgivaren ersätts med bidrag. Vänsterpartiet har inget att erinra mot detta.
Vänsterpartiet har tidigare motionerat om att anställda skall kunna få tjänstledigt för att starta eget. Regeringen presenterar nu ett liknande förslag, det är bra. Det framgår inte av propositionen om förslaget innebär att anställda får rätt till tjänstledighet för att starta eget. Enligt vår uppfattning bör denna fråga lagregleras.
Arbetslivsutveckling (ALU)
Regeringens förslag förutsätter rent tekniskt det nya förslaget om a-kassa. Vänsterpartiet avvisar regeringens a- kasseförslag. Därför föreslår Vänsterpartiet att gällande lag (1995:409) om ALU förlängs ett år.
Arbetsgivarna måste ta ett socialt ansvar
Dagens arbetsmarknad uppvisar, förutom svag efterfrågan, mycket stora strukturella problem. Stora grupper riskerar att ställas utanför arbetslivet. Denna utslagning från arbetslivet belastar i allt större utsträckning den offentliga ekonomin samtidigt som arbetsgivarkollektivet tar ett allt mindre socialt ansvar. Detta gäller inte minst stora delar av näringslivet med dess stora finansiella resurser. Vänsterpartiet menar att arbetsgivarna måste ta ett större socialt ansvar för kostnaderna för utbildning och kompetensutveckling av arbetskraften, liksom för de kostnader som uppstår p.g.a. av dåliga arbetsmiljöer. Det behövs också ett system för att ge plats åt lärlingar och praktikanter, fortlöpande kompetensutveckling av anställda, introduktion av invandrare och bättre rehabilitering av arbetsskadade.
Obligatoriska praktikplatser för ungdomar under 25 år och invandrare
Att utforma ett system som ger olika grupper en praktikantplats har varit behäftade med stora problem. Många enskilda arbetsgivare ställer i dag upp och tar ansvar med att erbjuda en praktikantplats. Men det är ändå alldeles för få jämfört med behovet. Fler praktikplatser måste fram i alla branscher och yrken. Det är heller inte rimligt att det offentliga systemet skall ta hela det finansiella ansvaret för att förse arbetsgivare med rätt kompetens.
Vänsterpartiet återupprepar sitt förslag om obligatoriska praktikplatser på medelstora och stora företag inom näringslivet. Om en praktikant fick plats för var femtionde anställd skulle teoretiskt ca 70 000 praktikplatser för ungdomar och invandrare tillskapas. Ett rimligt antagande är då att förslaget i praktiken skulle omfatta ca 50 000 praktikplatser. Tidigare har till exempel ungdomspraktik i mycket liten skala funnits i denna företagsgrupp vilket lett till att ungdomar huvudsakligen praktiserat på lågt avlönade arbetsplatser där kunskapsintensiteten i allmänhet varit låg. En praktikantplats skall ge både praktik och kompetenshöjning. Ungdomar och invandrare skall få avtalad praktikantlön. Ett sådant system innebär att produktionen får både ett ekonomiskt och praktiskt ansvar för ungdomars och invandrares sysselsättning och framtida möjligheter.
Kompetensutveckling och framtidsfonder
Vänsterpartiet har vid upprepade tillfällen motionerat om inrättande av framtidsfonder. Vårt förslag innebär i korthet att företagen skall avsätta delar av sin vinst till regionala och nationella fonder som sedan används till kompetensutveckling i arbetslivet och arbetsorganisationsutveckling. Löntagarna skall ges ett reellt inflytande i fonderna. I dag sorteras människor i allt snabbare takt ut ur arbetslivet p.g.a. av bristande eller föråldrad utbildning i förhållande till ny teknik eller till nya arbetsuppgifter. De hamnar i arbetslöshet eller i arbetsmarknadspolitiska åtgärder där de ofta erbjuds utbildning för att kunna återta en plats i arbetslivet. Vi menar att arbetsgivarna har ett ansvar att kontinuerligt vidareutbilda och kompetensutveckla sin personal i stället för att övervältra kostnaderna på samhället eller individen, att det ansvaret skall bäras av arbetsgivarna kollektivt i form av fonder som finansieras via vinstdisposition. Med Vänsterpartiets förslag till finansiering beräknas fonderna omsluta ca 2 miljarder kronor.
Arbetsmiljö och rehabiliteringsarbete
Hittills har arbetsgivarnas ekonomiska ansvar upphört för de anställda när de blivit sjuka även om det är produktionsmetoderna som givit upphov till skadorna eller sjukdomen. Istället övervältras kostnaderna på individen och på staten. Vi menar att arbetsgivarna måste ta ett utökat ekonomiskt ansvar för en arbetsmiljö som förbrukar människor. Det skulle skapa incitament att förbättra arbetsmiljön samtidigt som det skulle avlasta statsbudgeten och individen kostnader.
Arbetsmiljölagen måste kompletteras så att arbetsgivarna har ett ansvar att ställa resurser till förfogande för arbetsmiljöarbetet. Vi menar också att arbetsgivaren skall ha en skyldighet att inrätta anpassade arbetsplatser så att arbetsskadade och sjuka ges en reell möjlighet att rehabiliteras tillbaka till arbetet.
Förlängd arbetsgivarperiod
I samband med vårbudgeten antog riksdagen en förlängd arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen. Beslutet kan tolkas som om arbetsgivarna nu har ett utökat ansvar för rehabiliteringsarbetet eller arbetsmiljön. Vi menar att så inte är fallet. De utvärderingar som skett av införandet av en arbetsgivarperiod visar samstämt att detta inte haft någon effekt på arbetsgivarens aktivitet när det gäller rehabiliteringsarbetet eller lett till förbättringar i arbetsmiljön. Vill man uppnå en sådan effekt krävs helt andra åtgärder. Vi menar att en förlängd arbetsgivarperiod hämmar nyanställningar i små företag. Det kan också innebära att arbetsgivarna än mer än i dag sorterar bort sjuka och handikappade vid anställningsförfarandet och att rörligheten på arbetsmarknaden minskar.
Invandrarna på arbetsmarknaden
Sysselsättningsgraden för utomnordiska medborgare har sjunkit drastiskt under 1990-talet. Det faktum att mer än varannan invandrare saknar någon form av reguljär sysselsättning får allvarliga återverkningar, inte bara på individnivå, utan också i hela samhället. Att skapa förutsättningar så att invandrare får möjlighet att delta i arbetslivet är den viktigaste uppgiften när det gäller att motverka den tilltagande segregeringen i samhället. Regeringen hänvisar till att Invandrarpolitiska kommitténs slutbetänkande är ute på remiss och säger sig återkomma till en del av förslagen från kommittén efter det att remissbehandlingen avslutats. Det är naturligtvis bra att kommitténs förslag remissbehandlas men samtidigt är det nödvändigt att redan nu vidta åtgärder för att bryta utvecklingen.
Vänsterpartiet anser att offentliga arbetsgivare har ett särskilt ansvar för att bryta det diskriminerande mönstret på arbetsmarknaden. Beslut fattade av statliga myndigheter, verk och bolag rör också invandrade män och kvinnor vilket gör att offentliga arbetsgivare behöver anställa personer som kan möta alla människors behov av service och som har förmåga att både förmedla och verkställa olika myndigheters beslut så att de blir begripliga och förstådda av dem som berörs.
I dag kan vi konstatera att det finns alltför få anställda med invandrarbakgrund inom den statliga sektorn. Detta gäller alla nivåer och inom alla sektorer av statlig verksamhet.
Det måste framgent vara ett övergripande mål för den statliga rekryteringspolitiken att rekrytera fler personer med invandrarbakgrund. Detta gäller också övriga offentliga arbetsgivare. Regeringen avser att uppdra till ett urval av statliga myndigheter att redovisa andelen invandrare av statligt anställda på olika nivåer. Enligt Vänsterpartiet är detta en alltför passiv hållning. Istället bör uppdraget innebära att aktivt rekrytera invandrare i en sådan omfattning att arbetsstyrkan på sikt motsvarar den arbetsföra befolkningens sammansättning.
Regeringen bör också uppta överläggningar med AMS om vilka åtgärder AMS skall vidta för att en större del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skall riktas till invandrare, t.ex. inom ramen för det utvidgade "Starta eget"- programmet för kvinnor bör invandrade kvinnor ges ett stort utrymme. AMS måste också ges ett ansvar för att underlätta för invandrade akademiker att komplettera sina utbildningar i Sverige. Troligtvis är det också så att Sverige kan godkänna fler utländska examina än vi gör i dag.
Vänsterpartiet föreslår inrättandet av ett system med obligatoriska praktikplatser grundade på praktikantavtal mellan parterna. Dessa praktikantplatser skall omfatta ungdomar under 25 år samt invandrare. Många invandrare sorteras i dag bort i anställningsförfarandet utan att ha fått en chans att visa sin kompetens inom yrkesområdet, ofta p.g.a. skäl som bristande språkkunskap eller dålig kännedom om det svenska arbetslivet. En praktikantplats kan i dessa fall vara en möjlighet att utveckla det språk som arbetslivet kräver och få visa sin kompetens inom yrkesområdet. Det skulle också ge den invandrade en referens i Sverige, något som ofta är ett krav för att få anställning.
Etnisk diskriminering
Vänsterpartiet har upprepade gånger motionerat om en skärpning av lagen mot etnisk diskriminering för att komma tillrätta med vissa av de svårigheter som invandrare möter på den svenska arbetsmarknaden. Det är därför glädjande att regeringen nu återkommer med ett förslag om en översyn av lagstiftningen mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Vänsterpartiet menar att det är av yttersta vikt att lagstiftningen utsträcks så att den även omfattar ett förbud mot indirekt diskriminering. Ett exempel på en säkerligen mycket vanlig form av indirekt diskriminering är sakligt omotiverade krav på perfekta kunskaper i svenska som villkor för anställningen.
Det är också viktigt att lagstiftningen omfattar ett diskrimineringsförbud under anställningsförfarandet. I dag är t.ex. diskriminering genom att arbetsgivaren plockar bort alla sökanden med namn som tyder på invandrarbakgrund omöjlig att komma åt med lagen. Likaså går den arbetsgivare fri som avstår från att anställa någon på grund av att alla sökanden har invandrarbakgrund. Diskrimineringsförbudet måste utformas så att det träffar alla situationer då en arbetssökande blivit påtagligt orättvist behandlad på grund av sitt etniska ursprung.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att de problem som invandrade kvinnor och män möter i första hand skall lösas inom ramen för de generella arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och den generella välfärden.
Vänsterpartiet har tidigare motionerat om vikten av ett flexibelt utbud i kurser för de invandrare som vill starta eget, och vi ställer oss därför bakom regeringens förslag om ett samarbete mellan ALMI, NUTEK och Arbetsmarknadsverket för riktad information till invandrade kvinnor och män. Vi anser dock att den som vill starta eget företag behöver en bredare utbildning som inkluderar t.ex. bokföring, hälsoskyddslagstiftning och marknadsföring.
Nya verksamhetsformer
Starta eget-bidrag och kurser är till för de invandrare som redan är etablerade i det svenska samhället. För att starta eget krävs t.ex. att man har en affärsidé som är ekonomiskt lönsam från första början vilket innebär att steget till eget företagande är stort. För att underlätta för invandrade kvinnor och män att komma in i samhället, eventuellt starta eget, eller ledas ut på arbetsmarknaden, behövs en ny åtgärd, ett mellanting mellan arbetslöshet och eget företag eller anställning.
Runt om i landet bedrivs olika projekt med syfte att integrera invandrade kvinnor. Ett exempel är "Livstycket" i Tensta/Rinkeby. De invandrade kvinnorna tillverkar tyger och bedriver catering i begränsad utsträckning, samtidigt som de lär sig svenska och samhällskunskap. Projektet är löftesrikt men olika regelverk sätter hinder i vägen för en vidareutveckling. I dag saknas möjlighet att sälja produkterna med vinst eftersom det saknas en företagskonstruktion som passar en ideell förening av denna typ. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är tidsbegränsade till sex månader. De kvinnor som deltar i utbildning, t.ex. svuxa, kan inte på ett flexibelt sätt kombinera utbildningen med arbete i projektet.
Vad som behövs för att utveckla liknande initiativ över hela landet är en åtgärd som öppnar möjlighet för ett socialt företagande och flexibilitet vad gäller de olika regler som omgärdar arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utan krav på vinst eller eget företagande under en övergångsperiod.
Lönebidragsanställda
Antalet lönebidragsanställda minskar nu snabbt. På ett år har ca 3 000 anställningar försvunnit. Hundratals varsel om uppsägningar ligger. Vänsterpartiet hävdar bestämt vikten av lönebidragets betydelse. Bidraget ger arbetshandikappade ökade möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. För arbetshandikappade finns för det mesta ingen arbetsmarknad att tillgå utan ett stöd från lönebidraget. Alternativet för en arbetshandikappad som förlorar sin lönebidragsanställning är inte ett annat arbete. Alternativet är öppen arbetslöshet. Arbetshandikappade med lönebidragsanställningar gör viktiga arbetsinsatser, ofta i ideella föreningar. Ett arbete är av mycket stor social betydelse. Försämringarna av lönebidraget ger inga samhälleliga vinster, däremot mycket stora personliga förluster. Vänsterpartiet varnade för konsekvenserna av ett försämrat lönebidrag. Det är inte realistiskt att tro att ideella föreningar och andra arbetsgivare med små ekonomiska resurser skall kunna betala det staten drar in. Regeringen tror att ideella organisationer skall få pengar från kommuner och landsting och därmed skall uppsägningar av lönebidragsanställda motverkas. Men kommuner och landsting torde knappast har några stora resurser att bidraga med för att täcka upp det staten drar undan. Den kommunala sektorn minskar också i antalet anställda.
Vad gäller lönebidragen i allmännyttiga organisationer så blev det genom ett utskottsinitiativ i riksdagen en tillfällig uppskjutning av försämringarna fram till årsskiftet. Denna tillfälliga åtgärd är naturligtvis bra men inte tillräcklig. Dessutom har regeringen tolkat detta riksdagsbeslut så att endast omförhandlingar som görs efter 1 juli kan få behålla ett lönebidrag på max 90 %. Detta var knappast andemeningen i riksdagens beslut.
En regelförändring som har gjorts var också att arbetsförmedlingen ej längre skall ta hänsyn till om risk för uppsägning finns vid omförhandling av lönebidraget. Det finns 600 kända varsel om uppsägningar eller verkställda uppsägningar av lönebidragsanställda. Regeringens tidigare bedömning att regelförändringen kunde göras utan risk för de arbetshandikappades anställningar var felaktig. Riksdagen bör ge regeringen till känna att denna regelförändring i förordningen om lönebidrag bör återtagas.
Lönebidragets storlek måste återställas till den gamla nivån på max 90 % av lönekostnaderna om det skall finnas några realistiska möjligheter att upprätthålla volymen på antalet anställningar. Det är viktigt att ge de arbetshandikappade klara besked och en framtidstro i denna sysselsättnings- proposition. Arbetslivet skall vara till för alla, därför återställer vi lönebidraget till den ursprungliga nivån på 90 %.
En försäkring för omställning vid arbetslöshet
Regeringens förslag om försämringar i arbetslöshetsförsäkringen är drastiska och illa genomarbetade. Återigen föregriper regeringen resultatet av den utredning som skall lägga fram sitt slutbetänkande i september 1996. Regeringen föreslår förändringarna i direkt konflikt med samtliga fackliga organisationer och övriga tunga remissinstanser. Vänsterpartiet menar att förslagen inte duger för att ligga till grund för riksdagsbeslut och avvisar ändringarna i lagarna om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd.
Regeringen har vid en hearing den 25 april fått allmänna synpunkter i frågan från ett antal tunga remissinstanser. Något konkret förslag förelåg inte vid detta tillfälle men ändå framfördes helt negativa eller starkt ifrågasättande ställningstaganden från nästan samtliga tunga organisationer och myndigheter. Ändå kastar regeringen fram förslagen i all hast under sommaren utan tid till en öppen och klargörande debatt trots att ett helhetsgrepp kommer att tas i frågan först i en särskild proposition under våren 1997 som är tänkt att gälla från och med 1998. Regeringen fullföljer således den trista traditionen att på detta område, som är av central betydelse för de arbetslösa, kasta fram disparata och dåligt analyserade förslag som särskilt slår mot de mest utsatta på arbetsmarknaden.
Konsekvensanalyser saknas
Propositionstexten är å ena sidan kortfattad med många luckor och tekniska problem. Å andra sidan finns en rik provkarta på ytliga och klämkäcka kommentarer om den enskildes ansvar och förslagens positiva effekter för den enskilde för att finna jobb. Ofta blir resonemangen okänsliga och rent cyniska när det talas om de deltidsarbetslösas ansvar för arbetsgivarnas utnyttjande av arbetskraft eller hur dagens system stimulerar passivt bidragstagande. Texten utandas ett misstroende mot de arbetslösa och lägger mycket av skulden på dem. Mycket lite analys ägnas åt de verkliga problemen, de verkliga orsakssambanden. Inga som helst konsekvensanalyser förekommer vad gäller effekter i regioner med hög och långvarig arbetslöshet eller med klimatmässigt orsakade säsongsarbeten. Inga effekter diskuteras för ungdomar och invandrare och andra nya på arbetsmarknaden. Inget sägs om kvinnors deltidsarbete och vikariatsberoende. Yrkesgrupper med oregelbundna arbetsperioder som t.ex. kulturarbetare kommer att drabbas mycket hårt av de nya reglerna om arbetsvillkor, normalarbetstid och normalinkomst. Regeringen lägger sina skarpa förslag att behandlas under rötmånaden men tiger om konsekvenserna. Sysselsättningspropositionens avsnitt och förslag om a-kassan är inte värdigt en regering som bygger sitt mandat på arbetarrörelsens intressen.
Bortre parentes
Det finns ett nära samband mellan en aktiv arbetsmarknadspolitik och konstruktionen av arbetslöshetsförsäkringen. A-kassan skall stimulera ett aktivt beteende och aktiva åtgärder skall förhindra utförsäkring och utslagning på arbetsmarknaden. Problemet med långtidsinskrivning och rundgång mellan passiv a-kassetid och perioder i åtgärder beror huvudsakligen på bristen på reguljära jobb på arbetsmarknaden och problemet med säsongsarbeten. Att med en formell bortre parentes i försäkringen lasta över hela ansvaret på de arbetslösa är djupt osolidariskt. Däremot skall kravet på aktivitet och jobbsökande ställas mycket högt för den enskilde inom ramen för den individuella handlingsplanen. Regeringens förslag om en bortre parentes kommer att stöta ut mellan 60 000 och 70 000 arbetslösa ur systemet med dagens verklighet. I framtiden blir det säkert fler på grund av det växande antalet långtidsinskrivna. Att regeringen lägger förslaget utan något besked om vad alternativet skulle vara för de utförsäkrade är cyniskt. Är socialbidraget den utväg som erbjuds de arbetslösa? Det är i så fall långt från arbetslinjen och långt från en solidarisk politik.
A-kassa, bara för några?
Dagens arbetsmarknad utmärks av alltmer flexibilitet i olika bemärkelser. Deltidsarbete och korta anställningstider har blivit allt vanligare. Tillfälliga projektarbeten, s.k. springvikariat och kortvarig uthyrning av arbetskraft, har blivit vanligare. Starka krafter från borgerligt håll kräver uppluckring av arbetsrätten så att denna typ av osäker och tillfällig arbetsmarknad skall bli än vanligare. För kvinnor är denna typ av anställningsvillkor vanliga. För nytillträdande på arbetsmarknaden som ungdomar och invandrare är dessa anställningar det normala. Det är enligt Vänsterpartiet viktigt att försäkringen har en hög täckningsgrad. Regeringens förslag om kraftigt skärpta arbetsvillkor kommer att göra a- kassan till en alltmer exklusiv förmån. Uppskattningsvis 30 000-40 000 personer kommer att stängas ute från systemet trots en god förankring på den arbetsmarknad som bjuds. De grupper som drabbas är just de som i andra sammanhang brukar anföras som prioriterade från regeringens sida.
Vänsterpartiet har avvisat de sänkningar av ersättningsnivåer som genomförts i arbetslöshetsförsäkringen. Skälen har både varit fördelningspolitiska och lönepolitiska. Den politik som i hela Europa innebär en nedmontering av a-kassesystemen bidrar till att försämra löntagarnas och fackföreningsrörelsens ställning. Den bidrar till att avreglera arbetsmarknaden på företagens villkor och försämra solidariteten inom löntagarkollektivet. Staten befriar sig successivt från det politiska ansvaret för arbetslösheten och tar allt mindre ekonomiskt ansvar för dess följder. I själva verket handlar det om en avgörande klassfråga och en politiskt strategisk inriktning.
80-procentsnivå och manipulation med avindexering
Regeringens fumliga hantering av 80-procentsnivån i ersättningen skakar den politiska trovärdigheten. Vänsterpartiet föreslår en höjning redan 1997 och avvisar förslaget att finansiera återställandet av ersättningsnivån på försäkringens utgiftssida. Vårt förslag är externt finansierat inom ramen för Vänsterpartiets alternativa budgetram som redovisades i vår motion till vårbudgeten. Regeringens manipulerande med avindexering av ersättningsnivåerna i förhållande till löneutvecklingen skulle ju göra höjningen illusorisk och verkningslös inom några år. Regeringen måste inse att detta är helt verklighetsfrämmande. Övriga aviserade förslag om skärpta arbetsvillkor, förvärvsbegrepp, normalarbetstid och bortre parentes innebär att de arbetslösa som kollektiv själva får bära kostnaden av den formella nivåhöjningen. Detta är enligt Vänsterpartiet en helt oacceptabel lösning.
Som ovan anges anser Vänsterpartiet att en höjning av a-kassan inte bör finansieras via åtgärder på a-kassans utgiftssida. Vänsterpartiet har istället föreslagit en extern finansiering inom det samlade budgetalternativ som Vänsterpartiet redovisat.
En höjning till 80-procentsnivån kan beräknas kosta runt 1,5 miljarder kronor. Även om riksdagen inte anser sig kunna biträda Vänsterpartiets budgetalternativ i dess helhet, borde det vara fullt möjligt för en ansvarsfull riksdagsmajoritet att finna en alternativ finansiering inom den samlade statsbudgeten. Så skulle t.ex. även en mycket måttlig höjning av arbetsgivaravgiften, arbetsmarknadsavgiften eller en begränsad höjning av bolagsskatten ge de intäkter som erfordras.
En annan möjlighet till finansiering som även skulle uppfylla kravet på finansiering inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen är att inte riksdagen bifaller den tekniska förändring av uttaget av arbetsgivaravgifter som föreslås av regeringen i proposition 1995/96:209. Föreliggande proposition föreslår ett nytt system för skifte av arbetsgivaravgifter i samband med att egenavgifterna till sjukförsäkringen höjs. Tidigare har då sjukförsäkringsavgiften sänkts och arbetsmarknadsavgiften höjts i motsvarande grad. I proposition 1995/96:209 föreslår regeringen istället en sänkning av sjukförsäkringsavgiften och en höjning av den allmänna löneavgiften, den allmänna löneavgift som skulle bidra till finansieringen av medlemskapet i EU.
En sådan växling skulle kunna ses som att man låter de arbetslösa betala medlemskapet i Europeiska unionen. Om riksdagen däremot bibehåller det tidigare etablerade systemet att växla en sänkt sjukförsäkringsavgift med en höjd arbetsmarknadsavgift skulle arbetslöshetsförsäkringen tillföras medel som inom systemet kan finansiera en höjning av a-kassan till 80- procentsnivån. Vad som ovan anförts angående finansieringen av a-kassan bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Deltidsarbetslösa
Försämrade a-kasseregler är ingen metod att effektivt bekämpa arbetslösheten - tvärtom. Deltidsarbetslösheten är främst en kvinnofälla. LO:s rapport om deltidsarbetslösheten och dess konsekvenser (juni 1996) visar hur många arbetsgivare inom kommuner, landsting, handel, hotell och restaurang som har sin verksamhet planerad efter deltidstjänster. Den visar hur många som nu efter regelförändringen om fyllnadsmarkering inte tar ett deltidsjobb eller säger upp sig för att få rätt till heltidsstämpling. Tillsvidaretjänster görs om till visstidstjänster för att komma runt regeländringen. Otryggheten har ökat. I första hand handlar det om lågavlönade och ofta lågutbildade kvinnor.
Vad som krävs för att effektivt bekämpa missförhållandena för de deltidsarbetslösa är som Vänsterpartiet upprepade gånger har föreslagit: arbetsrättsliga reformer och riktade insatser från förmedlingarnas sida. I väntan på detta föreslår Vänsterpartiet att de tidigare reglerna för ersättning till deltidsarbetslösa skall återinföras.
Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag
Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag till ändring av lagen om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd. Motiven har skisserats ovan. Vänsterpartiet menar att utredningens förslag skall avvaktas så att ett samlat grepp kan tas för denna komplicerade fråga. Den nya inriktningen med individuella handlingsplaner i arbetsmarknadspolitiken i kombination med ett friare utnyttjande av åtgärdsmedel kräver noggranna ställningstaganden. Detta understryks av de skärpta avstängningsregler som införts fr.o.m. den 1 januari 1996 och hur handlingsplanens kontrakt skall tolkas. Det gäller att inte den arbetslöses rättsläge försämras. Höjningen av ersättningsnivån bör genomföras 1997, men förändringar av regelverket bör avvaktas till 1998 så att tillfälle ges till en godtagbar remisstid och tillräcklig tid såväl för regering och riksdag som för a-kassor och myndigheter att förstå, förbereda och informera om ett heltäckande nytt system.
Sakligt och tekniskt undermåliga förslag
Enligt Vänsterpartiet är regeringens förslag behäftat med många brister både av saklig och teknisk art, trots ett senare utskickat rättelseblad. Enligt vår uppfattning finns det diskrepanser mellan lagtext och brödtext. Detta har förstärkts av olika massmediauttalanden av ansvarig minister. Även detta är ett skäl till att inte förslaget borde ligga till grund för ett riksdagsbeslut, i synnerhet inte med den tidspress som föreligger för utskottsarbete. Vi förutsätter att arbetsmarknadsutskottet kan analysera lagförslagen med tillgång till synpunkter från såväl juridisk expertis som från a-kassornas samorganisation som besitter den praktiska erfarenheten som är så viktig i detta fall.
Några kortfattade kommentarer kring lagändringarna kan lyfta fram några konkreta problem som utskottet bör uppmärksamma:
Den bortre parentesen saknar förslag om vad som inträffar efter utförsäkringen. Vilken ersättningsnivå, inom vilket system, vem finansierar, vilken arbetslinje?
Hur skall avstängningsreglerna tolkas i förhållande till handlingsplanen och vad gäller för offentliga arbeten för äldre och utbildning som ger rätt till studiefinansiering motsvarande arbetslöshetsersättningen?
Åtgärder skall nu räknas in i tiden för ersättningsperioden. Det gäller uppenbarligen också för utbildning och offentliga arbeten?
Den längre ersättningsperioden om 450 dagar för arbetslösa över 55 år har avskaffats.
Den totala ersättningstiden skall delas upp i två 300-dagarsperioder plus en tredje som sträcker sig fram till treårsdagen. Men i många fall med arbete som återkvalifikation kommer endast knappa två perioder inom ersättningstidens treårsgräns. Regeringen tycks förutsätta rundgångsscenariot där åtgärdsperioden "äter upp" ersättningsdagarna.
Ändringen av arbetsvillkoret innebär en återgång till en äldre och sämre modell. Månadsvillkor omfattande nio månader med 80-timmarskrav per månad innebär att många faller utanför systemet trots god förankring på arbetsmarknaden. Uppenbarligen kommer kvinnor främst att drabbas, t.ex. när det gäller anställningar inom kommunsektorn av "springvikarietyp". Det är mycket lätt att tappa månader.
Systemet att mäta arbetsvillkoret i dagar är mer flexibelt och rättvisande. Det är lätt att konstruera exempel där två personer har arbetat exakt lika länge inom exakt lika lång period men där endast den ene blir kvalificerad beroende på hur dagarna fördelar sig på kalendermånader. För individerna är det en obegriplig konsekvens.
Även det andra arbetsvillkoret blir problematiskt med de nya reglerna. Det blir ett intresse för den arbetslöse att få ett arbete eller en åtgärd i ett sent skede i den första ersättningsperioden för att vara säker på att kvalificera sig. Detta strider helt mot arbetslinjen och utgör ett kontraproduktivt incitament både för de arbetslöse och förmedlingen.
Regeringen går nu vidare och undantar även arbete med rekryteringsstöd som kvalificerande för en första period. På samma sätt undantogs utbildningsvikariat i tidigare beslut. Detta ger helt felaktiga signaler och måste te sig obegripligt för dem som utför dessa arbeten.
Övergångsregeln förefaller inte heltäckande men innebär ju också att personer inne i en ersättningsperiod före 1 januari 1997 avräknas sina förbrukade dagar i det gamla systemet. Den uppgivna ersättningstiden gäller alltså inte alla. Det uppgivna motivet är i propositionen att "därigenom få en snabbare återgång till den reguljära arbetsmarknaden för den sökande"!?
Den deltidsarbetslösa eller korttidsanställda får bära konsekvenserna av arbetsgivarnas godtycke och anställningspolitik. Att människor ställs utan försäkringsskydd fungerar inte som incitament för att förändra missförhållandena. En förstärkt arbetsrätt, med större inflytande över tjänsteorganisationen för de anställda, är vad som behövs.
Normalarbetstids- och normalinkomstbegreppen blir med förslaget nya. Förändringen är principiellt viktig och medför stora förluster för nästan som inte har en längre anställning bakom sig. I stället för att normalarbetstiden beräknas på den normala arbetstiden under det att arbetsvillkoret upparbetas omräknas lönen till tolv månaders ramtid. Det innebär att den som fått sin ersättningsrätt från nio månaders arbete först får den nedjusterad till nio tolftedelar, dvs. 75 % av den faktiskt erhållna lönen. Därefter beräknas ersättningen till 75 % av denna fiktiva lön, vilket innebär en kompensations- nivå på ca 56 %.
Det kan också inträffa att upparbetad ersättningsrätt inte resulterar i någon ersättning i den första perioden om t.ex. en längre sjukdomsperiod förekommer. Detta beror på att begreppet överhoppningsbar tid inte fungerar på samma sätt som tidigare.
Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag. Det är uppenbart att förslaget inte kan ligga till grund för riksdagens beslut. Regeringen bör återkomma med ett bättre analyserat och förankrat förslag att gälla fr.o.m. 1998.
Arbetstidsförkortning
När ekonomisk tillväxt inte är nog
Den ordinarie arbetstiden i Sverige tillhör de längsta i Europa oberoende om vi mäter den i veckoarbetstid eller årsarbetstid.
Tyskland, Frankrike, Danmark, Finland m.fl. har alla gått före och sänkt arbetstiden för att öka välfärden och minska arbetslösheten/säkra arbetstillfällen.
Den massarbetslöshet som redovisas i Sverige i dag är delvis en strukturell arbetslöshet, över 200 000 arbetstillfällen har försvunnit i industrisektorn under 1990-talet. En stor del av dessa beror på en produktivitetsutveckling som innebär att arbetstillfällen rationaliseras bort och ersätts av ny teknik. Andra har försvunnit p.g.a. lågkonjunkturen. De arbetstillfällen som rationaliserats bort med hjälp av ny teknik lär inte återskapas under en högkonjunktur. Teknikutvecklingen kommer inte heller att avstanna så att de arbetstillfällen som i dag finns inom industrin säkras.
Parallellt med massarbetslösheten pågår en kontinuerlig utslagning ur arbetslivet till långtidsjukskrivning och förtidspensioneringssystem, många gånger p.g.a. stressiga arbetsmiljöer, belastningsskador och andra arbetsrelaterade sjukdomar. I dag finns mer än 400 000 i förtidspensions- system och över 150 000 långtidsjukskrivna.
Vid sidan av det s.k. lönegapet mellan könen finns det ett arbetstidsgap vars effekt blir att de ekonomiska villkoren mellan könen skiljer sig väsentligt. 40 timmarsveckan sattes som norm i ett samhälle där män lönearbetade och kvinnor i stor utsträckning arbetade med det obetalda arbetet i hushållen. Under de senaste 25 åren har kvinnorna gått ut i arbetslivet men för att kunna kombinera arbete och familj har kvinnorna bekostat sin egen arbetstidsförkortning genom att arbeta deltid. Jämför man arbetstidsuttaget per hushåll kan vi konstatera att på 50-talet arbetade vi 48 timmar i veckan per hushåll, i dag arbetar vi 71 timmar i veckan per hushåll, de hushåll som har arbete vill säga. Arbetstiden är ojämnt fördelad mellan könen, män arbetar i snitt 41 timmar i veckan med lönearbete och 20 timmar i veckan med det obetalda arbetet. Kvinnor arbetar i snitt 27 timmar i veckan med lönearbete och 33 timmar i veckan med det obetalda arbetet.
Med över en miljon människor utanför arbetsmarknaden, i arbetslöshet och i olika försörjningssystem är det dags att sänka arbetstiden i Sverige.
Kortare arbetstid ger fler jobb
TCO har i sin rapport "Kortare arbetstid" visat att om vi kortade arbetstiderna med 5 % under de närmaste fem åren så ökar sysselsättningen med 3,7-4,9 %, arbetslösheten sjunker med 1,7-2,4 % samtidigt som statens finanser förbättras. Enligt TCO motsvarar detta en sysselsättningsökning med 150 000-200 000 personer.
Sänkningen av arbetstiden inom metallindustrin i Tyskland visar på en sysselsättningseffekt av 35-80 %. Enligt IG Metall tillskapades eller säkrades 180 000-300 000 arbetstillfällen. Tysklands motsvarighet till AMS redovisar att 1 miljon arbetstillfällen tillskapades eller säkrades.
I Finland inleds nu en rad försök med arbetstidsförkortningar som ett led i kampen mot arbetslösheten. Försöksverksamheten är ett resultat av politiska beslut byggda på en dialog med arbetsmarknadens parter. Det finns redan nu en rad exempel på genomförda arbetstidsförkortningar i finländsk tillverkningsindustri där arbetstiden sänkts till sex timmar och där arbetet omorganiserats från två skift till tre skift för att kunna utöka driftstiden och få ett bättre utnyttjande av kapitalinvesteringar. Arbetstidsförkortningen har där inneburit ökad produktivitet, nyanställningar och genomförts med bibehållen lön.
Den svenska inställningen
I Sverige hänvisar fortfarande ledande politiker till den forskning som bygger på teoretiska studier och som visar att det är osäkert om en arbetstidsförkortning skulle ge fler arbetstillfällen. Detta grundar sig på teoretiska studier av den s.k. K-sektorn som i dag sysselsätter mindre än 20 % av arbetskraften. Övriga sektorer, där majoriteten (80 %) av Sveriges löntagare arbetar, finns det i dag ingen forskning kring. Däremot visar genomförda arbetstidsförkortningar i och utanför Sverige att arbetstidsförkortningar leder till ökad sysselsättning även om utfallen varierar starkt.
En välfärdsvinst
I dag är den genomsnittliga pensionsåldern i Sverige ca 58 år, människor tvingas lämna arbetslivet i förtid p.g.a. förslitningsskador, stressiga arbetsmiljöer, arbetsrelaterade sjukdomar.
Sedan 1970-talet har vi arbetat aktivt med lagstiftning och tekniska åtgärder för att förbättra ett arbetsliv som slår ut människor i förtid. Trots detta kvarstår det faktum att 30 000-40 000 människor per år slås ut ur arbetslivet och in i förtidspensioneringssystem samtidigt som 150 000 går långtidssjukskrivna, inte alla, men många, p.g.a. av arbetsrelaterade skador eller sjukdomar. En arbetstidsförkortning innebär att den tid som människor finna på arbetet kortas. Detta kommer att ha en direkt inverkan på bl.a. belastningsskador, där det är klarlagt att ett avgörande sätt att undvika att denna typ av skador uppstår är att minska arbetstiden. Det finns också ett klart samband mellan arbetsolyckors antal och arbetstidens längd. En arbetstidsförkortning innebär på sikt att både de arbetsrelaterade sjukdomarna och arbetsolyckorna kommer att minska.
En arbetstidsförkortning kommer också att verka inkomstutjämnande mellan könen. I dag arbetar över 900 000 deltid, de flesta kvinnor. En arbetstidsförkortning innebär att deras sysselsättningsgrad kommer att höjas och därmed löneinkomsten. Utifrån den verklighet som innebär att män har en högre inkomst och högre arbetstidsmått kommer en arbetstidsförkortning att verka i en inkomstutjämnande riktning mellan könen.
Arbetstidens förläggning
I dag pågår en diskussion om flexiblare arbetstid. Just in time-produktion, snabba konjunktursvängningar m.m. innebär att åttatimmarsdagen och 40-timmarsveckan ofta blir ifrågasatt framförallt från arbetsgivarhåll. Nya avtal om konjunkturanpassad arbetstid har under det senaste året tecknats inom en rad områden, ofta som alternativ till uppsägningar. I dag är arbetstidslagen dispositiv, det innebär att arbetstider kan bransch- och konjunkturanpassas via kollektivavtal, att åttatimmarsdagen och 40-timmarsveckan är en norm, ett förhandlingsgolv, som sedan parterna kan avtala utifrån. Detta innebär att nuvarande arbetstidslag inte lägger något hinder i vägen för flexibilitet över dygnet, veckan, året eller åren, under förutsättning att arbetsgivaren inte godtyckligt lägger ut arbetstiderna utan att detta föregås av en förhandling där arbetstagarna får möjlighet att kompensera sig för obekväma arbetstider med förkortad arbetstid eller lönepåslag. Sett ur det perspektivet har Sverige en av Europas liberalaste arbetstidslagar.
Det innebär också att de fackliga organisationerna, ofta under tryck av hotet om uppsägningar, skriver på avtal som inte alltid sätter behovet av dygnsvila och veckovila främst. Här kommer den fria förhandlingsrätten i konflikt med lagstiftarens behov av att upprätta skyddsregler för arbetstagarna. Enligt vår uppfattning måste arbetstidslagen ändras så att rätten till dygnsvila och veckovila ej är dispositiv.
En arbetstidsförkortning kräver lagstiftning
En generell arbetstidsförkortning kräver en lagändring. I dag förhandlar arbetsmarknadens parter utifrån 40- timmarsveckan som norm. Sedan branschanpassas arbetstiderna i kollektivavtalet. Erfarenheter från bl.a. Tyskland visar att när arbetstidsförkortningar enbart genomförs avtalsvägen kan branscher med relativt höga löner och starka fackliga organisationer förhandla fram arbetstidsförkortningar medan branscher med lågavlönad arbetskraft, ofta kvinnor, halkar efter.
För att en arbetstidsförkortning skall få genomslag inom hela arbetslivet krävs en lagändring. I dag förhandlar parterna utifrån 40-timmarsveckan som norm, i ett första steg bör detta ändras till 35-timmarsvecka och på sikt på andra sidan sekelskiftet till 30 timmar i veckan. I förhandlingar kan sedan parterna branschanpassa arbetstiderna och deras förläggning.
Nu krävs en utvidgad försöksverksamhet och en tidsplan
Enligt Vänsterpartiets mening är det dags att initiera en utvidgad försöksverksamhet inom olika sektorer och i olika branscher med förkortad arbetstid. Försöksverksamheten skall delvis eller helt finansieras via avdrag på arbetsgivaravgiften när arbetstidsförkortningen leder till nyanställningar. För att försöksverksamheten skall ges volym bör riksdagen avsätta 1, 5 miljarder enligt Vänsterpartiets förslag i sysselsättningspaketet.
Vi anser att regeringen bör ta initiativ till samtal med parterna om hur och när en arbetstidsförkortning kan inledas. En generell arbetstidsförkortning berör både lagstiftning och avtal, varför parterna måste involveras djupt i arbetet. Regeringen har tagit initiativ till sådana samtal inom andra områden, vi avser då arbetsrätten och lönebildningen. Vi menar att frågan om en arbetstidsförkortning har en avgörande betydelse när det gäller sysselsätt- ningen och arbetslivets villkor, varför arbetsmarknadens parter måste involveras.
Vi föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att återkomma till riksdagen under hösten med en tidsplan för en generell arbetstidsförkortning. En riktlinje för planen bör vara att sänka arbetstiden till 35 timmar i veckan före sekelskiftet och till 30 timmar i veckan på andra sidan sekelskiftet.
Övertid
En förkortning av arbetstiden bör kombineras med en kraftig begränsning av övertid. I dag arbetas det övertid som teoretiskt motsvarar ca 40 000 årsarbetstillfällen, ett övertidsuttag som visserligen sjunkit under det senaste året men som fortfarande ligger relativt högt. Vänsterpartiet anser att det nuvarande läget med en extremt hög arbetslöshet motiverar att en begränsning av övertiden genomförs omedelbart. Detta är en fråga som kräver lagstiftning. Det räcker inte att, som regeringen gör, hänskjuta frågan till samtal med parterna. Både månads- och årstaket för övertid bör sänkas. En halvering kan vara ett riktmärke. För extra ordinära händelser finns i dag möjlighet till dispens, detta utrymme bör vara oförändrat.
Dessutom bör en extra avgift på alla övertid införas. Avgiften skall också gälla deltidsarbetandes mertid. En sån avgift gör all övertid dyrare. Det ger ett incitament till arbetsgivaren att utöka arbetstiden för de deltidsarbetande som ofta arbetar mertid. Det skulle gynna deltidsarbetande, ofta kvinnor, som vill öka sin ordinarie arbetstid. För arbetstid över gällande tak bör den extra arbetsgivaravgiften höjas ytterligare, det ger starka ekonomiska incitament att omvandla övertid till nya tjänster.
De arbetsgivare som överträder lagen utan stöd i kollektivavtal betalar i dag en övertidsavgift. För stora företag är denna avgift av ringa betydelse. Avgiften bör tillföras ett belopp som fastställs i relation till företagets storlek och som skall tillfalla staten.
Arbetsrätten
Vänsterpartiet har i tidigare motioner redovisat behovet av en ny arbetsrätt som säkrar yttrandefriheten, utökar demokratin i arbetslivet, ändrar den ojämna maktbalansen mellan parterna och reglerar rätten till kompetensutveckling. Vi har också redovisat andra behov av ny lagstiftning inom arbetsrättens område. Det gäller inte minst behovet av att se över formerna för de anställningar av visstidskaraktär som i dag allt mer dominerar den kvinnliga arbetsmarknaden och som är både osäkra och otrygga anställningar.
I dag har var sjunde person på den svenska arbetsmarknaden en tidsbegränsad anställning, i gruppen LO-anslutna kvinnor under 25 år handlar det om 50 %. Först 1974 avskaffades arbetsgivarens rätt att fritt avskeda anställda. Det var då som lagen om anställningsskydd trädde i kraft och förändrade styrkeförhållandet mellan den anställde och arbetsgivaren. I dag kan vi konstatera att det växt fram en flora av nya anställningar som inte omfattas av LAS och där den anställde ofta är utlämnad åt arbetsgivarens godtycke när det gäller anställningens förlängning, där vikariat läggs på vikariat istället för att omvandlas till en tillsvidareanställning, där arbetsgivaren utnyttjar timanställda och mertidsbegreppet istället för att samordna arbetsuppgifterna och erbjuda heltidsanställningar eller fler arbetstimmar till deltidsanställda.
Enligt vår mening ger trygghet i anställningen och ett demokratiskt inflytande på arbetsplatsen också positiva produktivitetseffekter för företagen. Vi vill i det här sammanhanget passa på och avliva myten om att en stark arbetsrätt skulle verka hämmande på sysselsättningen. Det finns i dag inga som helst belägg i forskning eller i jämförelser mellan länder för att en utvecklad arbetsrätt skulle ha ett negativt inflytande på sysselsättningen.
Enligt vår mening är det inte rimligt att överlåta till parterna att i kollektivavtal lösa frågan om yttrandefrihet, den ojämna maktbalansen mellan parterna m.m. Det parodiska resultatet av Arbetsrättskommissionens arbete och den krystade medlingsprocessen under sommaren visar att frågorna inte kan hanteras på det sättet. Under rådande massarbetslöshet pressas fackföreningsrörelsen att förhandla om trygghetssystem och inflytandefrågor.
Detta är lagstiftningsfrågor som skall hanteras av riksdagen för att få genomslag på hela arbetsmarknaden. Den svenska modellen har hittills byggt på att riksdagen skapar ramlagar som fungerar som skyddsnät eller spelregler på arbetsmarknaden och som utgör en miniminivå för arbetsmarknadens parter. Inom ramen för dessa lagar har parterna sedan möjlighet att teckna avtal som förändrar, fördjupar eller förbättrar dessa ramlagar allt efter de olika branschernas specifika villkor och behov.
Att bortse från behovet av att förbättra ramlagarna för att påverka hela arbetsmarknaden i synen på behovet av en fördjupad demokrati i arbetslivet och trygghet i anställningen är att införa ett reformstopp i arbetsrätten.
Vi anser att regeringen skall tillsätta en parlamentarisk utredning där parterna har ett stort inflytande. Utredningen skall arbeta snabbt och lämna förslag till en ny arbetsrättslig lagstiftning som tar sin utgångspunkt i löntagarens legitima behov av trygghet i anställningen, inflytande och demokrati i arbetslivet och säkrar yttranderätten för arbetstagare.
Enligt Vänsterpartiet finns det två frågor som inte behöver utredas utan där regeringen har att återkomma med förslag till lagstiftning.
Den ena gäller deltidsanställdas rätt till förtur till lediga timmar när sådana finns på arbetsplatsen. I dag arbetar 360 000 "ofrivilligt" deltid, de flesta kvinnor, ca 150 000 av dessa finns inskrivna på arbetsförmedlingen som arbetssökande. Dessutom finns i dag den direkt könsdiskriminerande regeln att deltidsarbetslösa, mest kvinnor, ramlar ut ur a-kassan efter ett års deltidsarbetslöshet. Vi menar att det är dags att lagstifta så att deltidsarbetslösa ges företrädesrätt till fler anställningar med fler arbetstimmar.
Den andra gäller rätten till kompetensutveckling på arbetsplatsen. I dagens arbetsliv är rätten till kompetensutveckling på arbetsplatsen en viktig fördelningspolitisk fråga. Utredningar har visat att personalutbildning styrs av lön och kön. Ju högre lön desto mer personalutbildning, män erbjuds personalutbildning i större utsträckning än kvinnor. Det är vår uppfattning att huvuddelen av den kompetensutveckling som framtidens arbetsliv kräver måste skapas på arbetsplatsen. Regeringen har föreslagit en bred utbildningssatsning i samhället, det tycker vi är bra, men det är på arbetsplatserna den riktiga utbildningsrevolutionen kan ske. Rätten till kompetensutbildning för alla anställda måste regleras i en lagstiftning där arbetsgivarens tydliga ansvar för kompetensutveckling lyfts fram och där de fackliga organisationerna ges reella möjligheter att påverka utbildningssatsningarna så att de fördelas rättvist bland alla grupper av anställda och mellan könen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett program för sysselsättningen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett samlat ställningstagande för att justera de fördelningspolitiska skevheterna i skattereformen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för skattepolitiken, 4. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om tillfällig nedsättning av stämpelskatten i vissa fall, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ökad miljörelatering av bilbeskattningen, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dubbelbeskattningen, 7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till värnskatt på bolag enligt vad i motionen anförts, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avsättning till periodiseringsfond, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om höjd bolagsskatt, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt skatt för tjänsteproduktion, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om slopat grundavdrag, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tredjepartsfinansiering för ekologiskt hållbar utveckling, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om halvering av patentavgifter, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om investeringsstöd till jordbruket, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om program för samarbete och utveckling inom Östersjöregionen, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om program för omställning till hållbar utveckling, 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gymnasieelevers möjlighet att behörighets- eller konkurrenskomplettera betyg utan att behöva erlägga någon avgift, 18. att riksdagen beslutar att öka antalet folkhögskoleplatser med 5 000 utöver vad regeringen föreslår eller således att anslaget höjs med 40 miljoner kronor, 19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkhögskolors möjlighet att ge basårsutbildning, 20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att särskilt utbildningsbidrag skall utgå för hela den studietid som behövs för att kortutbildade och arbetslösa personer skall kunna fullfölja sina studier, 21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förlängning av arbetsplatsintroduktion till ett år för arbetslösa akademiker utan arbetslivserfarenhet och invandrare, 22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten för arbetslösa akademiker, med naturvetenskaplig eller teknisk grundexamen, att få särskilt utbildningsbidrag under ett år för att läsa en praktisk pedagogisk utbildning, 23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden som ett fjärde mål för AMV, 24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om institut för utvärdering av arbetsmarknadspolitiken, 25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokal förankring av arbetsmarknadspolitiken, 26. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till nivå på aktivitetsstödet, 27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordnad rehabilitering, 28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en modifierad äldreregel vid förtidspension, 29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformningen av systemet med individuella handlingsplaner, 30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljningsprogram efter datorteksutbildning, 31. att riksdagen beslutar att bidraget vid utbildningvikariat skall uppgå till högst 500 kr per dag och 80 kr per studietimme, 32. att riksdagen avslår regeringens förslag om bidragsnivåer och bidragsvillkor vid rekryteringsstöd och statsbidrag till beredskapsarbete av tjänstekaraktär, 33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagreglering för ledighet vid starta eget- verksamhet, 34. att riksdagen beslutar om att förlänga lagen (1995:409) om arbetslivsutveckling budgetåret 1997, 35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om offentliga arbetsgivares ansvar för invandrare på arbetsmarknaden, 36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpning av lagen mot etnisk diskriminering, 37. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till lag om offentliga arbeten för äldre, 38. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om äldre arbetslösas sysselsättning i offentliga sektorn enligt vad i motionen anförts, 39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nytt förslag till åtgärd för lokalt bundna långtidsinskrivna, 40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett obligatoriskt system av praktikplatser, 41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett system av framtidsfonder, 42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en tidsplan för förkortning av arbetstiden, 43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att initiera samtal med arbetsmarknadens parter om en arbetstidsförkortning, 44. att riksdagen beslutar om utvidgad försöksverksamhet med arbetstidsförkortning enligt vad i motionen anförts, 45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en parlamentarisk utredning av arbetsrätten, 46. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förtur till lediga timmar för deltidsanställda enligt vad i motionen anförts, 47. att riksdagen hos regeringen begär förslag till rätt till kompetensutveckling på arbetsplatsen enligt vad i motionen anförts, 48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ändring i förordningen om lönebidrag, 49. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återta ändringen i förordningen om lönebidrag, 50. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till besparingar i fråga om aktivitetsstöd, rekryteringsstöd och upphandlad arbetsmarknadsutbildning, 51. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring, 52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansiering av höjning av a-kasseersättningen till 80 %, 53. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd, 54. att riksdagen beslutar om a-kasseersättning till deltidsarbetslösa enligt vad i motionen anförts.
Stockholm den 18 juni 1996
Gudrun Schyman (v) Hans Andersson (v) Ingrid Burman (v) Lars Bäckström (v) Tanja Linderborg (v) Eva Zetterberg (v)