med anledning av prop. 1995/96:38 Länsindelningen i Skåne och Västsverige m.m.

Motion 1995/96:Bo14 av Ingbritt Irhammar (c)

I propositionen föreslår regeringen att Kristianstads och
Malmöhus län läggs samman till Skåne län. Som en följd av
länssammanläggningen bör nuvarande länsstyrelser föras
samman till en länsstyrelse.

Regeringen anser vidare att Malmö bör vara residensstad i Skåne län.

I likhet med vad som anförs i motion 1995/96:Bo13 av Rolf Kenneryd m fl
anser även jag att en ny länsindelning måste kombineras med en reform som
överflyttar ansvaret för den regionala utvecklingen från länsstyrelser till ett
folkvalt organ, ett regionfullmäktige. Såvitt avser propositionen föreslås inte
en reform i denna riktning.

En fördjupning av demokratin på regional nivå bör ske genom att
direktvalda parlament på regional nivå inrättas, som övertar huvuddelen av
länsstyrelsens och landstingets uppgifter. I tidigare nämnda motion anförs
vidare att uppgifter som nu sköts i statlig regi ska flyttas ned till denna
nivå.
När det gäller de beslut som måste vara gemensamma skall principen vara
största möjliga närhet till besluten genom lokalt beslutsfattande. Makt och
beslut måste också flyttas från den centrala statsmakten till den regionala
nivån.

En reform om ny länsindelning får inte endast handla om att sammanföra
två länsstyrelser till en. Reformen måste gå djupare än så. Därför är det
synnerligen viktigt att reformen kopplas till möjligheterna att utveckla den
lokala och regionala demokratin. Enligt Centerpartiets mening finns
förutsättningarna att göra reformen mer meningsfull för medborgarna om
dessa känner att de ges ökade möjligheter till delaktighet i de beslut som rör
regionen. Delaktighet är en förutsättning för det demokratiska samhällets
utveckling. Politiken på olika nivåer måste hela tiden ha en folklig
förankring och politikerna, som medborgarnas ombud, måste ha kontakt med
de människor som berörs. Politikerna ska med hänsyn till människornas
behov och önskemål ta ansvar för samhällsutvecklingen. Då kan
medborgarnas förtroende för politiken stärkas. Människor måste ges
möjlighet att engagera sig och ta ansvar. Om medborgarna är delaktiga i
samhällets beslutsprocesser leder det till större förståelse för och intresse av
gemensamma angelägenheter.

När medborgarna inte känner att de kan påverka de beslut som rör dem,
ökar klyftan mellan medborgarna och de förtroendevalda. Det krävs en
utveckling som stärker demokratin ur den enskilda människans
utgångspunkt, inte urholkar den. Besluten måste tas nära människorna. Av
denna anledning är det viktigt att en förändrad länsindelning åtföljs av en
reform om fördjupad demokrati där ansvar och befogenheter som idag finns
inom länsstyrelserna och landstingen överförs på ett direktvalt organ.

Under 1990-talet har behovet av samverkan över gränserna ökat mellan de
olika beslutsnivåerna. Det finns flera exempel på det. Exempelvis gäller det
ekonomiska prioriteringar av investeringar i infrastruktur, t.ex. järnvägar,
vägar och telekommunikation och likaså förändringar i närings- och
regionalpolitiken samt satsningar på utbildning och kompetensutveckling.

Ett flertal regionala statliga förvaltningsuppgifter har omorganiserats och
undandragits från direkt politiskt inflytande. Miljöpolitikens ökade
betydelse, bl.a. för att åstadkomma en hållbar ekonomisk utveckling,
motiverar ett regionalt engagemang. Den tilltagande internationaliseringen
inom så gott som alla områden och integrationsprocessen i Europa motiverar
också en stark regional nivå. Den regionala nivåns betydelse inom EU
framhålls ofta.

Landstinget är folkligt förankrat men saknar nu helhetsansvar för de
regionala frågorna. Många regionala uppgifter står till stor del utanför
folkligt inflytande. Huvuddelen av länsstyrelsens ärenden avgörs av
tjänstemän utan offentlig debatt. På den regionala nivån föreligger ett tydligt
demokratiskt underskott. Systemet med ett regionalt dubbelkommando med
både länsstyrelse och landsting måste ifrågasättas. Därför måste en renodling
av den regionala nivån ske. Genom att ersätta landsting och länsstyrelse med
ett folkvalt regionfullmäktige kommer samhällsplaneringen att förbättras och
förankras. Den regionala demokratin stärks och pengar sparas. Det skapas en
politisk plattform för debatt om regionala prioriteringar. Detta går även att
samordna så att funktioner flyttas över till den kommunala nivån.

Genom inrättande av ett demokratiskt valt regionfullmäktige kan vissa
delar av länsstyrelsernas nuvarande funktioner överföras till ett renodlat
statligt förvaltningskontor. Detta organ svarar enbart för statliga
förvaltnings-
och kontrollfunktioner.

Att förstärka den regionala självstyrelsen måste innebära en annan
funktionsfördelning i samhället.

Länens/regionens roll blir framöver att ha det övergripande ansvaret för
frågor som rör regionen. Regionfullmäktige bör således koncentrera sig på
följande fem viktiga uppgifter:

1. Ökade insatser för regionens behov av utvecklad infrastruktur.

2. Tydlig strategi för att aktivt bidra till regionens kompetensutveckling.

3. Stärkt regionalt inflytande över näringslivsutveckling, arbetsmarknads-
och regionalpolitik.

4. Tydligt ansvar för utveckling av miljökompetens och tillvaratagande av
länets naturliga energitillgångar.

5. Gemensamt och övergripande ansvar för sjukvård och folkhälsa.

Vidare anser Centerpartiet att riksdagen inte bör godkänna en
övergångslösning som permanentar det tillfälliga
kommunförbundet Skånestyrelsen längre än till den 1 januari
1999, då val ska ha hållits till ett regionalt fullmäktige för
Skåne. Skälen härför är bl a att denna typ av indirekt valt
organ försvårar möjligheterna till insyn och möjligheterna att
utkräva demokratiskt ansvar.

Vad gäller val av residensstad föreslår regeringen, tvärtemot vad
Regionberedningen gör, att Malmö bör vara residensstad, men att ett förslag
bör läggas fram först sedan det har klarlagts vilken fördelning offentlig
förvaltning kan komma att få i regionen.

Jag anser i likhet med Regionberedningen att Kristianstad bör vara
residensstad i Skåne län. Därigenom uppnås en bättre geografisk balans än
med en lösning med Malmö som residensstad, som regeringen föreslår. En
lokalisering av en sammanslagen länsförvaltning i Kristianstad skulle också
kunna innebära en viss kompensation för det bortfall av arbetstillfällen som
bl a nedläggningen av regementena P 6 och A 3 inneburit. Lokalisering av
residensstaden till Kristianstad har också betydelse för att locka såväl
industri, forsknings- och utvecklingsresurser som människor till
Kristianstadsområdet. Med Malmö som residensstad förstärker man istället
ytterligare Malmös dominerande ställning i Skåne, vilket vore olyckligt och
skulle försvåra en nödvändig regional balans.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om demokrati på regional nivå,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Kristianstad bör bli residensstad i Skåne.

Stockholm den 14 mars 1996

Ingbritt Irhammar (c)