med anledning av prop. 1996/97:115 Mer tillgänglig kollektivtrafik

Motion 1996/97:T74 av Karl-Erik Persson (v)

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Syftet med regeringens proposition är att minska kostnaderna
för färdtjänsten genom att få funktionshindrade att mer
använda sig av en anpassad linjetrafik och genom att
samordna resandet. Det görs också genom att kommunerna
och landstingen ges möjlighet att samordna ordinarie
kollektivtrafik, färdtjänst och riksfärdtjänst i samma
organisation.

En gemensam trafikhuvudman

Det skall då kunna ge bättre förutsättningar för att minska
kostnaderna. Regeringen tror också att detta kan vara till
gagn för de funktionshindrades "resekedjor".
Trafikhuvudmannen skall ha som uppgift att skapa en
handikappanpassad kollektivtrafik. Det blir en ny lag om
färdtjänst som ersätter bestämmelserna i socialtjänstlagen. På
så sätt sorteras inte färdtjänsten in under begreppet socialt
bistånd utan ses som en transportform. Riksfärdtjänstens
regelsystem ändras inte.

Det är kommunen som skall ha huvudansvaret, men färdtjänst och
riksfärdtjänst kan överlåtas till landsting eller till en trafikhuvudman. Det
kan
också överlåtas till av kommun eller landsting helägt aktiebolag. Regeringen
avser att följa upp och utvärdera verksamheten och för att underlätta detta
föreslår de att "trafikhuvudmannen" varje år skall anta en trafikförsörjnings-
plan för färdtjänst och riksfärdtjänst.

Om kommunen eller landstinget tillåter detta får upphandlingen av person-
tjänster göras av den utsedda trafikhuvudmannen. För att stimulera kommu-
nernas handikappanpassning av trafiken avsätter regeringen 1,5 miljarder
kronor.

Vänsterpartiets
ställningstagande

I skrivelsen som lämnats samtidigt som denna proposition
anser regeringen att handikappolitiken måste beaktas inom
alla politikerområden och i planeringen på central, regional
och lokal nivå. I handling, så är regeringen inte lika
insiktsfull. På trafikområdet satsas under fem år 1,5 miljarder
kronor för att stimulera en ökad tillgänglighet till
kollektivtrafiken för funktionshindrade resenärer. När det
gäller den byggda miljön sker dock inte motsvarande
satsning. Det leder till en ökad tillgänglighet till
kollektivtrafik, men fortfarande svårigheter att ta sig till och
från densamma. Här finns en klar brist i samordningen
mellan de olika departementen och strider mot den
övergripande målformuleringen om att handikappolitiken
måste beaktas inom alla politikerområden. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.

Antidiskrimineringslag

Lagen om handikappanpassad kollektivtrafik har funnits
sedan år 1978. Trots det är det ytterst litet som hittills har
hänt på detta område. Med den takt som anpassningen nu
sker kommer det att ta många decennier innan trafiken är
handikappanpassad. Vänsterpartiet tror inte heller att de
ändringar som nu görs för mer tillgänglig kollektivtrafik
kommer att förändra detta. Vi anser att det måste införas en
mer tvingande antidiskrimineringslag. Trots att vi i Sverige
enats om en handikappolitik som i ord är mycket radikal och
framåtsyftande utsätts personer med funktionshinder för
diskriminering dagligen och i många olika sammanhang.
Inrotade hinder om funktionshindrades utanförskap gör att vi
har tillåtit diskrimineringen att fortgå år efter år.

Vi tror inte att det räcker med att fortsätta att tala om att det krävs
attitydförändringar bland oss icke funktionshindrade. Samhällsklimatet blir
allt tuffare i besparingstider. När välfärden kollapsar är det stor risk att
cynismen tar över. Därför är det nu dags för en lagstiftning till skydd för
funktionshindrade. Detta är den mest centrala frågan att ta itu med för att ge
trovärdighet åt en handikappolitik som syftar till jämlikhet och full delaktig-
het. Det har nu gått fyra år sedan en enig parlamentarisk kommitté (Handi-
kapputredningen) föreslog en lag mot diskriminering av funktionshindrade.

En diskrimineringslag skall gälla samfärdsel, ekonomi, arbete, tillgång till
varor och tjänster, till ny teknik och teknikutveckling, bostäder, offentliga
miljöer och deltagande i arvoderad verksamhet så som ideella eller fritids-
politiska uppdrag. Samhället måste bilda en front mot diskriminering av
funktionshindrade. I FN:s standardregel 15 sägs: "All diskriminering av
människor med funktionshinder måste undanröjas. Lagstiftning bör innehålla
regler om sanktioner mot kränkningar av principen om icke-diskriminering."
Vi vill därför ånyo aktualisera att regeringen snarast bör förelägga riksdagen
förslag till förändringar som skall förhindra diskriminering av funktions-
hindrade.

Vänsterpartiet tillstyrker att färdtjänsten och riksfärdtjänsten får egna
rättighetslagar och att reglerna lyfts bort från socialtjänstlagen. Detta gör vi
i
väntan och som en komplettering till en kommande diskrimineringslag. Vi
vet av erfarenhet att det ligger en fara i regeringens alltomfattande bespa-
ringsinriktning. Många av dessa har gått till överdrift och gjort att man kan
ifrågasätta regeringens trovärdighet när det gäller handikappolitiken.

Tillgodosett transportbehov

Det finns nu två passusar i förslaget till lag om färdtjänst
(prop. 1996/97:115) som kan öppna för kommunernas
godtycke och sparnit och medföra försämringar för
funktionshindrade personer. Det första finns i 7 § första
stycket, där det sägs: "Om den sökande kan tillgodose sitt
transportbehov på annat sätt, behöver tillstånd dock inte
medges." Vänsterpartiet anser att den formuleringen inte
leder till ett oberoende för den funktionshindrade.
Tillståndsgivaren kan anse att om make eller maka har bil
eller annat transportmedel så är färdbehovet tillgodosett. Det
kan också i en del fall anses som tillgodosett om barn eller
annan anhörig har bil. Vänsterpartiet föreslår att riksdagen
beslutar att denna mening utgår och ersätts med en
formulering som bestämts av den enskildes transportbehov.

En annan besparingsmöjlighet som kan yppa sig för tillståndsgivarna är att
vara njugga eller att inte bevilja färdtjänst utanför den egna regionen.
Vänsterpartiet anser att hela resekedjan skall täckas in så att om någon fått
färdtjänst i den egna kommunen eller regionen så skall tillståndsinnehavaren
automatiskt få tillstånd i en annan region i landet. Det kan annars hända att
en person från Lund på besök i Stockholm inte kan färdas obehindrat. För att
förhindra detta vill Vänsterpartiet att ett tillstånd för att använda färdtjänst
skall ses som principiellt landsomfattande.

Missbruk av färdtjänst

I 12 § färdtjänstlagen och 9 § lag om riksfärdtjänst föreslår
regeringen att tillståndsgivaren skall få återkalla tillståndet
med att anlita färdtjänst om tillståndshavaren gör sig skyldig
till missbruk.

Vänsterpartiet anser att om en person gör sig skyldig till missbruk av
färdtjänst, bedrägligt beteende eller brott med annan brottsrubricering, så
skall detta stå under allmänt åtal. Dvs den som gör sig skyldig till brott skall
dömas i enlighet med brottsbalken. Om riksdagen medverkar till att en
missbruksparagraf införs i de båda lagarna så medverkar man också till
sådana händelser som när en kvinna under en färdtjänstresa överskridit
regeln om femminutersstopp och därmed fick sin färdtjänst indragen. Hon
blev under många månader sittande i sin bostad medan saken utreddes. Hon
hade ingen möjlighet att ta sig till rehabilitering, besöka anhöriga och
bekanta och annat som hör till ett vardagligt liv. En sådan regel kan inte
Vänsterpartiet ställa sig bakom.

Vi håller helt med den remissinstans som påtalade att ingen kan utestängas
från att använda sig av kollektivtrafiken p.g.a. missbruk. Tidigare har även
regeringen ansett att färdtjänsten är en del av den kollektivtrafiken. Vi utgår
därför från att regeln i den föreslagna 12 § lag om färdtjänst och 9 § lag om
riksfärdtjänst har tillkommit av misstag.

Angående avgifter inom
färdtjänsten

Huvudprincipen har hittills varit att funktionshindrade som
har ett transportbehov skall ha samma utgifter för detta som
icke funktionshindrade har i kollektivtrafiken. Vi vet nu att
denna princip naggats i kanten av ett par kammarrättsdomar
där kommunen efter prövning har fått rätt att inkomstpröva
färdtjänstavgiften. Kommunen har då haft möjlighet att ta ut
en avgift som varit högre än den för kollektivtrafiken.
Regeringens förslag till färdtjänstlag ger en öppning för
inkomstprövning av färdtjänsten, se 11 §. Vänsterpartiet
anser därför att riksdagen skall fastställa färdtjänstavgiften
till den nivå som gäller för kollektivtrafiken.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad tillgänglighet till kollektivtrafiken,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot diskriminering av
funktionshindrade i trafiken,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen om
färdtjänst att den enskildes transportbehov prövas oberoende av att
make/maka, annan anhörig eller granne m.fl. kan sköta transporten,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till införande av sådan
reglering att ett tillstånd till färdtjänst skall gälla färd i hela landet
enligt vad
i motionen anförts om att nekas färdtjänst utanför tillståndsområdet,

5. att riksdagen avslår regeringens förslag om återkallandet av
färdtjänsttillståndet vid missbruk enligt vad i motionen anförts om att sådant
skall falla under allmänt åtal,

6. att riksdagen beslutar att vid färdtjänstresa tillståndshavaren skall betala
en avgift (egenavgift) som motsvarar normala resekostnader med allmänna
färdmedel.

Stockholm den 9 juni 1997

Karl-Erik Persson (v)

Lars Bäckström (v)

Charlotta L Bjälkebring (v)

Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)

Marie Engström (v)

Ulla Hoffmann (v)

Tanja Linderborg (v)

Johan Lönnroth (v)

Stig Sandström (v)

Alice Åström (v)