med anledning av prop. 1996/97:172 Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle -ett ansvar för alla

Motion 1997/98:Jo4 av Dan Ericsson m.fl. (kd)

Regeringens förslag innebär genomgripande förändringar för
en ökad resurshushållning och en mer miljöanpassad
avfallshantering när det bland annat gäller så kallat
elektronikskrot ( t ex datorer, TV-apparater, transformatorer).
Kristdemokraterna välkomnar grunddragen i förslaget och
konstaterar att här finns det flera krav vi känner igen från den
motion vi själva lade om elektronikåtervinning under
riksdagsåret 1994/95, till exempel deponiförbud och
certifiering av återvinningsföretag.

Det är av största vikt att man formulerar lagar och föreskrifter på ett sådant
sätt att man uppnår målen utan att i onödan låsa medlen. I regeringens
proposition beskrivs demontering som den enda metoden för
omhändertagande av elektronikavfall. I verkligheten vet vi att detta är en av
flera möjliga återvinningsmetoder. Det finns därför en välgrundad oro för att
den föreslagna formuleringen i paragraf 8 som föreskriver att det måste vara
"demontering och sortering" komplicerar, fördyrar och i värsta fall bromsar
återvinningen av elektronikavfall.

För att lagen inte ska utgöra ett hinder som försvårar industriellt rationella,
ekonomiskt effektiva och både ur arbets- och yttre miljösynvinkel långsiktigt
hållbara metoder, bör man istället formulera kravet som "förbehandling" av
elektronikavfallet. Det finns ingen anledning för riksdagen att peka ut en
särskild metod som överlägsen andra, utan enbart att slå fast målet klart och
tydligt.

Vi ser några strukturella problem med regeringens förslag om
elektronikskrotet som sammantaget kommer att innebära många praktiska
problem för branschen.

För det första säger regeringen att en producent ska ta ekonomiskt ansvar
för så kallat historiskt skrot, det vill säga produkter som är sålda vid en
tidpunkt innan den föreslagna lagstiftningen börjar gälla. Förutom att
retroaktiv lagstiftning alltid är tveksam ur rent principiell synvinkel finns
det
allvarliga konkurrenssnedvridande konsekvenser av ett sådant förslag.

Många av produkterna inom denna marknad har en lång livslängd, 10-15
år är ingen ovanlighet. De leverantörer som har varit etablerade sedan länge
får då en stor "ryggsäck" att bära på. I vissa fall kan kostnaden för ett
omhändertagande för en uttjänt produkt ligga på 5-10 % av nyförsäljnings-
värdet. Lägger man samman detta med 10-15 år så innebär det i praktiken att
leverantören tvingas avsätta motsvarande en årsomsättning för att finansiera
det historiska skrotet. En nyetablerad producent har inte denna kostnad,
vilket ger en enorm prisfördel och snedvrider konkurrensen.

Ett annat strukturellt problem är att skrotningskostnaden måste tas ut redan
vid försäljningen, något annat alternativ är inte realistiskt. Men hur kan vi
veta att pengarna finns kvar efter 10-15 år? Många producenter överlever
inte. Som ett illustrativt exempel kan nämnas att 43 av 52 distributörer för
stereoanläggningar från 1974 inte existerar längre. Här ger inte regeringen
några förslag till hur man ska lösa problemet med att pengarna ska finnas
kvar under en lång period. I förordningen ställs det inga tydliga krav på ett
producentsystems långsiktiga ekonomiska trovärdighet. Detta är olyckligt
och regeringen måste återkomma i den frågan.

För det tredje så driver höga kostnader fram fusk. För många producenter
kommer kostnaderna för producentansvaret att vara 5-10 % av försäljnings-
priset. Detta skapar stora risker för fusk bland oseriösa aktörer. Det kommer
att finnas tiotusentals producenter att övervaka, samtidigt som myndig-
heternas resurser är alldeles för små, straffen för lindriga och risken för
upptäckt mycket liten. Detta är ett otillfredsställande upplägg. Därför måste
det införas kraftiga miljöstörningsavgifter för fuskande, de föreslagna
böterna är otillräckliga. Förutom att högre avgifter kan verka avskräckande
kan de också i högre grad vara med och finansiera myndighetsresurser för att
beivra fusk.

En trolig utveckling på marknaden är att privatimporten, inte minst via
Internet, kommer att öka mycket kraftigt. Stora prisskillnader på välkända
kvalitetsmärken kommer att leda till samma scenario som vi sett när det
gäller t ex öltrafiken över Sundet och privatimport av cigaretter. Tillväxten
och utvecklingen av Internet kommer att öka förutsättningarna för
privatimport vilket i detta sammanhang är olyckligt, eftersom det i praktiken
innebär att Sverige exporterar arbetstillfällen till andra länder med försämrad
ekonomi som följd, samtidigt som vi inte gör några miljövinster.
Regeringens förslag lämnar privatimporten helt utan kostnadsansvar. Ett sätt
att delvis lösa det problemet vore att införa ett formellt tvång att
vederbörande vid inköpstillfället ska kunna visa hur återvinningskravet har
lösts, till exempel genom att betala en skrotningsavgift till ett
producentsystem. Även om det finns praktiska problem att kontrollera
efterlevnaden av ett sådant förslag, är det ändå ett viktigt steg åt rätt håll.
Regeringen ger på denna punkt inga besked.

Sammantaget leder det till att vi menar att det ekonomiska ansvaret för det
historiska skrotet inte kan åläggas producentansvaret utan får vara ett
samhälleligt ansvar. Regeringen bör återkomma med förslag på hur detta ska
organiseras. Vår miljö är inte betjänt av att seriösa aktörer slås ut på en
snedvriden marknad och att privatimport och mindre nogräknade aktörer ska
ta över. Vi når bäst framgång i vår strävan efter att sluta kretsloppen och
minimera materialförbrukningen om vi samarbetar med de marknads-
ekonomiska drivkrafterna istället för att snedvrida dem.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringens förslag till ändring
i 8 § renhållningslagen att kravet på "demontering och sortering" byts ut mot
"förbehandling",

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur förordningen skall
ställa tydliga krav på ett producentsystems långsiktiga ekonomiska
trovärdighet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om högre miljöstörningsavgifter,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kostnadsansvar för privatimport,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det ekonomiska ansvaret för det historiska skrotet.

Stockholm den 30 september 1997

Dan Ericsson (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Holger Gustafsson (kd)

Göran Hägglund (kd)

Mats Odell (kd)

Michael Stjernström (kd)

Ulf Björklund (kd)