med anledning av prop. 1996/97:73 Ändring i lagen om sjuklön, m.m.

Motion 1996/97:Sf22 av Gullan Lindblad m.fl. (m)

I propositionen föreslår regeringen att reglerna i lagen om
sjuklön vad avser samordningen mellan sjuklön och vissa
ersättningar som utges till anställda genom att
gruppsjukförsäkringar avskaffas.

Utöver detta föreslår regeringen att den lokala försöksverksamheten med
finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och
socialtjänst utökas från nuvarande fem till som högst tio områden.

Sjuklönen

I höstas beslöt riksdagen att sjuklöneperioden
(arbetsgivarperioden) skulle förlängas från 14 till 28 dagar.
Det var en majoritet bestående av Socialdemokraterna,
Centern och Vänsterpartiet som trots protester från inte minst
småföretagare drev igenom förändringen.

Vi moderater avvisade förslaget, och detta av främst två skäl.

För det första kompenserades inte arbetsgivarna för den merkostnad en
förlängd sjuklöneperiod innebär. Sjukperioder som fortsätter efter de första
14 dagarna är betydligt mer kostsamma än vad som är fallet med dag 1-14.
Det var därför anmärkningsvärt att löneskatten bara sänktes med
0,14 procentenheter när perioden förlängdes. Regeringen menar dock att
sänkningen av löneskatten i samband med införandet av sjuklöneperioden
1992 hade varit för stor och att man därför valde att dra tillbaka de 3
miljarder kronor man menade att företagen "tjänat" på den förra sänkningen,
när man nu beslutade förlänga perioden.

Socialdemokraternas resonemang är avslöjande. Ett syfte med arbets-
givarperioden var att få ett tydligare och klarare samband mellan sjukfrånvaro
och arbetsmiljö. Det handlade också om att lägga ett större ansvar på den
enskilde sjuke, men också på arbetsgivaren. Resultatet av sjuklöneperioden
syntes snabbt i sjunkande sjuktal, särskilt hos småföretagen, och därmed lägre
kostnader både för staten och för de enskilda företagen. För många
småföretagare har sjuklöneperioden medfört lägre lönekostnader vilket i sin
tur räddat arbetstillfällen som annars skulle ha gått förlorade. Dessa företag
skall nu "straffas" för att de nu uppfyllt det som det rått politisk enighet
kring, nämligen att få ned den orimligt höga sjukfrånvaron som
kännetecknade slutet av 80- och början av 90-talet.

Vi har i två tidigare motioner redovisat de undersökningar som gjorts bland
småföretagen om konsekvenserna av den förlängda arbetsgivarperioden. I en
undersökning gjord av Demoskop i maj 1996 säger 66 procent av de
tillfrågade småföretagarna att en förlängd sjuklöneperiod skulle vara mycket
eller ganska dåligt. 76 procent av småföretagarna anser att en förlängd
sjuklöneperiod skulle göra det ganska eller mycket svårt att anställa nya
medarbetare. Inga småföretagare trodde att förlängningen skulle göra det
lättare att anställa någon.

Nu har regeringen genom näringsministern i ett svar på en interpellation
ställd av Gullan Lindblad (m) förklarat att man nu i efterhand skall utvärdera
konsekvenserna av den nyss införda sjuklöneperioden. Det är i och för sig
välkommet, men det kanske borde skett innan man beslöt att förlänga
perioden. Nu kan det vara för sent!

För det andra menar vi att den förlängda sjuklöneperioden innebär att vi
riskerar få en uppdelad arbetsmarknad, där endast kärnfriska människor
kommer i fråga för anställning. Vilken företagare är intresserad en person
som har en lång sjukskrivning bakom sig, eller en ung person som på fritiden
t.ex. spelar fotboll eller ishockey, när de riskerar orimligt höga sjukskriv-
ningskostnader utan att kompenseras för detta genom lägre löneskatter? Detta
har också bl.a. LO konstaterat.

Ett ytterligare problem är den orimligt höga kostnaden för småföretagare
att återförsäkra sig för kostnader till följd av sjukfrånvaro. Det lönar sig
inte.
De har helt enkelt inte råd. Vi har vid ett antal tillfällen ansett att
regeringen
bör återkomma till riksdagen med ett förslag som mildrar dagens kostnader
för småföretagarna. Ett alternativ vore att helt inrymma småföretagens
återförsäkring inom ramen för lagen om allmän försäkring. Småföretagen
subventionerar ju redan i dag de större företagens sjukkostnader, varför det
inte vore mer än rimligt att deras kostnader täcktes av försäkringen som
helhet och den särskilda återförsäkringen helt avskaffades.

I och med denna proposition ser vi nu ännu en konsekvens av den illa för-
beredda och utredda sjuklöneperioden. I dag finns en samordning mellan
sjuklönen och de fria gruppsjukförsäkringarna under de första 14 dagarna.
Försäkringarna är på 10 procent vid sjukfall. Denna samordning föreslår nu
regeringen skall avskaffas i lagen.

Det är uppenbart att regeringens förslag till förändring av lagen om sjuklön
är ett rent beställningsarbete från fackföreningsrörelsen. Förändringen saknar
dessutom i praktiken all betydelse.

Redan av de kollektivavtal som reglerar arbetsmarknaden framgår att
AGS-ersättning (dvs. den fria gruppsjukförsäkringen) inte utgår under den tid
som sjuklön utgår. Eftersom sjuklönen nu förlängs med 14 dagar innebär
detta med nuvarande lagstiftning att AGS-ersättningen således inte skall utgå
under de tillkommande 14 dagarna.

Till skillnad från Socialdemokraterna finner vi ingen anledning att ändra
den nuvarande lagen eftersom parterna redan genom kollektivavtal kommit
överens om när den fria gruppsjukförsäkringen skall betalas ut. Vill den ena
parten omförhandla avtalet t.ex. i den del som reglerar gruppsjukförsäkringen
bör det ske inom ramen för vanliga förhandlingar. Några sådana
förhandlingar har såvitt vi känner till inte ägt rum. Trots detta väljer
regeringen att ta ställning för en av de två parterna och presentera ett förslag
som, vilket vi påpekat ovan, inte kan betraktas som något annat än ett beställ-
ningsarbete.

Vi anser det rimligt att arbetsmarknadens parter först får ta dessa dis-
kussioner. Någon anledning för regeringen att ändra den nuvarande lagstift-
ningen ser vi således inget skäl för.

Förslaget i propositionen kan också tolkas som om det nu är fritt fram för
olika grupper på arbetsmarknaden att bortse från den ersättningsnivå som
sjuklönen föreskriver för att i stället kräva en tilläggsersättning på 10
procent.
Detta skulle i så fall strida mot intentionerna när sjuklönen först infördes. I
proposition 1990/91:181 betonade socialminister Ingela Thalén (s) vikten av
att de avsedda kompensationsnivåerna i sjuklönelagen slog igenom på ett
likartat sätt på hela arbetsmarknaden. Hon tillade att likabehandlingen av
olika grupper på arbetsmarknaden enligt hennes uppfattning var så
nödvändig, att förslaget om införande av sjuklön borde dras tillbaka, om avtal
träffades som rubbade denna likabehandling. Vi moderater instämmer i detta
och anser att föreliggande förslag innebär en risk för att denna likabehandling
nu rubbas.

Slutligen menar vi att två frågor måste ställas med anledning av förslaget.
För det första kan man fråga sig varför inte regeringen direkt i sjuklönen
skriver in en nivå på 85 procent om nu regeringen anser att den nivån bör
uppnås. Man kan också fråga sig vad som händer med sjuklönens nivå den
1 januari 1998 när sjukpenningen enligt vårpropositionen 1996 skall höjas till
80 procent. Det finns skäl att anta att även den lagstadgade sjuklönen höjs till
80 procent och att regeringen förutsätter ett extra tillägg till 90 procent. Vi
är
då inte långt ifrån den situation som kännetecknade slutet på 80- och början
på 90-talet, då vi hade en kompensationsnivå i sjukförsäkringen som direkt
uppmuntrade människor att vara frånvarande från sina arbeten.

Mot denna bakgrund anser vi att propositionen i den del som berör
förändringen av lagen om sjuklön bör avslås.

Lokal försöksverksamhet

Det råder en bred samsyn om vikten av att på olika sätt
samordna den flora av offentliga stöd och resurser som finns
inom socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst.
Inte minst vi moderater har under en lång rad av år påpekat
vikten av att just samordna resurserna för att t.ex. uppnå ett
bättre resultat i rehabiliteringen av arbetsskadade.

Det blir allt tydligare att det bästa sättet att uppnå goda resultat i ett läge
då
resurserna blir allt knappare, samtidigt som behoven synes oändliga, är att
samordna de insatser som i dag i alltför stor utsträckning är splittrade. Att
tala
om vattentäta skott är en underdrift i detta sammanhang.

På ett antal områden i Sverige pågår sedan några år just försöksverksam-
heter som går ut på att samordna resurserna inom de ovan nämnda områdena.
Det är intressanta försök som hittills endast stärkt vår övertygelse om vikten
av samordning och betydelsen för att man nu överger försöksstadiet och tar
ett vidare och mer samlat grepp för samordningen.

Regeringen synes även på detta område vara handlingsförlamad. I stället
för att gå från ord till handling och en gång för alla ta ett samlat grepp på de
totala resurserna - vilket all erfarenhet talar för och vilket ju regeringen
måste
tro på eftersom man ändå föreslår en utökning av försöksverksamheten -
väljer man även inom detta område att egentligen inte tycka någonting alls.
Frågan man kan ställa sig är varför regeringen inte tar ställning för ökad
samordning i de offentliga resurserna inom socialförsäkringen i samarbete
med hälso- och sjukvården och den kommunala socialtjänsten och presenterar
förslag som gör detta möjligt.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett principförslag om hur en
finansiell samordning skall utformas.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår propositionen i den del som berör förändring av
lagen om sjuklön i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård
samt socialtjänst.

Stockholm den 3 februari 1997

Gullan Lindblad (m)

Sten Svensson (m)

Leif Carlson (m)

Maud Ekendahl (m)

Gustaf von Essen (m)

Margit Gennser (m)

Stig Grauers (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Tomas Högström (m)

Annika Jonsell (m)

Göte Jonsson (m)

Ulf Kristersson (m)

Margareta E Nordenvall (m)

Bertil Persson (m)

My Persson (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Åke Sundqvist (m)

Birgitta Wichne (m)

Liselotte Wågö (m)

Anna Åkerhielm (m)