med anledning av prop. 1997/98:119 Bostadspolitik för hållbar utveckling

Motion 1997/98:Bo20 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Innehåll

1 Inledning  2

2 Fortsatt instabila villkor  2

3 Ingen sammanhållen bostadspolitik  3

4 Beskrivning av boendekostnadsutvecklingen  3

5 Förslag för en framtida social bostadspolitik  4

6 Sammanfattning av propositionens förslag med våra kommentarer  5

7 Stöd till kommuner med kommunala bostadsbolag i kris  7

8 Bostadsbyggandet  7

9 Från produktionspolitik till boendepolitik  8

10 Krisårgångarna 1989–1992  9

11 Fastighetsskatten  10

12 Utsatta bostadsområden  10

13 Hushåll med svårigheter på bostadsmarknaden  11

14 Kommunernas roll i bostadspolitiken  11

15 De kommunala bostadsföretagen  12

16 Stöd till kommuner i kris  13

17 ROT-avdraget  14

18 Bidrag till bostäder för äldre  14

19 Hemställan  14

1 Inledning

Efter drygt tre års utredande och funderande har då regeringen presenterat en proposition om en bostadspolitik för en hållbar utveckling. Vänsterpartiet kan konstatera att regeringens förslag inte alls är hållbara utan i själva verket mycket bräckliga. De innehåller en del nödvändiga akuta åtgärder, men regeringen har inte förmått formulera eller redovisa en sammanhållen bostadspolitik. Den mycket vackert formulerade portalparagrafen kombineras inte med konkreta förslag som skapar förutsättningar för en långsiktigt hållbar bostadspolitik

Regeringen undviker istället en rad centrala frågeställningar i bostadspolitiken. Propositionen innehåller inga grundläggande lösningar för hur samhället skall klara en nyproduktion på en acceptabel nivå. Detta är mycket beklagligt då det är viktigt av en rad skäl att lösa denna fråga, bland annat för att tillmötesgå behoven i våra tillväxtregioner, men också för att upprätthålla och utveckla kompetens och kunnande i byggbranschen.

Inte heller innehåller propositionen förslag för att trygga en tillfredsställande omfattning av underhåll och ombyggnation i det redan byggda – åtgärder som är viktiga för att undvika kapitalförstörelse i fastighetsbeståndet, ett problem som är mycket stort inte minst i ett regionalt perspektiv.

Inga förslag läggs om hur ungdomar skall få tillgång till bostäder, eller hur hushåll med låga inkomster skall få en acceptabel bostadsstandard. Regeringen redovisar inga åtgärder för hur man skall underlätta omflyttning i bostadsbeståndet och mellan boendeformerna. Sist men inte minst undviker regeringen att redovisa hur samhället skall arbeta för att motverka segregationen i boendet och dess skadeverkningar.

2 Fortsatt instabila villkor

Regeringen poängterar vikten av att räntenivåerna är låga, vilket naturligtvis är bra. Trots detta har Sverige Europas högsta boendekostnader, en nyproduktion som är den lägsta på hela 1900-talet, en kraftigt fallande ombyggnation som omfattar allt färre åtgärder, en segregation i boendet som gått allt snabbare på 1990-talet, en dramatisk förändring av stödet till boendet. Budgetåret 1994/95 var stödet till boendet ca 50 miljarder kr och kommer 1999 att vara ca 25 miljarder kr, en halvering på fyra år! Samtidigt kommer intäkterna från fastighetsskatten att under samma tid öka med minst 8 miljarder kr.

Propositionens ekonomiska konsekvenser innebär bland annat den satsning som regeringen gör 1999, och som omfattar ca 1,6 miljarder kr, försämrade skatteintäkter i samband med ett utvidgat och något generösare ROT-avdrag för arbetskostnader i samband med om- eller tillbyggnad av bostäder och en långsammare avtrappning av räntebidragen för det som är nybyggt under de sk krisåren 1989–1992. Från år 2000 försvinner ROT-avdraget och kvar blir kostnaderna för lindringen av räntebidragen. Vidare tas ett utökat ansvar för kommuner med akuta ekonomiska problem – bland annat för deras bostadsbestånd – med ca 2 miljarder kr, att disponeras inom utgiftsområde 25. När och hur medlen faller ut sägs dock inget om. Samtidigt sjunker kostnaderna för bostadspolitiken med ca 4 miljarder kr mellan 1998 och 1999 och intäkterna av fastighetsskatten ökar med ca en miljard kr. De sammantagna åtgärderna kommer att leda till fortsatta krav på hyreshöjningar och är otillräckliga för stabila villkor för bostadspolitiken i övrigt. Detta bör ges regeringen till känna.

3 Ingen sammanhållen bostadspolitik

Regeringens bostadspolitiska proposition behandlar inte heller på något sätt alla de förslag som den bostadspolitiska utredningen kom fram till efter nästan två års arbete. Danellbidragens framtid och förslaget till ändrad beskattning av bostadsrätter kommenteras inte alls. Utredningens stora satsning på de utsatta bostadsområdena för att stoppa segregationen och höja kvaliteten på den fysiska och den sociala miljön skall behandlas i en kommande proposition om storstäderna. Segregationsproblematiken finns även i mindre städer, och vi frågar oss: Var skall deras situation behandlas? Frågan om bostadsbidragen behandlas med tystnad, trots kraftiga nedskärningar och utredningens påpekande att medel till bostadspolitiken i första hand skulle gå dit om det blev överskott i statens intäkter.

Sammantaget kan inte propositionen betecknas som en bostadspolitisk proposition i ordets rätta bemärkelse, utan mer betraktas som ett försök att mildra de mest akuta situationerna på bostadsområdet. Att behandla denna proposition särskilt känns inte särskilt meningsfullt. Den bör kompletteras på en rad områden. Den kommer delvis att kompletteras i samband med propositionerna om storstäderna och äldrevården. Vänsterpartiet finner denna hantering mycket otillfredsställande. Vi förutsätter att regeringen återkommer med kompletterande förslag till sammanhållen bostadspolitik i den ekonomiska vårpropositionen och att bostadsutskottet behandlar den bostadspolitiska propositionen i samband den ekonomiska vårpropositionen. Vänsterpartiet kommer givetvis att ge sin syn på innehållet i propositionen trots detta, men vi förbehåller oss rätten att återkomma med kompletterande förslag i samband med den ekonomiska vårmotionen.

4 Beskrivning av boendekostnadsutvecklingen

Regeringens proposition beskriver den dramatiska kostnadsutvecklingen under 1990-talet för de olika boendeformerna. Man skall i sammanhanget komma ihåg att den utvecklingen till största delen beror på beslut i riksdagen. De tyngsta faktorerna för försämringarna är skattereformen, den snabbare avtrappningen av räntebidragen och saneringen av statens finanser. Regeringen konstaterar att dessa förändringar slagit väldigt olika mellan boendeformerna, och därmed medfört stora skillnader i utvecklingen av hushållens konsumtionsutrymme.

Det har i genomsnitt mellan 1989 och 1995 i fasta priser blivit 30 % dyrare att bo i hyresrätt, 25 % dyrare i bostadsrätt och 13 % dyrare i egnahem. När det gäller konsumtionsutrymmet så är motsvarande utveckling –7 % för hyresrätt, +5 % för bostadsrätt och +13 % för egnahem. Efter 1995 har denna trend förstärkts. Boendekostnaderna i hyresrätt har fortsatt att öka, medan kostnaderna i framförallt egnahem gått ned tack vare lägre räntenivåer. Hushållen i hyresrätt har också generellt lägre inkomster än de i övriga boendeformer, vilket ytterligare är en nackdel för deras ekonomiska situation.

Regeringens reaktion på denna beskrivning är att tillfälligtvis mildra avtrappningen av räntebidragen år 1999, att tillsätta en bostadssocial beredning med uppgift att se över problemen för de mest utsatta grupperna på bostadsmarknaden och att tillsätta en parlamentarisk kommitté för att se över taxeringsproblematiken när det gäller fastighetsskatten. Det senare skall skapa neutralitet mellan de olika boendeformerna . Dessa förslag är otillräckliga och det saknas en grundlig analys av hur dagens orättvisor har uppstått.

Vänsterpartiet krävde i samtalen inför skrivningarna i den bostadspolitiska utredningen att just en sådan analys skulle göras i samband med utredningens arbete. Analysen skulle bestå dels i att utvärdera skattereformens, förändringen av räntebidragens och budgetsaneringens samlade effekter på de olika boendeformernas kostnadsutveckling, dels i att studera effekten för hushåll i olika inkomstgrupper. Vårt förslag avvisades och regeringen har nu tappat tre år av utredande och funderande i den här frågan. Den nu i propositionen föreslagna parlamentariska kommitténs uppdrag bör kompletteras med vad Vänsterpartiet tidigare redan föreslagit och nu föreslår igen. Detta bör ges regeringen till känna.

5 Förslag för en framtida social bostadspolitik

Vänsterpartiet anser också att den sociala bostadspolitiken alltmer mister sin roll, trots att de bostadspolitiska målen förstärkts i samband med propositionens förslag. Den vackra portalparagrafen lyder numera enligt förslaget:

Bostaden är en social rättighet och bostadspolitiken skall skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder till rimliga kostnader i en stimulerande miljö och trygg miljö inom ekologiskt hållbara ramar. Boendemiljön skall bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar.

En portalparagraf som är tungt förpliktande, men som väger lätt i de förslag som regeringen nu lagt fram. I praktiken är dessutom regeringens förslag mer inriktade på fastighetsägarna än på de boendes förutsättningar.

Regeringen bör därför tillsätta en delegation, vars främsta uppgift skall vara att få ner hyreskostnadernas andel av den disponibla inkomsten. I delegationen bör finnas företrädare för regering och riksdag, kommuner, bostadsmarknadens aktörer och representanter för boendeorganisationerna.

Regeringens byggkostnadsdelegation är i dag överspelad av verkligheten, eftersom den ensidigt inriktar sig på att få ned byggkostnaderna, vilka faktiskt sjunkit med 20 % under 1990-talet. Kostnaderna för tomt inklusive kostnader för gator, vägar, vatten och avlopp och andra kommunberoende kostnader ökar däremot kraftigt (över 50 % 1992–95). Samtidigt har materialkostnaderna också ökat realt. Det är andra faktorer som har större betydelse, som skattehöjningar och subventionsavtrappningar, vilket betyder att nettotillskottet (nyproduktion minus rivningar) endast blev några tusen bostäder. Detta bör ges regeringen till känna.

Den kommande regeringen bör tillsätta en särskild bostadsminister med uppdrag att samordna de frågor som berör hela bostadspolitikens verksamhetsområde, ekonomiska frågor, sociala frågor, planfrågor, miljöfrågor, estetiska frågor, en samverkansgrupp över departements- och sektorsgränser. Återfår inte de bostadspolitiska frågorna sin rätta plats bör riksdagen föreslå återinrättandet av ett bostadsdepartement. Detta bör ges regeringen till känna.

6 Sammanfattning av propositionens förslag med våra kommentarer

Räntebidragsreglerna enligt Danellsystemet behålls med smärre förändringar. Bidragsunderlaget för de första 35 kvadratmetrarna sänks från 13 000 kr till 11 000 kr. Sammantaget ger detta ett något bättre bidragsunderlag för större lägenheter och ett något sämre för mindre lägenheter. För produktion av särskilda boendeformer görs ett tillägg, dock högst 70 000 kr. Räntebidragen kommer även fortsättningsvis att försämras, vilket leder till ökade boendekostnader.

Den statliga kreditgarantin för lån utöver det lån som godkänns av bostadskreditinstituten som bottenlån, ges för lån upp till 93 5000 kr, dvs till den övre gränsen för det beräknade bidragsunderlaget. Detta ger lika förutsättningar för lån i landets olika delar, vilket är regionalpolitiskt korrekt. Bostadsinstitutens avgift för dessa lån bibehålls och utgifter för de tilläggskostnader som uppstått i samband med konkurs eller rekonstruktion ersätts till 50 %.

Ett investeringsbidrag för nyproduktion och ombyggnation med högre miljökrav införs år 2000. 250 miljoner kr avsätts och beräknas räcka till ca 5 000 lägenheter. Vänsterpartiet förslog ett sådant stöd redan i 1998 års budget och avsatte då 1 miljard kr.

Inga statliga initiativ till ett nytt bosparande tas, ej heller några statliga subventioner för detta. Det finns redan i dag en rad olika sparformer och Vänsterpartiet har inte heller lagt något sådant förslag. Vi ställer oss dock inte negativa till ett bosparsystem, men det bör kunna gynna alla boendeformer. Banker och kreditinstitut bör ta ett större ansvar för dessa frågor.

Det som byggdes nytt under åren 1989–1992, de s.k. krisårgångarna, får en långsammare avtrappning av räntebidragen under bidragsåret som börjar från och med 1 augusti 1998. Det är bra, men inte tillräckligt för att undvika krav på hyreshöjningar, för samtidigt fasas dessa årgångar in i fastighetsskattesystemet. Konsekvensen av infasningen i fastighetsskattesystemet motsvarar ett hyreskrav om 300 kr/ månad för en trerummare på 75 kvadratmeter. Lindringen av avtrappningen av räntebidragen är för motsvarande lägenhet ca 200 kr/ månad för att kunna sänka hyresnivån. Sammanlagt alltså ett krav på fortsatta hyreshöjningar. Detta är för Vänsterpartiet oacceptabelt.

Fastighetsskatten skall ses över av en parlamentarisk kommitté. Vänsterpartiet har inget emot detta, men föreslår att kommitténs arbete utökas till att omfatta även skattereformen, förändringarna av räntebidragen och den pågående saneringen av statens finanser. Fastighetsskatten är bara en del i helheten när det gäller att bedöma orättvisor mellan boendeformer och olika inkomstgrupper.

Stöd till utsatta bostadsområden och åtgärder mot en alltmer tilltagande segregation hänvisas till den kommande storstadspropositionen. Den bostadspolitiska utredningen föreslog en satsning på 10 miljarder kr under 10 år. Hittills har regeringen anslagit ca 170 miljoner för detta ändamål och ca 500 miljoner kr för åren 1998–2000. Vänsterpartiet avvaktar regeringens proposition i frågan.

Hushåll med svårigheter på bostadsmarknaden skall följas upp i en socialberedning, med företrädare för myndigheter och bostadsmarknadens aktörer. Det är bra, men skulle naturligtvis varit en del av den bostadspolitiska utredningens uppgifter. Vänsterpartiet har motionerat om en rad förändringar för att stärka de utsatta hushållens villkor. Vi har krävt att kommunerna skall ta ett större ansvar för dessa hushåll, lättnader för hyresgästerna i samband med hyreskontraktsuppsägningar, tydligare regler och regler som inte leder till ökad segregation eller diskriminering i samband med bostadssökande, skärpta krav om kommunal bostadsförmedling m.m.

Regeringen överväger någon form av etableringskontroll för privata bostadsförmedlare för att göra verksamheten mer seriös. När det gäller kommunal bostadsförmedling, föreslår regeringen inget nytt. Bostadsförsörjningslagen är borta och därmed finns inget krav på kommunerna att ordna kommunal bostadsförmedling. Vänsterpartiet kräver lagstiftningen tillbaka, för att kunna användas där behoven finns.

Kommunerna är ytterst ansvariga för bostadsförsörjningen för sina kommuninvånare. Regeringen anser att kommunerna har de instrument som behövs för detta. Vänsterpartiet anser att kommunernas rättigheter och skyldigheter skall stärkas. Vi vill ha tillbaka lagstiftningen om bostadsanvisning i både kommunalt och privat fastighetsbestånd, vi kräver obligatoriska boendeplaneringsprogram som skall antas i kommunfullmäktige i samband med översyn av översiktsplaner och skärpta regler runt de kommunal bostadsbolagens ekonomiska förhållanden gentemot ägarna kommunerna. 25 %-regeln om utförsäljning av allmännyttans fastigheter blir kvar till 1999, en försäljning utöver detta medför indragna räntebidrag. Regeringen skall noga följa utvecklingen och återkomma med nya regler om det behövs. Vänsterpartiet gav sitt stöd till 25 %-regeln, men sade samtidigt att den inom några år är uddlös, eftersom räntebidragen snabbt är på väg att fasas ut. Regelsystemet runt allmännyttan har utretts grundligt och flera förslag lagts. Flera av de föreslagna reglerna bör införas för att tydliggöra de kommunala bostadsbolagens ställning. Regeringen avvaktar med att ta ställning till förslagen.

7 Stöd till kommuner med kommunala bostadsbolag i kris

En särskild delegation tillsätts för att ge stöd till dessa kommuner, genom kreditgarantier, långivning och direkta bidrag. Även Venantius, statens riskkreditbolag, får gå in med stöd till kommunala bostadsbolag, men även till kommuner med stora borgensåtaganden i bostadsrättsföreningar. Vänsterpartiet stöder detta, eftersom vi redan förslagit dessa åtgärder i samband med 1998 års budget. 2 miljarder kr avsattes, samma belopp som regeringen nu föreslår. I en reservation till den bostadspolitiska utredningen krävde Vänsterpartiet att Venantius skulle få just dessa nya uppgifter. Stödet bör också kunna ges direkt till kommunala bostadsbolag i kris.

Regeringen föreslår att ROT-avdraget förlängs t.o.m. mars 1999 och görs något generösare. Vänsterpartiet föredrar bidragsmodellen, eftersom man kan villkora bidrag på ett annat sätt och att ärendena hanteras av Boverket i stället för som nu av skattemyndigheterna. Vi motsätter oss dock inte förslaget, eftersom det ger arbetstillfällen inom byggbranschen och förhoppningsvis motverkar svart arbetskraft.

Ett stöd för inrättande av fler hus för äldreboende skall komma i den äldreproposition som regeringen tänker lägga fram senare i vår. Vänsterpartiet avvaktar förslaget.

Regeringen föreslår inga förändringar av bostadsbidragen och för heller ingen argumentation runt varför man inte gör det. Det är ganska anmärkningsvärt, eftersom den bostadspolitiska utredningen sade att eventuella överskott i bostadspolitiken i första hand skulle gå till förändringar av bostadsbidragen. Oförändrade inkomstgränser och boendekostnadsgränser gör att värdet av bostadsbidragen långsamt urholkas. Vänsterpartiet accepterar inte den kraftiga reducering som gjorts av bostadsbidragen och återkommer med förslag i den ekonomiska vårpropositionen för att på olika sätt förstärka möjligheten för fler att efterfråga bostäder efter behov.

8 Bostadsbyggandet

Nyproduktionen av bostäder har fallit dramatiskt under 1990-talet. 1988–1992 färdigställdes ca 55 000 lägenheter/år. Därefter har nyproduktionen fallit dramatiskt. 1997 var ett bottenår, då knappt 10 000 lägenheter färdigställdes, århundradets sämsta resultat. Problemet bottnar i en låg efterfrågan och alldeles för höga boendekostnader. Regeringen bedömer att genomsnittskostnaden för produktion av flerfamiljshus det första halvåret 1997, ligger runt 12 800 kr/m2 och för egnahem ca 10 900 kr/m2. Det regeringen inte talar om, är vilken boendekostnad detta leder till, nämligen en kostnad runt 900–1 000 kr/m2. Det ger en genomsnittlig boendekostnad över 6 000 kr/månad för en normal trerumslägenhet. I storstadsområdena, där en viss efterfrågan finns ligger produktionskostnaden högre och ger därmed högre hyror. Regeringen tror dock på en relativt kraftig ökning av nyproduktionen, till 14 000 lägenheter år 1998 och 18 000 lägenheter 1999, enligt tidigare bedömningar från Boverket. Det regeringen dock glömmer tala om är att i februari 1998 gjorde Boverket en ny bedömning med en lägre volym, 13 000 lägenheter 1998 och 17 000 lägenheter 1998. Att inte delge riksdagen detta är anmärkningsvärt och detta bör ges regeringen till känna.

Vänsterpartiet kommer i den ekonomiska vårmotionen återkomma till frågan om nyproduktionen. Vi föreslår ett investeringsbidrag för flerfamiljshus, där kravet för bidraget är att hyran inte får överstiga 800 kr/ m2. Storleken på bidraget bör vara ca 100 000 kr/ lägenhet och skall då även omfatta skärpta krav på ett miljöriktigt byggande. Volymen för bidraget återkommer vi till. Vänsterpartiet förutsätter att regeringen i den ekonomiska vårpropositionen återkommer med ett liknande förslag. Detta bör ges regeringen till känna.

9 Från produktionspolitik till boendepolitik

Bostadspolitiken skall i fortsättningen främst inriktas på det redan byggda. Vänsterpartiet delar den uppfattningen. Däremot är vi förvånade över regeringens dåliga analys av läget, i en situation då värdet på det svenska fastighetsbeståndet sjunker, eftersom upprustningen och ombyggnationen inte håller den takt och den omfattning som krävs för att värdena skall bibehållas. 1995 infördes ett stimulansbidrag för ombyggnation och 1996 låg ombyggnationen på ca 30 000 lägenheter, vilket får anses som normalt. Mellan 1996 och 1997 minskade ombyggnationen drastiskt ner till ca 18 000 lägenheter. Boverkets bedömning att ombyggnationen skall öka igen till 20 000 lägenheter 1999 och 25 000 lägenheter år 2000 måste anses som högst osäker.

Regeringens ny- och ombyggnationsstöd från år 2000 med högst 70 000 kr/lägenhet skall ge stimulans till 5 000 lägenheter/år med en volym årligen om 250 miljoner kr. Det ger en genomsnittsbidrag om ca 50 000 kr/lägenhet, för bidrag till ett miljöriktigt byggande. Vänsterpartiet stödjer den inriktningen och ett ombyggnadsstöd är något som vi redan avsatt medel för i 1998 års budget. Det regeringen inte säger något om, är om det föreslagna stödet leder till en ökad volym av det ombyggda eller om det är ett extrastöd till det som ändå kommer att byggas om. Regeringen säger inte heller något om vilka boendekostnader som dessa ombyggnationer leder till.

Stödet skall gå till åtgärder som stimulerar ekologisk hållbarhet i byggandet. Det låter bra, men tyvärr saknas en definition av vad som menas med ekologisk hållbarhet i byggandet. Det finns brister i lagstiftningen och i tillämpningsföreskrifterna. I nuläget får man nog nöja sig med att använda begreppet miljöanpassat byggande. Vänsterpartiet har i flera motioner krävt ändringar i lagstiftning och tillämpningsföreskrifter, senast i en motion avseende regeringens proposition Handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design. Regeringen bör ge bl.a. Boverket i uppdrag att utreda och komma med förslag till åtgärder för att införa begreppet ekologiskt hållbart byggande i lagstiftning och i tillämpningsföreskrifter.

Att inte ombyggnationen sker i den omfattning och med den volym som anses nödvändigt har flera orsaker. Den allvarligaste är att de bidragsgrundande åtgärderna kraftigt reducerats i och med införandet av 1993 års räntebidragssystem, det s.k. Danellsystemet. Endast 50 % av en omfattande ombyggnation är bidragsunderlagsberättigad, enligt Danell. Det leder till alldeles för stora krav på hyreshöjningar i samband med ombyggnationen och många fastighetsägare tvekar. Regelsystemet för vad som är bidragsberättigat när det gäller möjligheten till statliga räntebidrag måste ses över. Detta bör ges regeringen till känna.

Vänsterpartiet kommer i den ekonomiska vårmotionen att återigen föreslå ett investeringsbidrag för ombyggnation. För att ombyggnationerna skall få en omfattning som är nödvändig för att kunna upprätthålla värdet på fastighetsbeståndet, och ge stöd till miljöanpassningsåtgärder som allergisanering, utbyte av miljöfarliga byggmaterial, energieffektivisering, åtgärder på VA-sidan för omhändertagande av dagvatten, förberedelser för urinseparering, källsortering m.m. behövs ett stöd om ca 100 000 kr/lägenhet, annars ökar hyreskraven betydligt. Volymen på detta stöd återkommer vi till. Vänsterpartiet förutsätter att regeringen i den ekonomiska vårpropositionen återkommer med ett liknande förslag. Detta bör ges regeringen till känna.

10 Krisårgångarna 1989–1992

Regeringen föreslår att räntebidraget för nybyggda hyres- och bostadsrättshus avvecklas långsammare för de s.k. krisårgångarna. Den garanterade räntan trappas upp med 0,10 % istället för 0,35 % för det bidragsår som i det enskilda ärendet påbörjas närmast efter den 31 augusti 1998. Åtgärden gäller för hus med 1992 års bidragsregler och där bidragstiden började löpa fr.o.m. 1989.

Avtrappningen av räntebidragen leder med nuvarande inflation till reala kostnadsökningar med motsvarande hyreshöjningskrav. Avtrappningen motsvarar en hyreshöjning runt 250 kr/ månad för en normaltrea årligen framöver. Den lindring som nu föreslås lindrar det kravet under ett år med cirka 125–190 kr/ månad. Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att detta är en nödvändig åtgärd, trots att det får en begränsad effekt. Det gäller dock inte det stora antal hyres- och bostadsrättshus som byggdes om till dryga kostnader under den tiden – cirka 105 000 lägenheter. En långsammare avveckling för denna grupp bör också övervägas. Vänsterpartiet återkommer till detta i den ekonomiska vårmotionen.

Det som gör regeringens förslag något underligt, är att samtidigt som man vill lindra hyreskraven med en långsammare avtrappning av räntebidragen för de s.k. krisårgångarna låter man samma bostäder under 1998 fasas in i fastighetsskattesystemet. Det motsvarar höjda kostnader med ca 300 kr/ månad för en normaltrea. Intäkterna av fastighetsskatten blir större än de föreslagna kostnaderna för att mildra avtrappningen av räntebidragen. Regeringen ger med ena handen och tar tillbaka med den andra. Vänsterpartiet anser detta märkligt och otillräckligt för att stödja de s.k. krisårgångarna. Vi föreslår därför att infasningen i fastighetsskattesystemet för nybyggda hyresrätts- och bostadsrättshus årgångarna 1989–1992 skjuts upp de närmaste tre åren. Vänsterpartiet återkommer till frågan i den ekonomiska vårmotionen. Detta bör ges regeringen till känna.

11 Fastighetsskatten

Regeringen kommer inom kort att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppgift att göra en allmän översyn av fastighetskatten m.m. Frågan om neutraliteten mellan de olika upplåtelseformerna blir en central fråga. Därvid bör beaktas inverkan av såväl fastighetsskatteregler som gällande regler för räntebidrag. Det är bra att regeringen gör detta, men det är försenat med tre år, eftersom regeringen underlät att ge den bostadspolitiska utredningen i uppdrag att utreda detta. Uppdraget bör kompletteras med de krav som Vänsterpartiet framförde i samband med överläggningarna om direktiven till den bostadspolitiska utredningen. Skattereformen, den snabbare avtrappningen av räntebidragen och budgetsaneringseffekter påverkar neutraliteten mellan upplåtelseformerna och hushållens disponibla inkomster i olika inkomstlägen betydligt mer än vad fastighetsskatten som enskild företeelse gör. Hyresrätten beskriver regeringen som missgynnad. Där är också hushåll med de lägsta inkomsterna överrepresenterade. Dessa faktorer bör naturligtvis vara med när man skall bedöma orättvisor mellan boendeformer och disponibla inkomster för olika hushåll. Detta bör ges regeringen till känna.

Vänsterpartiet anser att fastigheter bör beskattas, men skatten får inte skapa oordning eller upplevas som direkt orättvis. Vi är öppna för diskussioner runt förändringar av fastighetsskatten genom t.ex. begränsningar av olika slag. Vi har föreslagit en takregel som maximerar taxeringen av mark- och byggnadsvärden. Vi kan tänka oss att utreda en helt ny modell för uttaget av fastighetsskatt, den s.k. Californiamodellen. Den innebär att det pris man betalade när man köpte fastigheten blir ett basvärde för fastighetsskatten med en årlig uppräkning. Ett annat förslag är att fastighetsskatten överförs till kommunerna, vilket också kan bli föremål för utredning. Reglerna för taxering bör gynna miljö- och energiinvesteringar, vilket de inte gör i dag. Kommunala bostadsbolag med många tomma lägenheter får med dagens regler för höga taxeringsvärden, vilket är ytterligare en fråga som bör utredas. För stora värdeområden och för få försäljningar kan också skapa stora felaktigheter i fastställandet av taxeringsvärdena för de fastigheter som ingår, vilket också är ett problem värt att beakta.

Vänsterpartiet förutsätter att dessa förslag beaktas i den översyn som nu skall ske av gällande fastighetsskatteregler. Vi är dock inte beredda att i nuläget föreslå någon generell sänkning av nivån på fastighetsskatteuttaget. Detta bör ges regeringen till känna.

12 Utsatta bostadsområden

Den bostadspolitiska utredningen lade stor vikt vid frågorna runt segregation och de utsatta bostadsområdenas situation. Ett långsiktigt stöd med 500 miljoner kr 1998–2000 och 1 miljard kr per år 2001–2010 skulle tillsammans med insatser från andra politikområden utgöra en kraftig insats för att förbättra situationen i dessa områden. Utredningen lade också fram mycket konkreta förslag om hur detta skulle gå till. Då frågorna utretts mycket grundligt borde naturligtvis regeringen ha kommit med förslag i frågan redan nu. I stället väljer den att återkomma i den storstadspolitiska propositionen, som planeras att föreläggas riksdagen under våren. Vänsterpartiet beklagar detta men avvaktar det kommande regeringsförslaget med tillförsikt om goda lösningar på den svåra segregationsproblematiken.

13 Hushåll med svårigheter på bostadsmarknaden

Regeringen vill tillsätta en bostadssocial beredning för att följa utvecklingen på det bostadssociala området och föreslå åtgärder när det gäller särskilt utsatta gruppers ställning på bostadsmarknaden. Vänsterpartiet kommer inte att motsätta sig en sådan beredning, men befarar att beredningens arbete inte får någon större konkret betydelse.

Liknande grupper har tidigare arbetat inom Inrikesdepartementet, men har inte haft mandat att vidta några åtgärder. Ett av problemen är att kommunerna, som förväntas ta ett stort ansvar i dessa frågor, inte längre har några instrument att arbeta med. Den lagstiftning som fanns togs bort under de borgerliga regeringsåren 1991–1994. Vänsterpartiet har lagt en rad förslag på detta område, inte minst i vår motion från den allmänna motionstiden 1997/98 Försvar och utveckling av en social bostadspolitik. Där vill vi ha tillbaka en del nödvändig lagstiftning, men också utveckla formerna för dess användning. I dag kan kommunerna endast förlita sig på frivilliga överenskommelser med olika fastighetsägare, vilket är otillräckligt.

14 Kommunernas roll i bostadspolitiken

Kommunerna har det övergripande ansvaret för bostadsförsörjningen på den lokala nivån. Regeringen gör den bedömningen att de styrmedel som kommunerna nu förfogar över är tillräckliga och inte nu bör ändras.

I den nya portalparagrafen som regeringen föreslår för bostadspolitiken säger man att bostaden är en social rättighet. Det är bra, men följs inte upp i lagstiftningen. Den lagstiftning som regeringen hänvisar till är socialtjänstlagen, kommunallagen och plan- och bygglagen, som var och en för sig innehåller bra formuleringar, men som inte är tvingande och därför inte kan användas i särskilt många konkreta sammanhang. Människor vräks från sina bostäder, behandlas godtyckligt i sitt sökande efter bostad och segregationen i boendet har ökat markant på 1990-talet. De remissvar som regeringen hänvisar till när det gäller de utsatta gruppernas möjligheter att få en bostad har mer sin utgångspunkt i ett fastighetsägarperspektiv än i ett boendeperspektiv. Det gynnar inte den sociala rättigheten till en god bostad i en god miljö.

Numera är det frivilligt för kommunerna att bedriva bostadsförsörjningsplanering, att engagera sig i förmedlingen av bostäder eller att informera om den lokala bostadsmarknaden. Detta har lett till en snabb avveckling av kommunala bostadsförmedlingar och att allt färre kommuner planerar för sin bostadsförsörjning. Vänsterpartiet anser att lagen om bostadsanvisning och lagen om bostadsförsörjning skall återinföras. Detta bör ges regeringen till känna.

I många kommuner har det bostadspolitiska ansvaret flyttats över till kommunala bostadsbolagens styrelser och dess tjänstemän. Många av dessa gör naturligtvis ett gott arbete, men intresset och insynen från kommunernas sida har försämrats. Den kommunala bostadspolitiken finns inte längre naturligt på kommunfullmäktigeförsamlingarnas dagordningar, eftersom den lagstadgade hanteringen är borttagen. Allmänhetens insyn och chans att påverka utvecklingen av den kommunala bostadspolitiken blir därmed begränsad. Vänsterpartiet kräver att bostadspolitiken återigen sätts upp på den politiska agendan i de kommunala församlingarna.

15 De kommunala bostadsföretagen

De kommunala bostadsföretagen har en mycket viktig roll för en social bostadspolitik. Regeringen gör också den bedömningen, men kommer inte med några klarlägganden när det gäller allmännyttans status eller den framtida utvecklingen för de kommunala bostadsföretagen. Regeringen slår fast att kommunallagens regler även i fortsättningen bör gälla fullt ut för de kommunala bostadsbolagen; de bör ges möjlighet att konsolidera sig, men man talar inte om hur. Den tillfälliga regeln om utförsäljningar behålls tillsvidare.

I den statliga utredningen om allmännyttiga bostadsföretag, SOU 1997:81, fanns en rad förslag till förändringar och förtydliganden av nu gällande villkor. Regeringen tar inte ställning till alla förslag utan lämnar frågorna vidare för fortsatt beredning. Förvånande är till exempel att förslaget om en definition av ett allmännyttigt bostadsföretag, som skulle införas i 55 § i hyreslagen, inte genomförs. Det är en lagändring som inte avser att innebära någon saklig förändring av bruksvärdesprincipen, utan mer syftar till att tydliggöra vad som avses med ett allmännyttigt bostadsföretag. Detta bör kunna ske med omedelbar verkan utan ytterligare beredningar. Det bör ges regeringen till känna.

Regeringen anser att engagemanget i de kommunala bostadsföretagen bör utvecklas genom att kommunerna får spela en mer aktiv roll i ledningen av dessa. Man föreslår inga förändringar för att uppnå detta, utan hänvisar till det pågående utvecklingsarbete som pågår inom såväl SABO som Kommunförbundet. I utredningen om de allmännyttiga bostadsföretagen konstateras att direktiven till de kommunala bostadsbolagen är allmänt hållna och att det finns oklarheter om företagens roll i kommunernas bostadspolitik. Vänsterpartiet kräver därför att kommunerna skall upprätta obligatoriska boendeplaneringsprogram, där man bland annat belyser de kommunala bostadsföretagens roll i den kommunala bostadspolitiken. Detta bör ges regeringen till känna.

Ett annat problem är att kommunerna på olika sätt kräver vinstutdelning ur sina kommunala bolag, långt utöver den nivå som lagstiftningen medger, d.v.s. en normal avkastning på insatt kapital. Andra kommuner ägnar sig åt skatteplanering och med detta som motiv kräver de uttag ur sina bostadsbolag långt utöver vad som lagstiftningen medger. Det kommunala bostadsbolaget HF AB i Halmstad är nu föremål för prövning av huruvida det skall få behålla sin allmännyttiga status eller ej. Försvinner den rätten kommer bolaget att mista de statliga räntebidragen. Det är bra att frågan prövas, men det är otillfredsställande att regelsystemet fungerar så dåligt. Straffet att mista de statliga räntebidragen har dessutom snart spelat ut sin roll, eftersom de avvecklas i rask takt. Vänsterpartiet anser att frågan om formerna för vinstutdelning ur de kommunala bostadsbolagen bör utredas för att bli restriktivare och kunna begränsas. Detta bör ges regeringen till känna.

När det gäller den tillfälliga regeln om utförsäljning av kommunala bostadsbolag skall den fortsätta att gälla, dock längst till och med utgången av 1999. Den regeln ger ett bristfälligt skydd mot utförsäljningar av kommunala bostadsfastigheter. Påföljden av en försäljning motsvarande mer än 25 % av beståndet är att bolaget mister sin allmännyttiga status och därmed rätten till statliga räntebidrag. Eftersom räntebidragen är under snabb avveckling får den påföljden mindre och mindre betydelse. Den offentliga utredningen om de allmännnyttiga bostadsföretagen konstaterade att användningen av räntebidragen som ett styrmedel för att förhindra utförsäljning av kommunala bostäder inte är särskilt effektiv för att förhindra en sådan utveckling. Utredningens förslag tar regeringen inte nu ställning till. Regeringen bör skyndsamt komma med förslag till hur den starka ställning, som man vill att de kommunala bostadsbolagen skall ha i kommunerna, skall kunna bibehållas och förstärkas. Detta bör ges regeringen till känna.

16 Stöd till kommuner i kris

Regeringen utökar nu omfattningen och stödåtgärderna inom anslaget för bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner och landsting under utgiftsområde 25. Regeringen disponerar under perioden 1999–2001 ca 2 miljarder kr för detta ändamål. Vänsterpartiet delar uppfattningen att detta är nödvändigt, något som vi som enda parti krävde i den bostadspolitiska utredningen och som vi avsatt 2 miljarder kr för i 1998 års budget.

Enligt regeringen bör stödet lämnas i form av kreditgarantier, lån och i särskilda fall i form av bidrag. Man betonar att kommunerna bär det yttersta ansvaret för sina åtaganden i boendet och att stödet skall utgå endast i det fall en kommun inte kan fullgöra sina ekonomiska åtaganden. Vänsterpartiet anser att regeringen alltför mycket betonar det kommunala ansvaret och vidhåller statens ansvar och roll i den situation som uppstått under 1990-talet. Bostadssektorn och framförallt de boende i hyresrätt har fått ta ett stort ansvar för de förändringar som genomförts under 1990-talet. Problemen i många kommunala bostadsföretag beror framförallt på genomförandet av skattereformen, försämringar i efterskott av räntebidragssystemet och effekter av den pågående budgetsaneringen.

Privata fastighetsägare och bostadsrättsföreningar har möjlighet till rekonstruktion med hjälp av statliga medel. Detta bör också gälla kommunala bostadsbolag, utan att det för den skull är så att ägaren kommunen står på ruinens brant. Den särskilda delegation som tillsätts för hanteringen av stöd till kommuner med övermäktiga åtaganden för boendet bör även kunna hantera direkta stöd till kommunala bostadsföretag eller tillse att dessa stöd hanteras via statens eget kreditriskföretag Venantius AB. Detta bör ges regeringen till känna.

17 ROT-avdraget

Regeringen föreslår att nuvarande system med skattereduktion för kostnader i samband med reparationer av bostadshus m.m. förlängs att gälla t o m den 31 mars 1999. För arbeten som utförs under perioden 19 mars 1998 till 31 mars 1999 utgår ett högre underlag vid beräkning av skattereduktionen. Vänsterpartiet motsätter sig inte regeringens förslag. Detta är ett sätt att motverka förekomsten av svartarbete och har säkert en positiv påverkan. Det som är mindre bra är att det saknas styrmedel för att de arbeten som utförs går i ekologisk hållbar riktning. Riksskatteverket, inte Boverket, är den instans som hanterar frågor om skattereduktion. Därför är olika former av investeringsbidrag att föredra.

Regeringens argument för en förlängning och utökning av bidragsunderlaget för skattereduktionen (att det inte behövs längre än till i början av 1999) är dock högst tvivelaktiga. Bedömningen att byggverksamheten kraftigt skall öka under 1999 är högst osäker. När det gäller Boverkets bedömningar av nyproduktionen har de tvärtom skrivits ner både för 1998 och 1999, gentemot de bedömningar som regeringen redovisar. När det gäller ombyggnationen så är bedömningarna även där högst osäker. Det enda man med säkerhet kan konstatera är att det skett en kraftig nedgång mellan 1996 och 1997 av ombyggnationsverksamheten.

18 Bidrag till bostäder för äldre

Regeringen ämnar återkomma med förslag till ett tillfälligt byggstöd för utbyggnad och anpassning av bostäder och lokaler för äldre. Förslaget skall presenteras i en kommande proposition om äldrepolitiken. Behovet av särskilda äldreboenden varierar i landet och stöd kan behövas för att säkerställa en god äldrevård i ändamålsenliga lokaler. Vänsterpartiet avvaktar regeringens förslag i frågan.

19 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts under avsnittet Fortsatt instabila villkor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kompletteringar i den parlamentariska kommitténs uppgifter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en delegation för att sänka hyreskostnaderna som andel av disponibel inkomst,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bostadsminister och bostadsdepartement,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bostadsbyggandet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om investeringsbidrag för flerfamiljshus,

7. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om ekologiskt hållbart byggande i lagstiftning och i tillämpningsföreskrifter enligt vad i motionen anförts,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vad som är bidragsberättigat i samband med statliga räntebidrag,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om investeringsbidrag för ombyggnation,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts under avsnittet Krisårgångarna 1989–1992,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Fastighetsskatteutredningen, skattereformen, räntebidragen och budgetsaneringen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fastighetsskatten och fortsatt översyn av nu gällande regler,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas roll i bostadspolitiken,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om definition av allmännyttiga bostadsföretag,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatoriska boendeplaneringsprogram,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vinstutdelning ur de kommunala bostadsbolagen,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utförsäljningar och de kommunala bolagen,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till kommuner i kris,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ROT-avdraget.

Stockholm den 3 april 1998
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)	Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)	Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)	Eva Zetterberg (v)

Elanders Gotab, Stockholm 2002